År 2002 publicerades S.K.A.M Litterärt manifest No 1 i tidningen Bang (nr. 4). Manifestet gjorde ett djupt intryck på mig eftersom det var första gången jag blev medveten om att bedömningar (av konst exempelvis) kan göras strukturellt och inte objektivt utifrån ett verks inre kvalitet.  Manifestet verkar inte finnas publicerat på www, så jag tar mig friheten att citera det i sin helhet här. Manifestet består av 12 teser som inramas av recensionssnuttar med förklenande bedömningar av kvinnliga författare. Så här står det:

“VI KRÄVER ATT FÅ SKRIVA SOM VI VILL

1. tjejer ska inte få fett med skit så fort de ger ut en bok

2. tjejer ska få skriva som dom vill om ätstörningar, ridläger, mens och våldtäkt

3. tjejer ska få skriva om sina egna ätstörningar, sina egna ridläger, sin egen mens (vi skriver om  våra erfarenheter, vi lever i patriarkatet, vi skriver om patriarkatet)

4. våra texter ska inte behöva vara konstruktiva eller uppbyggliga

5. manliga recensenter ska inte läsa in jävla heterokärlek i alla våra grejer, vi tar avstånd frn kärlekskravet och kravet på sentimentalitet

6. tjejer ska slippa läsa killlitteratur

7. varför vill män köpa våra kroppar, men inte våra böcker?

8. vi är inte bara förebilder för män, vi är förebilder för alla

9. dåliga kvinnor och flickor – galenkärringar och freaks – ska få skriva litteraturen

10. för oss är litteraturen ett vapen – i vår tjänst (vi hämnas på patriarkatet, vi hämnas på advokaterna)

11. ge fan i att skriva om oss, nu är det vi som skriver om era kukar.

12. hur kan vi skriva, hur kan vi leva, när porr och prostitution finns?”

(Bang 2002:04, s. 33)

Såhär skriver ingen längre. Det är bara nio år sedan, men sättet feminister uttalar sig i media (till och med i Bang) har förändrats helt. (Som Siska redan konstaterat är radikalfeminismen död och begraven i samtidsdebatten.) Kolla in punk 12 till exempel, förutom att ingen skulle komma på tanken att skriva så idag tycker jag också att det är en missvisande tes. Oavsett vilken orättvisa i samhället man vill bekämpa så är väl skönlitteraturen ett mycket kraftfullt medel i den kampen?

Även om det kliar i fingrarna så ska jag inte göra en analys av alla punkter, men en snabb notering hinner jag med: Inga manifest skrivs utan ilska, feministiska eller ej, och jag älskar styrkan i exempelvis punkt 11.  Genomgående förs en kamp om att slippa bli tolkad via ett könsfilter. Gång på gång har det  visats hur olika författare tolkas endast beroende på deras namn (kvinnligt eller manligt). Det gjordes på 50-talet (“Omedvetna attityder hos en recensent” av Pil Dahlerup 1972), 80-talet (Åsa Beckman skriver “Över er i att lämna ert kön”), 90-talet (debatten om “genren” “ätstörningslitteratur”) och varför inte 2008 och recensioner av Maja Lundgren och Lars Norén*.

Ok. Nu gled jag iväg en smula. Orsaken till att jag började söka på S.K.A.M-manifestet och skriva detta inlägg är att jag undersöker vad litterära manifest leder till. Vilka böcker blir resultatet, helt enkelt. Och eftersom det finns så lite information om S.K.A.M på internet vänder  jag mig till dig, kära läsare: Vilka var medlemmarna i S.K.A.M? Vilka böcker resulterade det i? Att Sara Stridsberg var medlem har jag redan listat ut och hennes författarkarriär får sägas vara extremt lyckad. Men vilka fler var det? Skriv gärna en kommentar med fakta eller kvalificerade gissningar. Även långa resonemang välkomnas!

* Angående det sista exemplet så är det på god väg att kanoniseras, det finns redan tryckt i en kursbok om litteratur av Ann Steiner och kommer snart med i ytterligare en kursbok i ett kapitel om kulturpolitik och genus.