På en klippa i juli nåddes delar av smolket av nyheten att det finns ett ställe i Stockholm där man kan se unga bloggerskor göra kola (riktig kola, ej knark). Att de liksom satt där, som i en utställning, och gjorde kola. Ryktet sa även att de lyssnade på tidsenlig musik och hade fina tidsenliga kläder. Denna information ledde till starkt delade meningar och en åsiktsuppdelning som i stora drag kan beskrivas som 1. Det har det nog bra plus gör asgod kola. 2. Det är ej ok att ställa ut och håna arbetarklassen på detta sätt. 3. Ööö…va?!?

Jag stod för den tredje åsikten. Men nu har jag funderat på detta ett tag. Tanken med detta etablissemang måste ju vara att man inte bara säljer kola utan även en förnimmelse av en förmodat fantastisk svunnen tid. Just denna pepp på dåtiden måste också ses i ett ljus av vintage/hemmafru-bloggar och den retorik och stilideal som förmedlas i många av dem. Problemet för mig som ekonomihistoriker är när man på detta sätt så tydligt säljer en idé om en tid som inte korresponderar med hur det egentligen var.
Som ett illustrerande exempel kommer jag titta lite närmare på just kvinnors arbete i kolatillverkning. Hur väl stämmer egentligen dessa bloggerskor/kolamakerskors/kolabloggerskors verklighet överens med de kvinnors som arbetade inom samma gebit på 30-talet?

Till att börja med så måste sägas att på 30-talet var det depression i Sverige. Kvinnors ställning på arbetsmarknaden var tämligen svag och blev ännu svagare när arbetslösheten sköt i höjden. Som gift kvinna sig kunde man avskedas utan anledning eftersom gifta kvinnor inte ansågs behöva en inkomst då de skulle vara försörjda av sina män. Man såg det till och med som att de stal arbeten från männen. Detta var ej bra i arbetarklasshushåll där man hade svårt att klara sig på endast en inkomst. Gifta kvinnor tvingades därför ofta in i informella arbeten. Man födde även extremt få barn, och de kvinnor som hade arbete tjänade generellt 2/3 av vad männen gjorde.

Inom industrin i stort utgjorde kvinnor en minoritet men just kolatillverkning är ett mycket bra exempel på en bransch som var starkt kvinnligt könad. Diagrammet nedan visar antalet män och kvinnor som var anställda i Choklad och karamellindustrin (vilken kolatillverkning ingår i) under mellankrigstiden.

I detta diagram är det särskilt intressant lägga märke till dippen i antal anställda kvinnor efter krisen 1929. Men kanske ännu mer viktig, kolla frånvaron av dipp i männens linje. Det är tydligt att det är kvinnor som har varit mest utsatta på arbetsmarknaden vid ekonomiska kriser. I detta, och många andra fall hör det ihop med att männen i industrin är överrepresenterade i högre och mer kvalificerade arbeten. Men också om en rådande manlig försöjarideologi.

Man föredrog unga kvinnor som arbetskraft i denna industri. Här är alltså kolatjejerna historiskt korrekta igen. Det var till stor del unga kvinnor som arbetade i kolatillverkning. Man kan även se på den lila linjen i diagrammet nedan att de yngsta kvinnorna inte fick sparken i samma utsträckning som de äldre under krisen. Man föredrar unga kvinnors arbete för att detta ses av arbetsgivare, lagstiftning och de själva som ”transitory”, att de bara är där en kort stund för sedan gifter sig och ska utföra obetalt omsorgsarbete i hemmet. Preferensen för unga kvinnor är särskilt tydligt i okvalificerade yrken som kolatillverkning eftersom produktivitetsvinster som kommer av många år på jobbet är mycket mindre när det gäller att rulla papper kring kola än att t.ex. göra en dyr klocka.

Att unga kvinnors arbete är ”transitory” gör att incitamenten för att organisera sig är mycket få och man är i mycket låg grad medlem i facket eller engagerar sig i sin arbetssituation. Unga oorganiserade och lätt utbytbara kvinnor i okvalificerade arbeten utgör alltså en bra och flexibel arbetskraft men det innebär ingen stark position för att förhandla sig till höga löner eller bättre villkor. Särskilt inte om hela arbetsmarknaden rättfärdigar en låg lön med att du borde ha en farsa eller en make som betalar för dig och att du egentligen bara arbetar för att köpa billiga konsumtionsvaror som smink och strumpbyxor. Jag har inte hittat lönesiffror för just choklad och karamellindustrin (även om jag är ganska säker på att den finns någonstans) men en kvalificerad gissning är att choklad och karamellarbeterskorna ej tjänade bra med pengar. Detta var också en industri med höga produktionstoppar kring jul och påsk, svag förhandlingsposition gör att man ofta blir tvingad att arbeta obetald övertid vid dessa toppar men är lätt att bli av med vid produktionsdalar. Huruvida det var mysigt och man fick lyssna på musik förblir oklart.

Man får nog säga att i fråga om kön och ålder så verkar kolaaffären ge en historiskt korrekt bild, det var just unga kvinnor som arbetade i denna industri. Men det faktum att denna som många andra industrier där kvinnor dominerade även präglades av osäkra anställningar, dåliga löner och svag förhandlingsposition finns förhoppningsvis inte representerat idag (?).

Många kvinnor på den formella arbetsmarknaden fick faktiskt möjlighet att köpa konsumtionsvaror och genom sitt betalda arbete någon form av frihet i början av 1900-talet. Samtidigt är det kanske viktigare att komma ihåg att deras position på arbetsmarknaden var svag och deras ekonomiska medborgarskap var ytterst begränsat.

Att glorifiera gångna tider utan att det finns en överensstämmande verklighet är en sluttande stig. Precis som att andra kulturer ibland framställs som mer autentiska och äkta framställs ofta också historiska perioder på detta sätt. Historien är skrivs ofta om för att den ska passa samtiden och man glömmer lätt bort det som inte passar med ens egen verklighetsbild.

Jag har inga problem med att bloggtjejer som gör kola i fina kläder. Förutsatte att ni har kollektivavtal, bra arbetsmiljö, tar era pauser, har kvinnor inte bara i de okvalificerade arbetena i organisationen och får er lagstiftade semester. Men det måste också vara på det villkoret att ni aldrig slutar att påminna er själva och andra om att den värld som ni visar upp, har aldrig funnits. Att det är en exotifierande och ytterst sällan överensstämmande bild av kvinnors arbete under 1930-talet. De val du har möjlighet att göra på arbetsmarknaden och i samhället idag, vare sig det är att bli hemmafru eller VD, hade inte funnits om det inte varit för de senaste 80 årens kvinnokamp och arbetarrörelse. Detta är möjligheter vi måste fortsätta kämpa för och risken med att snegla bakåt hela tiden är man blir för distraherad. Eller att man kämpar sig tillbaka till en tid som i själva verket var jävligt jobbig.