Jag har nästan alltid jobbat inom serviceyrken i områden där folk har det bra ställt, såna ställen som det skulle kunna gå klasshatsresor till. Oftast gillar jag mitt jobb, vill aldrig byta från mitt nuvarande och sådär. men ibland, ibland är det nästan ett arbetsmiljöproblem det här. Jag tycker det borde vara förbjudet att låta mig på arbetstid behöva höra att det inte finns några klasser längre, att miljörörelsen är en bluff, att folk som inte har pengar inte heller ska äta, att det är så praktiskt att få lite tjejtid i familjen genom att ta med dottern till Thailand i två veckor, att få frågan om offentlig sektorn verkligen behövs. och jag får bara tacka och ta emot. Det här är så extremt frustrerande och jag biter samman mina käkar och önskar att jag kunde tro på att det är jag som vinner tillslut. För det är ett krig och om du inte fattar det är det för att du är för priviligerad.
Vad ska jag göra av min gråt, var ska jag göra av känslan av att jag är ett tjänstehjon?
Det här är en så liten del av mitt jobb, jag vet det men ändå, ibland får det mig att gå hem i snöfall och önska att det var ok att bah “nej, du får inte säga så till mig du får knappt tänka det för dig själv”
4 Responses to “Only here for the fight”
Äh, det är likadant överallt. Själv får jag stå ut med knarkare och hemlösa som gnäller om utlänningar…
Ida! Jag veeet! Man blir ju galen! Ibland vill man bara skrika rakt ut. Vi får hålla varandra i handen när det blåser så kallt.
Pål: Jo, stå ut får en göra med mycket. men tycker det är väldigt tyst om detta med överklassen som arbetsmiljöproblem, det tycker jag.
Anna: enade vi stå, söndrade vi falla! :)
Det är alltid tyst om vilka problem överklassen genererar. Det är därför de är överklass. De är inte bara normen, de står i vissa fall över den.