Jag ska nu berätta för er om en mycket närstående person i min omgivning som är sjuk i anorexi. Jag kommer kalla henne S. Detta är berättelsen om mig, S och hur nedskärningarna i den offentliga sektorn påverkat S, mig och andra nära stående.

När S var liten, 9 år, blev S sjuk i anorexi. Sjukdomen var ingenting som kom pang-boom utan smög sig på under ett halvårs tid. S föräldrar förstod väldigt snabbt att någonting inte stod rätt till och sökte sig därför till sjukvården i den mellanstora Svenska stad de bor i. Sjukvården hade svårt att diagnostisera S, för när detta hände för ca 10 år sen, var anorexi i ung ålder ett relativt outforskat ämne. S lades in på sjukhus för sondmatning och uppsikt, och låg på sjukhuset från och till under mer eller mindre ett år. Denna tid var väldigt jobbig för S familj, och jag kommer knappt ihåg något från detta då min hjärna valt att bevara mig från jobbiga minnen. Den vård S fick triggade på många sätt vidare anorexin. Under en längre period fick S t.ex. portionsförpackade matlådor med exakt antal kalorier, vilket gjorde att S relation till mat blev än mer sjuk.

S slussades runt på olika avdelningar på sjukhuset, än fick hon vara på barnavdelningen för vanligt sjuka, än på BUP och än på någon sorts familjeenhet. Men S blev inte bättre. Bara sjukare och sjukare. S familj blev under denna period bara erbjuden familjeterapi vid ett tillfälle. Detta trots att det är dokumenterat att psykiska sjukdomar inte bara drabbar den sjuke utan också den sjukes närstående. Att som 13-åring se sin syster så nära döden som S faktiskt var är traumatiskt och behöver bearbetas så snart som möjligt.

När tillslut familjeenheten som S för tillfället var placerad på skulle läggas ned blev situationen ohållbar. Då bestämde sig den mellanstora kommunen för att remittera S till en specialistklinik i Lund. Där gjordes framsteg. Efter bara en dag började S prata igen, något hon vägrat under ungefär ett halvår då hon trodde att kalorier fanns i luften. Efter bara en vecka kunde S äta sin mammas lagade mat. Efter en månad fick S och hennes mamma åka hem på permission. Efter ungefär ett halvår var S så pass frisk att hon kunde flytta hem – förvisso med dagliga telefonsamtal av sin egen sjuksköterska som stöd och med otaliga återbesök på kliniken. Men S var hemma, och S kunde äta och S kunde leva ett normalt liv. Tre år efter inskrivningen på kliniken i Lund blev S helt friskförklarad.

Men anorexi är en lömsk sjukdom. En sjukdom som kan komma tillbaka när man under en längre tid är vilsen och svag. För ungefär ett och ett halvt år sedan blev S sjuk igen. Denna gång var S föräldrar bättre på att fånga upp varningstecken och de tog snabbt kontakt med ätstörningsenheten som öppnat i kommunen. S fick komma in på undersökningar och utvärderingar – men sedan hände ingenting. Detta var på våren, och S fick gå utan vård till i slutet av augusti. För att ätstörningsenheten och dagvården som är kopplad till denna hade semesterstängt. S blev således ännu sjukare. Kalla mig naiv och idealistisk men borde det inte vara så att en kommun måste erbjuda vård fastän det är sommar? Borde det inte vara så att om kommunens egen avdelning har stängt så kanske man kan remittera den svårt sjuke till någon sorts specialenhet som har öppet under sommaren?

S blev som sagt bara sjukare under sommaren. Hon gick ner mycket i vikt, och satt i princip hela sommaren under dubbla lager filtar i sin mammas soffa och väntade. Väntade på vård. Till slut blev det höst och S fick äntligen komma in i vårdsystemet. I denna stad består ätstörningsvården av så kallad dagvård – en klinik där patienterna befinner sig under dagtid alla vardagar och äter sina måltider, får prata med kuratorer, deltar i gruppterapi och får träna på kroppskännedom och så vidare. Så långt allt gott. Men för att kunna ta till sig den vård man får på dagvården så kan man inte vara för sjuk. Dagvården kräver trots allt mycket eget ansvar, och både helger och nätter förväntas patienten klara sig själv. För S blev därför det första halvåret en väldigt tuff period. Hon gick inte upp tillräckligt mycket i vikt, och då vården började tillämpa så kallade time outer för de patienter som inte uppfyllde viktmålen så blev S avstängd ett antal gånger från vården.
Jag förstår att det finns en poäng i att ha mål som patienterna skall sträva mot, och att något händer om man inte uppfyller dessa mål, då det som S själv uttryck det annars finns en risk att det blir en inbördes tävlan mellan patienterna att inte gå upp i vikt. Men att lämna anorektiska patienter utan vård under en hel vecka är inte en god idé. Under de veckor S har varit avstängd från vården har S mamma fått ta hela vårdansvaret trots att hon redan har en heltidstjänst att sköta.

Efter några avstängningar fick S ett alternativ – att bli inlagd på den slutna psykiatriska avdelningen. I kommunen finns tyvärr bara en psykiatrisk avdelning, den andra blev nedlagd i våras. På denna avdelning skall alla i landstinget samsas, bipolära och schizofrena, suicidala, utmattningsdeprimerad och så personer som är sjuka i anorexi och bulimi. Istället för att satsa på specialistvård, som gav S och alla andra patienter en chans att bli friska på riktigt rekommenderades S någon sorts förvaring.

Som tur är är S av segt virke, med en familj som stöttar allt vad de orkar, så S tog sig igenom den tyngsta perioden. I dagsläget är S fortfarande på dagvården, men om hon inte når viktmålen framöver kommer hon att åka ut från dagvården för gott. Detta är självklart ett stort orosmoment. Å ena sidan är S stark och kämpar på allt vad hon har. Å andra sidan är anorexi en förrädisk och mäktig sjukdom. Om S blir utsparkad för gott har hon möjlighet att få träffa en kurator någon gång i veckan och bo hemma och bli frisk på egen hand eller att bli inlagd på den slutna psykiatriska enheten. Båda dessa alternativ är dåliga och gör mig heligt förbannad. Jag kan tillägga att S familj under denna andra sjukdomsperiod inte alls blivit erbjuden stöd eller terapi. Stöd som borde vara självklart i en värld där man bryr sig om varandra och värnar om allas lika värde.

Allt detta är självklart till syvende och sist en fråga om ekonomi. Kommunen S bor i styrs av alliansen i samarbete med miljöpartiet och de har gjort de bästa de kunnat för att utarma psykiatrivården. Kommunen har aldrig befunnit sig i högsta ligan i detta avseende, men sedan 2006 har situationen blivit ännu sämre. I mina ögon är det en självklarhet att om landstinget där man bor inte kan erbjuda den vård man behöver så borde man bli remitterad. Så ser inte verkligheten ut. Att remittera patienter till andra landsting kostar pengar. Pengar som kommuner och landsting inte har då skatter sänks och budgeten blir tightare. Jag skulle med glädje ha några hundralappar mindre i plånboken om detta innebar att folk i S situation blir friska. Så ser dessvärre inte Alliansen på verkligheten – de tycker att individens rätt att få avdrag på hushållsnära tjänster är viktigare än att socialt utsatta och sjuka får den hjälp de behöver. För mig är det här helt oacceptabelt och fruktansvärt kortsiktigt.

Jag och min familj vet hur det känns att drabbas av sjukdom och sorg och detta är svårt som det är. Att dessutom rådande politiska klimat påverkar vår livssituation är fan inte okej. Det personliga är politiskt. Men det politiska har också enorma effekter på det personliga. Glöm inte det.