Tag: arbete

kampen sorgen kyssen och allt det andra

Ibland vet du inte vad du saknat förrän du stöter på det och inser hur ovan du är. Som det här med vilka du läser om i tidningsreportage. Jag har läst reportagesamlingen Kampen Sorgen Kyssen där berättelserna handlar om människor inom arbetaryrken, det är reportage från tidningen efter arbetet och det är först när jag läst klart som jag inser att jag nästan aldrig läser skildringar av det här slaget.  (Och då läser jag ändå arbetaren och ETC slaviskt varje vecka…) Det handlar mycket om arbetsskador och de som utsätts för dem, om nedskärningar och de som utsätts för dem. Och jag saknar det här i andra medier, t.ex när jag läser om småbarnsföräldrar i svd och de tar upp stress från jobbmail, att känna press att hämta tidigt på dagis samtidigt som en ska avancera på jobbet. Det är en självklarhet att det är ett kontorsjobb eller chefsjobb som beskrivs i sådana artiklar. Inget om att ett stressmoment kan vara att en är trött efter en dag i buller, att kroppen är trött av fysiskt tungt arbete när det ska hämtas från förskolan. Det är som att de med arbeten som till stor del utförs kroppsligt inte existerar, de har visst inget livspussel som ska pusslas ihop? Hänger det här ihop med att vi bara är en lycklig medelklass numera, ingen får påpeka att deras kejsare är naken och utförsäkrad? Det är en skam att facket och socialdemokratin lagt ner kampen om medieutrymmet och ägandet, en djävla skitskam är det. Och jag tänker på när det gick en reklam för några år sedan som handlade om hur samhället skulle se ut om vi inte betalade skatt, kommer inte ihåg vilka som stod bakom men det var skattefinansierat iaf. Och den reklamen fick dras tillbaka för staten ska inte syssla med påverkan. Så alltså, i konflikten om skattepolitik får skattebetalarnas förening (som har det mest ironiska namnet ever, de vill ju inte betala skatt!) göra reklam och berätta sin ståndpunkt men de som vill ha skatter och vill visa vad de går till, de ska hålla sig på mattan. Eh, olika regler much?

Det vore intressant om en kunde göra samma räkneexempel av klassbakgrund som många gör av könrepresentation, jag vet att det är mer komplicerat men det vore väldigt intressant ändå och jag kan lova att det skulle ge mycket intressant information om hur vårt klassamhälle ser ut. Det är ju inte alla som kan få den insynen bara genom att ringa sina föräldrar och höra dem prata om sina krämpor.

Och jag rekommenderar verkligen Kampen sorgen kyssen, för alla som behöver bli påminda eller bara läsa om sin egen verklighet för en gångs skull.

varför jag hatar RUT

Sånt här gör mig så ledsen, speciellt kommentarsfältet. Kräks i munnen.

Vi måste prata om det här, det är du och inte jag. Det är verkligen du. Det äcklar mig det här med städhjälp på ett sätt som jag ändå blir förvånad över. På ett sätt, lönearbete som lönearbete, vad blir värre av att det är i ditt hem och inte på din arbetsplats? Typ det mesta ändå. Det handlar om hur vi ser på varandra, städhjälp är klassamhällhet i sin renaste form, där någons tid uppenbarligen är så mycket viktigare, där en part är viktigare, öga mot öga. Det äcklar mig.

Och det äcklar mig hur medelklassen vill leka överklass, hur städhjälp är ett sätt att känna att en är med i det vinnande laget. Om en inte har städhjälp fast behöver det är en lite lurad. Som en person jag känner sa ”men om inte jag använder RUT gör någon annan det!” eh nej, det gör ingen annan. Då går skattepengarna t.ex till vård skola omsorg. Det är ingen rättighet att få skattesubventionerad städhjälp och det var inte så längesedan ingen kunde hävda det heller. Men nu kan ni, nu går det att prata om städhjälp i termer av hur gott det luktar, hur mycket tid en får med familjen, hur skönt det är. Det är inte okej.

Det är väl klart att det är gött att någon städar åt en men det finns ju sjukt många saker som är gött som en ändå inte gör. Typ har en sån slav med stort palmblad som fläktar en. En liten gumma som tar bort melonkärnorna åt en.

Sen tycker jag det är konstigt att det inte är en debatt om hur det är att jobba hos någon annan, i dess hem. Det finns ju en allmän förståelse och en diskussion om det problematiska med personlig assistans utifrån det perspektivet. Där är det ett erkänt problem att som anställd vara så nära den en jobbar för, att ha väldigt lite rättigheter men desto mer skyldigheter. Varför finns inte den diskussionen när det kommer till städhjälp i hemmet? Städerskor jag känner vittnar alla om hur de känner sig som pigor eller tjänstehjon regelbundet, varför tas det aldrig upp?

Att städa som yrke är extremt slitigt och tungt, hur kan vi skapa fler tunga arbeten när vi borde få det bättre, när vi skulle kunna ha möjlighet till något annat? Dessutom arbeten utan tillräckliga hjälpmedel för att göra det drägligt, hur kan det vara självklart med t.ex möbleringsregler som är anpassade för städ i offentlig miljö men något vi fullkomligt skiter i när det kommer till hemmiljö?

Och om det nu är så fantastiskt med städhjälp och en har råd med det, varför måste en då använda skattepengar till det? Varför utnyttja RUT? Våra skattepengar ska inte gå till saker folk klarar av själva, hur svårt ska det vara?

Varför kan vi inte bara ställa tillbaka klockan några år, då pigjobb fortfarande sågs som just pigjobb och inte sågs som något självklart för de som har råd och hellre har det gött än städar. Vem fan har inte det liksom?

 

Only here for the fight

Jag har nästan alltid jobbat inom serviceyrken i områden där folk har det bra ställt, såna ställen som det skulle kunna gå klasshatsresor till. Oftast gillar jag mitt jobb, vill aldrig byta från mitt nuvarande och sådär. men ibland, ibland är det nästan ett arbetsmiljöproblem det här. Jag tycker det borde vara förbjudet att låta mig på arbetstid behöva höra att det inte finns några klasser längre, att miljörörelsen är en bluff, att folk som inte har pengar inte heller ska äta, att det är så praktiskt att få lite tjejtid i familjen genom att ta med dottern till Thailand i två veckor, att få frågan om offentlig sektorn verkligen behövs. och jag får bara tacka och ta emot. Det här är så extremt frustrerande och jag biter samman mina käkar och önskar att jag kunde tro på att det är jag som vinner tillslut. För det är ett krig och om du inte fattar det är det för att du är för priviligerad.

Vad ska jag göra av min gråt, var ska jag göra av känslan av att jag är ett tjänstehjon?

Det här är en så liten del av mitt jobb, jag vet det men ändå, ibland får det mig att gå hem i snöfall och önska att det var ok att bah “nej, du får inte säga så till mig du får knappt tänka det för dig själv”

Candyland

På en klippa i juli nåddes delar av smolket av nyheten att det finns ett ställe i Stockholm där man kan se unga bloggerskor göra kola (riktig kola, ej knark). Att de liksom satt där, som i en utställning, och gjorde kola. Ryktet sa även att de lyssnade på tidsenlig musik och hade fina tidsenliga kläder. Denna information ledde till starkt delade meningar och en åsiktsuppdelning som i stora drag kan beskrivas som 1. Det har det nog bra plus gör asgod kola. 2. Det är ej ok att ställa ut och håna arbetarklassen på detta sätt. 3. Ööö…va?!?

Jag stod för den tredje åsikten. Men nu har jag funderat på detta ett tag. Tanken med detta etablissemang måste ju vara att man inte bara säljer kola utan även en förnimmelse av en förmodat fantastisk svunnen tid. Just denna pepp på dåtiden måste också ses i ett ljus av vintage/hemmafru-bloggar och den retorik och stilideal som förmedlas i många av dem. Problemet för mig som ekonomihistoriker är när man på detta sätt så tydligt säljer en idé om en tid som inte korresponderar med hur det egentligen var.
Som ett illustrerande exempel kommer jag titta lite närmare på just kvinnors arbete i kolatillverkning. Hur väl stämmer egentligen dessa bloggerskor/kolamakerskors/kolabloggerskors verklighet överens med de kvinnors som arbetade inom samma gebit på 30-talet?

Till att börja med så måste sägas att på 30-talet var det depression i Sverige. Kvinnors ställning på arbetsmarknaden var tämligen svag och blev ännu svagare när arbetslösheten sköt i höjden. Som gift kvinna sig kunde man avskedas utan anledning eftersom gifta kvinnor inte ansågs behöva en inkomst då de skulle vara försörjda av sina män. Man såg det till och med som att de stal arbeten från männen. Detta var ej bra i arbetarklasshushåll där man hade svårt att klara sig på endast en inkomst. Gifta kvinnor tvingades därför ofta in i informella arbeten. Man födde även extremt få barn, och de kvinnor som hade arbete tjänade generellt 2/3 av vad männen gjorde.

Inom industrin i stort utgjorde kvinnor en minoritet men just kolatillverkning är ett mycket bra exempel på en bransch som var starkt kvinnligt könad. Diagrammet nedan visar antalet män och kvinnor som var anställda i Choklad och karamellindustrin (vilken kolatillverkning ingår i) under mellankrigstiden.

I detta diagram är det särskilt intressant lägga märke till dippen i antal anställda kvinnor efter krisen 1929. Men kanske ännu mer viktig, kolla frånvaron av dipp i männens linje. Det är tydligt att det är kvinnor som har varit mest utsatta på arbetsmarknaden vid ekonomiska kriser. I detta, och många andra fall hör det ihop med att männen i industrin är överrepresenterade i högre och mer kvalificerade arbeten. Men också om en rådande manlig försöjarideologi.

Man föredrog unga kvinnor som arbetskraft i denna industri. Här är alltså kolatjejerna historiskt korrekta igen. Det var till stor del unga kvinnor som arbetade i kolatillverkning. Man kan även se på den lila linjen i diagrammet nedan att de yngsta kvinnorna inte fick sparken i samma utsträckning som de äldre under krisen. Man föredrar unga kvinnors arbete för att detta ses av arbetsgivare, lagstiftning och de själva som ”transitory”, att de bara är där en kort stund för sedan gifter sig och ska utföra obetalt omsorgsarbete i hemmet. Preferensen för unga kvinnor är särskilt tydligt i okvalificerade yrken som kolatillverkning eftersom produktivitetsvinster som kommer av många år på jobbet är mycket mindre när det gäller att rulla papper kring kola än att t.ex. göra en dyr klocka.

Att unga kvinnors arbete är ”transitory” gör att incitamenten för att organisera sig är mycket få och man är i mycket låg grad medlem i facket eller engagerar sig i sin arbetssituation. Unga oorganiserade och lätt utbytbara kvinnor i okvalificerade arbeten utgör alltså en bra och flexibel arbetskraft men det innebär ingen stark position för att förhandla sig till höga löner eller bättre villkor. Särskilt inte om hela arbetsmarknaden rättfärdigar en låg lön med att du borde ha en farsa eller en make som betalar för dig och att du egentligen bara arbetar för att köpa billiga konsumtionsvaror som smink och strumpbyxor. Jag har inte hittat lönesiffror för just choklad och karamellindustrin (även om jag är ganska säker på att den finns någonstans) men en kvalificerad gissning är att choklad och karamellarbeterskorna ej tjänade bra med pengar. Detta var också en industri med höga produktionstoppar kring jul och påsk, svag förhandlingsposition gör att man ofta blir tvingad att arbeta obetald övertid vid dessa toppar men är lätt att bli av med vid produktionsdalar. Huruvida det var mysigt och man fick lyssna på musik förblir oklart.

Man får nog säga att i fråga om kön och ålder så verkar kolaaffären ge en historiskt korrekt bild, det var just unga kvinnor som arbetade i denna industri. Men det faktum att denna som många andra industrier där kvinnor dominerade även präglades av osäkra anställningar, dåliga löner och svag förhandlingsposition finns förhoppningsvis inte representerat idag (?).

Många kvinnor på den formella arbetsmarknaden fick faktiskt möjlighet att köpa konsumtionsvaror och genom sitt betalda arbete någon form av frihet i början av 1900-talet. Samtidigt är det kanske viktigare att komma ihåg att deras position på arbetsmarknaden var svag och deras ekonomiska medborgarskap var ytterst begränsat.

Att glorifiera gångna tider utan att det finns en överensstämmande verklighet är en sluttande stig. Precis som att andra kulturer ibland framställs som mer autentiska och äkta framställs ofta också historiska perioder på detta sätt. Historien är skrivs ofta om för att den ska passa samtiden och man glömmer lätt bort det som inte passar med ens egen verklighetsbild.

Jag har inga problem med att bloggtjejer som gör kola i fina kläder. Förutsatte att ni har kollektivavtal, bra arbetsmiljö, tar era pauser, har kvinnor inte bara i de okvalificerade arbetena i organisationen och får er lagstiftade semester. Men det måste också vara på det villkoret att ni aldrig slutar att påminna er själva och andra om att den värld som ni visar upp, har aldrig funnits. Att det är en exotifierande och ytterst sällan överensstämmande bild av kvinnors arbete under 1930-talet. De val du har möjlighet att göra på arbetsmarknaden och i samhället idag, vare sig det är att bli hemmafru eller VD, hade inte funnits om det inte varit för de senaste 80 årens kvinnokamp och arbetarrörelse. Detta är möjligheter vi måste fortsätta kämpa för och risken med att snegla bakåt hela tiden är man blir för distraherad. Eller att man kämpar sig tillbaka till en tid som i själva verket var jävligt jobbig.

om Blondinbella, sorg och om att vilja bosätta sig i ett gryt

Jag klarar av i princip hur mycket tv som helst, jag blir inte ledsen i hjärtat av dokusåpor (inte så mycket i alla fall). Det som istället gör mig hopplös, ledsen och gör att jag bara vill spränga allt i luften är bloggkommentarer.

Om jag vill självplåga mig läser jag t.ex Blondinbellas kommentarer. Där är individualismen och nyliberalismen helt utblommad och där är det svart på vitt att den är så inkorpererad i människors jag att jag bara vill ge upp. Allt är tankens kraft och du har bara dig själv att skylla. Att blondinbella kan ha sitt perspektiv är inte så konstigt, hon har aldrig behövt relatera till skitjobb, osäkra anställningar, att pengarna inte räcker till eller att hon blir bortvald på grund av namn eller brist på kontakter.

Då är det lätt att se sina möjligheter och tro på att det kommer gå bra. Men att hennes läsare har samma världsbild, en världsbild så ovan vid att tänka strukturellt att minsta påpekande av vilken struktur det än är leder till fnysningar och “argument” som vänsterpropaganda och pessimism. Det gör mig så in i själen ledsen. Inte bara för att de inte kommer fatta när glastaket kommer utan för att det pajar för alla kollektiva lösningar.

När jag läser Ann Charlott Altstadts krönika och sen Blondinbellas svar  så är det så märkligt att det godkänns som ett svar. Visserligen har Altstads krönika många spår men Blondinbellas svar är ju bara hennes vanliga gamla svada. Där krönikan som jag läser den främst fokuserar på problematiken med livsstilsbloggars extremt nära samarbete med företag och att det ses som kvinnokamp ser Blondinbella en äldre kvinna som oprovocerat klagar på unga drivna tjejer. Jag är så trött på att hon ska få komma undan med det! Varför får man inte diskutera vart det där omtalade drivet leder en? Var går gränsen? Får man vara driven åt vilket håll som helst?

En ingång är ju att diskutera om det är mer konsumtion som behövs, är det samhällsnyttigt bara för att det går att tjäna pengar på? Varför ska unga drivna tjejer vara helt bortkopplade från andra samhällsdebatter? Det är verkligen så jag upplever det, att det är en egen fråga som inte får sammankopplas med t.ex miljödebatten eller fackliga frågor eller vad fan som helst egentligen.

Sen det här med att Blondinbella tycker att hon gör mer för det här samhället än de flesta av oss andra för att hon har anställda, varför får hon säga så? Varför är det en norm? Och vad har hennes anställda för arbetsvillkor? Och arbetsvillkoren för alla de vilka tjänster hon utnyttjar? Och hur kan hon som framgångsrik företagare inte veta att det är genom sina anställda hon tjänar pengar? (ja, jag vet att det inte går att go all in på mervärdesteorin rakt av men grunden är ju fortfarande detsamma)

Varför är det inte ok att ställa t.ex mig som ett bättre exempel för någon som gör mycket för samhället, jag som betalar skatt, inte äter kött, inte kör bil, inte flyger och som jobbar i ett rätt underbetalt offentligt jobb där min huvudsakliga uppgift är att överbygga informationsklyftor? För även om Blondinbella skriver att hon uppmanar alla att välja själva så motarbetar hon ju det genom sitt sätt att leva. Genom att utnyttja jordens resurser, vilja ha lägre skatt och förespråka ett entreprenadssamhälle gör hon det svårare för alla som är under henne.

Entreprenadsamhället är den glassiga ovansidan av osäkra anställda, hur kan hon inte veta det? Hur kan hennes läsare inte veta det? att det är en sak att vara entreprenör och tjäna pengar på sin livsstil och en helt annan sak att jobba lika hårt som inhyrd personal som måste vara tillgänglig dygnet runt för att kunna försörja sig. Då kan man inte ta helgweekends eller unna sig att stänga av mobilen och man kan inte unna sig en långlunch eller en manikyr för att man ska älska sig själv.

Egentligen, det här inser jag när jag skriver det här, är jag inte ledsen över att Blondinbellas blogg eller medieutrymmet hon får utan att den andra sidan av myntet inte hörs. Att den där självständiga icke jantiga (hat hat hat) generationen i stort förlorar så djälva hårt på nyliberalismen. och att den stora massan som gör det inte hörs.

ps, det här tycker jag är ett mycket bra inlägg i debatten och det är så skönt att det är på just den bloggen. älskar bloggkommentatorerna extra mycket ibland

Greetings från turistindustrin

Vykort nr. 2. Bilden visar en bygata med hotellkomplex i bakgrunden. De som bor i byn, och har bott där i decennier, har dagarna innan fått besked om vräkning. Samtliga hus ska rivas för att ge plats åt fler hotellkomplex och lägenhetshotell där turister och expats som jobbar för företagen i frihandelszonerna ska flytta in. De som bor i byn har inga juridiska rättigheter eftersom de bor på ofri-grund dvs de äger inte marken huset står på.

Genom att riva alla byar och flytta in människorna som bor där i slitna lägenhetskomplex håller turistindustrin på att ta över ön. De befintliga institutioner som finns i byarna i form av informella trygghetssystem eller kreditsystem rivs ner, de kommer förhoppningsvis att ersättas av en väl fungerande välfärdsstat som någon gång byggs upp men problemet är att den inte finns än.
Den mångfald av ekonomisk aktivitet och kunskap som finns i byn är inte heller lätt att upprätthålla i en lägenhet vilket gör att lågt betalda servicejobb i turistindustrin ofta blir enda möjlighet till försörjning. Bolagen som äger hotellen har oftast samma ägarstruktur som i förra vykortet dvs att kapitalet som investeras från början är utländskt, ägarna utländska och pengarna försvinner iväg från Malaysia när de börjar rulla in.

En annan helt sjuk sak som Anja berättade men som inte gäller Malaysia- Anja är alltså ca världens coolaste person och den som jag ivrigt följde och lärde mig übermycket av i Malaysia. Hon borde antagligen stå som källa för det mesta av vad jag skriver men med den brasklappen att om något är fel så är det antagligen min missuppfattning och inte hennes misstag som är grunden- Jo, hon undervisar iaf om turistindustrin i Sydostasien och berättade att den Thailänska turistindustrin har sin bakgrund i att man skeppade amerikanska soldater dit för ”rest and recreation” under Vietnamkriget. Eftersom de var helt förstörda och krigsskadade av ett extremt traumatiskt krig så utgjorde de en konsumentgrupp som efterfrågade jävligt destruktiva saker. Typ alkohol, prostituerade, droger, våld. När sedan kriget tog slut och soldaterna försvann hade man alltså byggt upp en sjukt vidrig industri som behövde nya kunder. Dessa kom med backpackers och massturism.

Greetings from the global economy

Jag har varit i Malaysia i ett par veckor, närmare bestämt på/i ön/delstaten Penang. Penang är lite som en theme-park för olika aspekter av vad som är problemet med kapitalismen. Här kommer ett första vykort därifrån. Bilden visar Bayan Lepas, den stora frihandelszonen som ligger på öns södra del. Förutom det faktum att det är någonting i grunden fucked med att företag flyttar till områden där de kan betala arbetare extremt låga löner så tyckte jag att det var extremt jobbigt att se hur man i zonen (och utanför) som ett skolboksexempel drar nytta av en stratifierad arbetsmarknad där migrantarbetare oftast faller sämst ut. Jag blir också mycket provocerande att tänka på hur neoklassiska teorier säger att kapitalismen till slut ska utjämna globala löneklyftor och bidra till en levnadsstandardshöjning overall när företag flyttar till låglöneområden, samtidigt som kapitalet i frihandelszoner är utländskt från början till slut och vinsten inte ens stannar i landet. I Bayan Lepas produceras det också mycket elektronik, vilket gör att det finns en ”svans” av informella produktionsstrukturer utanför zonen där man återigen kan dra nytta av föreställningar kring t.ex. genus och arbete och betala kvinnor som arbetar i hemindustrin jättelite pengar samt inte ge dem pensioner, arbetslöshetsförsäkring eller sjukersättning. Men vi kan köpa billig hemelektronik och det är ju gött!

With our brothers and our sisters from many far off lands

Fackföreningar i Wisconsin har ockuperat stadshuset i protest mot en ny lag som försvårar för fackföreningar för offentliganställda. Nära 100,000 personer har deltagit i protesterna. I ett samhälle med allt fler osäkra anställningar, bemanningsföretag och en propagandaapparat som ständigt försöker hjärntvätta en att man ska vara tacksam för att ha ett arbete får jag gåshud av människors solidaritet och kamp för fackföreningarna. Efter att finanskrisen och det kapitalistiska systemet har slagit mot de utan fast anställning, de unga, de utan utbildning, de utan svenska som modersmål kommer de fortsätta slå mot den offentliga sektor. Det som händer i USA och Storbritannien kommer hända här.

Uprising in Wisconsin from TWU International on Vimeo.

Tack Johanna för filmtipset

Svartjobb och timanställningar

Ytterliggare ett inlägg om det hippa och fräscha livet utan fast anställning utmålas som nu ska glorifieras och ses som något nytt.  Att frilansa har ju folk gjort ett bra tag. Även tidigare i historien var det något personer som bodde på Söder gjorde, fast då var det inte hippa mediepersoner boendes i andra hand i bostadsrätter för 2.1 miljoner som “giggade” utan arbetare och det räknades inte som något vidare roligt. Att vara daglönare var ett relativt vanligt sätt att hanka sig fram på. (Min pappa daglönade. På morgon, så tidigt det gick, tog man sig till Kolingsborg (!), fick ett nummer, om man hade tur också ett jobb och sen var det bara att att åka ner till hamnen och packa upp bananer,  städa på en byggarbetsplats eller, det värsta, att lasta av de ruttnande skinnfällarna från båtarna från Argentina (dom luktade “halv jävel”)). Det här var innan 1992 då bemanningsföretag olagliga vilket säger en hel del om den enorma förändring som skett i Sverige under de senaste decennierna. Liknande saker sker såklart fortfarande  men ofta med finare ord som timvikariat  och timanställning hos bemanningsföretag och alla skitanställningars allra heligaste: svartjobbet.

I Viktor Algrens bok Bollkastaren beskrivs på ett illustrativt sätt den nya verkligheten för unga människor. Det är en kompromisslös skildring av ett gäng unga personers slavande och tjuvande på Axels tivoli. Under en sommar reser vännerna runt i Sverige och jobbar på tivolit som inte är något annat än en stor smutsig byk fylld med obehagliga förmän och arbetskraft som likt slavar säljer karusellbiljetter och monterar pariserhjul. Enda sättet att dryga ut den usla lönen är att stjäla. I pillkastningsbås och lotteristånd stoppas sedel efter sedel undan. Lunchraster, 40 timmarsveckor och en vettig arbetsmiljö är bara att glömma. Men det intressanta är när huvudpersonen kommer till Skogaholm (omg, omg jag ska ALDRIG mer äta Skogaholmsbröd) och får en vit anställning är det så sorgligt tydligt att det inte är någon skillnad. Villkoren, otryggheten och maktpyramiden är minst lika pissig där. Och i Dokument inifråns Säljsekten syns det tydligt att det är samma sak där. Det nya proletariatet må ha snygga sneakers, pikétröjor och nya mibiltelefoner men de står inför samma osäkra förhållanden, omänskligt slitande och pissiga löner oavsett om det är svartjobb eller vita timanställningar.

Hamburger Hafenarbeiterstreik 1896 97 Stempeln der Streikkarten

En sorgesång till bibliotekarien

Jag mig sviken av den äldre generationen kvinnor i min yrkeskår. Låt mig förklara:

Jag är karriärist. Med det menar jag att jag vill göra nya saker, förändra saker och få nya utmaningar. I många branscher ses kanske det som de tre stöttepelarna som den ultimata arbetsansökan vilar på. I biblioteksvärlden är det inte, hos vissa bör påpekas. Från första dagen jag började arbeta på bibliotek, 19 år gammal, har jag fått höra att jag jobbar för fort, tar för mycket egna initiativ och vill synas för mycket.

På den första arbetsplatsen ifrågasattes mitt arbetstempo, de andra i arbetsgruppen blev stressade.

På ett annat jobb ifrågasattes ungdomsprojektet jag startade, hade det verkligen med bibliotek att göra?

På ett annat sa chefen till en av mina kollegor att han skulle ta det lugnt med nya idéer  som vi diskuterade. Jag var väldigt ung och förstod inte hur saker gick till förklarade hon.

Inget av detta fick jag höra själv, det kom på omvägar, via kollegor, ryktesvägen och via chefer.

När jag och Elin började med vår blogg blev det ett jävla liv. Det var otroligt mycket skitsnack om att vi slösade bort tid, var uppmärksamhetskåta, skrev för vår egen skull med mera. Inte heller det här kom direkt till oss utan via andra. Skillnaden här var att vi var två. Vi kunde sucka och stöna över folk surhet, fundera över deras kritik och alltid stötta varandra. Efter en otroligt jobbig arbetsintervju där jag fick specifika blogginlägg ifrågasatta av min potentiellt framtida chef som inte förstod vad vi skrev om, varför vi skrev och hade pratat med sin dotter som inte heller förstod det vi skrev funderade jag på att byta arbetsbana. Jag orkade inte mer. Jag orkade inte få nya initiativ och idéer nersmulade till personlig kritik. Det kändes lönlöst att se någon framtid i en bransch där varje försök till nyskapande ifrågasattes. Då hade jag Elin, jag hade Ida, jag hade Karin, jag hade min gamla handledare från högskolan och jag hade fina kollegor som alla peppade, skickade sms och hela tiden förklarade att det var bra att göra något nytt. Utan dem hade jag aldrig klarat att fortsätta arbeta som bibliotekarie.

Tyvärr tror jag inte att det här är unikt för just mig. Majoriteten av mina kvinnliga unga kollegor har upplevt liknande saker. Det är vikarien som inte får vicket förlängt utan istället får en ung, inte lika erfaren kille fortsätta. Det är vikarien som arbetat i ett halvår som inte får fortsätta, istället tas en ung, inte lika erfaren kille in. Det här är två händelser som skett senaste tiden. Andra har varit med om ifrågasättande av sina arbetsuppgifter av kollegor, blivit utskällda och tvingats löneförhandla ute i biblioteket, blivit outade som gravida av kollegor inför arbetsintervjuer, fått höra på nya jobbet att de inte varit där om chefen fått välja, blivit utskällda av kollegor inför resten av arbetsgruppen utan att någon protesterat osv. osv. osv.

Vi har en kvinna på jobbet som inte arbetat på bibliotek förut, hon sa efter några veckor att hon trivs men att det känns konstigt att alla bara säger nej till nya idéer och aldrig uppmuntrar. En så sorglig sammanfattning av min bransch.

Slutsats: Varje sak för sig är inget men sammantaget ser jag ett mönster. Mönstret består i en osolidarisk attityd till unga kvinnor inom biblioteksvärlden. Den osolidariska attityden återfinns hos kvinnor.

Motståndsmetod: Skaffa ett gäng som gillar dig, prata dina idéer med dom, se till att ni ger varandra pepp när någon gjort något bra, prata om motstånd ni möter, prata om problem på arbetsplatser, grina med dom när någon varit riktig överjävlig och fira med dom när någon av er gjort något  riktigt bra. Och, för varje ny tjej ni möter i er bransch, stötta, peppa, var solidarisk. Det är omöjligt att påverka surtanterna men du kan välja att inte bli en själv.

Disclaimer: Jag har haft fantastiska kvinnliga arbetskamrater och chefer som jag känner stor tacksamhet och kärlek till. Dom har stöttat, peppat, uppmuntrat och inspirerat. Detta handlar om dom andra.

Disclaimer 2: Eftersom jag inte har rätt och inte vill outa mina kollegor och vad de har varit med om har jag mörkat händelserna lite. Men i princip är det såhär det har gått till.