Category: Bloggen

Hisingenftw, lobby, HSB och gentrifiering

Stadsdelen där jag bor, Kville på Hisingen, bubblar just nu av gentrifikation (vilket jag berört lite granna här och här).  Det byggs bostadsrätter i massor, byggs image och varumärkesjobbas. Vissa tycker det här är piss. Så ock jag. Varför? För att det innebär att segregationen  ökar, små butiker försvinner, invandrarföreningarnas lokaler rivs och istället byggs svindyra bostadsrätter. Allt medan kommunstyrelsens ordförande glatt tar spadtag och referar till områden som Gazaremsan (här kan ni läsa om det). För att citera forskaren Catharina Thörn:

Den handlar om hur en stadsdel med dåligt rykte avsiktligt omvandlas till ett välplanerat medelklassområde – som i det här fallet skall locka välutbildade 30–40-åringar att bosätta sig där det är lite ”ruffigt” men ändå ”charmigt”.

(källa: En annan stad är möjlig)

Som ett led i detta drivs hemsidan Hisingenftw som tipsar om sköna ställen på Hisingen som surdegsbagerier och okända dim sum-restauranger, tar bilder på folk och fixar fester tillsammans med Nöjesguiden på Adas (som ingen jag känner går till längre eftersom det ALLTID är nazister där men detta är mindre viktigt).  I vanliga fall skulle jag kanske sucka lite över bajsnödigheten i detta, (speciellt då Hisingenftw även startar en gilla-sida och ett twitterkonto, så 2.0…). Dock sätter jag den sucken i halsen då det visar sig att det här inte är ett privat initiativ av någon reklamare som flyttat hit utan drivs av HSB som av en händelse bygger bostadsrätter på Hisingen som säljs för små slantar mellan 995.000 till 3.608.000. Bra reklamknep! Den här infon kan den som söker mycket noga hitta under Om oss på deras blogg:

Hisingenftw har skapats på uppdrag av HSB Göteborg. Syftet med Hisingenftw är att ingjuta framtidstro, inspirera och påverka människors tankar om Hisingen. Vi gör det genom att lyfta fram spännande och kreativa människor, fenomen och platser på detta stora område som är en del av staden Göteborg.

Tänk på det där påverka en liten stund.

 

Det här med klass

Jag tänkte skriva om klass. Jag fattade aldrig det där med klass i början. Jag är dåligt påläst när det gäller marxistisk teori och blir alltid tyst när klass börjar diskuteras. Min klassbakgrund gör dessutom att jag ibland känner att jag inte riktigt har rätt att lägga mig i. Jag är en av de få med genuin medelklassbakgrund i min bekantskapskrets. Andra har föräldrar som tvättat gamlingar på hemmet, som snutit barn på dagis, som städat toaletter, som under perioder varit långtidssjukskrivna eller arbetslösa. Även om mina föräldrar också har haft diverse lågavlönade jobb så hade dom under min uppväxt traditionella medelklassyrken, min mamma var socialsekreterare och min pappa alternerade som fältassistent och högskolelektor. Det här med klass gjorde mig ändå länge väldigt förvirrad eftersom jag under låg- och mellanstadiet var känd som den fattiga tjejen. Vi hade inte rinnande vatten, jag hade nästan bara ärvda kläder och hade aldrig varit på Skara sommarland. Dom andra barnen i klassen hade mammor som jobbade halvtid som sjuksköterskor och pappor som var någon form av odefinierade chefer. De hade oboy hemma, åt skogaholmslimpa, fick åka i bilar till skolan som var max tre år gamla och klädde sig ofta i dom där fula skoltröjorna som var väldigt eftertraktade bland Nackas 10-åringar. När folk började prata om klass, om fattiga och rika, så hade jag därför väldigt svårt att hänga med. Visst, vi hade alltid mat hemma men inte kabel-tv eller Levis jeans, vilket för mig var definitionen av att ha pengar. Min egen plats i klashierarkin fortsatte att förvirra mig när jag blev äldre. Jag flyttade hemifrån och bodde i en andrahandslägenhet i Skogås, hade rätt dåligt med pengar och osäker anställning. Samma situation verkade alla jag kände befinna sig i, osäkra anställningar och osäkra boenden. Men ungefär där, när jag var 20 år, började min klassbakgrund visa sig. Plötsligt hade jag hamnat så långt fram i den kooperativa bostadskön som mina föräldrar ställt mig i att jag kunde få ett förstahandskontrakt. Jag fick en stor fyra i Husby som jag delade med mina vänner. Jag hade fått ett fast jobb på en statlig myndighet där jag visserligen hade lägst lön av alla 80 anställda men det var säkert och gav mig fri sjukvård och medicin ifall jag skulle bli sjuk. Utan en tanke på vad jag gjorde mig av med sa jag upp mig och började plugga på högskola. Att plugga vidare var en självklarhet och allt handlade om vad jag skulle läsa och inte om. Jag skrev tentor som jag med nöd och näppe klarade, fast övertygad om att det här klarade jag bara jag pluggade lite. Några av mina vänner började också plugga, jag irriterade mig på deras nervositet och oro kring tentor. Istället för att konstatera att det bara gällde att plugga dök påståenden som att “jag fattar ingenting av det här” eller “jag kommer aldrig klara det här” upp. Samma sak gällde det här med pengar. Vi snålade alla, ingen hade en ordentlig lön. Folk gick på CSN, timvikade, fick på soc eller liknande. När mina pengar var slut kunde jag alltid låna en tusenlapp av mina föräldrar, jag förstod inte varför inte mina vänner gjorde samma sak, det kunde dom ju betala tillbaka sen, när de fick riktiga jobb. Jag trodde det handlade om stolthet. Det var inte förrän någon sa det rätt ut till mig att “mamma har inga pengar” som jag förstod.

Jag vet att jag utmålar mig själv som naiv, lite korkad och framför allt som väldigt blind för människors olika förutsättningar. Och jag gör ingen hemlighet av att jag var, och säkert ofta fortfarande är, just det. Det krävdes en rad händelser för att jag skulle förstå min priviligerade plats. Men framför allt krävdes det att jag kunde se mönster, att jag gled genom utbildningar med minsta möjliga ansträngning medan mina vänner kämpade, främst med sina egna dåliga självförtroenden vad gäller studier. Att jag alltid var säker och inte behövde oroa mig för min framtid, jag visste hela tiden att om jag blev arbetslös, om allt sket sig, så skulle jag alltid ha ett nätverk av människor som skulle kunna ge mig ett jobb eller en lägenhet, om än inte något superflott så i alla fall något. Detta till skillnad från människorna runt mig, som vid varje uppsägning och varje samtal om att det inte behövdes någon vikarie den här veckan , riskerade att kastas ut i ett ingenting. För mig är det vad medelklassen har gett mig, självförtroende och säkerhet. Den har inte gett mig en tro på att jag kan komma vart som helst, inte gett mig den där sociala säkerheten som överklassen har, inte ekonomiska förutsättningar att glassa runt i europeiska storstäder under ett år. Däremot har jag alltid vetat att jag kan klara mig, jag behöver inte lägga energi på att oroa mig. Och, viket jag tycker glöms bort alltför ofta när klass diskuteras, så har medelklasstilhörigheten gett mig en tro på att det är självklart att jag kan plugga på högskola, att jag kan klara ett jobb, att det jag säger spelar roll. När jag hör vänner med arbetarklassbakgrund, vars kunskaper och intelligens överstiger min, oroa sig över att de ska klara saker blir jag fortfarande irriterad, men idag lite mer på den vidriga brist på självförtroende som klassamhället påtvingar barn som inte växer upp i priviligerade miljöer.

Sist men inte minst, att jag har förstått min priviligerade position tackar jag min omgivning för. Att jag hela tiden har haft vänner med arbetaklassbakgrund har gjort mig lite mindre naiv och lite mer insiktsfull om min egen position. När jag hör personer från medel- eller överklassen prata om individens ansvar för sin klassresa och att det bara handlar om att kämpa för att lyckas undrar jag ofta vilka människor de har haft i sin omgivning.

Kristidstv

En kombination av att inte ha tv i Sverige och ett låt oss säga… sparsamt socialt liv i Amsterdam har lett till att jag sedan i mars har konsumerat extremt mycket tv. En sorts program som jag inte sett förut men som nu verkar finnas i oändliga varianter är förädlingsrealityserier. Konceptet är enkelt, någon köper någonting, fixar upp det mer eller mindre och säljer sedan vidare med vinst. Några exempel är, Auction Hunters, Dirty Money, American Pickers, Put your money where your mouth is. Andra närbesläktade är Auktion kings, Pawn Star, Storage wars, Cash in the attic.

Jag vill även flagga lite för ”Extreme Couponers”, där amerikaner köper stora mängder livsmedel och sedan betalar ingenting genom att använda sig av olika kombinationer av specialerbjudanden, rabatter och framförallt kuponger. Den är inte riktigt på samma tema men de påminner ändå om varandra: man fixar och trixar, köper och säljer, lappar och lagar.

Det kan ju inte vara en slump att dessa serier kommit nu. Jag kanske är helt efter men är detta måste vara ett tecken på att saker som förut var hårt förknippade till samhällets utkanter och gråzoner är på väg in; detta är prekariats-tv*. Både USA och England (där majoriteten spelas in) har drabbats hårt av de senaste årens ekonomiska kriser och ekonomiska kriser gör den informella ekonomin växer. Loppmarknader, pantbanker, utmätningar, och skrothandlare var tidigare inte ställen där man kunde göra pengar och samtidigt vara socialt accepterad, men nu finns de på bästa sändningstid. Det är kanske inte är första gången man använder sig av arbetarklassen som underhållning men generellt brukar man ha dem som ett avskräckande exempel, inte som exempel på legitima sätt att försörja sig.

*Jag blir generellt ganska provocerad av prekariats-begreppet eftersom det är som att man nu när det går åt helvete för grupper som tidigare haft en trygg och central plats på arbetsmarknaden (vita män) plötsligt ”upptäcker” att det finns grupper som har osäkra anställningar och generellt osäker tillvaro. Men ok, det är bra att man uppmärksammar denna grupp. Kanske återkommer till detta i senare inlägg.

Om att vägra inordna sig i ett förutbestämt narrativ (The Hunger Games)

Filmen The Hunger Games har tjänat in exceptionellt mycket pengar under sin första biohelg. Ok, vad är dealen tänker du. Jo, HG är en film med en kvinnlig huvudperson som tillåts vara en mångfasetterad karaktär och inte ett objekt. Det finns två killar som är kärleksobjekt: En pratar om att skaffa barn, den andra är helt hopplöst ohjältig och går mest omkring och är supergöllig. Ett vanligt argument för att göra sexistisk storfilm är att det är vad publiken vill ha, men HG:s publiksiffror visar snarare tvärtom. Glorybox-Sara har skrivit mer om vad det betyder här.

Men hur är filmen/boken då? Svar: Mycket bra. Och tankeväckande. Det väckte en tanke hos mig så stark att jag skriver det här. Men först lite bakgrundsinfo för den som inte läst/sett:

Filmen baseras på första boken i en trilogi med samma namn av Suzanne Collins (jag har bara läst bok 1 så följande inlägg handlar bara om det + filmen). I en framtida värld består nordamerika av 12 distrikt med en huvudstad (Capitol) som styr. För cirka 75 år sedan gjorde distrikten uppror mot det diktatoriska Capitol men blev brutalt nedslagna. För att visa sin makt anordnar Capitol varje år the Hunger games där en pojke och en flicka (mellan 12-18 år) från varje distrikt lottas fram för att slåss i en stor arena. Den sista överlevande vinner. Allt sänds naturligtvis på teve och vadslagning pågår om vem som kommer vinna. Men det räcker inte med att vara bra på att döda andra barn, speldeltagarna måste även sälja in en Persona av sig själva till tittarna som skapar sympati och sponsorer som kan skicka nödvändiga livsmedel för att överleva.

Jennifer Lawrence spelar huvudrollen Katniss Everdeen som från fattiga district 12 anmäler sig frivilligt (för att rädda sin syster från att tvingas delta) till spelen. Jag måste få säga en sak: Lawrence, vilken fantastisk skådespelare hon är! Jag blev ju helt knockad av Winter’s bone och här gör Lawrence om sin bravadroll som utsvulten underklass som skjuter ekorrar och måste försvara sin familj mot ett samhälle som vänt dem ryggen.

- Tack Linnéa för dessa intressanta fakta, men vad är grejen med inlägget?

- Jo, det kommer här. För vad som lyfter HG från att “bara” vara en spännande bok/film, vad som stannar och gör ett djupt intryck är den dystopi Collins har skapat, en mörk framtid där HG är ett sätt att hålla befolkningen i schack, med skådespel istället för bröd. Låt mig nu ta på min konspirationshätta och utbrista: Look around man, we’re allready there.

(OBS, om du inte läst/sett vill jag bara förvarna om att jag avslutningsvis kommer beskriva en händelse i boken/filmen så om du vill möta HG som ett blankt blad kan du sluta läsa här)

Tonåringar skickas redan ut i världen för att mörda varandra, vilket till viss del även visas i teve. Men det kallas krig och anses vara fult att vara entusiastisk inför (därmed inte sagt att det inte inträffar). Men det är snarare den andra delen av HG som jag tänker på: Tvånget att marknadsföra en bild av sig själv, göra sig tilltalande för publik och sponsorer, tvinga fram en kärlekshistoria visa upp en bild i svart och vitt, rakt på sak utan komplexitet och djup. All “reality” handlar om det, ingen realitet alls utan bara ett lätt identifierat narrativ efter uråldrigt normativt mönster. Publiken vill ha igenkänning och sedan gå vidare. Ja, det känns jävligt 1999 att klaga på skräpteve, men jag tycker verkligen att det är motbjudande att se Tyra Banks stå framför en gråtande nittonårig modellaspirant och klämma fram en historia om hur tjejen växte upp med sin mormor som nu är död. Freak shows där det är meningen att vi ska förakta deltagarna som inte kan betala sina räkningar eller är barn som fått barn är ännu värre. Tevedeltagarna konstrueras som de Andra. De är inte som oss, de har ingen klass eller stil. Ibland kan det glimra till i rutan och vi känner med deras Kamp, men de tillåts aldrig att bli individer utan bara dockor som ska dansa till vår belåtenhet. Suzanne Collins fångar detta med råge i HG.

Katniss vägrar dock inordna sig och utför en av få motståndshandlingar hon kan uppbringa utan att riskera en snabb död. När en av deltagarna mördats dekorerar Katniss i en nyckelscen den dödas kropp med blommor. Se bild:

Katniss and Rue

Genom denna subversiva handling bryter Katniss illusionen av att döden i spelet är något annat än död i verkligheten. Scenen blir oerhört stark eftersom detta att ta hand om våra döda brukar tillskrivas som en av de första handlingar som skiljer människan från icke-mänskliga varelser. Det bryter illusionen att Katniss och de andra spelarna bara finns till för publiken. Katniss vägrar att inordna sig i ett förutbestämt de-humanizing narrativ. Det är först genom döden som kroppen blir människa, men Katniss agerande vittnar om hopp, om ett sätt att krossa förtrycket genom att väga underordna sig.

And that’s what I learned from young adult-fiction.

Womance

För några år sedan var begreppet “bromance” väldigt hett, ja inte för mig såklart, men det diskuterades mycket i vanlig media och social media.
Så här den åttonde mars tänkte jag uppmärksamma begreppet womance dvs “a close but non-sexual relationship between two (or more) women, a form of homosocial intimacy” och lite olika böcker och filmer som handlar om kvinnlig vänskap och systerskap!

Här är mina bästa tips:

- “Norrtullsligan” och “Pennskaftet” av Elin Wägner är båda exemplariska exempel på böcker med systerskaps-tema. Pennskaftet handlar om en journalist och hennes kamp för kvinnlig rösträtt, samt hennes vänskaps- samt kärleksrelationer. Norrtullsligan handlar om fyra kontorister som bor i en tvårummare på Norrtullsligan och deras väl, ve och kamp för högre lön. Dessa böcker är förutom att vara extremt välskrivna fantastiska skildringar av unga kvinnors liv och vänskap. De ger också en inblick i hur livet var innan rösträtt m.m. m.m.
- Parks & Recreation – en genial tv-serie skapad av och med Amy Poehler. Förutom att skildra kommunpolitik på ett fantastiskt, roligt och kärleksfyllt sätt så handlar Parks & Recs också väldigt mycket om vänskapen mellan Amy Poehlers karaktär Leslie Knope och hennes medarbetare Anne Perkins. Serien bjuder bland annat på höjdpunkter som denna:
parksrecs
- “Vi håller på med en viktig grej” av Sara Hansson. Fantastisk serieroman om ung kvinnlig vänskap, och om hur viktigt det är med kvinnliga förebilder!
- Romy and Micheles High School Reunion. Enligt mig en väldigt rolig film om hur viktigt det är att alltid hålla ihop. Filmen är uppbyggd som en romcom men istället för ett heterosexuellt par handlar filmen om två vuxna kvinnors vänskap. Estetiken i filmen kanske inte tilltalar alla, men om man som jag älskar både 90-tal och womance är denna film helt klart värd att se.

Varför 8 mars betyder allt och inget

Jag tror inte att 8 mars gör skillnad för kvinnors ställning i världen. Jag tror inte en dag om året minskar kvinnovåldet, antalet sjukskrivna kvinnor i vårdsektorn, antalet våldtäkter, antalet kvinnors som tvingas att sälja sina kroppar, antalet flickor vars könsorgan stympas, antalet kvinnor som tvingas till tvångsgifta, antalet kvinnor som mördas av sina familjer. Jag tror heller inte att de debattinlägg i morgontidningarna som hör 8 mars till gör någon skillnad. Inte heller 8-marsbilagan i SvD, där jag uppmanas att tänka på min hälsa, göra mammografi och skaffa en vibrator, gör större skillnad för kvinnors situation i Sverige och världen. Anledningen till att jag ändå tycker att 8 mars är en av årets viktigaste dagar är vad den gör för mig. Det här är den dagen då jag får träffa alla de feminister som tillsammans varje dag kämpar för att världens ska bli bättre. Det är kvinnorna som stärker varandra varje dag, det är mammorna som sliter med matkassar och uppfostrar världens finaste ungar, det är brudarna som sätter upp spelningar där kvinnor får ta plats på scenen, det är forskarna som synliggör kvinnornas situation då och nu, det är kvinnorna som svarar i telefonen på kvinnojourerna, det är kvinnorna som jobbar på boenden för hemlösa kvinnor och så vidare. Att jag en dag om året får gå ut på gatorna tillsammans med de här människorna, som jag respekterar och beundrar, gör ingen skillnad i världen. Den gör helt enkelt att jag orkar med att föra en feministisk kamp de övriga 364 dagarna om året. 8 mars är inte bara kvinnodagen, det är också dagen då vi klappar varandra på axeln för att det senaste året ha slitit med att göra världen bättre. Dagen då vi hyllar den feministiska kampen.

Hjälp min favoritförfattare är en våldtäktsskildrare!

(Om du inte är bekant med serieskaparen Alan Moores samlade utgivning kommer det här inlägget nog vara helt obegripligt. Sorry about that.)

Ni som läser Galago vet väl att Siska och jag medverkar där med recensioner? (Ni som inte läser Galago uppmanas att börja med det, mer info här.) I det senaste numret skrev jag om Alan Moore och den oroväckande tendensen hans nyare alster visar. Jag vill gärna prata mer om det.

Men låt mig ta det från början. Alan Moore är min absoluta favorit, han har skapat serier som Watchmen, som förändrade superhjältegenren i grunden, The Leauge of Extraordinary Gentlemen som utspelar sig i ett universum där all fiktion från vårt universum existerar och From Hell om Jack the ripper som med sin notapparat gav mig en av de bästa läsupplevelserna någonsin. (För enkelhetens skull länkar jag här till Moores bibliografi för den läsare som vill veta mer om de individuella verken).

Så, vad är problemet? Låt mig citera mig själv:

“I den allt för ofta djupt moralkonservativa superhjälteserievärlden har han framstått som det goda vänsteralternativet (med ockulta förtecken) och har bland annat sagt till fascisten Frank Miller på skarpen. Så långt allt gott, men är det inte lite väl många omotiverade sexscener i Moores senare verk? The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1969 var som en enda lång Benny Hill-sketch med obskyra fiktiva figurer som satte på varandra med varierande grad av samtycke. Inte för att det är något fel med att skriva snuskig fanfiction om sagofigurer men Moore har redan gjort det i serien Lost Girls – i tre band. Problemet är att Century:1969 felaktigt marknadsförs som en spännande äventyrsberättelse. Vanligtvis överlåts det till läsarna att fantisera om hur hjältinnan ser ut naken, nu får de istället fantisera om hur det går till när hon löser olika mysterier. Den här utvecklingen har jag svårt för.”

Ja, Moores alster har alltså utvecklat en tendens att fokusera mer på porrfanfiction än storytelling. Det är en sak. En annan oroväckande tendens är detta: Jag har varit sugen på att läsa hans senaste Lovecraftinspirerade Neonomicon men efter att ha läst en mycket bra recension som bland annat reder ut det här med rape culture så är jag mer tveksam. Recensionen avslutas såhär: ”/…/this comic left me feeling physically ill which is a rare and unwelcome event. That may well be the intention of the comic, and Moore himself thinks he went too far, but I would not recommend this comic to anyone who does not wish to read through a ten page rape scene.”

Psssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssss

Hörde ni? Det var luften som gick ur min förväntansballong.

Efter den recensionen tänkte jag: Är jag lurad? Kanske har Moores böcker alltid lidit av sexploitation? Så den senaste månaden har jag läst om Moores mindre kända böcker. Och jag säger bara: ZOMG! Det här är så jäkla bra. Jag snackar om The Swamp thing saga, Top 10 och Tomorrow stories. Det är ren postmodern berättarglädje med influenser från flera genrer, humor och mysterier om vart annat, och jag får krupp på hur bra det är. Ja, seriöst! Jag får en hård skällande hosta av lycka.

Ok, då var det konstaterat.

Och jag tror vi börjar närma oss poängen. Att skilja författare från verket fick vi lära oss dag 1 i litteraturvetenskapen men det är inte där problemet ligger. Personen Alan Moore verkar sympatisk, det är bara hans senare alster som är, om inte kassa, så i alla fall trööökiga kombinerat med exploatering av kvinnor. Och jag är fruktansvärt besviken över att Moore kanske aldrig mer kommer göra något fantastiskt. Vad ska man göra när ens favoriter tågar neråt i kvalitetstrappan? Har du kära läsare varit med om samma sak? Hur gjorde du för att acceptera/hantera sorgen?

Tacksam för svar.

 

P.s Bonusläsning: Grant Morrison om våldtäkt och sexism i serier.

Att vara ett svin och att vara ett mans-svin

Det här är ett lite känsligt inlägg. Jag har tänkt på det länge och funderat på om jag skulle skriva det eller inte. Det finns så många om i ämnet, så många ifall. För ett antal år sen gjorde jag och min dåvarande pojkvän slut. Det var ett väldigt “fult” uppbrott. Vi var båda rätt taskiga mot den andra. Mina vänner var mycket lojala med mig. Så som vänner ska vara. De tog mitt parti till 100%. Så som vänner ska. Vad som hände sen var att det här spred sig till folk som inte var insatta i varken hans eller mitt liv. Långt efter kunde jag få höra folk som ifrågasatte honom, som påstod att han behandlade kvinnor dåligt, detta var en slutsats som dragits utifrån vad som hänt mellan oss. När är en person ett svin och när är personen ett mans-svin? Svin har vi nog alla varit mot någon. Vissa medvetet, andra omedvetet och många för att vi varit så uppe i något jobbigt att vi inte tänkt på vår omgivning.

I Göteborg har det bildats en grupp med syfte att få bort sexister från punkspelningar. För mig är det en självklarhet att personer som har våldtagit, misshandlat eller trakasserat andra människor inte har i punkscenen att göra (om de inte har arbetat rejält med sina problem med att respektera andra människors gränser och i vissa fall inte ens då). Det här handlar inte om straff utan om att du som offer inte ska behöva träffa din förövare och att du som vanliga människa inte ska behöva vara rädd på spelningar. De har en mycket bra programförklaring:

Vi är trötta på att ge våra surt ihopknegade stålar till våldtäktsmän, kvinnomisshandlare och andra sexister.

Vi är trötta på att möta våra förövare i publiken och framförallt är vi trötta på att se våra förövare få credd på scen.

Vi outar, informerar och bojkottar band/klubbar som tillåter och välkomnar sexistiska as som begått brott mot oss och våra systrar.

Vi informerar våra vänner om problemen. Vi bråkar och ställer krav. Vi är asjobbiga och alla “det är bara musik, inte politik”-människor hatar oss.

Men vi har varann och vi sprider kärlek till alla som förstår att det inte är OSS det är fel på. Och vår främsta mål är att vi, och alla andra ska, känna sig trygga att gå på spelningar och gilla punk as much as the next guy.

Inga jävla sexister på VÅRA scener!

För att ge legitimitet till arbetet med att få bort sexismen, både i punkscenen och i resten av samhället,  måste alla vi som kallar oss feminister ta oss en rejäl funderare när vi beskyller män för att vara sexister eller vidriga snubbar. Varje gång vi beskyller någon för att vara ett mans-svin när personen egentligen bara är ett svin, och man, förminskar vi de upplevelser som människor utsätts för då de drabbas av sexism. Bara för att någon är ett svin behöver det inte betyda att den är det på grund av patriarkatet. Folk kan vara lika dumma i huvudet ändå, utan att det är på grund av att de har fötts som män.

Lantbrukarnas riksförbund – Varför hatar ni oss?

Via LIKE A BAD GIRL SHOULD läser jag om LRF och hur de återigen positionerar sig mot vegetarianer.

LRF är ett förbund vars medlemmar producerar majoriteten av det jag äter varje dag – och ni tvekar aldrig att dölja ert förakt för mig.  Det här är inte första gången ni sparkar på vegetarianer och de som gör en svag ansats åt att göra det lite enklare för folk att undvika kött.

Det är så himla sorgligt. Ni får mina pengar och spottar mig i ansiktet tillbaka och jag kan inte göra något för jag vill äta närproducerade grönsaker. Precis som många andra svenskar är jag bara en generation från ett jordbruk och det är fan med sorg i hjärtat jag ser hur den kultur jag, vare sig jag vill eller ej, är sprungen från ägnar så mycket tid åt att hata de dietval jag gör. Det finns en orsak till att jag flyttade.

Jag önskar att LRF inte tog ut sin frustration över det kassa läget för lantbrukare på den grupp som kanske mer än genomsnittet är väldigt glada i det som svenska lantbruk (minus djurhållning såklart) producerar. Tyvärr finns det inget sätt för mig att utöva konsumentmakt (suck… det ordet…) mot LRF, jag får fortsätta  leverera $$$ till medlemmarna medan de kastar dart på en bild på mig i lagården.

Only here for the fight

Jag har nästan alltid jobbat inom serviceyrken i områden där folk har det bra ställt, såna ställen som det skulle kunna gå klasshatsresor till. Oftast gillar jag mitt jobb, vill aldrig byta från mitt nuvarande och sådär. men ibland, ibland är det nästan ett arbetsmiljöproblem det här. Jag tycker det borde vara förbjudet att låta mig på arbetstid behöva höra att det inte finns några klasser längre, att miljörörelsen är en bluff, att folk som inte har pengar inte heller ska äta, att det är så praktiskt att få lite tjejtid i familjen genom att ta med dottern till Thailand i två veckor, att få frågan om offentlig sektorn verkligen behövs. och jag får bara tacka och ta emot. Det här är så extremt frustrerande och jag biter samman mina käkar och önskar att jag kunde tro på att det är jag som vinner tillslut. För det är ett krig och om du inte fattar det är det för att du är för priviligerad.

Vad ska jag göra av min gråt, var ska jag göra av känslan av att jag är ett tjänstehjon?

Det här är en så liten del av mitt jobb, jag vet det men ändå, ibland får det mig att gå hem i snöfall och önska att det var ok att bah “nej, du får inte säga så till mig du får knappt tänka det för dig själv”