vegantips i berlin

Jag har varit i Berlin och ätit mat och som tack för min bästa födelsedagspresent får Annika här mina bästa ställen. Alla ställen är vegan eller väldigt veganfriendly och vi hade med en åttamånaders utan problem på alla. Det finns såklart massor av andra ställen också men det här blev favoriterna denna sommar.

PRENZLAUER BERG

Café Morgenrot kastanienallé 85

en gammal klassiker, det är buffé på helgerna som kostar mellan 6-10 euro. många röror, blir tråkigt efter några gånger men är billigt och du blir mätt.

Chandni Immanuelkirchstrasse 32

helt okej indiskt ställe. billigt och tydligt utmärkt vad som är veganskt och vegetariskt.

Kreuzburger Pappealle 19

burgarställe som har goda tofuburgare men även halloumi och andra vegetariska.finns också på oraniensstrasse 190 i Kreuzberg och på Grünbergerstrasse 52 i Friedrichshain

Linnen, eberwaldestrasse (rätt högt upp närmare mauerpark än s-bahnhållplatsen)

frukostfik och hipstrigt hotell. trevligt och gott. försynt amerikan i köket som blir glad om en berömmer maten. bar efter klockan tolv.

Red Dragon Danzigerstrasse 29

asiatiskt, har veganska alternativ längst fram i menyn. väldigt trevligt och gott.

Veganz Schivelbeinerstrasse 34

helt vegansk livsmedelsbutik, massor av fejkkött! bredvid ligger en vegansk skobutik och en fairtrademärkt klädaffär. Finns även en filial nära warschauerbron.

Vego foodworld Lychenerstrasse 63

Snabbmatsställe som är helt veganskt, finns hur mycket burgare som helst att välja på men även pizza och annat. fiskburgaren är min favorit. rätt dyrt för snabbmat men gött att kunna äta det som köttisar alltid kan. trevlig personal!

+ ett vietnamesiskt vegetariskt ställe som jag inte minns vad det heter men så himla god mat! Brunnenstrasse 164 eller 163. allt var gott särskilt jordnötssåsen till sommarrullarna.

 

MITTE

Dolores Rosa Luxemburgstrasse 7 (nära Alexanderplatz)

Texmexställe som har tre veganska burritos, den billigaste kostar 4,50 euro och det blir en mätt på, tunga grejer! Ligger bra till om en gillar olika mat, finns wok, soppa, hamburgar- och typiskt tyskt köttställe bredvid (om en nu har med sig en köttis)

Kopps Linienstrasse 94

Lyxmat men avslapnat, lite dyrare än de andra tipsen och lite mindre mat. väldigt vällagat och som tur har de tagit bort en del av raw foodinriktiningen sen sist vi var där. Äggsalladen är fantastisk tills en frågar och inser att det är pasta i majonnäs en sitter och lovordar…

FRIEDRICHSHAIN

Goodies Berlin Warschauerstrasse 69

till skillnad från de goodiesfik som finns i anslutning till veganz är detta inte helt veganskt men det mesta går att få veganskt.

Hotdogsoup Grünbergerstrasse 69

korv korv korv korv och soppa. men mest korv korv korv! finns både kött- och vegansalternativ.

Ohlala tarteshop Mainzerstrasse 18 (obs, alltså den som ligger i Friedrichshain!)

Detta är det mest fantastiska ställe jag ätit på tror jag. efterätterna! Som att gå tillbaka till år noll och börja om. allt är veganskt, en gång i månaden är det också gltenfritt. buffé på lördagar och så himla fantastiskt!

KREUZBERG

Café V lausitser platz 12

inte helt vegetariskt (längre?) men har mycket vegetariskt och veganskt. trevligt och gott.

Freckles Nostitzstrasse 33

helt veganskt café, helt okej mackor, sjukt goda kakor.

Powwow Dieffenbachstrase 11

jordnötsburgaren! ibland häller personalen öl över Linnéa men det är nästan värt det pga jordnötsbugaren!

Viasko Erkelenzdamm 49

kan vara lite knepigt att hitta, gatan finns inte utmärkt på alla kartor men väl värt att leta efter. nu har de precis bytt meny men de kanske 15 gångerna jag ätit där har allt varit gott så det är bara att testa sig fram. när det är sparrissäong kan en få vegansk hollandaisesås!

NEUKÖLLN

Sfizy veg Treptowerstrasse 95

pizzeria och pastaställe. blandar hejvilt och har sjuka kombinationer som tandoorikycklingspizza. allt veganskt och gott. gillar du vegansk ost och korv är det hit du ska gå. billigt!

 

Sommarprat

Ja hej.
Jag har lyssnat och satt betyg på alla sommarpratare hittills. Dessa redovisas i tabellformat idag och potentiellt följande söndagar under sommaren. Utvärderingsmetoden jag använt mig av utgår framförallt från Linnéa Lindskölds geniala ”skratta, gråta, växa som människa”-test vilket är vad det heter. Jag vill också påminna om att det är kvalitén i verket och inte personen jag bedömer.

vit kränkt mamma hej!

Jag läste Siskas inlägg för några timmar sedan och jag blev så djävla arg! Och ledsen och irriterad och skamsen och tusen andra känslor. Först tyckte jag inlägget var bra och sen när jag insåg att hon bland annat kritiserade mig gick jag i taket. Är eventuellt där fortfarande. Insåg att det här, det är något som bränner till i mig rejält och får mig att sparka bakut. Och den smygande tanken att det här gör mig till en vit kränkt mamma som inte kan hantera ifrågasättande får mig att bli ännu argare.

 

Jag har varit förälder i sex månader och jag lägger ut bilder på barnet på instagram rätt flitigt. Det är lite olika orsaker, jag umgås med barnet hela tiden, jag ska göra ett fotoalbum till min mamma, för första gången är jag riktigt stolt, lycklig och glad över något som jag har i mitt liv och jag vill visa upp detta underverk. Och det här är kanske inte likt mig, att vilja visa upp något, tro att jag är någon och därför slog Siskas ifrågasättande sönder den där lilla lilla biten av glädje och stolthet. Det var visst inte starkare än så.

 

Jag tänker på att jag är en del av så många starka normer varje dag, jag gör mitt bästa för att inte gå in i fällor när jag träffar andra människor, jag försöker tänka inkluderande i allt jag gör. Men vad jag är kan jag inte påverka, jag kan inte påverka att jag lever heterosexuellt, att jag har ett barn som jag är föräldraledig med, att jag är medelklass, att jag är vit. Jag kan vara medveten om att allt detta ger mig privilegier och jag kan göra mitt bästa för att tex inte ta upp plats för någon annan, försöka motverka när jag kan och ifrågasätta. Men jag kan inte skilja mig, lämna bort mitt barn eller börja jobba i äldrevården (igen) för att inte vara norm. Jag vill göra saker som ibland följer normen och ibland inte. Och djävlar vad ont det gjorde att bli kritiserad för det!

 

Jag tänker att det är så här vita medelklassmän känner sig. Påhoppade när de blir kritiserade. Och så försöker jag hitta ett sätt att hantera det här konstruktivt, som något annat än ett påhopp. Letar i mig själv och finner ingenting. Min enda lösning är att jag får sluta lägga upp saker på t.ex instagram pga att jag är norm och jag vet inte om det är en vettig lösning eller inte.

Ja, det här blev de privilegierades klagan, ganska meningslös för kanske alla utom för mig som fick en liten käftsmäll och en lektion i att det är djävligt jobbigt att bli ifrågasatt som del i en normativ grupp.  Kanske bara kan försöka komma ihåg det här när jag själv blir trött på folk som enligt mig överreagerar på normkritik?

 

Så ja, jag är en vit kränkt mamma. Jag skulle vilja vara något annat men vet inte riktigt hur.  Plötsligt förstår jag Pär Ström? En sån konstig känsla. Jag tror att vi ska bli bättre på att komma ihåg att människor kan vara mer sköra än vad en tror, att kritisera utifrån är en annan sak än inifrån.

 

Flödet av info om hur andra lever har ju aldrig varit så här stort och det är klart att det påverkar. Om jag ska vara konstruktiv och inte bara arg så kan jag se att Siska menar flödet, inte enskilda bilder. Men om en inte vill vara en del av ett normativt flöde men lever normativt, hur ska en göra då?

Vad gillar jag när jag gillar ditt familjeporträtt?

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på sociala medier och det personliga som politiskt. Jag, och de flesta jag omger mig med, har en politisk agenda som till stor del handlar om feminism, kritik mot heteronormativitet, kritik mot kapitalismen.  Dock, i takt med att fler runt om kring mig får barn, har stadigare förhållanden, ett mer ordnat boende och mer pengar så börjar allt mer av det som läggs upp, främst i bildform, handla om att presentera en bild av ett liv som kan ses som den heterosexuella och kapitalistiska drömmen. När jag tittar på Facebook eller Instagram föreställer majoriteten av de bilder som läggs upp mina vänners heterosexuella partners, självporträtt, inredning eller kläder samt barn. Jag förstår syftet, sociala medier är ett perfekt ställe att visa bilder av barnen för personer som inte träffar dem så ofta, vänner som bor långt bort, släktingar och andra som är intresserade och älskar ens barn. Du kanske har köpt en snygg klänning, känner dig fin och vill visa upp den. Eller kanske har en extra snygg dag och känner dig pepp och fin. Eller är extra kär i din partner. Poängen är att de egna korten inte är ett problem, det finns lättförståeliga anledningar till dem. Men vad är det för värden som vi tillsammans förstärker genom att visa upp de här bilderna? Bilden av det lyckliga livet blir den heterosexuella kärnfamiljen i en snyggt inredd lägenhet där du själv är snygg. För mig, och jag är övertygad om att det även gäller för de flesta andra jag känner, är inte det ett ideal som jag anser det sunt att förstärka. Jag får en bitter eftersmak när jag gillar ytterliggare en bild av den lyckliga familjen, jag får ont i magen när kvinnor jag älskar för att de är så smarta får tio kommentarer om hur snygga de är. De sociala normerna, att gilla, kommentera och följa och min vilja att se mina vänners och deras barns liv i bilder är svårt att få ihop med min ovilja att vara en del i ett system som uppvärderar den heterosexuella kärnfamiljen och tvåsamheten, sätter likhetstecken mellan skönhet och värde och förstärker konsumtionen. Jag hittar inget bra sätt att förhålla mig till det här. Tips mottages tacksamt.

 

Tillägg: Jag vet att jag är en del av det här, t.ex. genom att lägga ut bilder från mina resor. Det jag ville säga, och som jag var otydlig med, är att jag tycker det är viktigt att vi diskuterar och reflekterar över de normer vi är med och upprätthåller. Det jag inte menar är att folk ska låta bli att posta bilder på sina barn, sina kläder, sitt smink eller liknande.

Johan Cullberg och den gravida horan.

Ibland är det extra gött att skriva blogg ihop med andra smarta mänskor. speciellt när en kan svara på deras frågor om varför alla smarta kvinnor på 70-talet valde stolpskott till män. Mitt svar: för att de kanske hade etter värre att välja på. för att de kanske var stolpskott som åtminstone inte tycker det är rimligt att skriva i sina självbios att de blev lurade att ligga med horor?

Jag har precis läst Johan Cullbergs självbiografi Mitt psykiatriska liv och den är främst en uppväxtskildring och sen en genomgång av hans karriär. och så är det kanske fem sidor om när han tyckte synd om en gravid hora, betalade ett hotellrum till henne och blev tvingad till sex. Eller inte tvingad, lustarna tog över när hon hade lockat tillräckligt. (ändå skickligt att framstå som den som blev övertalad men för den skull inte blir ett offer). Det hela slutar med att han känner klåda på väg hem och blir orolig för den gravida horan hade ju verkat lite oren.  Alltså på ricko tyckte Cullberg att just denna historia var värd att berättas. Förutom denna namnlösa kvinna så skriver han om sin mor en del och hans familj som vuxen nämns i förbifarten.

Det ÄR väldigt konstigt att ingen strök den här historien, det enda jag kan tänka mig är att Cullberg och redaktörerna tyckte att den sa något fint om Cullberg och kanske om livets udda vägar? Att Cullberg minsann inte behöver betala för sex, att han var tafatt men gjorde det rätta, han är en gentleman (men med lustar!). Han har levt det bohemiska parislivet? Att gravida horor inte kan motstå honom?

 

Så ja, kanske var måttet på en bra kille att han 30 år senare INTE skulle skriva om hur han lurades till sex av en prostituerad?

 

Jag tänkte att detta skulle bli en följetong. (tyvärr) har jag ju stött på detta behov att behöva bekänna/skryta att en råkat ligga med prostituerade (gärna i paris!) så nu är det dags att samla ihop! Jag har för mig att Arne Weisse också har en sådan berättelse i sina memoarer. Några fler?

Mitt fjantiga problem med den feministiska litteraturskatten

Hej!

Jag har tänkt på en grej.

Det gäller så kallad feministisk litteratur. Jag tänker specifikt på författare som var unga under 60- och 70-talen (eller ännu tidigare) och som skrivit självbiografiska böcker om sina liv. Vi snackar Åsa Moberg, Kerstin Thorvall, Suzanne Brøgger, Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen bara för att nämna några exempel.

Jag har läst deras böcker, jag har sett dem i intervjuer, jag har inspirerats på olika sätt av olika aspekter av deras liv och verk. Men, ett stort jävla problem har jag, och det är deras KILLSMAK.

Vad är grejen med att alla dessa kvinnor är kära i killar som verkar så sanslöst jobbiga?

Julia Anderssons, Åsa Mobergs alter ego, sambo framstår som en outhärdligt tråkig och pompös gubbe. Märta Tikkanens man… gnällig. Birgitta Stenberg är ju iofs “bara” kompis med Paul i Kärlek i Europa, men gud vad jobbig han är. Kerstin Thorvall, inga kommentarer. Och varenda jävla man Suzanne Brøgger stöter på i Crème Fraîche vill man ju bara sopa till.

Och det är inte hatfulla beskrivningar av männen, utan det kärleksfulla jag reagerar på. All denna kärlek som kastas på killar jag inte ens skulle peta på med en pinne om de brann. Är det någon mer som reagerat på detta? Naturligtvis är väl  portträtten av männen menade att problemtisera den heterosexuella kärleken och samlivet. Jag antar att själva grundkärnan är det här om hur man och kvinna som älskar varandra ska kunna leva tillsammans i en kvinnohatande värld, lösningen verkar vara att diskutera och diskutera och diskutera. Ursäkta, men mitt tålamod tryter. Jag vet att det här är en fjantig invändning mot fantastiska böcker, men efter alla dessa år i läsfåtöljen måste jag få problematisera lite.

Problemet är att jag inte för ett enda ögonblick kan se vad författarna ser hos de här karlarna från första början. Och det påverkar såklart min förmåga till igenkänning. Frågan är: Är det här en generationsfråga? Vi lyckliga tredje eller fjärde vågens feminister kanske har en större pool av (yngre, snyggare) män som delar någon form av grundläggande jämställda värderingar? Eller är jag en unik snöflinga som inte ser det erotiska i en lite äldre vänsterjournalist som älskar att resonera men hatar att städa?

Vad tycker du, gentle reader, är jag något på spåren eller är detta helt uppåt väggarna, berätta gärna!

Om det politiska

Imorgon är det internationella kvinnodagen och jag har en klipptid inbokad. För att inte riskera att enbart fira kvinnodagen med att unna mig vardagslyx måste jag  kompensera. Har därför gett $$$ till ROKS och till Ingen människa är illegal. Det är i alla fall något.

I år, kanske mer än tidigare, känns kvinnodagen jävligt viktig. Jag tänker på förutsättningar för att vara en del av det demokratiska samtalet. Det är med stor oro jag ser hur handlingsutrymmet för kvinnor som uttrycker sig i offentligheten på lika villkor som män hela tiden krymper genom hot som sträcker sig från textuella tjuvnyp till fysisk misshandel.

Samtidigt är det svårt att säga om det vi ser idag verkligen är en tillbakagång eller bara samma som vanligt. Det är så lätt att glömma att varje framsteg kvinnokollektivet gjort de senaste tvåhundra åren har skett efter en lång och seg kamp mot folk (både män och kvinnor) som tycker att “jämställdheten gått för långt”.

För att undvika missförstånd vill jag poängtera att jag på intet sätt försöker värdera vilken typ av politiska frågor som är mest värda att engagera sig i. Jag blir så trött på folk som betraktar politisk aktivism som ett nollsummespel där man endast kan engagera sig i en enda fråga. Jag menar att politisk aktivism bara verkar stärkande. Ju mer engagemang desto lättare blir det att se sambanden mellan exempelvis hushållsarbete, arbetsmarknadspolitik och papperslösas rättigheter.

Sammanfattningsvis: Glad kvinnodag imorgon. Ha inte ångest över att du gör för lite. Gör något istället, även om det bara är att skänka pengar eller ge en deadpanblick om någon drar ett sexistiskt skämt. Vi börjar där och sen fortsätter vi.

Kampen fortsätter – en liten bit i sänder.

 

Män på scen

Om du var ett barn som tittade på “På spåret” som fredagsunderhållning med dina föräldrar hösten 2012 skulle du i programmet sett vuxna människor som spelade olika instrument och sjöng. Av de människorna var fyra procent, eller två av fyrtiosju kvinnor.

Tabellen visar musiker på scen per kön i de första sju programmen av “På spåret” säsong 2012-2013

Fast, vänta lite, hur rätt var rätt när det gällde just genusstrukturers uppluckrande under beredskapstiden?

Detta är en uppföljning av ett tidigare inlägg, se nedan. För en annan ekonom-historiker, nämligen Fia Sundevall, läste blogginlägget och skrev till mig. Och det var ju superkul! Särskilt för att hon skrivit en avhandling om “Det sista manliga yrkesmonopolet. Genus och militärt arbete i Sverige 1865-1989″. Avhandling handlar om utvecklingen av kvinnors militära arbete sedan mitten av 1860-talet och särskilt om processen som ledde fram till att de militära yrkena öppnandes för kvinnor. Jag frågade och det var ok att jag visade det hon skrev på bloggen och det var det. Så jag ger er: mer kunskap om beredskapstiden!

Hej Malin! Jag instämmer i din slutsats om att kvinnors förvärvsarbete inte ökade under beredskapsåren. Däremot förändrades det, bland annat genom att kvinnor – om än tillfälligt – tog sig an nya uppgifter i fabrik, i luftbevakning, mm. Av denna anledning instämmer jag bara delvis i slutsatsen att beredskapstiden inte skulle varit en period där gamla genusstrukturer började luckras upp i Sverige. I hög grad beror analysen förstås på vad vi menar med ”genusstrukturer” och ”börja luckras upp” och vilka områden vi studerar… Men sammanfattningsvis har ju forskning (min egen, Overuds och andras) pekat på att beredskapsåren ledde till förändringar i såväl synen på som praktiken av kvinnors arbete. I flera fall kan förändringarna betecknas som stora eftersom kvinnor gick in i arbetsområden och –uppgifter som tidigare i huvudsak eller helt enbart utförts av män. Därmed ändrade genusarbetsdelningen form (men kunde likväl vara strikt i sin nya skepnad). Det var ju dock långt ifrån alltid fråga om bestående förändringar. Precis som du skriver (och som väl också påpekades i programmet om jag inte minns fel) var det många gånger en högst tillfällig förändring: när männen återvände från sina militära uppdrag återgick kvinnorna i mycket hög utsträckning till de uppgifter som de hade haft före kriget. Men undantag finns också: krigsmakten är ett sådant (där fortsatte kvinnor att verka inom de nya uppgifterna). Min förenklade slutsats skulle därmed vara att beredskapsåren var en tid när gamla uppfattningar om kön utmanades och omförhandlades och där åtskilliga tidigare genusgränser inom arbetslivet överskreds – för att dock i hög grad (men inte helt) dras upp på nytt efter beredskapens slut.

PS, det finns en hel del internationell forskning som menar att WW2 gav upphov till nya ideer kring kön som tillfälligt kvävdes efter krigsslutet för att sen typ explodera ett drygt decennium senare. Utifrån det perspektivet kan beredskapen absolut ses som början på en uppluckring av gamla genusstrukturer. Vet dock inte hur detta har undersökts empiriskt och om det är applicerbart på svenska förhållanden.

PS2, Klara (gemensam kompis som vidarebefordrade mailet reds anm.) Jag misstänker också att kvinnors tillfälliga beredskapsarbeten av olika skäl inte är inräknade i statistiken. Om så är fallet torde inte kvinnors förvärvsarbete ha minskat under perioden utan legat på ungefär samma nivå som före och efter.

VSG för prime time ekonomisk-historisk debatt! Eller, nu blir det kanske inte så mycket till debatt eftersom det här inte är den tidsperiod jag forskar om så jag kan inte komma med nya rafflande resultat som på något sätt skulle motsäga Sundevall. Men det finns massa andra saker som hade varit intressant att prata vidare om som, fanns början till denna uppluckring i genustrukturer innan beredskapsåren? Hur ser man att det sker en uppluckring? Och om beredskapsarbetarna skulle räknas in, hur många var de? Återkommer kanske när mer kunskap finnes och tack Fia för att du tog dig tid och skrev!

Rätt ska vara rätt osv

Hej!
Jo, det är såhär. Jag gillar historieätarna as much as the next guy men programmet om beredskapstiden, det var saker som var fel i det. När det gäller kvinnors arbete i industrierna, jag är mkt glad att man tar upp kvinnors arbete, men kommentarer som ”Nu börjar gamla könsroller luckras upp”, eller ”kvinnorna lockades eller tvingades ut i arbetslivet” och ”du har börjat arbeta”, de är gravt missvisande. Att just beredskapsåren var en viktig del av kvinnors emancipation i Sverige, alltså NJA. Jag har två invändningar till det här.

1.Gamla könsroller började inte luckras upp under beredskapstiden. Eller ingen vet om att de gjorde det iaf. Den forskning som finns på området antyder snarare att det om det var så var det en ytterst temporär uppluckring i den genusarbetsdelning som rådde. I Johanna Overuds avhandling ”I beredskap med fru lojal” visar hon att den genusarbetsdelning som sa att kvinnor och män bör ha olika uppgifter i samhället snarare kan ha förstärkts under beredskapstiden. Overud visar att det fanns program för att ersätta manliga arbetare i vissa nyckelindustrier och att kriget innebar att framförallt unga kvinnor från landsbygden migrerade för att få arbete i fabrikerna. Men OBS! De hade med all säkerhet arbetat även på gården de kom från om än kanske ej betalt. Och den stora invändningen är att det trots program för att ersätta manliga arbetare inte går att se någon stor ökning av kvinnors förvärvsdeltagande under beredskapstiden, vilket antyder att intåget inte kan ha varit stort.

Källa: Stanfors, Maria (2007). Mellan arbete och familj: ett dilemma för kvinnor i 1900-talets Sverige. Stockholm: SNS förlag. s.83. (Silenstams siffror)

2. Och detta är Min stora poäng: Kvinnor började absolut inte arbeta under krigstiden. Det sker ingen stor ökning och om man ser på gifta kvinnor och räknar in jordbrukarhustrur som förvärvsarbetande är det snarare historiskt låga tal vilket vi kan se i graf 2.

Källa: Nyberg, Anita (1987). Vad är förvärvsarbete? Kvinnovetenskaplig tidskrift. 1987 (8:1), s. 54-65

Sammanfattningsvis: i motsats till vad som sas i programmet var beredskapstiden i Sverige alltså ej en period där gamla genusstrukturer luckrades upp eller kvinnor började förvärvsarbeta i större utsträckning än tidigare. Jag gissar att det kan varit så i de länder där man faktiskt låg i krig och förlorade många unga män men i Sverige går inte att se ett sådant mönster.