Om det politiska

Imorgon är det internationella kvinnodagen och jag har en klipptid inbokad. För att inte riskera att enbart fira kvinnodagen med att unna mig vardagslyx måste jag  kompensera. Har därför gett $$$ till ROKS och till Ingen människa är illegal. Det är i alla fall något.

I år, kanske mer än tidigare, känns kvinnodagen jävligt viktig. Jag tänker på förutsättningar för att vara en del av det demokratiska samtalet. Det är med stor oro jag ser hur handlingsutrymmet för kvinnor som uttrycker sig i offentligheten på lika villkor som män hela tiden krymper genom hot som sträcker sig från textuella tjuvnyp till fysisk misshandel.

Samtidigt är det svårt att säga om det vi ser idag verkligen är en tillbakagång eller bara samma som vanligt. Det är så lätt att glömma att varje framsteg kvinnokollektivet gjort de senaste tvåhundra åren har skett efter en lång och seg kamp mot folk (både män och kvinnor) som tycker att “jämställdheten gått för långt”.

För att undvika missförstånd vill jag poängtera att jag på intet sätt försöker värdera vilken typ av politiska frågor som är mest värda att engagera sig i. Jag blir så trött på folk som betraktar politisk aktivism som ett nollsummespel där man endast kan engagera sig i en enda fråga. Jag menar att politisk aktivism bara verkar stärkande. Ju mer engagemang desto lättare blir det att se sambanden mellan exempelvis hushållsarbete, arbetsmarknadspolitik och papperslösas rättigheter.

Sammanfattningsvis: Glad kvinnodag imorgon. Ha inte ångest över att du gör för lite. Gör något istället, även om det bara är att skänka pengar eller ge en deadpanblick om någon drar ett sexistiskt skämt. Vi börjar där och sen fortsätter vi.

Kampen fortsätter – en liten bit i sänder.