Blev mycket provocerad, men inte särskilt förvånad, när jag läste Marcus Birros debattartikel om abort, desto mer förvånad, och provocerad, blev jag när jag läste Underbara Claras blogginlägg om abortfrågan.
Vad gäller Underbara Clara blir jag provocerad av folk som döljer sina åsikter genom att “bara ställa frågor”. Självklart ifrågasätter Underbara Clara aborträtten – hon är frikyrklig – men att dölja denna argumentation genom att “problematisera” är inte bara lite fegt utan också ganska fult.
Dessutom är detta “problem” som Clara och Marcus lyfter fram inte något problem: det aborteras väldigt få foster så sent som v 22 , endast 1 % av alla aborter som sker utförs efter v. 18. Därför är detta med foster som ”lever och andas när mamman fött ut det” inte det stora samhällsproblem som det framstår som av båda Birro och Clara. Dessutom är foster som aborteras i v 22 i sig själva inte livsdugliga – de kan inte klara sig och Sveriges medicinska expertis kan ännu inte rädda barn som är födda i v 22.
Ett annat problem med både Birros och Claras argumentation är att de lyckas blanda ihop detta med missfall och abort. I denna fråga tänker jag, som den socialkonstruktivist jag är, såhär:
När man frivilligt väntar barn så blir fostret just ett barn – genom de sociala relationer som omger fostret så ges fostret en subjektivitet. Föräldrarna skapar ett ”barn”, ett socialt konstruerat barn, som lever och utvecklas. Om föräldern som bär detta ”barn” skulle få ett missfall skulle ”barnet” dö. Föräldrarna upplever då all den sorg och smärta som föräldrar med barn utanför livmodern också känner. Och det är självklart jättesorgligt.
Men detsamma gäller inte för foster som aborteras – foster som aborteras konstrueras inte till barn. Det finns inga ”föräldrar”, det finns bara en person med en livmoder som bär ett foster. Jag tror inte att det finns något essentiellt som är en människa eller ett barn men ett foster är väl det närmaste essensen man kommer. Men denna essens är tom på mening – den får först mening och blir en människa i relation till andra människor. Ett foster som aborteras är därför inget barn, det är endast ett foster.
Hoppas jag makear sense
3 Responses to “När foster är foster”
Spot on!
ja. bra tänkt! mådde lite dåligt efter att ha läst hälften av de 700 kommentarerna till UnderbaraClarainlägget, men nu känns det bättre. tack.
Tack, tycker debatten kan få sluta här. Äntligen någon som inte skriver utifrån projicerade smärtor i mellangärdet eller religiositeten