Jag tänkte skriva om klass. Jag fattade aldrig det där med klass i början. Jag är dåligt påläst när det gäller marxistisk teori och blir alltid tyst när klass börjar diskuteras. Min klassbakgrund gör dessutom att jag ibland känner att jag inte riktigt har rätt att lägga mig i. Jag är en av de få med genuin medelklassbakgrund i min bekantskapskrets. Andra har föräldrar som tvättat gamlingar på hemmet, som snutit barn på dagis, som städat toaletter, som under perioder varit långtidssjukskrivna eller arbetslösa. Även om mina föräldrar också har haft diverse lågavlönade jobb så hade dom under min uppväxt traditionella medelklassyrken, min mamma var socialsekreterare och min pappa alternerade som fältassistent och högskolelektor. Det här med klass gjorde mig ändå länge väldigt förvirrad eftersom jag under låg- och mellanstadiet var känd som den fattiga tjejen. Vi hade inte rinnande vatten, jag hade nästan bara ärvda kläder och hade aldrig varit på Skara sommarland. Dom andra barnen i klassen hade mammor som jobbade halvtid som sjuksköterskor och pappor som var någon form av odefinierade chefer. De hade oboy hemma, åt skogaholmslimpa, fick åka i bilar till skolan som var max tre år gamla och klädde sig ofta i dom där fula skoltröjorna som var väldigt eftertraktade bland Nackas 10-åringar. När folk började prata om klass, om fattiga och rika, så hade jag därför väldigt svårt att hänga med. Visst, vi hade alltid mat hemma men inte kabel-tv eller Levis jeans, vilket för mig var definitionen av att ha pengar. Min egen plats i klashierarkin fortsatte att förvirra mig när jag blev äldre. Jag flyttade hemifrån och bodde i en andrahandslägenhet i Skogås, hade rätt dåligt med pengar och osäker anställning. Samma situation verkade alla jag kände befinna sig i, osäkra anställningar och osäkra boenden. Men ungefär där, när jag var 20 år, började min klassbakgrund visa sig. Plötsligt hade jag hamnat så långt fram i den kooperativa bostadskön som mina föräldrar ställt mig i att jag kunde få ett förstahandskontrakt. Jag fick en stor fyra i Husby som jag delade med mina vänner. Jag hade fått ett fast jobb på en statlig myndighet där jag visserligen hade lägst lön av alla 80 anställda men det var säkert och gav mig fri sjukvård och medicin ifall jag skulle bli sjuk. Utan en tanke på vad jag gjorde mig av med sa jag upp mig och började plugga på högskola. Att plugga vidare var en självklarhet och allt handlade om vad jag skulle läsa och inte om. Jag skrev tentor som jag med nöd och näppe klarade, fast övertygad om att det här klarade jag bara jag pluggade lite. Några av mina vänner började också plugga, jag irriterade mig på deras nervositet och oro kring tentor. Istället för att konstatera att det bara gällde att plugga dök påståenden som att “jag fattar ingenting av det här” eller “jag kommer aldrig klara det här” upp. Samma sak gällde det här med pengar. Vi snålade alla, ingen hade en ordentlig lön. Folk gick på CSN, timvikade, fick på soc eller liknande. När mina pengar var slut kunde jag alltid låna en tusenlapp av mina föräldrar, jag förstod inte varför inte mina vänner gjorde samma sak, det kunde dom ju betala tillbaka sen, när de fick riktiga jobb. Jag trodde det handlade om stolthet. Det var inte förrän någon sa det rätt ut till mig att “mamma har inga pengar” som jag förstod.

Jag vet att jag utmålar mig själv som naiv, lite korkad och framför allt som väldigt blind för människors olika förutsättningar. Och jag gör ingen hemlighet av att jag var, och säkert ofta fortfarande är, just det. Det krävdes en rad händelser för att jag skulle förstå min priviligerade plats. Men framför allt krävdes det att jag kunde se mönster, att jag gled genom utbildningar med minsta möjliga ansträngning medan mina vänner kämpade, främst med sina egna dåliga självförtroenden vad gäller studier. Att jag alltid var säker och inte behövde oroa mig för min framtid, jag visste hela tiden att om jag blev arbetslös, om allt sket sig, så skulle jag alltid ha ett nätverk av människor som skulle kunna ge mig ett jobb eller en lägenhet, om än inte något superflott så i alla fall något. Detta till skillnad från människorna runt mig, som vid varje uppsägning och varje samtal om att det inte behövdes någon vikarie den här veckan , riskerade att kastas ut i ett ingenting. För mig är det vad medelklassen har gett mig, självförtroende och säkerhet. Den har inte gett mig en tro på att jag kan komma vart som helst, inte gett mig den där sociala säkerheten som överklassen har, inte ekonomiska förutsättningar att glassa runt i europeiska storstäder under ett år. Däremot har jag alltid vetat att jag kan klara mig, jag behöver inte lägga energi på att oroa mig. Och, viket jag tycker glöms bort alltför ofta när klass diskuteras, så har medelklasstilhörigheten gett mig en tro på att det är självklart att jag kan plugga på högskola, att jag kan klara ett jobb, att det jag säger spelar roll. När jag hör vänner med arbetarklassbakgrund, vars kunskaper och intelligens överstiger min, oroa sig över att de ska klara saker blir jag fortfarande irriterad, men idag lite mer på den vidriga brist på självförtroende som klassamhället påtvingar barn som inte växer upp i priviligerade miljöer.

Sist men inte minst, att jag har förstått min priviligerade position tackar jag min omgivning för. Att jag hela tiden har haft vänner med arbetaklassbakgrund har gjort mig lite mindre naiv och lite mer insiktsfull om min egen position. När jag hör personer från medel- eller överklassen prata om individens ansvar för sin klassresa och att det bara handlar om att kämpa för att lyckas undrar jag ofta vilka människor de har haft i sin omgivning.