Numera kan ni även hitta mig på tidningen Utopis blogg där jag skriver om feministisk och nutida sf lite då och då. Första inlägget om Tiptree-vinnaren Maureen K McHugh hittar ni här
Tag: böcker i största allmänhet
Jag försöker envist framhärda att Smolket inte bara är en politisk blogg utan även har plats för mina Tiptree-vinnare. Personer som motsätter sig detta kan sluta läsa här.
Känslan av att jag inte förstår ungdomen nuförtiden och är en 45-åring fast i en 28-årings kropp blir extra påtaglig när jag försöker läsa manga. Jag fattar inte! Berättartekniken är för olik västerländskt berättande, att läsa från höger till vänster gör mig förvirrad och metoden att förmedla vissa känslor (typ ilska och förvåning) i karikatyrliknande bilder får mig att tappa fokus från berättelsen. När nu en av Tiptree-vinnarna är en manga är det bara att bita i det sura äpplet.
Ooku – the inner chambers (titeln alltså, tuff!), utspelar sig i ett alternativt Japan som på 1700-talet drabbats av en epidemi som minskat den manliga befolkningen radikalt. I ett feodalt Japan är det kvinnorna som gör det hårda kroppsarbetet medan männen behandlas som små sköra varelser, ligger runt och gifts bort. Shogunen, som är en kvinna, har ett helt harem med vackra män samlade i Ooku. Dit kommer seriens huvudperson i ett försök att slippa gifta sig. Det visar sig vara ett extremt hierakiskt ställe fyllt av märkliga ritualer och seder.
Nu tycker jag inte riktigt att det går att säga så mycket utifrån ett läst album men trots att böcker och serier på temat “stor katastrof förändrar förhållandet mellan män och kvinnor” börjar kännas rätt uttjatat för mig är det här intressant. Framförallt för att olika länder verkar ha hanterat den nya verkligheten olika. Den västerländska handelsmannen förstår inte alls vad den maskerade shogunen pratar om när hon (som handelsmannen tror är en han) ifrågasätter frånvaron av kvinnor i hans entourage, är västerländska kvinnor för veka för att ta sig till Japan? Förhoppningsvis utvecklas den tråden i följande album. En annan intressant tråd är de intriger som finns bland männen, jag tror aldrig jag har läst något där män intrigerar på det här sättet. Det är inte “mansintriger” för att få makt utan typiska “kvinnointriger” om kläder och status i gruppen. Sen finns det vissa delar som känns sådär, huvudpersonen är lite väl hyvens och känns inte särskilt mångsidig, men även det kanske förändras i senare album.
Ooku – the inner chambers fick Tiptree-priset 2009.
Okej, jag är bibliotekarie och kommer kanske aldrig acceptera att jag inte kommer hinna läsa alla böcker i hela världen. Jag tycke inte att jag ska behöva acceptera det förresten. Somliga drömmer om rymden, jag drömmer om att på min dödsbädd inte ha något kvar att läsa.
Så det här är såklart boken som är som gjord för mig. Niffenegger tecknar själv berättelsen om när alexandra en sen kväll träffar på en bokbuss som visar sig vara fylld av enbart böcker som hon någon gång har läst. Här finns allt, barnböckerna, kursböckerna och schampooflasketiketterna. Dessutom har hon en alldeles egen spökbibliotekarie som katalogiserar enbart det hon läser (och han är liite lik Giles!)
Åh vad den är fin! Jag vill klappa på den som på en katt! Och kan inte släppa tanken på att någon gång kanske träffa på den bokbussen. Fast jag tror det skulle vara mycket dåligt i min buss, fast mycket bra också. Kanske ska jag göra som i boken, läsa i åtanke att min privata bibliotekarie ska katalogisera det sen och kunna vara stolt över vad jag läser? Eller inte?
Imorgon slår bokkafé Vulgo upp sina portar i Göteborg och startar med ett invigninsgakalas i tre dagar!
Vulgo ska vara och bli ett tillhåll för politiska grupper, fikor, studiecirklar, bokköp och mycket mer. och så får jag leka bokhandel, inte att underskatta.
Det var en gång, för länge länge sen, då jag påstod att jag skulle läsa James Tiptree-vinnarna. Så sakteliga tar jag mig igenom dom. Nu senaste var det The Carhullan army av Sarah Hall. Och vilken hit det var!
I ett framtida England som liknar den klassiska dystopin á la Kallocain lever vår hjältinna i ett dött äktenskap. Hon arbetar på en fabrik med att fixa med några turbiner som hamnar på hög och sen aldrig används till något. Hon äter tråkig burkmat och föraktar sin man som inte längre föraktar staten. Efter att ha åkt fast i en kontroll och blivit tvingad till en fruktansvärt förnedrande undersökning får hon nog, rymmer till det separatistiska tillhållet Carhullan och får namnet Sister. Carhullan är en självförsörjande gård långt ute på landsbygden. Livet är till en början relativt enkelt men självklart finns det visst grus i maskineriet.
Det jag gillade var hur författaren beskriver framväxandet av den militanta kampen och vad som får människor att ta till vapen. Det intressanta är blurbsen, alltså de säljande citaten på boken, som t.ex. “A serious political novell that convincingly explores the mindset of fanatism”. Alltså, kvinnorna i den här boken tar till vapen mot en statsapparat som utövar total censur, som är totalitär, som tvingar kvinnor att sterilisera sig. Nu må jag fortfarande ha vissa spår av ungdomens revolutionsromantik kvar men är det inte ett sundhetstecken att inte kuva sig under en maktapparat som förtrycker en?
Hittills är det här den bästa av Tiptree-vinnarna. Relationerna i kvinnokollektivet och beskrivningen av hur en grupp sammansvetsas och hur det medför att vissa måste falla ur gruppen är så väl beskrivna att jag inte tänker på annat efteråt. Dessutom obehagligt aktuell då det som fått England dit det är i boken är finanskriser, “tillfälliga” extrema sparåtgärder och övervakning (känns det igen). Och, min ungdoms revolutionsromantiska anarkistsidor ryser av pinsamt välbehag av citat som
My name is Sister.[...] I do not recognise the jurisdiction of this goverment.
The Carhullan army fick Tiptree-priset 2008. Läs den!
Jag har precis läst ut Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell och den var fantastisk och handlar om att vilja bli gillad av killar.
Om det är något jag önskar hade varit annorlunda med mig så är det just det, att jag önskar att jag inte hade velat bli gillad av killar så mycket. Ju mer jag tänker på det ju mer saker och situationer bubblar upp.
Hur jag traskar runt med mina bästa vänner på Arnö, minns det som att vi alltid är på väg till någon kille eller från någon kille. Hur vi använder vår dyrbara tid innan jag ska åka med bussen hem till att analysera sönder situationer, kontrollera så att man får den bekräftelse man söker, kontrollera så någon av mina två bästa vänner inte får den i lika hög grad. Hur killar alltid fick komma före, hur jag hellre blev ihop med en simmare på ett läger som min allra allra bästa S. egentligen gillade än var med henne. S. som har varit allra svårast att komma över för mig, min allra bästa vän som jag fortfarande jämför alla andra med, hon var aldrig lika mycket värd som en random djävla kille
Hur jag suttit på tusen fester och diskuterat Marx och blivit gillad för det. Och hur allt kolliderat i det, hur mitt riktiga vanliga intresse för det klasslösa samhället och mervärdesteorin blivit sammanblandad med min vilja att bli gillad. Få ett okej i pannan, få ett, hon duger, hon är nästan som oss, en riktig grabb/intellektuell/kommunist/människa. Inte som andra brudar. Det har varit så djävla viktigt och jag hatar det.
Hur jag som liten var besatt av fotboll och kommunism för att min pappa gillade det. Hur jag valde så självklart bort saker han inte gillade, hur jag ville bli okejad, att jag inte var en tramsig och gråtmild tjej. Hellre sur än ledsen, hellre bråkig än sminkad.
Hur jag satt en stolthet i att vara en av grabbarna, hur jag kämpat. Hur jag satt på en fest för några år sedan och träffade en IDIOT från min gamla Ung Vänstergrupp som glatt berättade om alla antifeministgrupper han och de andra killarna hade haft, hur de uteslöt oss och lurade oss. Och jag reste mig inte och gick, jag satt kvar, så många år efteråt, så mycket jobb jag gjort och jag satt kvar. Jag gav honom inte ens en utskällning. Istället blev jag nöjd när han inte visste något om automarxism, som om jag vann då.
Min lösning på mycket av det här blev separatism, eller snarare, separatism började jag med för det lät väl som något jag borde hålla på med och sen visade det sig att det var så sjukt nödvändigt för mig. Inte egentligen för vad vi gjorde eller vad vi sa utan för det faktum att jag som person faktiskt kunde släppa garden, se fantastiska vänner människor kamrater som något de var utan viljan att vara bättre än dem.
Och hela den här grejen med att tjejer får skit för att de bara kan vara två och två, att det är så mycket bättre med grabbgäng, grabbar har minsann inte så mycket problem, de slåss lite och reder ut det och de är bättre på att inte konkurrera och BLA BLA BLA. Konstigt att det blir så då! Vad fan behöver de konkurrera om, de är ju redan högst upp (såklart andra faktorer men här fokuserar vi på kön för det här uppfattar jag som att det finns i alla grupper baserat på andra kriterier) Klart de kan hålla ihop! Och liksom, sluta slå på de relationer som faktiskt är superbra i sig, bästisskapet är inte sämre än andra alternativ, det är ju bara ljug. Jag saknar inte killarna vi var på väg till eller från, jag saknar inte simmaren på lägret han var tråkig, jag saknar inte alla kommunistmän jag diskuterat sönder. Jag saknar S. och alla andra helt fantastiska brudar som jag hela tiden valde bort. De är bästisminnen som är de finaste för mig, det var ju då jag egentligen hade det fantastiskt.
Och för smolket känner jag något liknande, som en varm filt att dra runt sig, som en egen lekstuga, som att kollektiv ger styrka och att jag faktiskt kommit någonstans på vägen.
Obs, en otrolig megaspoiler är vad hela detta inlägget kommer att handla om, om du inte läst En dag av David Nicholls och tänker att du ska göra det, läs INTE. Läs någon annan blogg där de är mer finkänsliga och inte ens antyder vad Nichols väljer att göra med sina huvudpersoner.
Så, En dag, väldigt uppskriven, utgiven på litet nystartat förlag som jag hoppas kommer att kunna ge ut fler böcker tack vare denna. Handlar om Dexter och Emma som typ ligger med varandra efter att de tagit sina universitetsexamina den 15 juli 1988. Det är det första nedslaget som följs av många fler, samma datum i juli får vi veta var Emma och Dexter befinner sig i livet. För Dexter går det spikrakt uppåt, han blir snabbt känd, en del av det hippa cool Britannia och får stå och ha ironisk kostym och skrikintervjua coola band. Emma däremot fastnar innan hon ens har börjat, hennes drömmar om att förändra något och bekämpa orättvisor är hopplöst ute och hon tillbringar år med att servera mexikansk snabbmat. Sen svänger det om och Emmas långsamma start verkar vinna i längden. Och under alla år finns Emmas och Dexters vänskap där, ibland i förgrunden ibland så långt i bakgrunden så den knappt märks. Och jag antar att motorn ska vara om de kommer bli ihop eller inte även om jag mer gillar hur deras vänskap skrivs fram, tycker Nicholls är lite feg som måste ha in kärlek också, som om vänskap skulle vara sämre i alla lägen.
Emma är supersympatisk, speciellt om man själv är rätt feg och förvirrad med rädda världen-ambitioner, det är så skönt när det bara går bättre och bättre för henne medan den populära och självsäkra Dexter får rejäla smällar och inte alls får det så lätt och bekvämt som han tycker att han är värd.
Ja, när jag skriver det här inser jag vad många av bloggrecensionerna tagit upp, att det känns som om man känner Dex och Em, att de är gamla vänner vars beteenden man kan analysera lika länge som sitt eget (alltså länge). Och där är här spoilern kommer in, Nicholls väljer att ta död på Emma! Min kompis! Som jag superidentifierade mig med! Helt plötsligt bara så dör hon i en trafikolycka.
Visst, jag brukar hävda att jag gillar olyckliga slut och att jag gillar när böcker snarare är verklighetstrogna än dramaturgiska. Men det är ju ljug för jag vill ju inte alls att Emma ska dö, jag vill att det ska lösa sig på slutet. Samtidigt så hade det förmodligen blivit en sämre bok utan dödsolyckan, Nicholls är modig som låter historien bryta mot allt vad dramaturgi heter och göra läsaren förbannad och ledsen och främst missnöjd.
Så ja, applåder till David Nicholls som skrivit en mycket bra bok men fan ta honom för att han dödade en av mina nya favoritpersoner.
Tidigt i höstas, i.o.m. smolkets öppnande, skrev jag att jag skulle läsa Tiptree-vinnarna. Och det har jag gjort! Eller, jag har läst tre böcker. Senaste är Elizabeth Hands Waking the moon som fick priset 1995. Jag läste Generation loss av Hand tidigare i höstas och hade lite blandade känslor. Själva deckarhistorian var rätt slapp men det jag gillade var hennes skildring av en kvinna över 50 som super, gillar punk, är sur och gillar knark. Det är inte ofta en sådan kvinna får vara huvudperson. Ett fyrfaldigt leve för Hand som lyckas vaska fram en likadan kvinna i Waking the moon (dom är stört lika varandra, misstänker att Hand bygger sina huvudpersoner på sig själv, i så fall vill jag träffa henne).
Till saken, Waking the moon börjar på ett konstigt college där Sweeney precis börjat. Hon gillar svarta kläder, musik och öl, yay! Mystiska saker försiggår på skolan. En mystisk order verkar kämpa mot en mystisk kraft. Det finns en profetia och två personer är utvalda, en vacker ung kvinna och en vacker ung man. Det är helt klart inte Sweeney. Däremot är det hennes två bästisar, Oliver och Angelica. In walks gudinnedyrkan, magi och konspirationer. Resten av boken utspelar sig 20 år senare. Sweeney har inte lyckats med något speciellt här i livet. Men märkliga saker börjar hända. Angelica har tydligen startat en sekt med gudinnedyrkande kvinnor som ska släppa fram den sedan länge bortglömda gudinnan.
För att börja med någon form av tyckande om detta måste jag börja med ett erkännande. Jag HATAR gudinnedyrkan. Det förenar fyra saker jag avskyr, religion, new age, biologistisk feminism som fokuserar på att man ska omfamna sin sanna kvinnlighet, föda barn och därmed bli den upphöjda modern (hör jag en till människa som pratar om att hon inte kände sig som kvinna förrän efter att hon fött barn så skär jag ut min livmoder och kastar den på henne) samt självhjälp. Detta hat gör boken ännu mer intressant då den dels tar upp de bortglömda matriarkaten och gudinnorna, vilket jag tycker är intressant, och kombinerar det med new age-skit. Tillsammans blir det en soppa som gör mig väldigt fundersam. Vad vill egentligen Hand säga? Är det bra att matriarkaten försvann? Är det bra att gudinnorna försvann? Är ordning alltid bättre än kaos? Är utilitarism per definition fel? Det finns inga riktiga good guys i den här boken, tror jag. Både det onda och det goda gänget är djupt osympatiska. Hur som så är det spännande, intressant och jag bara älskar att skurken är både självhjälpsguru och gudinnedyrkande, överklassvinig new age-kvinna och hjälten är en slapp öldrickande, loseraktig, barnlös och misslyckad kvinnlig akademiker.
Om tidsandan vore en bok skulle det vara den här. Eller snarare, om tidsandan vore en person vore den författaren till denna bok. Och detta är ej något positivt. I vänta, blinka får vi möta lite blandat löst folk i nutids Norge, de hänger ihop med lösa trådar och den allvetande (alltså extremt allvetande!) berättarrösten zoomar in deras förehavanden lite då och då. Det är som en short cuts i bokform. Och det vore ju något bra i de flesta fall. Om det inte var så att författaren verkar förakta sina skapelser, det är inte mycket krut sparat när det kommer till ansträngningarna för att vi ska förstå hur töntiga och dumma huvudpersonerna är. Främst är det litteraturstudenten Sigrid som enligt författaren är en levande klyscha. Hon får inte göra något som inte är antingen banalt eller pretentiöst. Genomgående så sågar hon sina karaktärer och visar upp dem när de är som svagast och dummast, det hade kunnat bli jättebra om det hade gjorts med lite värme, det lägsta i mig är det lägsta i dig osv. istället börjar jag tänka på skolkorridorer och de där komplimangerna som inte var komplimanger utan illa dold kritik. Och när jag var kolloledare för tolvåringar som berättade ”lustiga” anekdoter som gick ut på att den mobbade i klassen var tjock och ful. Jag blir illa berörd av det här, att den blev Årets bok i Norge känns så sorgligt på något vis, som att det är så här vi ser på varandra, som att det inte längre finns plats för typ medkänsla och empati.
Kommentarer