En av de saker som jag tänkte mest på när jag var i Malaysia var den kvinnogemenskap och öppenhet som till viss del verkade möjliggöras av det stränga särhållandet mellan kvinnor och män. Malaysia är ett land där vissa provinser har sharialagstiftning. Män och kvinnor ur den malayiska delen av befolkningen är många gånger strikt skilda av religiösa regler i alla delar av landet.
Samtidigt upplevde jag att det i dessa avskilda rum fanns en frihet. Endast på basis av att vi hade samma kön var det som att en underförstådd gemenskap fanns. Att de erfarenheter och regler som vi delade innebar en samhörighet som infann sig mycket lättare än i västerländska kontexter. Och att det i denna gemenskap fanns en styrka och solidaritet. På platser de mest religiösa männen hälsade genom att lägga handen på sitt eget hjärta och nicka istället för att ta i min innebar ofta mötet med kvinnorna kindpussar och en hand på armen när man pratade. Det starka skillnadgörandet möjliggjorde alltså ett lättillgängligt vi.
När jag läser en viss sorts bloggar, ni vet, bloggar med en lätt oskärpa och mjuka färger i alla bilder tänker jag alltid på hur dessa skapar en liknande genusbetingade avskildhet. Bilderna är nästan alltid på klänningar, balettdansöser, Paris i motljus, bakelser och blommor. Där finns nästan bara bilder på kvinnor. Ibland finns ett heterosexuellt begär i bakgrunden gestaltat i en pojkvän, man eller en kommentar om pojknackar men oftast är dessa så extremt segregerade miljöer att man inte ens behöver ett ”no homo”. Det finns egentligen bara ett kön här. I dessa miljöer verkar också kvinnor ha alla positioner, de står framför och bakom kameran, de skriver, är konsumenter och producenter.
Jag tycker att det är intressant att extremt genussegregerade miljöer parallellt med att skillnadgörandet och upprätthållandet av olika maktpositioner i samhället också möjliggör en frihet från dessa maktpositioner. Det innebär inte att jag tycker att en praktik av särhållning och påföljande hierarkisk uppdelning är något bra. Jag tycker bara att det är intressant att se hur ett genuskodat och i vissa fall institutionellt påtvingat eget rum också verkar kunna innebära möjligheter att verka i en kontext så långt ifrån den andre att man kan skapa sina egna regler. Att stark reglering också parallellt kan skapa frihet.
För empiriska exempel:
http://silversagablog.blogspot.com/
http://moncheriblogg.blogg.se/
http://www.accordingtoannika.com/
4 Responses to “Separatism”
MYCKET intressant inlägg!
Jag tycker dock att flera av dessa bloggar har väldigt många bilder på killar. Modellbilder, bilder från filmer och tv-serier samt ofta texter om romantik. Och den bilden av kärlek som visas där är så… främmande från det jag är van vid. Pojken (sällan mannen) beskrivs verkligen som den Andre, som ett helt annat väsen men med väldigt specifika attribut (såsom rutiga skjortor, tydliga kindben och eehh.. en nacke…).
Men i övrigt har du helt rätt och jag har faktiskt inte tänkt på det innan att det är en helt kvinnlig miljö. man klär sig fint och sminkar sig för andra tjejer i den egna gruppen, inte för killar. killarna är accessoarer, visserligen livsnödvändiga accessoarer för det här är heterosexuella miljöer, men ändå.
Tack för bra läsning.
Tack! Ja, killarna finns kanske men där de finns så är de precis som du säger sekundära och ett attribut som passar in i den berättelse man vill skapa men inte är en egen agent i sig själv. Och ja, det är verkligen en jättespeciell bild av kärlek och parförhållanden som ges.
Jag håller med. Fast när jag läser dessa bloggar känner jag mig väldigt exkluderad, trots att jag är kvinna. Dels är det av samma anledning som Linnea skriver, att bilden av män som ett helt annat väsen känns konstig för mig, men också för att de tjejer som är på bilderna, och oftast även bloggägarna, är så älvlika. Bilderna är ofta tagna ute i naturen och jag har svårt för bilden av kvinnan som ett slags sagoväsen. “Jag står här under trädet, alldeles naturlig och underbar. Och när jag inte gör det knypplar jag egna dukar som jag ställer porslinsfigurer på.” Typ.
Om jag var där skulle jag ju ha gore-tex-jacka, gummistövlar och lupp. Samt toapapper i fickan ifall jag behövde skita.
Nja, jag vet inte om jag har missat nåt här, men det du beskriver med slutna kvinnosällskap låter inte som en befrielse i mina ögon. Jag uppfattar ofta verkligeheten som att kvinnor granskar och dömmer i högre utsträckning än män, om man ska generalisera kön i grupp. Då jag alltid varit något blyg och känslig för kritik har jag ofta hamnat i männens hörna. Så har det också blivit på min blogg. De flesta läsare är män. Jag kan undra och nästan längta efter kvinnorna…var är de? Det kan ju iofs bero på att det där lullullet som du beskriver i bloggarna inte fångar mitt intresse. Jag ser män som mina vänner, inte sexuella objekt eller “den andre”.