Så, nu har det kommit fyra avsnitt av Game of thrones och jag har sett de första tre av dem. Nu blir det SPOILERS: Och, det blev faktiskt bättre. Jag tycker fortfarande att första avsnittet var svagt och jag tycker fortfarande att det finns ett problem med den manliga blicken som skaparna uppenbart har applicerat på serien. Men kvinnorna har fått mer utrymme och några, som Sansa, Arya och Cersei börjar bli riktigt intressanta. På något sätt tycker jag nästan att den präktiga Sansa blir lättare att förstå i serien än i boken. Bölandet var nära när Lady togs av daga. Det stora problemet med serien är, förutom att det ibland är väl kulissigt, linjen med Daenerys. För mig var det här en av de mest intressanta partierna i böckerna. Den samtidigt väna och kungliga Daenerys som uppfostras som en tiggarprinsessa och lever tillsammans med sin djupt störde bror är en intressant karaktär i och med kombinationen av ledset och osäkert barn och samtidigt fullständiga övertygelse om att hon med sitt kungliga blod är mer värd än andra. Att hon dessutom inte har några ägodelar eller makt gör det ännu mer intressant. Och detta leder fram till en extremt problematisk scen i serien som gjorde mig väldigt besviken, scenen då Daenerys slavinna, som jag just nu inte minns namnet på, berättar om sin bakgrund som barnprostituerad (var hon 11 när hon började säljas?) och lär upp Daenerys i hur hon med sin sexualitet ska få makt över den äldre mannen hon har gifts bort med. Det här är en scen med mycket potential, här lär en kvinna upp en kvinna i det enda hon kan använda för att få makt över den fysiskt och ekonomiskt långt mer starke mannen. Dock görs detta till en sensuell scen trots att slavinnan frågar Daenerys “Do you want to be a slave?” för att peka på att sexualiteten är hennes enda väg ut ur sin maktlöshet. Att Daenerys dessutom porträtteras som en kvinna i äldre tonåren när hon hon i boken är 14 gör det än mer komplicerat (att de valt att göra på det sättet är förståeligt iom de enorma mängder sex hon har men likväll gör det henne till en annan karaktär). Hur kan man göra en före detta barnprostituerad slavinnas lektioner med hennes maktlösa härskarinna i hennes enda potentiella maktmedel, sexualitet, till ett mjukporrigt inslag som ska egga den manliga blicken? Jo, för att detta är en serie med hittills manlig blick där de stora styrkorna med böckerna, kvinno- och barnperspektivet, har lagts undan för att istället visa kärva män och sexiga kvinnor med bara bröst (bröstkvoten är fortfarande extremt hög jämfört med manlig nakenhet). I och med det som kommer hända senare i serien hoppas jag verkligen att den manliga blicken läggs åt sidan och vi istället får se kvinnor som inte ryggar för något sätt att få makt, som sätter sig själva i första rummet och som är precis lika onda, goda och komplicerade som de manliga karaktärerna.
Tag: fantasy
En extremt dömande text baserad på ett enda avsnitt av GOT:
Peppen inför fantasyeposet Game of thrones har varit enormt, både i nördvärlden och i min värld. Det har varit ett himla diskuterande om trailers och casting. Idag var det då äntligen dags att se första avsnittet. Vi bänkade oss framför tvn med nötter och folköl (egentligen skulle det ha varit kål och rovor men det kändes lite trist). Hur skulle nu detta gå? Jag har för egen del kastats mellan hopp och förtvivlan efter att ha sätt de olika trailers som släppts. Och sorry, men det var fan ingen hit. Det jag gillar med Game of thrones är att det är smutsigt, det är lera, blod, totalt skrupellösa typer, barn tvingas gifta sig med gubbar, det knullas och våldtas, inget förskönas och få personer är genomgoda. Så var inte serien. Eller, delvis var den så. Ned Stark och Jon Snow är leriga. Väktarna vid The wall är leriga. Kungen är lerig och tjock. Kvinnorna däremot är rena. Och framförallt var en stor del av dem nakna. Nakna och jääävligt unga. Och det hade varit helt ok om de antingen hade varit leriga och smutsiga (vilket antagligen skulle vara fallet när det gäller prostituerade i en borg) eller om det hade varit en enda liten jävla naken man med. Plötsligt känns den asdåliga recensionen i New York Times vettig. Det här premiäravsnittet tyder på att detta är en serie för män. Det var däremot inte böckerna. Den ondskefulla Cersei var mest snygg men knappast ondskan personifierad. Den enda jag såg någon som helst potential i var Arya Stark som på ett ställe var lite smutsig. Detta är mina första tankar efter det första avsnittet. Jag ber till de gamla gudarna (nej, inte Atlach-Nacha och gänget) att det här var en dålig början på en fantastisk serie.
Klarade serien då Bechdel-testet? Hell no!
Så här ska det se ut! Fanart porträtterande Arya Stark.
Jag försöker envist framhärda att Smolket inte bara är en politisk blogg utan även har plats för mina Tiptree-vinnare. Personer som motsätter sig detta kan sluta läsa här.
Känslan av att jag inte förstår ungdomen nuförtiden och är en 45-åring fast i en 28-årings kropp blir extra påtaglig när jag försöker läsa manga. Jag fattar inte! Berättartekniken är för olik västerländskt berättande, att läsa från höger till vänster gör mig förvirrad och metoden att förmedla vissa känslor (typ ilska och förvåning) i karikatyrliknande bilder får mig att tappa fokus från berättelsen. När nu en av Tiptree-vinnarna är en manga är det bara att bita i det sura äpplet.
Ooku – the inner chambers (titeln alltså, tuff!), utspelar sig i ett alternativt Japan som på 1700-talet drabbats av en epidemi som minskat den manliga befolkningen radikalt. I ett feodalt Japan är det kvinnorna som gör det hårda kroppsarbetet medan männen behandlas som små sköra varelser, ligger runt och gifts bort. Shogunen, som är en kvinna, har ett helt harem med vackra män samlade i Ooku. Dit kommer seriens huvudperson i ett försök att slippa gifta sig. Det visar sig vara ett extremt hierakiskt ställe fyllt av märkliga ritualer och seder.
Nu tycker jag inte riktigt att det går att säga så mycket utifrån ett läst album men trots att böcker och serier på temat “stor katastrof förändrar förhållandet mellan män och kvinnor” börjar kännas rätt uttjatat för mig är det här intressant. Framförallt för att olika länder verkar ha hanterat den nya verkligheten olika. Den västerländska handelsmannen förstår inte alls vad den maskerade shogunen pratar om när hon (som handelsmannen tror är en han) ifrågasätter frånvaron av kvinnor i hans entourage, är västerländska kvinnor för veka för att ta sig till Japan? Förhoppningsvis utvecklas den tråden i följande album. En annan intressant tråd är de intriger som finns bland männen, jag tror aldrig jag har läst något där män intrigerar på det här sättet. Det är inte “mansintriger” för att få makt utan typiska “kvinnointriger” om kläder och status i gruppen. Sen finns det vissa delar som känns sådär, huvudpersonen är lite väl hyvens och känns inte särskilt mångsidig, men även det kanske förändras i senare album.
Ooku – the inner chambers fick Tiptree-priset 2009.
Tidigt i höstas, i.o.m. smolkets öppnande, skrev jag att jag skulle läsa Tiptree-vinnarna. Och det har jag gjort! Eller, jag har läst tre böcker. Senaste är Elizabeth Hands Waking the moon som fick priset 1995. Jag läste Generation loss av Hand tidigare i höstas och hade lite blandade känslor. Själva deckarhistorian var rätt slapp men det jag gillade var hennes skildring av en kvinna över 50 som super, gillar punk, är sur och gillar knark. Det är inte ofta en sådan kvinna får vara huvudperson. Ett fyrfaldigt leve för Hand som lyckas vaska fram en likadan kvinna i Waking the moon (dom är stört lika varandra, misstänker att Hand bygger sina huvudpersoner på sig själv, i så fall vill jag träffa henne).
Till saken, Waking the moon börjar på ett konstigt college där Sweeney precis börjat. Hon gillar svarta kläder, musik och öl, yay! Mystiska saker försiggår på skolan. En mystisk order verkar kämpa mot en mystisk kraft. Det finns en profetia och två personer är utvalda, en vacker ung kvinna och en vacker ung man. Det är helt klart inte Sweeney. Däremot är det hennes två bästisar, Oliver och Angelica. In walks gudinnedyrkan, magi och konspirationer. Resten av boken utspelar sig 20 år senare. Sweeney har inte lyckats med något speciellt här i livet. Men märkliga saker börjar hända. Angelica har tydligen startat en sekt med gudinnedyrkande kvinnor som ska släppa fram den sedan länge bortglömda gudinnan.
För att börja med någon form av tyckande om detta måste jag börja med ett erkännande. Jag HATAR gudinnedyrkan. Det förenar fyra saker jag avskyr, religion, new age, biologistisk feminism som fokuserar på att man ska omfamna sin sanna kvinnlighet, föda barn och därmed bli den upphöjda modern (hör jag en till människa som pratar om att hon inte kände sig som kvinna förrän efter att hon fött barn så skär jag ut min livmoder och kastar den på henne) samt självhjälp. Detta hat gör boken ännu mer intressant då den dels tar upp de bortglömda matriarkaten och gudinnorna, vilket jag tycker är intressant, och kombinerar det med new age-skit. Tillsammans blir det en soppa som gör mig väldigt fundersam. Vad vill egentligen Hand säga? Är det bra att matriarkaten försvann? Är det bra att gudinnorna försvann? Är ordning alltid bättre än kaos? Är utilitarism per definition fel? Det finns inga riktiga good guys i den här boken, tror jag. Både det onda och det goda gänget är djupt osympatiska. Hur som så är det spännande, intressant och jag bara älskar att skurken är både självhjälpsguru och gudinnedyrkande, överklassvinig new age-kvinna och hjälten är en slapp öldrickande, loseraktig, barnlös och misslyckad kvinnlig akademiker.
Nu börjar jag bli lite mer pepp på Game of Thrones. Dock ger det upphov till vissa frågor
- Ser inte Daenarys konstig ut?
- Tänker inte ni på Västerås när dom pratar om Westeros? Västerås måste ju vara den minst fantasylika staden ever.
- Är Nikolaj Coster-Waldau släkt med Åsa Waldau?
Trailern till tv-serien Game of thrones har kommit. Kolla på den
Nu har ni sett den. Det jag älskade med böckerna som är förlagan till serien är kvinnoporträtten. Kvinnorna i Game of thrones är handlingskraftiga, skupellösa, intrigerande, våldsamma, kärleksfulla, sympatiska och osympatiska. Med andra ord som folk är mest. Hur många kvinnor ser du i trailern? Jag ser tre. Av dessa är det en som pratar (en mening), en som i en sen bara står tyst och ser “fair” ut och i en annan scen har sex (jag antar att det är det dom har, dom är nakna och jag misstänker en viss sekvens i boken). Är det så här man måste presentera en tv-serie för att få tittare? Måste den presenteras för sinnebilden av den manliga blicken? Många har skrivit på bloggar och forum om hur mycket de ser framemot serien efter de 61 sekundrarna. Det gör inte jag. Jag blev besviken. Jag orkar inte se fler serien som är skapade av och för män. Det går att göra tv för både män och kvinnor! Vi har Mad men, Six feet under, Buffy, Veronica Mars, Battlestar Galactica och många fler. Det går ju att göra och det blir inte sämre tv för det.
Fram till Game of thrones börjar tänker jag hålla båda mina tummar för att det här bara var en stereotypt ihopklippt trailer och inte säger mer om serien än att den kommer vara grå, våldsam och smutsig.
Mitt nya läsprojekt består i att läsa James Tiptree-vinnarna. James Tiptree Jr. är typexemplet på att science fiction-världen är dum och att sf-kanon är en pruttkanon. Hon är nämligen knappt med. Detta trots att hennes noveller är så fantastiska, obehagliga och tänkvärda att jag aldrig klarar att läsa mer än en i taget. Hennes namn var Alice Bradley Sheldon och jobbade bl.a. för armén och CIA samt hade en doktorsexamen i Experimentell psykologi (snälla någon, gör en film om henne!). Under 10 år skrev hon sf under en pseudonym döpt efter en syltburk. 1987 tog hon sitt liv efter att först ha tagit livet av sin man, något som verkar ha varit ett barmhärtighetsmord, de hittades hållande varandras händer i sin säng.
Till Tiptrees ära instiftades priset The James Tiptree Jr. Award som belönar “science fiction or fantasy that expands or explores our understanding of gender” vilket låter så fantastiskt att jag tänker läsa vinnarna. Efter det tänker jag läsa allt Tiptree skrev, med risk för att deppa ihop totalt. Hon var ingen muntergök direkt.
Kommentarer