Tag: feminism

Om att vägra inordna sig i ett förutbestämt narrativ (The Hunger Games)

Filmen The Hunger Games har tjänat in exceptionellt mycket pengar under sin första biohelg. Ok, vad är dealen tänker du. Jo, HG är en film med en kvinnlig huvudperson som tillåts vara en mångfasetterad karaktär och inte ett objekt. Det finns två killar som är kärleksobjekt: En pratar om att skaffa barn, den andra är helt hopplöst ohjältig och går mest omkring och är supergöllig. Ett vanligt argument för att göra sexistisk storfilm är att det är vad publiken vill ha, men HG:s publiksiffror visar snarare tvärtom. Glorybox-Sara har skrivit mer om vad det betyder här.

Men hur är filmen/boken då? Svar: Mycket bra. Och tankeväckande. Det väckte en tanke hos mig så stark att jag skriver det här. Men först lite bakgrundsinfo för den som inte läst/sett:

Filmen baseras på första boken i en trilogi med samma namn av Suzanne Collins (jag har bara läst bok 1 så följande inlägg handlar bara om det + filmen). I en framtida värld består nordamerika av 12 distrikt med en huvudstad (Capitol) som styr. För cirka 75 år sedan gjorde distrikten uppror mot det diktatoriska Capitol men blev brutalt nedslagna. För att visa sin makt anordnar Capitol varje år the Hunger games där en pojke och en flicka (mellan 12-18 år) från varje distrikt lottas fram för att slåss i en stor arena. Den sista överlevande vinner. Allt sänds naturligtvis på teve och vadslagning pågår om vem som kommer vinna. Men det räcker inte med att vara bra på att döda andra barn, speldeltagarna måste även sälja in en Persona av sig själva till tittarna som skapar sympati och sponsorer som kan skicka nödvändiga livsmedel för att överleva.

Jennifer Lawrence spelar huvudrollen Katniss Everdeen som från fattiga district 12 anmäler sig frivilligt (för att rädda sin syster från att tvingas delta) till spelen. Jag måste få säga en sak: Lawrence, vilken fantastisk skådespelare hon är! Jag blev ju helt knockad av Winter’s bone och här gör Lawrence om sin bravadroll som utsvulten underklass som skjuter ekorrar och måste försvara sin familj mot ett samhälle som vänt dem ryggen.

- Tack Linnéa för dessa intressanta fakta, men vad är grejen med inlägget?

- Jo, det kommer här. För vad som lyfter HG från att “bara” vara en spännande bok/film, vad som stannar och gör ett djupt intryck är den dystopi Collins har skapat, en mörk framtid där HG är ett sätt att hålla befolkningen i schack, med skådespel istället för bröd. Låt mig nu ta på min konspirationshätta och utbrista: Look around man, we’re allready there.

(OBS, om du inte läst/sett vill jag bara förvarna om att jag avslutningsvis kommer beskriva en händelse i boken/filmen så om du vill möta HG som ett blankt blad kan du sluta läsa här)

Tonåringar skickas redan ut i världen för att mörda varandra, vilket till viss del även visas i teve. Men det kallas krig och anses vara fult att vara entusiastisk inför (därmed inte sagt att det inte inträffar). Men det är snarare den andra delen av HG som jag tänker på: Tvånget att marknadsföra en bild av sig själv, göra sig tilltalande för publik och sponsorer, tvinga fram en kärlekshistoria visa upp en bild i svart och vitt, rakt på sak utan komplexitet och djup. All “reality” handlar om det, ingen realitet alls utan bara ett lätt identifierat narrativ efter uråldrigt normativt mönster. Publiken vill ha igenkänning och sedan gå vidare. Ja, det känns jävligt 1999 att klaga på skräpteve, men jag tycker verkligen att det är motbjudande att se Tyra Banks stå framför en gråtande nittonårig modellaspirant och klämma fram en historia om hur tjejen växte upp med sin mormor som nu är död. Freak shows där det är meningen att vi ska förakta deltagarna som inte kan betala sina räkningar eller är barn som fått barn är ännu värre. Tevedeltagarna konstrueras som de Andra. De är inte som oss, de har ingen klass eller stil. Ibland kan det glimra till i rutan och vi känner med deras Kamp, men de tillåts aldrig att bli individer utan bara dockor som ska dansa till vår belåtenhet. Suzanne Collins fångar detta med råge i HG.

Katniss vägrar dock inordna sig och utför en av få motståndshandlingar hon kan uppbringa utan att riskera en snabb död. När en av deltagarna mördats dekorerar Katniss i en nyckelscen den dödas kropp med blommor. Se bild:

Katniss and Rue

Genom denna subversiva handling bryter Katniss illusionen av att döden i spelet är något annat än död i verkligheten. Scenen blir oerhört stark eftersom detta att ta hand om våra döda brukar tillskrivas som en av de första handlingar som skiljer människan från icke-mänskliga varelser. Det bryter illusionen att Katniss och de andra spelarna bara finns till för publiken. Katniss vägrar att inordna sig i ett förutbestämt de-humanizing narrativ. Det är först genom döden som kroppen blir människa, men Katniss agerande vittnar om hopp, om ett sätt att krossa förtrycket genom att väga underordna sig.

And that’s what I learned from young adult-fiction.

Varför 8 mars betyder allt och inget

Jag tror inte att 8 mars gör skillnad för kvinnors ställning i världen. Jag tror inte en dag om året minskar kvinnovåldet, antalet sjukskrivna kvinnor i vårdsektorn, antalet våldtäkter, antalet kvinnors som tvingas att sälja sina kroppar, antalet flickor vars könsorgan stympas, antalet kvinnor som tvingas till tvångsgifta, antalet kvinnor som mördas av sina familjer. Jag tror heller inte att de debattinlägg i morgontidningarna som hör 8 mars till gör någon skillnad. Inte heller 8-marsbilagan i SvD, där jag uppmanas att tänka på min hälsa, göra mammografi och skaffa en vibrator, gör större skillnad för kvinnors situation i Sverige och världen. Anledningen till att jag ändå tycker att 8 mars är en av årets viktigaste dagar är vad den gör för mig. Det här är den dagen då jag får träffa alla de feminister som tillsammans varje dag kämpar för att världens ska bli bättre. Det är kvinnorna som stärker varandra varje dag, det är mammorna som sliter med matkassar och uppfostrar världens finaste ungar, det är brudarna som sätter upp spelningar där kvinnor får ta plats på scenen, det är forskarna som synliggör kvinnornas situation då och nu, det är kvinnorna som svarar i telefonen på kvinnojourerna, det är kvinnorna som jobbar på boenden för hemlösa kvinnor och så vidare. Att jag en dag om året får gå ut på gatorna tillsammans med de här människorna, som jag respekterar och beundrar, gör ingen skillnad i världen. Den gör helt enkelt att jag orkar med att föra en feministisk kamp de övriga 364 dagarna om året. 8 mars är inte bara kvinnodagen, det är också dagen då vi klappar varandra på axeln för att det senaste året ha slitit med att göra världen bättre. Dagen då vi hyllar den feministiska kampen.

Att vara ett svin och att vara ett mans-svin

Det här är ett lite känsligt inlägg. Jag har tänkt på det länge och funderat på om jag skulle skriva det eller inte. Det finns så många om i ämnet, så många ifall. För ett antal år sen gjorde jag och min dåvarande pojkvän slut. Det var ett väldigt “fult” uppbrott. Vi var båda rätt taskiga mot den andra. Mina vänner var mycket lojala med mig. Så som vänner ska vara. De tog mitt parti till 100%. Så som vänner ska. Vad som hände sen var att det här spred sig till folk som inte var insatta i varken hans eller mitt liv. Långt efter kunde jag få höra folk som ifrågasatte honom, som påstod att han behandlade kvinnor dåligt, detta var en slutsats som dragits utifrån vad som hänt mellan oss. När är en person ett svin och när är personen ett mans-svin? Svin har vi nog alla varit mot någon. Vissa medvetet, andra omedvetet och många för att vi varit så uppe i något jobbigt att vi inte tänkt på vår omgivning.

I Göteborg har det bildats en grupp med syfte att få bort sexister från punkspelningar. För mig är det en självklarhet att personer som har våldtagit, misshandlat eller trakasserat andra människor inte har i punkscenen att göra (om de inte har arbetat rejält med sina problem med att respektera andra människors gränser och i vissa fall inte ens då). Det här handlar inte om straff utan om att du som offer inte ska behöva träffa din förövare och att du som vanliga människa inte ska behöva vara rädd på spelningar. De har en mycket bra programförklaring:

Vi är trötta på att ge våra surt ihopknegade stålar till våldtäktsmän, kvinnomisshandlare och andra sexister.

Vi är trötta på att möta våra förövare i publiken och framförallt är vi trötta på att se våra förövare få credd på scen.

Vi outar, informerar och bojkottar band/klubbar som tillåter och välkomnar sexistiska as som begått brott mot oss och våra systrar.

Vi informerar våra vänner om problemen. Vi bråkar och ställer krav. Vi är asjobbiga och alla “det är bara musik, inte politik”-människor hatar oss.

Men vi har varann och vi sprider kärlek till alla som förstår att det inte är OSS det är fel på. Och vår främsta mål är att vi, och alla andra ska, känna sig trygga att gå på spelningar och gilla punk as much as the next guy.

Inga jävla sexister på VÅRA scener!

För att ge legitimitet till arbetet med att få bort sexismen, både i punkscenen och i resten av samhället,  måste alla vi som kallar oss feminister ta oss en rejäl funderare när vi beskyller män för att vara sexister eller vidriga snubbar. Varje gång vi beskyller någon för att vara ett mans-svin när personen egentligen bara är ett svin, och man, förminskar vi de upplevelser som människor utsätts för då de drabbas av sexism. Bara för att någon är ett svin behöver det inte betyda att den är det på grund av patriarkatet. Folk kan vara lika dumma i huvudet ändå, utan att det är på grund av att de har fötts som män.

Vad fan har Ian MacKay med saken att göra?

Riotgrrrl-rörelsen gjorde allt för mitt musikintresse. När jag fick upp ögonen för Bikini kill och The Gits som 17-åring var det helt omvälvande. Plötsligt fattade jag att punken inte bara hade plats för killar, att tjejer inte behöver maka sig in på spelningar utan kan sätta upp egna, kan starta egna band och släppa egna skivor. Därför blev jag alldeles till mig i trasornainför att få se Don’t need you: a herstory som porträtterar riotgrrrl-rörelsen. Nu var inte filmen särskilt fantastisk men några grejer var riktigt bra:

  • Att få se liveklipp med Bikini kill, Heavens to Betsy, Bratmobile m.m.
  • Att få höra Kathleen Hanna och Allison Wolfe (alltså, jag älskar Allison Wolfe) berätta om hur scenen skapades
  • Att se utdrag från riotgrrrl-rörelsen underbara manifest som för mig mycket är essensen av både punk och feminism. Manifestet kan lätt appliceras på de flesta förtryckta grupper
  • Att höra vettigt folk resonera om DIY-rörelsens politiska potential
  • Att höra Dasha Bikceem resonera om klass och etnicitet inom riotgrrrl-rörelsen. Om hur utestängd hon som svart kvinna kände sig. Hade varit väldigt intressant att höra övriga kvinnor resonera kring det. Liten mini-intervju med henne här

Vad jag däremot gärna hade sluppit var Ian MacKay (kreddig hc-kille som var med i Minor threat, fugazi och som alla ((killar)) tycker är häftig), vars roll var att säga att olika spelningar han varit på var bra, coola och att bande var grymma samt att han inte längre tänkte på om det var en tjej som spelade trummor eller inte.  Varför behövdes hans godkännande? Han och hans mössa hade gärna fått sitta i någon replokal istället och prata om limiterade japanpressar.

Filmen visades på fina Bokkafé Vulgo, kolla gärna in filmerna de visar under våren

Vi avslutar det här med en fin låt tycker jag

Och så fortsätter vi med lite tips:
Cold cold hearts
Julie Ruin
Heavens to Betsy
Huggy Bear
Seven year bitch
Babes in toyland

Tips och pepp i Göteborg

Sen jag började gå på spelningar har jag längtat efter något som det här, brudar som sätter upp spelningar där också brudar står på scenen. Jag vet inte hur många enormt slappa band jag sett med slappa snubbar som antagligen luktar ganska illa och skriker om krig. De gånger det även har varit band med kvinnor i har det känts så hoppingivande. Därför hoppas jag att alla små och stora punktjejer i Göteborg tar sig ut till Fängelset 14 januari kl 18, äter folkköksmat, lyssnar på punk och visar att det inte behövs män på scenen för att det ska bli en spelning. Här har ni Facebook-eventet

 

Och om ni inte kan gå, läs deras manifest:

Vi är trötta på en mansdominerad, intern och exkluderande punkscen/musikscen, där befintliga patriarkala maktstrukturer och avsaknad av feminism inte tas på allvar.

Vi kräver inget mindre än att den heteronormativa, manliga och exkluderande gemenskapen, och den uppenbara oviljan att praktisera feminism, både synliggörs och förgörs – för förändring och förbättring!

Vi drömmer om – och tänker jobba för att förverkliga – dagen när:
- inget längre kallas “tjejband”
- när sexistiska och/eller anti-feministiska texter är oacceptabla att framföra
- när all male-band inte längre är norm
- punk inte nödvändigtvis betyder “redlöst supande” utan står för ett verkligt och normkritiskt budskap
- en massa tjejer, trans- och queer-personer i publiken är vardag
- vi kommer vilja gå på spelningar – och när vi är där vara på en plats där vi känner oss välkomna, har kul och mår jävligt bra!

Så kom igen, let’s CUT THE CRAP!

MVH Crew Scumrask – din molotov i upproret mot patriarkatet

 

 

 

Lösryckta tankar kring surrogatmödraskap

Vi har tidigare hyllat Kajsa Ekis Ekman för att vara en av de viktigaste fjärde vågens feminister i Sverige. Och nu tycker jag att de är på tiden att vi lyfter upp hennes viktiga synpunkter angående surrogatmödraskap igen.

De senaste månaderna har SVT visat programserien “Barn till varje pris?” med Pia Johansson som programledare. I serien, som handlar om ofrivillig barnlöshet, har man bland annat diskuterat surrogatmödraskap och dessutom har man fått följa ett homosexuellt par som anlitat ett surrogatmoder i Indien för att bli föräldrar(känns fel att skriva anlita. utnyttja är kanske bättre). I ett avsnitt var Ekis Ekman med och diskutera surrogatmödraskap, men hon fick inte så mycket utrymme, och hela serien har, enligt mig, präglats av alldeles för lite debatt kring vad surrogatmödraskap egentligen innebär. Istället fokuserade SVT på att visa hur tacksamma surrogatmamman och familjen var för att deras pojke kunde gå i skolan tack vare de pengar uthyrningen av livmodern inbringade. Denna vinkling är helt sjuk. ingen borde behöva vara tacksam för att man under 9 månader behövt disassociera sig så mycket från sin egen kropp så att man kan lämna bort det barn man burit och känt leva i sig. Och för det andra borde man kanske i relation till detta diskutera klassklyftor i världen- kanske mer fokusera på hur sjukt det är att alla inte får gå i skola osv.

Hursomhelst så har denna programserie satt igång en massa tankar i mig kring surrogatmödraskap och jag bestämde mig för att titta efter på internet för att se hur debatten kring surrogatmödraskap ser ut idag. Och jag blir helt perplex. I min dumma naivitet trodde jag att partier som (V) och (F!), samt organisationer som RFSL skulle ha tagit ställning emot surrogatmödraskap. Dels av den självklara feministiska aspekten av det: att kvinnokroppen inte är till salu, att den bara är till för henne själv. Och dels av surrogatmödraskapets uppenbara koppling kapitalismens logik om att allt går att köpa för pengar.

Men jag trodde också att HBTQ diskursen inom dessa organisationer skulle se annorlunda ut. Att man istället för att svärma för det klassiskt heteronormativa kärnfamiljsidealet skulle tala om alternativa familjebildningar. Och nej, när jag talar om alternativa familjebildningar menar jag inte pappa, pappa, barn eller mamma, mamma, barn då jag anser att detta vara lika stereotypa och heteronormativa som konstellationen mamma, pappa, barn. Nej vad jag åsyftar är ett ifrågasättande av heteronormen. Ett ifrågasättande av varför den rådande normen om vad en familj är ser ut som den gör? Ett framlyftande av att barn kan ha fler föräldrar än två. Ett framlyftande av att man kan vara förälder trots att barnet inte har biologisk anknytning till en själv. Men denna diskussion saknas. Och det tycker jag är jävligt olyckligt.

Jag vill dock avsluta med att ge lite cudos till “Barn till varje pris?” som faktiskt följde en alternativ familj, bestående av två mammor och två pappor som alla älskade och tog hand om barnen lika mycket.

Separatism

En av de saker som jag tänkte mest på när jag var i Malaysia var den kvinnogemenskap och öppenhet som till viss del verkade möjliggöras av det stränga särhållandet mellan kvinnor och män. Malaysia är ett land där vissa provinser har sharialagstiftning. Män och kvinnor ur den malayiska delen av befolkningen är många gånger strikt skilda av religiösa regler i alla delar av landet.

Samtidigt upplevde jag att det i dessa avskilda rum fanns en frihet. Endast på basis av att vi hade samma kön var det som att en underförstådd gemenskap fanns. Att de erfarenheter och regler som vi delade innebar en samhörighet som infann sig mycket lättare än i västerländska kontexter. Och att det i denna gemenskap fanns en styrka och solidaritet. På platser de mest religiösa männen hälsade genom att lägga handen på sitt eget hjärta och nicka istället för att ta i min innebar ofta mötet med kvinnorna kindpussar och en hand på armen när man pratade. Det starka skillnadgörandet möjliggjorde alltså ett lättillgängligt vi.

När jag läser en viss sorts bloggar, ni vet, bloggar med en lätt oskärpa och mjuka färger i alla bilder tänker jag alltid på hur dessa skapar en liknande genusbetingade avskildhet. Bilderna är nästan alltid på klänningar, balettdansöser, Paris i motljus, bakelser och blommor. Där finns nästan bara bilder på kvinnor. Ibland finns ett heterosexuellt begär i bakgrunden gestaltat i en pojkvän, man eller en kommentar om pojknackar men oftast är dessa så extremt segregerade miljöer att man inte ens behöver ett ”no homo”. Det finns egentligen bara ett kön här. I dessa miljöer verkar också kvinnor ha alla positioner, de står framför och bakom kameran, de skriver, är konsumenter och producenter.

Jag tycker att det är intressant att extremt genussegregerade miljöer parallellt med att skillnadgörandet och upprätthållandet av olika maktpositioner i samhället också möjliggör en frihet från dessa maktpositioner. Det innebär inte att jag tycker att en praktik av särhållning och påföljande hierarkisk uppdelning är något bra. Jag tycker bara att det är intressant att se hur ett genuskodat och i vissa fall institutionellt påtvingat eget rum också verkar kunna innebära möjligheter att verka i en kontext så långt ifrån den andre att man kan skapa sina egna regler. Att stark reglering också parallellt kan skapa frihet.

För empiriska exempel:
http://silversagablog.blogspot.com/

http://moncheriblogg.blogg.se/

http://damernasvarld.se/emma/

http://rodeo.net/niotillfem/

http://www.accordingtoannika.com/

http://volang.elleinterior.se/

http://miriamskafferep.blogspot.com/

rädda välfärdsstaten, sluta skilj er!

Nu är det ju diskussion om skilsmässor igen. den går ungefär såhär: skilsmässor är nästan aldrig bra, skilsmässor är ibland bra. Ofta är det KD som tycker de är mest dåliga och Maria Sveland som tycker de är mest bra. Jahapp, inget nytt under solen liksom. MEN, ibland kan den här diskussionen visst bli helt fascinerande och få debattörer att vända helt om och gå emot allt de i vanliga fall tycker. och det är ju alltid roligt!

T.ex det här stycket som är en del av en debattartikel av Charlie Weimers där han ifrågasätter bilden av den lyckliga skilsmässan som den nya antologin Happy,happy tar upp.

 Vidare kan familjesplittringar skapa ojämlika livschanser i barns liv och orsaka en press på välfärdsstater som ursprungligen byggdes upp utifrån en premiss om familjestabilitet.

Att stanna ihop eller skilja sig är en privatsak. Men frågan om hur vi, samhället, ser på skilsmässor är politisk, eftersom de ekonomiska och sociala följderna av Svelands och Wennstams elitfeministiska agenda för fler skilsmässor skulle få hanteras av en ständigt växande välfärdsstat.

Kolla här, den här typen av argument brukar ju vara förbehållna av vänsterfolk som jag som gärna pratar struktur men här är det alltså en representant för KD. Samma KD som anför valfrihetsargument när det kommer till nästan all annan familjepolitik. Till exempel magplasket vårdnadsbidrag, där var det minsann inte några strukturargument som framhölls, där skulle alla får bestämma själva. Tycker KD plötsligt att individen är till för samhället och inte tvärtom? är det osolidariskt att skilja sig? Borde olyckliga familjer hålla ihop för att inte skapa press på en ständigt växande välfärdsstat? (vad han menar med en ständigt växande välfärdsstat kan vi ta någon annan gång för jag har då inte märkt av någon sådan men nu kanske skattesänkningar också räknas till välfärd, vad vet väl jag…)

Åh jag tycker det här är roligt för det är så absurt. ROPEN SKALLA, STRUKTURARGUMENT TILL ALLA!

 

 

De nya kvinnorna och de byktvättande mödrarna

Vi kan väl alla konstatera att denna sommar har fått en att känna sig sorgsen och uppgiven inför hur kapitalismen, de nya högervindarna och alienationen påverkar oss och vår omgivning. I vissa stunder har jag mest känt att jag vill isolera mig från allt vad omvärld är. Mitt i allt detta fick jag skivan Sånger om kvinnor som en försenad födelsedagspresent. Förutom att innehålla låtar som denna har den här fina skivan ett manifest som får mig att fundera en smula. Här har ni:

Manifest
(För socialgrupp tre-tjejer som fått utbilda sig)

Vi är dom nya kvinnorna.

Vi är dom nya kvinnorna som fått utbilda oss.
Nu vill vi återknyta banden med arbetarklassen, våra mödrar.
Vi är dom nya kvinnorna, dom historielösa kvinnorna.
Vi är här nu, vi tänker inte lura någon.

Det är vi som hade dom byktvättande mödrarna.

Det var dom som strök karlarnas blåskjortor.
Det var dom kvinnorna som slutligen lämnades
med elektrisk kökutrustning och ensamhet.
Vi talar om våra gamla mödrar nu.

Vi var aldrig på allvar deras döttrar då.
Vi bara bligade och förskräcktes.
Nu vill vi bära dom gamla kvinnorna med oss.
Vi skulle vilja återföda dom och
vagga in dom i den nya tiden.
Dom är ändå med oss och gör oss starka och veka.
Vi är dom nya kvinnorna.
Vi är här nu.
Nu vill vi erkänna dom gamla som vår första historia
och vi tänker aldrig någonsin efterlikna dom.

Det här får mg självklart att tänka på det här med klyftorna mellan olika generationers feminister som jag skrivit om tidigare och som får mig fundera mycket över hur det var för min mamma och hennes medsystrar som var bland de första kvinnorna som utbildade sig och hade (avlönade) heltidsjobb. Men inställningen till deras mödrar är nästan det mest intressanta. Hur de lyckas förmedla sin kärlek till de kvinnor vars liv har gjort att deras döttrar kan utbilda sig men samtidigt tydligt markera att de aldrig vill bli som sina mödrar. Det är något väldigt ovanligt i det, att visa sin kärlek till de som gått före utan att förhärliga deras verklighet (jmf. med kolastället i Malins inlägg Candyland). De kvinnor som har kämpat för att vi ska kunna plugga, jobba, slippa gifta oss, ha sex, fortsätta jobba trots att vi får barn, slippa skaffa barn, bo själva etc etc gav något för det. Vi kan ge dem vår tacksamhet och ett löfte att utnyttja de möjligheter deras uppoffringar och deras kamp skapade. Allt utan att vilja bli som de.

Sluts – the documentary

Alltså. Först och främst. Det här är den bästa dokumentären jag har sett på så länge. Se den. Kvinnor i olika åldrar, den yngsta 18 och den äldsta 82 år, berättar om hur de blir stämplade som slampor i sina skolor. De berättar vad ryktet kom ifrån, de berättar om stigmatiseringen, sen sexualitet då och nu och vad som gör att folk kallar unga kvinnor för slampor. Jag skrattade och var nära att börja grina. Det är så fascinerande hur kvinnorna ser på sig själva och det omgivningen gjort mot dem. Det här är roligt, sorgligt, peppande, hemskt och så jävla, jävla, jävla bra. SE DETTA!!!