Riotgrrrl-rörelsen gjorde allt för mitt musikintresse. När jag fick upp ögonen för Bikini kill och The Gits som 17-åring var det helt omvälvande. Plötsligt fattade jag att punken inte bara hade plats för killar, att tjejer inte behöver maka sig in på spelningar utan kan sätta upp egna, kan starta egna band och släppa egna skivor. Därför blev jag alldeles till mig i trasornainför att få se Don’t need you: a herstory som porträtterar riotgrrrl-rörelsen. Nu var inte filmen särskilt fantastisk men några grejer var riktigt bra:

• Att få se liveklipp med Bikini kill, Heavens to Betsy, Bratmobile m.m.
• Att få höra Kathleen Hanna och Allison Wolfe (alltså, jag älskar Allison Wolfe) berätta om hur scenen skapades
• Att se utdrag från riotgrrrl-rörelsen underbara manifest som för mig mycket är essensen av både punk och feminism. Manifestet kan lätt appliceras på de flesta förtryckta grupper
• Att höra vettigt folk resonera om DIY-rörelsens politiska potential
• Att höra Dasha Bikceem resonera om klass och etnicitet inom riotgrrrl-rörelsen. Om hur utestängd hon som svart kvinna kände sig. Hade varit väldigt intressant att höra övriga kvinnor resonera kring det. Liten mini-intervju med henne här

Vad jag däremot gärna hade sluppit var Ian MacKay (kreddig hc-kille som var med i Minor threat, fugazi och som alla ((killar)) tycker är häftig), vars roll var att säga att olika spelningar han varit på var bra, coola och att bande var grymma samt att han inte längre tänkte på om det var en tjej som spelade trummor eller inte.  Varför behövdes hans godkännande? Han och hans mössa hade gärna fått sitta i någon replokal istället och prata om limiterade japanpressar.

Filmen visades på fina Bokkafé Vulgo, kolla gärna in filmerna de visar under våren

Vi avslutar det här med en fin låt tycker jag

Och så fortsätter vi med lite tips:
Cold cold hearts
Julie Ruin
Heavens to Betsy
Huggy Bear
Seven year bitch
Babes in toyland