Tag: alliansen

United states of sweden

Jag har precis läst Den amerikanska högern av Martin Gelin och känner att den lika gärna kunde hetat ”en analys av den svenska politiken” med ett antal ledsna smileys efter. Jag vill inte se likheter, visst har jag läst att nya moderaterna hämtat inspiration av förändringen hos republikanerna men hade inte fattat varken vad republikanerna har blivit eller i vilken omfattning. Här är några spridda reflektioner över saker jag tänkte på när jag läste boken (som jag verkligen rekommenderar och det inte endast för att den beskriver Johan Norbergs frisyr som levnadsglad!)

”Problemet är inte att det finns ett par sådana röster på högerkanten. Det bredare problemet i rörelsen är att man har en otålighet inför minoriteter som klagar på rasism. Man tar inte verklig rasism på allvar. Många konservativa är mer bekymrade över att bli anklagade för rasism, än över faktisk rasism. Så problemet är inte att det finns för mycket rasism, utan för hög tolerans för rasism” Ramesh Ponnuro, redaktör på National Review

Det är så här det känns att logga in på facebook. Överallt alla dessa åsikter om att PK-maffian klagar och klagar, hur vidrigt det är med folk som aldrig är nöjda.  Eller den härliga logiska kullerbyttan där ett påpekande av förtryck i sig ses som förtryckande. Säger du att kvinnor tjänar mindre än män??!! Varför gör du kvinnor till offer för??!!

 ”Dessa nedskärningar tvingade demokraterna att liera sig med sina fattigaste väljare, samtidigt som medeklassen inte riktigt såg dem som sitt problem. Man slog därmed in en kil mellan demokraternas två viktigaste väljargrupper, samtidigt som man stärkte banden mellan medelklass och höginkomstagare”

(Om när Reagan kraftigt sänkte stöd och bidrag till de fattigaste)

Det är ju det här som socialdemokraterna värjer sig emot, de vill inte attrahera den allt större grupp fattiga och maktlösa utan vill nå samma medelklass som aldrig kommer att rösta på dem när de vinner så mycket mer på att rösta på alliansen. Och det är den här gruppen som används som politiskt slagträ då det förväntas att socialdemokraterna ska ta ansvar för den.

”Målet med att prata om bidragsdrottningar var strategiskt: att få välfärdstaten att framstå som misskött och korrupt, samtidigt som man stärkte bilden av fattiga som som en grupp som var lata, opålitliga och egentligen inte hade någon lust att arbeta. ”

(Ronald Reagan kampanjade genom att lyfta fram så kallade bidragsdrottningar som sades ha masa olika falska identiteter och ägna ina liv åt att lura av staten bidrag, en del av dem namngavs och de fanns men deras lurendrejeri var extremt överdrivet)

Hello valkampanjen 2008 och allt fusk med bidrag som visade sig vara båg   men det minns väl ingen nu?

”Bush sålde sina skattesänkningar med ett argument om att ´varje servitris i USA nu får mer pengar i fickan´. Under de kommande tio åren skulle en servitris, med Busch skattepolitik, få ungefär 74 dollar mer om året, tack vare skattesänkningar, medan den rikaste procenten i landet skulle få i snitt 34 000 dollar om året i skattesänkningar”.

Well Hello skitalliansens skitstrategi som funkade så bra. (tusen skitarga  smileys)

”De flesta amerikaner föreställer sig att de också kan bli rika en vacker dag. Att attackera de rika är att attackera den framgång som alla strävar efter. Amerikansk populism fokuserar alltså sällan på det som européer skulle kalla överklassen, utan snarare ´snobbarna. Det som brukar kallas kulturellt kapital – till exempel Ivy League-utbildning, europeiska matvanor och de sysselsättningar som associeras med priviligierade eliter – blir därmed en mer tacksam måltavla för amerikanska populister.”

Det ser lite annorlunda ut i Sverige men visst kan verklighetens folk-strategin sorteras in här och allt hetsande mot någon slags PK-maffia som jag himla gärna skulle vilja träffa (den verkar vara jättevanlig men hatar tydligen mig för jag märker aldrig av den :(  ). Föraktet för det intellektuella.

 

varför jag hatar RUT

Sånt här gör mig så ledsen, speciellt kommentarsfältet. Kräks i munnen.

Vi måste prata om det här, det är du och inte jag. Det är verkligen du. Det äcklar mig det här med städhjälp på ett sätt som jag ändå blir förvånad över. På ett sätt, lönearbete som lönearbete, vad blir värre av att det är i ditt hem och inte på din arbetsplats? Typ det mesta ändå. Det handlar om hur vi ser på varandra, städhjälp är klassamhällhet i sin renaste form, där någons tid uppenbarligen är så mycket viktigare, där en part är viktigare, öga mot öga. Det äcklar mig.

Och det äcklar mig hur medelklassen vill leka överklass, hur städhjälp är ett sätt att känna att en är med i det vinnande laget. Om en inte har städhjälp fast behöver det är en lite lurad. Som en person jag känner sa ”men om inte jag använder RUT gör någon annan det!” eh nej, det gör ingen annan. Då går skattepengarna t.ex till vård skola omsorg. Det är ingen rättighet att få skattesubventionerad städhjälp och det var inte så längesedan ingen kunde hävda det heller. Men nu kan ni, nu går det att prata om städhjälp i termer av hur gott det luktar, hur mycket tid en får med familjen, hur skönt det är. Det är inte okej.

Det är väl klart att det är gött att någon städar åt en men det finns ju sjukt många saker som är gött som en ändå inte gör. Typ har en sån slav med stort palmblad som fläktar en. En liten gumma som tar bort melonkärnorna åt en.

Sen tycker jag det är konstigt att det inte är en debatt om hur det är att jobba hos någon annan, i dess hem. Det finns ju en allmän förståelse och en diskussion om det problematiska med personlig assistans utifrån det perspektivet. Där är det ett erkänt problem att som anställd vara så nära den en jobbar för, att ha väldigt lite rättigheter men desto mer skyldigheter. Varför finns inte den diskussionen när det kommer till städhjälp i hemmet? Städerskor jag känner vittnar alla om hur de känner sig som pigor eller tjänstehjon regelbundet, varför tas det aldrig upp?

Att städa som yrke är extremt slitigt och tungt, hur kan vi skapa fler tunga arbeten när vi borde få det bättre, när vi skulle kunna ha möjlighet till något annat? Dessutom arbeten utan tillräckliga hjälpmedel för att göra det drägligt, hur kan det vara självklart med t.ex möbleringsregler som är anpassade för städ i offentlig miljö men något vi fullkomligt skiter i när det kommer till hemmiljö?

Och om det nu är så fantastiskt med städhjälp och en har råd med det, varför måste en då använda skattepengar till det? Varför utnyttja RUT? Våra skattepengar ska inte gå till saker folk klarar av själva, hur svårt ska det vara?

Varför kan vi inte bara ställa tillbaka klockan några år, då pigjobb fortfarande sågs som just pigjobb och inte sågs som något självklart för de som har råd och hellre har det gött än städar. Vem fan har inte det liksom?

 

Partiledarna om tvångssteriliseringarna

Här är en kort och bra sammanfattning av vad som sas under partiledardebatten i Riksdagen (jag antar att det är därifrån). Sammanfattningsvis kan vi väl konstatera att vi inte gillar Göran Hägglund och att han är DUM I HUVUDET.

det här blir resultatet när logiken brister.

Vill bara tipsa om det här inlägget apropå Siskas förra mycket smarta inlägg. Och bloggen i helhet också, särskilt om du är lite osunt intresserad av t.ex författaren Bengt Martin (t.ex kanske du har döpt din katt efter honom..ehrm) eller bara gillar smarta och nördiga litteratur- och genusinlägg och bilder på söta katter.

Det var först när jag läste den här texten som det på riktigt gick in i mig vilket stort beslut du som transsexuell tvingas ta. Och detta på grund av ett litet parti (2,9%!) verkligen inte kan släppa idén om att alla är likadana och om de inte är likadana ska de tvingas. I det här fallet är KD lite som mellanstadiebarn som bah “men guu, så kan det ju inte vaaaara! vad äckligt att män kan få barn!”

Vad är logiken bakom kravet på tvångssteriliseringarna?

Jag hoppas ni alla vet detta, att i vår kommer ett nytt lagförslag kring könsbyten som innebär att för att genomgå ett könsbyte behöver du inte längre vara ogift eller svensk medborgare. Du måste dock vara över 18 år och bli steriliserad, du får inte behålla ägg eller spermier. Att ett modernt samhälle ställer krav på tvångssteriliseringar är barbariskt, vidrigt och pinsamt. Att KD har fått igenom det kravet är märkligt och visar på att den borgliga regeringen uppenbarligen bara tycker att den liberala tanken om individens bestämmanderätt nog inte var så viktig när det inte är pengar inblandade. För vad är det här om inte ett bevis för att den borgliga regeringens liberala ord bara räknas när det är pengar inblandade? Vi får välja var barn ska gå i skola, hur vi ska spendera våra pengar, vem som ska tvätta oss när vi blir gamla men om vi ska byta kön (vilket kostar samhället pengar) så har vi inte rätt att skaffa barn, att av kärlek sätta en ny människa till världen. Var den liberala tanken så lite värd?

Jag kan se logiken bakom fas 3, logiken bakom utförsäkringar, logiken bakom den allt mer segregerade skolan som är resultatet av elevernas rätt att välja,  logiken bakom rutavdrag och logiken bakom skattesäkningar. Den borgliga regeringen är en (ny)liberal regering och där sätts tron (eller kravet) på individen främst. Hur kan samma regering som tror att utförsäkradeär individer som är kapabla att klara sig själva utan pengar, för det är viktigt att tro på att individen är kapabel, samtidigt tro att individen som gått igenom ett helvete för att få byta kön inte är kapabel att ta hand om barn? Jag ser ingen som helst logik i det beslutet. Det jag ser är en regering som vägrar människor rätten att bli föräldrar, som ger efter för Kristdemokraternas vidriga människosyn och uppenbarligen inte prioriterar transpersonernas rättigheter. Om jag var liberal hade jag skämts.

Skolan – vårt största misslyckande

Det här är bland det mest deprimerande jag hört. Gamla och nya politiker, från höger och vänster, alla är överens om att skolan är ett misslyckande. Den sociala rörligheten har minskat, kunskapsnivån går ner. Skolan är inte längre en väg för förändring. Skolan är alltmer segregerad. I den historiska tillbakablicken hör vi Kjell-Olov Feldt och Per Thullberg, före detta generaldirektör för Skolverket berätta om ett totalt misslyckande. När programledaren frågar “Har det blivit svårare att göra en klassresa med hjälp av skolan idag?” svarar Per Thullberg “Ja alla siffror tyder på det, att den socio-ekonomiska bakgrunden spelar en större roll nu än den gjorde tidigare. Den kompensatoriska förmågan hos skolan har minskat. Valfriheten har ökat. Men det finns inga belägg för att valfriheten har lett till bättre kunskapsresultat generellt sett.”  Vad kan vi känna inför det uttalandet förutom ilska och sorg över de barn som inte får möjlighet att med hjälp av skolan få den skolgång alla barn förtjänar?

Jag hoppas att skolpolitiken får den plats den förtjänar i den politiska debatten i fortsättningen och där har vi alla ett ansvar, inte bara de som arbetar i eller med skolan. Varför diskuterar vi inte skolan när vi diskuterar politik? Varför är inte skolan omdebatterad på vänsterbloggar? Vi får fan ta och skärpa oss nu!

Avsnitten är väldigt korta, lyssna!

rädda välfärdsstaten, sluta skilj er!

Nu är det ju diskussion om skilsmässor igen. den går ungefär såhär: skilsmässor är nästan aldrig bra, skilsmässor är ibland bra. Ofta är det KD som tycker de är mest dåliga och Maria Sveland som tycker de är mest bra. Jahapp, inget nytt under solen liksom. MEN, ibland kan den här diskussionen visst bli helt fascinerande och få debattörer att vända helt om och gå emot allt de i vanliga fall tycker. och det är ju alltid roligt!

T.ex det här stycket som är en del av en debattartikel av Charlie Weimers där han ifrågasätter bilden av den lyckliga skilsmässan som den nya antologin Happy,happy tar upp.

 Vidare kan familjesplittringar skapa ojämlika livschanser i barns liv och orsaka en press på välfärdsstater som ursprungligen byggdes upp utifrån en premiss om familjestabilitet.

Att stanna ihop eller skilja sig är en privatsak. Men frågan om hur vi, samhället, ser på skilsmässor är politisk, eftersom de ekonomiska och sociala följderna av Svelands och Wennstams elitfeministiska agenda för fler skilsmässor skulle få hanteras av en ständigt växande välfärdsstat.

Kolla här, den här typen av argument brukar ju vara förbehållna av vänsterfolk som jag som gärna pratar struktur men här är det alltså en representant för KD. Samma KD som anför valfrihetsargument när det kommer till nästan all annan familjepolitik. Till exempel magplasket vårdnadsbidrag, där var det minsann inte några strukturargument som framhölls, där skulle alla får bestämma själva. Tycker KD plötsligt att individen är till för samhället och inte tvärtom? är det osolidariskt att skilja sig? Borde olyckliga familjer hålla ihop för att inte skapa press på en ständigt växande välfärdsstat? (vad han menar med en ständigt växande välfärdsstat kan vi ta någon annan gång för jag har då inte märkt av någon sådan men nu kanske skattesänkningar också räknas till välfärd, vad vet väl jag…)

Åh jag tycker det här är roligt för det är så absurt. ROPEN SKALLA, STRUKTURARGUMENT TILL ALLA!

 

 

När det politiska blir personligt

Jag ska nu berätta för er om en mycket närstående person i min omgivning som är sjuk i anorexi. Jag kommer kalla henne S. Detta är berättelsen om mig, S och hur nedskärningarna i den offentliga sektorn påverkat S, mig och andra nära stående.

När S var liten, 9 år, blev S sjuk i anorexi. Sjukdomen var ingenting som kom pang-boom utan smög sig på under ett halvårs tid. S föräldrar förstod väldigt snabbt att någonting inte stod rätt till och sökte sig därför till sjukvården i den mellanstora Svenska stad de bor i. Sjukvården hade svårt att diagnostisera S, för när detta hände för ca 10 år sen, var anorexi i ung ålder ett relativt outforskat ämne. S lades in på sjukhus för sondmatning och uppsikt, och låg på sjukhuset från och till under mer eller mindre ett år. Denna tid var väldigt jobbig för S familj, och jag kommer knappt ihåg något från detta då min hjärna valt att bevara mig från jobbiga minnen. Den vård S fick triggade på många sätt vidare anorexin. Under en längre period fick S t.ex. portionsförpackade matlådor med exakt antal kalorier, vilket gjorde att S relation till mat blev än mer sjuk.

S slussades runt på olika avdelningar på sjukhuset, än fick hon vara på barnavdelningen för vanligt sjuka, än på BUP och än på någon sorts familjeenhet. Men S blev inte bättre. Bara sjukare och sjukare. S familj blev under denna period bara erbjuden familjeterapi vid ett tillfälle. Detta trots att det är dokumenterat att psykiska sjukdomar inte bara drabbar den sjuke utan också den sjukes närstående. Att som 13-åring se sin syster så nära döden som S faktiskt var är traumatiskt och behöver bearbetas så snart som möjligt.

När tillslut familjeenheten som S för tillfället var placerad på skulle läggas ned blev situationen ohållbar. Då bestämde sig den mellanstora kommunen för att remittera S till en specialistklinik i Lund. Där gjordes framsteg. Efter bara en dag började S prata igen, något hon vägrat under ungefär ett halvår då hon trodde att kalorier fanns i luften. Efter bara en vecka kunde S äta sin mammas lagade mat. Efter en månad fick S och hennes mamma åka hem på permission. Efter ungefär ett halvår var S så pass frisk att hon kunde flytta hem – förvisso med dagliga telefonsamtal av sin egen sjuksköterska som stöd och med otaliga återbesök på kliniken. Men S var hemma, och S kunde äta och S kunde leva ett normalt liv. Tre år efter inskrivningen på kliniken i Lund blev S helt friskförklarad.

Men anorexi är en lömsk sjukdom. En sjukdom som kan komma tillbaka när man under en längre tid är vilsen och svag. För ungefär ett och ett halvt år sedan blev S sjuk igen. Denna gång var S föräldrar bättre på att fånga upp varningstecken och de tog snabbt kontakt med ätstörningsenheten som öppnat i kommunen. S fick komma in på undersökningar och utvärderingar – men sedan hände ingenting. Detta var på våren, och S fick gå utan vård till i slutet av augusti. För att ätstörningsenheten och dagvården som är kopplad till denna hade semesterstängt. S blev således ännu sjukare. Kalla mig naiv och idealistisk men borde det inte vara så att en kommun måste erbjuda vård fastän det är sommar? Borde det inte vara så att om kommunens egen avdelning har stängt så kanske man kan remittera den svårt sjuke till någon sorts specialenhet som har öppet under sommaren?

S blev som sagt bara sjukare under sommaren. Hon gick ner mycket i vikt, och satt i princip hela sommaren under dubbla lager filtar i sin mammas soffa och väntade. Väntade på vård. Till slut blev det höst och S fick äntligen komma in i vårdsystemet. I denna stad består ätstörningsvården av så kallad dagvård – en klinik där patienterna befinner sig under dagtid alla vardagar och äter sina måltider, får prata med kuratorer, deltar i gruppterapi och får träna på kroppskännedom och så vidare. Så långt allt gott. Men för att kunna ta till sig den vård man får på dagvården så kan man inte vara för sjuk. Dagvården kräver trots allt mycket eget ansvar, och både helger och nätter förväntas patienten klara sig själv. För S blev därför det första halvåret en väldigt tuff period. Hon gick inte upp tillräckligt mycket i vikt, och då vården började tillämpa så kallade time outer för de patienter som inte uppfyllde viktmålen så blev S avstängd ett antal gånger från vården.
Jag förstår att det finns en poäng i att ha mål som patienterna skall sträva mot, och att något händer om man inte uppfyller dessa mål, då det som S själv uttryck det annars finns en risk att det blir en inbördes tävlan mellan patienterna att inte gå upp i vikt. Men att lämna anorektiska patienter utan vård under en hel vecka är inte en god idé. Under de veckor S har varit avstängd från vården har S mamma fått ta hela vårdansvaret trots att hon redan har en heltidstjänst att sköta.

Efter några avstängningar fick S ett alternativ – att bli inlagd på den slutna psykiatriska avdelningen. I kommunen finns tyvärr bara en psykiatrisk avdelning, den andra blev nedlagd i våras. På denna avdelning skall alla i landstinget samsas, bipolära och schizofrena, suicidala, utmattningsdeprimerad och så personer som är sjuka i anorexi och bulimi. Istället för att satsa på specialistvård, som gav S och alla andra patienter en chans att bli friska på riktigt rekommenderades S någon sorts förvaring.

Som tur är är S av segt virke, med en familj som stöttar allt vad de orkar, så S tog sig igenom den tyngsta perioden. I dagsläget är S fortfarande på dagvården, men om hon inte når viktmålen framöver kommer hon att åka ut från dagvården för gott. Detta är självklart ett stort orosmoment. Å ena sidan är S stark och kämpar på allt vad hon har. Å andra sidan är anorexi en förrädisk och mäktig sjukdom. Om S blir utsparkad för gott har hon möjlighet att få träffa en kurator någon gång i veckan och bo hemma och bli frisk på egen hand eller att bli inlagd på den slutna psykiatriska enheten. Båda dessa alternativ är dåliga och gör mig heligt förbannad. Jag kan tillägga att S familj under denna andra sjukdomsperiod inte alls blivit erbjuden stöd eller terapi. Stöd som borde vara självklart i en värld där man bryr sig om varandra och värnar om allas lika värde.

Allt detta är självklart till syvende och sist en fråga om ekonomi. Kommunen S bor i styrs av alliansen i samarbete med miljöpartiet och de har gjort de bästa de kunnat för att utarma psykiatrivården. Kommunen har aldrig befunnit sig i högsta ligan i detta avseende, men sedan 2006 har situationen blivit ännu sämre. I mina ögon är det en självklarhet att om landstinget där man bor inte kan erbjuda den vård man behöver så borde man bli remitterad. Så ser inte verkligheten ut. Att remittera patienter till andra landsting kostar pengar. Pengar som kommuner och landsting inte har då skatter sänks och budgeten blir tightare. Jag skulle med glädje ha några hundralappar mindre i plånboken om detta innebar att folk i S situation blir friska. Så ser dessvärre inte Alliansen på verkligheten – de tycker att individens rätt att få avdrag på hushållsnära tjänster är viktigare än att socialt utsatta och sjuka får den hjälp de behöver. För mig är det här helt oacceptabelt och fruktansvärt kortsiktigt.

Jag och min familj vet hur det känns att drabbas av sjukdom och sorg och detta är svårt som det är. Att dessutom rådande politiska klimat påverkar vår livssituation är fan inte okej. Det personliga är politiskt. Men det politiska har också enorma effekter på det personliga. Glöm inte det.

Mina ord är strategiska truppförflyttningar, de är mina motståndares banemän

(Den här texten av Siska och Linnéa har tidigare publicerats på Galago. Galago ska du prenumerera på. Gör det här)

De är orädda, de har full kontroll över situationen och de är vårt lands främsta opinionsbildare. Men varifrån får de sin energi? Följ med på fartfyllda möten med våra mest kända ledarskribenter när de avslöjar sina powercenters.

Malin Lernfelt

En stadsjeep bromsar in framför våra fötter, rutan vevas ner och Göteborgs-postens ledarskribent Malin Lernfelt vinkar in oss.
- Skynda på gubbar! Här blir inga barn gjorda, säger hon och vi kastar oss in i den rymliga bilen. Bredvid oss i baksätet sitter Lernfelts två barn och spelar spel på sina iphones. Lernfelt drar iväg i en hisnande fart samtidigt som hon vänder sig mot oss i baksätet och säger:
- Vi ska till Hornbach och kolla lite klinkers, och så ska jag köpa hundmat på vägen. Det är ett jävla rännande hela tiden.
Vi frågar varför Lernfelt har valt bilen som sitt powercenter.
- Ja, vad fan ska man säga. Det är ju här det händer, where the magic happens så att säga. Skriva i tidningar och sånt, det kan vilket fruntimmer som helst göra, det är inget speciellt om du förstår vad jag menar. Men att ratta en mäktig bil genom stan man älskar… då är man kung, säger hon och sväljer hårt.
- Men det får man ju inte säga i det här landet, för då blir man attackerad av skogstomtar. Här i Göteborg får vi saker gjorda, och till det behövs bilen. 

Lernfelt visar oss ett brokigt och oborstat Göteborg. Färden blir händelserik, när Lernfelt ser en bekant, och hon har många bekanta i stan, kör hon in mot vägkanten, vevar ner rutan och ropar: “Hallå eller”! Därefter följer några minuter av konversation om bristen på parkeringsplatser i innerstan. När hon kör vidare säger hon till oss:
- Man måste tjôta lite vettu. Det där var för övrigt en tanta från kommunstyrelsen, helt go i hôvvet! Bra nyhetsmaterial den, om du förstår vad jag menar.

- På vilket sätter ger bilen dig styrka i ditt yrke som ledarskribent? Efter vår fråga blir Lernfelt för första gången tyst och tänker efter en lång stund.
- Freedom, det är vad allt handlar om. Freedom. Men det är sånt som 08:orna där uppe i “hufvudstan” aldrig kommer fatta.

Lernfelt svänger till slut in på Hornbachs parkering och vi är stärkta efter ett möte med en av Sveriges främsta outsiders.

Sanna Rayman

-En riktigt tung bas är förutsättningen för att jag ska få till en riktigt jävla bra tweet. För en bra ledare är det bara old school Detroit-techno som gäller.
Sanna Rayman vrider vant ner diskanten på en maskin överfull av reglage, ett mixerbord förklarar hon för oss okunniga. Väggarna är täckta med hyllor, alla överfulla av gamla vinylskivor. Minimalistiska högtalare är uppsatta i hörnen för att få till det bästa ljudet.

-Det här är min urgrotta. Eller powercenter då. För här är det mycket power tjejer!  Här kan jag chilla, ta några bärs med polarna och sätta på en riktigt tung tolva. Som ni ser är det här mixerbordet ett Rane Empath. En true classic! Ni vet brudar, det är egentligen ingen skillnad på att skriva en bra ledare och att mixa ihop två riktigt sköna beats. Det handlar om fingertoppskänsla, att vara jävligt bra på sin grej och sen ett rejält lass med B-A-L-L-S. Jävlar, lyssna på den här wobble basen, wicked!

-I politiken är det precis som att vara DJ, du behöver ha många bollar i luften. I kretsarna jag hängde runt i in the 90’s var det jävligt schysst. Där förenades poltik och musik. Ravescenen var grym på den tiden. Och då menar jag på flera sätt va. Ni vet, det gällde att kunna slänga käft, kunna sin Ayn Rand, festa 24 timmar och samtidgt ha koll på musiken och kunna höra skillnad på 808:a och en 909:a.. Gjorde man inte det, då hade man inget att hämta där. Alla pallade ju inte det där. Jag har många polare som inte är kvar längre, en del har skaffat villa och börjat betala tv-licens. Har en skitstereo utan diskantreglage. Men här är den andra grejer! Grannarna har ju klagat en del, typiska sossar. Var tvungen att fixa hörlurar sen störningsjouren var här förra tisdagen. Dom här hörlurarna köpte jag custom made, två par, perfekt frekvensrespons, slutna kåpor med ytterhölje av titan, inbyggd limiter. Så jävla feta helt enkelt. NI fattar vad jag snackar om. Testa!

Vi får pröva Raymans hörlurar och hamnar i en värld full av konstiga ljud, pip och dunkanden. Efter detta var tyvärr intervjun tvungen att avbrytas då den höga ljudnivån gjorde det svårt att uppfatta Raymans svar på våra frågor. Vi har mailat Sanna Rayman och bett om svar på några kompletterande frågor men endast fått en tweet tillbaka som vi återger nedan.
“@galago Upptagen. Hänger på Hardwax i Berlin.  Brap, brap bitches!”

Maria Abrahamsson

Maria Abrahamsson har bjudit in oss till sitt hemmabibliotek i villan på Lidingö.
- Mitt “powercenter”, eller vad det nu är ni kallar det, det är här, säger hon och gestikulerar ut över ett stort bord med en karta över USA med symboler för kavalleri och infanteri strategiskt utplacerade. Abrahamsson är expert på det amerikanska inbördeskriget.
- Ja, det är ju självklart den nordamerikanska sidan, the yankees, så att säga, som är av störst intresse för mig. Den här typen av pistol använde soldaterna.
Hon pekar upp mot väggen där ett flertal vapen och övrig krigsmemoribilia är uppsatt. Vi frågar hur länge hon har varit intresserad av detta krig.
- Det är ett relativt nytt fokus för mitt intresse, tidigare var Skånska kriget 1675-1679 mitt raison d’être. Men dit går jag aldrig tillbaka. De djävularna i Svensk-danska historieföreningen begriper sig inte på autencitet. Om man dör i ett re-enactment av slaget vid Fyllebro 1676 så ska man så fan heller få vara med och dricka kaffe efteråt.
Vi avbryter samtalsämnet eftersom Abrahamsson blir märkbart upprörd. Istället frågar vi om en av hjälmarna hon har på väggen, vem tillhörde den?
- Det vet jag inte. Ja, jag är inte så intresserad av personer, mest truppförflyttningar. Man kan säga att det är strukturen och inte individen som är viktig för mig. Men citera mig inte på det. 

Vi fortsätter med våra frågor:
- Du har ju själv gjort lite av en truppförflyttning, från ledarsidorna på Dagens nyheter till riksdagen…
Abrahamsson stelnar till och blänger argt på oss.
- Det där var ett mycket missvisande användande av ordet, jag blir så trött på personer som använder truppförflyttning som metafor. Vi snackar strategier som kan betyda vinst eller förlust, inte uttryck som kan användas i bortskämda låtsasjournalisters allegorier. Det är misslyckade övergångar som detta som gjort att jag lämnat journalistiken för all framtid.
- Okej, men berätta om hur du använder din strategikunskap i ditt yrke som politiker.
Abrahamsson tänker länge innan hon svarar:
- Mina ord är strategiska truppförflyttningar, de är mina motståndares banemän.
- Använde du inte själv truppförflyttning som metafor nu?
- Denna intervju är över.
Snopna men samtidigt imponerade över en sann strategs styrka lämnar vi Abrahamssons villa.

Åsa Linderborg

-Akta er tjejer!
Åsa Linderborg kommer runt stugknuten till den sörmländska stugan med yxan i högsta hugg. Bredvid huggkubben ligger en hög med vedträn.
-Nu ska ni få se hur man förbereder en vildsvinsstek.
Med precision och styrka hugger Linderborg upp veden.
-Jag gör allt från grunden. En stek måste få ta tid får att komma till sin rätt. Så här gör en riktig människa, en med båda fötterna i myllan som inte bara dödar djuret själv utan även förbereder elden.  Det finns ju folk, hehe eller rättare sagt den folkföraktande bourgeoisien, som går runt i skogen som den unge Werther och tittar på de små gulliga fåglarna i sina vadmalsbyxor och får någon att skrämma fram viltet. Fy fan.
Linderborg spottar ut sin baksnus och vi tar snabbt ett steg tillbaka för att inte smutsa ner våra skor.
-Nä, en jägare klär sig i rediga kläder som håller en varm och torr. Men, nu är det slutsnackat. Hjälp till och bär in veden nu, stå inte bara där och glo.

Vi samlar ihop så många vedträn vi ser och följer efter Linderborg som med ett redigt tag i vedkorgen bär in ett rejält lass ved genom farstun och in i köket. Väl där väljer hon snabbt ut de bästa vedträna och tänder en eld i vedspisen.
-Nå, ska vi ta oss en jävel?
Ur ett hörnskåp tar Linderborg fram en flaska Renat brännvin och häller upp i tre dricksglas.
-Skål då för fan! Säger Linderborg och drar i sig spriten i ett svep. Vi försöker kväva varsin hostattack när den starka spriten rinner ner i halsen.
-Storstadsfjollor, anar vi att Linderborg mumlar.
-Hur får du plats med steken i vedspisens ugn, är inte den väldigt liten?
-Men vad fan tror ni? Inte har jag väl tid att laga mat till er! Jag måste skriva. Ni kan få varsin skinkmacka om ni vill men sen måste ni gå. Jag har inte tid med det här. Och powercenter, vilken patetisk anglicism. Jag skäms för er typ av journalistik.
Fyrtiofem sekunder senare finner vi oss utanför den Linderborgska stugan med varsin skinkmacka i handen. Genom dörren hörs Bruce Springsteens kraftfulla stämma .

 

Marknadskramande feminism

Stor tragikomik i dagens Svenska Dagbladet när Timbros vd Eva Cooper på debattsidan skriver att antagandet att fler kvinnor är vänster än höger är en myt och att borglig politik minsann är bra för kvinnor då “Marknadsekonomi,[...] är den bästa politiken för alla personer, så också kvinnorna.” I Näringslivsdelen är huvudnyheten att “32 kvinnor på börs-vd-stolen – på 100 år” Någon som tycker att det är något som inte riktigt går ihop?