Filmen The Hunger Games har tjänat in exceptionellt mycket pengar under sin första biohelg. Ok, vad är dealen tänker du. Jo, HG är en film med en kvinnlig huvudperson som tillåts vara en mångfasetterad karaktär och inte ett objekt. Det finns två killar som är kärleksobjekt: En pratar om att skaffa barn, den andra är helt hopplöst ohjältig och går mest omkring och är supergöllig. Ett vanligt argument för att göra sexistisk storfilm är att det är vad publiken vill ha, men HG:s publiksiffror visar snarare tvärtom. Glorybox-Sara har skrivit mer om vad det betyder här.

Men hur är filmen/boken då? Svar: Mycket bra. Och tankeväckande. Det väckte en tanke hos mig så stark att jag skriver det här. Men först lite bakgrundsinfo för den som inte läst/sett:

Filmen baseras på första boken i en trilogi med samma namn av Suzanne Collins (jag har bara läst bok 1 så följande inlägg handlar bara om det + filmen). I en framtida värld består nordamerika av 12 distrikt med en huvudstad (Capitol) som styr. För cirka 75 år sedan gjorde distrikten uppror mot det diktatoriska Capitol men blev brutalt nedslagna. För att visa sin makt anordnar Capitol varje år the Hunger games där en pojke och en flicka (mellan 12-18 år) från varje distrikt lottas fram för att slåss i en stor arena. Den sista överlevande vinner. Allt sänds naturligtvis på teve och vadslagning pågår om vem som kommer vinna. Men det räcker inte med att vara bra på att döda andra barn, speldeltagarna måste även sälja in en Persona av sig själva till tittarna som skapar sympati och sponsorer som kan skicka nödvändiga livsmedel för att överleva.

Jennifer Lawrence spelar huvudrollen Katniss Everdeen som från fattiga district 12 anmäler sig frivilligt (för att rädda sin syster från att tvingas delta) till spelen. Jag måste få säga en sak: Lawrence, vilken fantastisk skådespelare hon är! Jag blev ju helt knockad av Winter’s bone och här gör Lawrence om sin bravadroll som utsvulten underklass som skjuter ekorrar och måste försvara sin familj mot ett samhälle som vänt dem ryggen.

- Tack Linnéa för dessa intressanta fakta, men vad är grejen med inlägget?

- Jo, det kommer här. För vad som lyfter HG från att “bara” vara en spännande bok/film, vad som stannar och gör ett djupt intryck är den dystopi Collins har skapat, en mörk framtid där HG är ett sätt att hålla befolkningen i schack, med skådespel istället för bröd. Låt mig nu ta på min konspirationshätta och utbrista: Look around man, we’re allready there.

(OBS, om du inte läst/sett vill jag bara förvarna om att jag avslutningsvis kommer beskriva en händelse i boken/filmen så om du vill möta HG som ett blankt blad kan du sluta läsa här)

Tonåringar skickas redan ut i världen för att mörda varandra, vilket till viss del även visas i teve. Men det kallas krig och anses vara fult att vara entusiastisk inför (därmed inte sagt att det inte inträffar). Men det är snarare den andra delen av HG som jag tänker på: Tvånget att marknadsföra en bild av sig själv, göra sig tilltalande för publik och sponsorer, tvinga fram en kärlekshistoria visa upp en bild i svart och vitt, rakt på sak utan komplexitet och djup. All “reality” handlar om det, ingen realitet alls utan bara ett lätt identifierat narrativ efter uråldrigt normativt mönster. Publiken vill ha igenkänning och sedan gå vidare. Ja, det känns jävligt 1999 att klaga på skräpteve, men jag tycker verkligen att det är motbjudande att se Tyra Banks stå framför en gråtande nittonårig modellaspirant och klämma fram en historia om hur tjejen växte upp med sin mormor som nu är död. Freak shows där det är meningen att vi ska förakta deltagarna som inte kan betala sina räkningar eller är barn som fått barn är ännu värre. Tevedeltagarna konstrueras som de Andra. De är inte som oss, de har ingen klass eller stil. Ibland kan det glimra till i rutan och vi känner med deras Kamp, men de tillåts aldrig att bli individer utan bara dockor som ska dansa till vår belåtenhet. Suzanne Collins fångar detta med råge i HG.

Katniss vägrar dock inordna sig och utför en av få motståndshandlingar hon kan uppbringa utan att riskera en snabb död. När en av deltagarna mördats dekorerar Katniss i en nyckelscen den dödas kropp med blommor. Se bild:

Genom denna subversiva handling bryter Katniss illusionen av att döden i spelet är något annat än död i verkligheten. Scenen blir oerhört stark eftersom detta att ta hand om våra döda brukar tillskrivas som en av de första handlingar som skiljer människan från icke-mänskliga varelser. Det bryter illusionen att Katniss och de andra spelarna bara finns till för publiken. Katniss vägrar att inordna sig i ett förutbestämt de-humanizing narrativ. Det är först genom döden som kroppen blir människa, men Katniss agerande vittnar om hopp, om ett sätt att krossa förtrycket genom att väga underordna sig.

And that’s what I learned from young adult-fiction.