Jag blev så himla besviken när jag läste Underbaraclaras blogg här i veckan. Förvisso har jag alltid haft en del problem med hennes kristna ideal och med en hel del annat, men jag har ändå alltid tänkt att hon tror på solidaritet och att hon har hjärtat till vänster. Döm om min förvåning när jag stötte på detta, i min mening, mycket oinsiktsfulla (och på gränsen till nyliberala) inlägg: http://www.underbaraclaras.com/clara-reflekterar/insikter/
Underbara Claras poäng verkar vara att man skall sluta klaga på alla orättvisor och individuellt göra något åt sin situation.
”Livet är sjukt orättvist. Men hjälper det dig att fokusera på det? Du har saker som andra inte har. Saker som folk kan avundas dig. Och de brister som du ser hos dig själv kan lika gärna, samtidigt, vara dina stora styrkor och vad som gör dig speciell”
Hon skriver vidare att hon vet att hon är medelklass, men att hon minsann också haft det svårt, och det förnekar jag inte. Att en närstående dör är typ det mest slitsamma och jobbiga man kan vara med om. Clara menar också att hon har gjort saker i fel ordning, att hon i perioder haft panikångest, att hon bott på fel plats i Sverige men att hon gjort något av detta och vänt detta till sin fördel. Att hon kunnat ta alla dessa erfarenheter och gjort något gott av det.
Jag önskar att Underbara Clara satte sig ner och läste Siskas oerhört kloka inlägg om klass (http://verklighetenssmolk.se/index.php/2012/05/det-har-med-klass/). För att kunna ta jobbiga erfarenheter och vända det till sin fördel, menar jag, är ett privilegium som bara medel- och överklassen kan njuta av i fulla drag.
För att förstå detta kan man använda sig av den gamla sociolog-räven Bourdieus teorier om ekonomiskt-, kulturellt- och socialt kapital. För det första: för att kunna söka hjälp inom privat eller kommunal psykiatri när ens närstående gått bort eller när man är drabbad av panikångest kräver ett visst mått av socialt kapital. Det gäller att veta att man till exempel kan ringa sin vårdcentral och kräva att man får träffa en psykolog, eller att man kan kontakta kuratorer/psykologer/psykiatrier som är landstingsanslutna för ett ”utvärderingsmöte” där kuratorn/psykologen/psykiatern kan besluta om man skall få subventionerad terapi, eller att man själv har råd att bekosta terapi. För det andra: det gäller att man har ett bra nätverk som stöttar en när livet är svajigt för att man inte skall krascha. Man behöver ha den säkerhet Siska skriver om; att om allt skiter sig så vet man att man har vänner och familjemedlemmar som kan ge en ett jobb eller tak över huvudet. Har man varken detta sociala eller ekonomiska kapital finns det faktiskt en överhängande risk att livet blir väldigt jobbigt på riktigt.
Jag skulle vilja påstå att vi MÅSTE fokusera på att livet är sjukt orättvist. Att det är helt fruktansvärt att alla inte, på grund av strukturella orsaker, har möjlighet att ta sig igenom de övriga, mer individuella, svårigheter som livet bjuder på. Om vi inte gör det så kommer vi snart ha ett (ännu mer) nyliberalt samhälle där alla bara ser om sin egen rygg och skiter i andra och där alla anser att de som farit illa får skylla sig själva.
4 Responses to “Lite andra insikter”
Jag tycker att du har väldigt kloka synpunkter! Jag är själv allergisk mot den nyliberala mentalitet som menar att man kan “tänka sig ur” alla svårigheter, för då glömmer man viktiga omständigheter som klass, etnicitet, kön osv. MEN däremot kan alla ändå göra det bästa med vad de har. Att inte påminna om det är också att göra människor än mer handikappade. Alla sitter på saker de är bra på och unika erfarenheter som man kan använda sig av. Och jag tror absolut att man på ett högre plan måste fokusera på de orättvisor som finns i samhället – men det plan jag beskriver (eller försöker beskriva) är det personliga. Grovt förenklat “Hon är bra på att sjunga – det är inte jag. Då får jag gräva där jag står och göra något annat än att drömma om att bli sångerska”
Kanske var det exemplen jag drog i början som inte var klockrena. Jag tar till mig av ditt resonemang!
/ Clara
Tack!
Okej, då hänger jag med lite mer!
Tack för dina synpunkter!
// Doris
Ju äldre jag blir, desto mer medveten blir jag om de privilegier jag har av att vara medelklass. Jag blir mer och mer medveten om den självsäkerhet siska beskrev så otroligt bra. Jag kan tvivla på mycket, men när det verkligen kniper kan jag ändå plocka fram en myndig självrättfärdigad ton, formulera mig och få folk att lyssna. Jag vet inte, ibland skäms jag över den där sidan hos mig själv som tycker att jag har en sådan självklar rätt till saker. Inte för att jag jag inte tycker att jag borde tycka att jag har rätt att kämpa för saker jag vill ha eller tycka att jag förtjänar den hjälp jag behöver, utan för att det riskerar att skymma sikten för andra perspektiv. Som att alla som inte har samma förmåga att formulera sig eller vara självsäkra på sin rätt ändå har samma rätt, till allt möjligt. Till utbildning, till vård, till respekt, för att nämna några saker.
Man får inte glömma perspektiven och hur priviligierad man är som medelklass och aga tycker det är viktigt att delvis använda den priviligierade positionen till att uppmärksamma hur bakvänt det är att alla inteåtnjuter samma rättigheter eftersom samhället idag till stor del baseras på att var och en är kapabel att TA sig tillgång till de rättigheterna. Så ska det inte behöva vara.
Det verkar som den allmänna inställningen är att en psykolog kan hjälpa en att komma i balans om man mår skit. Konstigt. Vad jag kan förstå så är psykologernas jobb att få så många som möjligt ut i “arbetslivet”, inte ut i “livet”. Och som medveten förtryckt slav så förstår jag att det här systemet förstör den här planeten, vilket betyder att “arbetslivet” är något destuktivt som förstör för alla(alla=djur,växter,mikroorganismer,etc). Och “livet” verkar själsligt mycket bättre, men betyder samtidigt att man måste kunna tänka själv.
Som anarkist strävar man mot att ingen skall kunna eller vilja utöva makt/förtryck mot någon. Och dom vanliga tillvägagångssätten i samhället när någon mår dåligt leder alltid tillbaka till systemet och målet är “arbetslivet”.
Var finns “livet”?
Var finns vägen ut ur mänsklighetens onaturliga system?
PS. Psykologerna försöker få dig att acceptera förtryck, både att förtrycka och att bli förtryckt. Slavmentalitet kallas det.