När jag började dansa var jag nio år och vägde ungefär lika mycket som jag gör idag, jag var en stor tjej, en lång, stor, pre-pubertal tjej utan jättebra koll på armar och ben. Alla andra tjejerna i gruppen kände varandra sedan innan, de gick i samma klass och de bodde i samma by ca 1,3 mil från min by. Och de var smala.

Vi dansade ihop tills vi slutade gymnasiet men trots att vi var vänner, är vänner, så kom jag aldrig riktigt över det där inledande utanförskapet, inte heller känslan av att känna mig gigantisk, klumpig och hopplöst fel i spegelsalen. Där inne så spelade det ingen roll att jag var smal efter puberteten, om jag blev gillad av killar, eller duktig i skolan, av någon anledning kände jag mig alltid sämst och tjockast på dansen. Det är ju helt sjukt att jag fortsatte egentligen, nu när jag tänker på det känns det ju mest som att det var någon form av straff.

Jag slutade att dansa efter gymnasiet. Kanske föga förvånande. Men, de senaste åren så har det varit nästan som en liten tvångstanke att jag ska börja igen, nästan som en misshandelsrelation man inte kan släppa och går tillbaka för att man tänker att denna gången måste det bli bättre.

Så, efter att ha lekt med tanken i några år nu så anmälde jag mig tidigt i höstas till en vuxenklass i balett. Det kändes så bra när jag gjorde det, som att jag övervunnit något, som att jag hade kontroll. Men så kom dagen, tisdagen, förra tisdagen, när det skulle börja. Jag hade mina gamla dansskor, min gamla dansdräkt och när jag satt utanför, min gamla ångest. Vad gjorde jag där? Varför hade jag gått tillbaka, det kändes precis som när jag var 19, 15, 9 år gammal. Och så gick vi in. Stången, speglarna, ljuset. Jag kunde verkligen inte fatta att jag var där igen.

Och där. Läraren frågar om vi har dansat förut, alla skakar lite tvetydigt på huvudet. ”Lite, jag har dansat lite när jag var liten”, alla säger samma sak. Ingen vill erkänna att vi alla dansat i nästan tio år.

Vi börjar, det är lite nervöst, jag skakar och vill bara gå hem. Men läraren är jättebra, hon upprepar om och om igen: kom igen! Ingen dör av en dålig plié, vi är här för att ha roligt!

Så ska vi göra en liten serie steg vid stången, först går det inte, jag blir sur, läraren kommer och ställer sig bredvid och visar. Jag har nästan aldrig dansat för en riktig pianist förut och snart funkar stegen, och ju bättre vi klarar stegen desto starkare och snabbare spelar han. Hela rummet fylls snart av den helt fantastiska musiken och stegen sitter kanske inte perfekt men de funkar. Helt plötsligt är allt så roligt, det är som att någonting släpper, alltså verkligen lossnar, jag är vuxen! jag gillar min kropp! jag gillar att dansa! detta är bara roligt! Det är så himla himla roligt! Klassen är en och en halv timma och jag kan inte sluta le. Jag älskar läraren, jag älskar pianisten, jag älskar de andra för att de också är halv-kassa tjejer i 30-årsåldern som bara är där för att det faktiskt är jätteroligt att dansa balett.

Jag inser att detta är en klyscha men jag har inte gjort något i vuxen ålder som varit så genuint självförverkligande. Och så himla himla roligt.