I våras läste jag en bra novellsamling, men det var en detalj som grämde mig: i en novell har en konstnär gjort en utställning med hårdporrbilder och några tjejer från AFA protesterar utanför. Senare i samma novell får vi veta att feministiskt initiativ protesterat mot utställningen. Detta upplever jag som… orealistiskt, mer om det nedan. Men inget ont om författaren, fantasin är fri och boken är som sagt bra. Låt oss istället ta detta som utgångspunkt för att diskutera tillfällen då (1.) personer i egenskap av politiker samt (2.) politiska grupper (notera skillnaden!) tar avstånd från och kanske till och med tar till våld mot konst, jag ska lista några exempel nedan. Men först måste jag göra en notering om porrkonst: Det förhåller sig nämligen så att om du bestämmer dig för att avnjuta ett porrkonstverk i dagarna så är chansen större att konstnären/konstnärerna är feminister än att en feminist protesterar mot det. Två aktuella exempel som jag drar upp ur min hatt är erotikfilmsamlingen Dirty diaries, samt Lina Neidestams Maranprojekt vilka båda har fått statligt bidrag. Nog om porrkonst för idag (nästan) och till det intressanta:
Vad gör att en politiker/ en politisk grupp känner sig manad att ta avstånd från ett verk? Inte helt otippat så är det starka ämnen som sex, död, knark och krig/politik som får folk att se rött, eller brunt kanske är mer passande färg med tanke på mitt första exempel. Religion är ett annat hett ämne, men eftersom jag fokuserar på politiker/politiska gruppers protester i det relativt sekulära Sverige så är det inte lika aktuellt i denna text.

Ok, nu nämns porrkonst för sista gången i det här inlägget: Våren 2007 sprang ett gäng nazister in på Kulturen i Lund och förstörde flera fotografier av Andres Serranos utställning A history of sex (med explicita pornografiska fotografier). Nazister! Förstörde konst! Med motiveringen att den var osund! Jag kan avslöja att historien lär oss att när politiska grupper börjar förstöra konst så ska man se upp. För närvarande har vi ett parti i regeringen som förespråkar politisk styrning av konst på ett sätt så explicit att dess like inte skådats sedan muren föll.

Politiker och politiska gruppers fördömanden av konst behöver dock inte vara såhär extrema. Här i Götlaborg har vi självklart haft en småpåve som bland annat var emot ett konstverk av Pål Hollender där han hällde ut fyra ton kalciumkarbonat som skulle föreställa knark. Helena Nyhus (s) utbrast att “Det går att berätta att knark är skadligt, men man behöver inte göra det på det viset. Jag tycker inte det är förenligt med svensk lag.” Hon ville även införa en etisk policy för konstnärer som får statligt stöd.

Ett annat exempel är vår nuvarande kulturminister (m) som inte tycker att graffiti är konst.

Och om vi för ett kort ögonblick lämnar svenska politikers förehavanden så kan vi också nämna den israeliska ambassadören som förstörde en installation av paret Feiler på Historiska museet 2004.
Det finns många fler exempel, jag har inte ens gått in på Mausutställningen på Stockholms stadsbibliotek eller Lars Vilks för den delen. Jag har valt att avgränsa mig till Sverige i någon slags “nutid”. (Även om det naturligtvis tar emot att inte få nämna att en moderat politiker och hans fru en gång brände Vilhelm Mobergs Utvandrarna samtidigt som de sjöng ”Du gamla du fria”.) Ytterligare en avgränsning är att endast politiker och politiska grupper räknas, ska vi ta med religiösa grupper, journalister, institutioner och engagerade privatpersoner så kan listan göras hur lång som helst. Men det är inte riktigt det intressanta, det mest intressanta tycker jag är när personer som i egenskap av partipolitiker samt politiska grupper explicit markerar att vissa konstuttryck är olämpliga. Det är inte främst partifärgen som avgör vilka som har svårt för konst, men om någon begår en våldshandling mot ett konstverk så är det definitivt mer troligt att det är en aktivist från den extrema högerkanten (med tanke på deras explicita kulturpolitik) än från de etablerade partierna. Däremot finns det entusiaster inom alla politiska partier som inte tvekar att utifrån eget tycke och smak ingripa mot farlig konst för att skydda medborgarna.

Har du egna exempel? Dela gärna med dig i kommentarerna!