Tag: Galago

Lästips: Reseskildringar

Hi guise! What’s up in dis blog?

Reseskildringar, historiska eller samtida, är ju en knepig genre, älskad av alla eftersom det är billigare än att åka själv, men ofta problematisk pga kolonialism och dylikt. En lyckad reseskildring förhöjer en resa med cirka 80% enligt mig (här kommer ett riktigt gubbigt tips… Bo Lundins Om Rom som mest handlar om små statyer i olika kyrkor. Ovärderlig! hehe). Men så finns det länder som det inte är så vanligt att man åker på semester till, men som ändå fascinerar en. Jag är en person som hatar att resa. All europeisk kolonialistisk arvsskuld har lagts på mina axlar och jag drabbas därför av enorm skam så fort jag befinner mig på en annan plats än norden samt europeiska huvudstäder, därför föredrar jag att resa genom litteraturen [insert uppskattande nick från bibliotekarierna som läser]. Idag ska jag därför tipsa om två författare som gör fantastiska serieböcker om olika resmål som jag definitivt aldrig kommer åka till. Först ut är Joe Sacco:

Du har kanske redan hört talas om denna serietecknare som gör journalistiska reportage i serieform, på svenska ges han ut av Galago. Han skriver om Bosnienkriget, det krig som egentligen är närmast oss som är födda på 80-talet eftersom vi med väldigt stor sannolikhet gick i grundskolan med barn som flytt från de krigsdrabbade länderna. Ändå är det pinsamt uppenbart att jag inte kan ett dyft om en enda strid om vi jämför med hur mycket jag kan om WWI och WWII. Därför borde Safe area Gorazde vara en obligatorisk läsning för alla (finns på ditt närmaste bibliotek). Palestine är en annan fantastisk bok som, uppenbarligen, handlar om Palestina och de som bor där under början av 1990-talet (förord av Edward Said). På svenska finns Gaza: Fotnoter till ett krig. Det är lätt att tro att det handlar om de senaste stridigheterna mellan Israel och Palestina, men det handlar faktiskt om november år 1956. Det är en kuslig bekräftelse på att det här är en konflikt som varit aktiv i en livstid och påverkat/påverkar människor i flera generationer. Joe Sacco är alltså en krigsjournalist fast i serieform, men till skillnad från andra krigsjournalister som kan drabbas av akut manlighetskomplex och “fascineras av Ondska” så håller sig Sacco på jorden. Han visar sin egna tvivel, sin egen rädsla, maktlöshet och den skam som kommer över honom när han går runt i städer och letar upp människor som kan berätta de äckligaste och vidrigaste historierna för honom.

Mitt andra tips är kanadensaren Guy Delisle* som bland annat gjort Burma chronicles och Pyongyang om sina resor i tjänsten (som animatör) samt som hemmaman till en fru som arbetar på Läkare utan gränser. (Även dessa böcker borde finnas på ditt bibliotek, om inte rekommenderar jag att du lägger ett inköpsförslag) Ja, han har alltså bott både i Burma och Nordkorea, två av världens mest stängda länder, och berättar om sina upplevelser på ett väldigt lågmält och humoristiskt vis. Böckerna går väldigt snabbt att läsa och trots att inget världsomvälvande kommer fram är det nyttigt att veta att det faktiskt finns riktiga människor som bor i de här länderna. Jag upplever det som att vi i väst ofta glömmer av att det bor människor av kött och blod i diktaturer (Tanja Suhinina har skrivit bra om det). Det är liksom lättare att skratta åt tokiga diktatorer som slår hole-in-ones på första försöket istället för att tänka på att där bor människor som du och jag, bara mycket hungrigare. Det blir alldeles för sorgligt.

I min läsning av Pyongyang fick jag även en påminnelse om Nordkoreas propagandastyrka då mitt låneexemplar av bibblan innehöll en del “kommentarer”, se nedan:

Avslutningsvis: Läs dessa serieböcker för det är roligare och går snabbare än att läsa textböcker och du slipper att råka ut för “Jag vill vara farlig”-killar (ja, Peter Englund. Jag tittar på dig).

* Tack till Smolket-Siska som var den som introducerade mig för Delisle.

Mina ord är strategiska truppförflyttningar, de är mina motståndares banemän

(Den här texten av Siska och Linnéa har tidigare publicerats på Galago. Galago ska du prenumerera på. Gör det här)

De är orädda, de har full kontroll över situationen och de är vårt lands främsta opinionsbildare. Men varifrån får de sin energi? Följ med på fartfyllda möten med våra mest kända ledarskribenter när de avslöjar sina powercenters.

Malin Lernfelt

En stadsjeep bromsar in framför våra fötter, rutan vevas ner och Göteborgs-postens ledarskribent Malin Lernfelt vinkar in oss.
- Skynda på gubbar! Här blir inga barn gjorda, säger hon och vi kastar oss in i den rymliga bilen. Bredvid oss i baksätet sitter Lernfelts två barn och spelar spel på sina iphones. Lernfelt drar iväg i en hisnande fart samtidigt som hon vänder sig mot oss i baksätet och säger:
- Vi ska till Hornbach och kolla lite klinkers, och så ska jag köpa hundmat på vägen. Det är ett jävla rännande hela tiden.
Vi frågar varför Lernfelt har valt bilen som sitt powercenter.
- Ja, vad fan ska man säga. Det är ju här det händer, where the magic happens så att säga. Skriva i tidningar och sånt, det kan vilket fruntimmer som helst göra, det är inget speciellt om du förstår vad jag menar. Men att ratta en mäktig bil genom stan man älskar… då är man kung, säger hon och sväljer hårt.
- Men det får man ju inte säga i det här landet, för då blir man attackerad av skogstomtar. Här i Göteborg får vi saker gjorda, och till det behövs bilen. 

Lernfelt visar oss ett brokigt och oborstat Göteborg. Färden blir händelserik, när Lernfelt ser en bekant, och hon har många bekanta i stan, kör hon in mot vägkanten, vevar ner rutan och ropar: “Hallå eller”! Därefter följer några minuter av konversation om bristen på parkeringsplatser i innerstan. När hon kör vidare säger hon till oss:
- Man måste tjôta lite vettu. Det där var för övrigt en tanta från kommunstyrelsen, helt go i hôvvet! Bra nyhetsmaterial den, om du förstår vad jag menar.

- På vilket sätter ger bilen dig styrka i ditt yrke som ledarskribent? Efter vår fråga blir Lernfelt för första gången tyst och tänker efter en lång stund.
- Freedom, det är vad allt handlar om. Freedom. Men det är sånt som 08:orna där uppe i “hufvudstan” aldrig kommer fatta.

Lernfelt svänger till slut in på Hornbachs parkering och vi är stärkta efter ett möte med en av Sveriges främsta outsiders.

Sanna Rayman

-En riktigt tung bas är förutsättningen för att jag ska få till en riktigt jävla bra tweet. För en bra ledare är det bara old school Detroit-techno som gäller.
Sanna Rayman vrider vant ner diskanten på en maskin överfull av reglage, ett mixerbord förklarar hon för oss okunniga. Väggarna är täckta med hyllor, alla överfulla av gamla vinylskivor. Minimalistiska högtalare är uppsatta i hörnen för att få till det bästa ljudet.

-Det här är min urgrotta. Eller powercenter då. För här är det mycket power tjejer!  Här kan jag chilla, ta några bärs med polarna och sätta på en riktigt tung tolva. Som ni ser är det här mixerbordet ett Rane Empath. En true classic! Ni vet brudar, det är egentligen ingen skillnad på att skriva en bra ledare och att mixa ihop två riktigt sköna beats. Det handlar om fingertoppskänsla, att vara jävligt bra på sin grej och sen ett rejält lass med B-A-L-L-S. Jävlar, lyssna på den här wobble basen, wicked!

-I politiken är det precis som att vara DJ, du behöver ha många bollar i luften. I kretsarna jag hängde runt i in the 90’s var det jävligt schysst. Där förenades poltik och musik. Ravescenen var grym på den tiden. Och då menar jag på flera sätt va. Ni vet, det gällde att kunna slänga käft, kunna sin Ayn Rand, festa 24 timmar och samtidgt ha koll på musiken och kunna höra skillnad på 808:a och en 909:a.. Gjorde man inte det, då hade man inget att hämta där. Alla pallade ju inte det där. Jag har många polare som inte är kvar längre, en del har skaffat villa och börjat betala tv-licens. Har en skitstereo utan diskantreglage. Men här är den andra grejer! Grannarna har ju klagat en del, typiska sossar. Var tvungen att fixa hörlurar sen störningsjouren var här förra tisdagen. Dom här hörlurarna köpte jag custom made, två par, perfekt frekvensrespons, slutna kåpor med ytterhölje av titan, inbyggd limiter. Så jävla feta helt enkelt. NI fattar vad jag snackar om. Testa!

Vi får pröva Raymans hörlurar och hamnar i en värld full av konstiga ljud, pip och dunkanden. Efter detta var tyvärr intervjun tvungen att avbrytas då den höga ljudnivån gjorde det svårt att uppfatta Raymans svar på våra frågor. Vi har mailat Sanna Rayman och bett om svar på några kompletterande frågor men endast fått en tweet tillbaka som vi återger nedan.
“@galago Upptagen. Hänger på Hardwax i Berlin.  Brap, brap bitches!”

Maria Abrahamsson

Maria Abrahamsson har bjudit in oss till sitt hemmabibliotek i villan på Lidingö.
- Mitt “powercenter”, eller vad det nu är ni kallar det, det är här, säger hon och gestikulerar ut över ett stort bord med en karta över USA med symboler för kavalleri och infanteri strategiskt utplacerade. Abrahamsson är expert på det amerikanska inbördeskriget.
- Ja, det är ju självklart den nordamerikanska sidan, the yankees, så att säga, som är av störst intresse för mig. Den här typen av pistol använde soldaterna.
Hon pekar upp mot väggen där ett flertal vapen och övrig krigsmemoribilia är uppsatt. Vi frågar hur länge hon har varit intresserad av detta krig.
- Det är ett relativt nytt fokus för mitt intresse, tidigare var Skånska kriget 1675-1679 mitt raison d’être. Men dit går jag aldrig tillbaka. De djävularna i Svensk-danska historieföreningen begriper sig inte på autencitet. Om man dör i ett re-enactment av slaget vid Fyllebro 1676 så ska man så fan heller få vara med och dricka kaffe efteråt.
Vi avbryter samtalsämnet eftersom Abrahamsson blir märkbart upprörd. Istället frågar vi om en av hjälmarna hon har på väggen, vem tillhörde den?
- Det vet jag inte. Ja, jag är inte så intresserad av personer, mest truppförflyttningar. Man kan säga att det är strukturen och inte individen som är viktig för mig. Men citera mig inte på det. 

Vi fortsätter med våra frågor:
- Du har ju själv gjort lite av en truppförflyttning, från ledarsidorna på Dagens nyheter till riksdagen…
Abrahamsson stelnar till och blänger argt på oss.
- Det där var ett mycket missvisande användande av ordet, jag blir så trött på personer som använder truppförflyttning som metafor. Vi snackar strategier som kan betyda vinst eller förlust, inte uttryck som kan användas i bortskämda låtsasjournalisters allegorier. Det är misslyckade övergångar som detta som gjort att jag lämnat journalistiken för all framtid.
- Okej, men berätta om hur du använder din strategikunskap i ditt yrke som politiker.
Abrahamsson tänker länge innan hon svarar:
- Mina ord är strategiska truppförflyttningar, de är mina motståndares banemän.
- Använde du inte själv truppförflyttning som metafor nu?
- Denna intervju är över.
Snopna men samtidigt imponerade över en sann strategs styrka lämnar vi Abrahamssons villa.

Åsa Linderborg

-Akta er tjejer!
Åsa Linderborg kommer runt stugknuten till den sörmländska stugan med yxan i högsta hugg. Bredvid huggkubben ligger en hög med vedträn.
-Nu ska ni få se hur man förbereder en vildsvinsstek.
Med precision och styrka hugger Linderborg upp veden.
-Jag gör allt från grunden. En stek måste få ta tid får att komma till sin rätt. Så här gör en riktig människa, en med båda fötterna i myllan som inte bara dödar djuret själv utan även förbereder elden.  Det finns ju folk, hehe eller rättare sagt den folkföraktande bourgeoisien, som går runt i skogen som den unge Werther och tittar på de små gulliga fåglarna i sina vadmalsbyxor och får någon att skrämma fram viltet. Fy fan.
Linderborg spottar ut sin baksnus och vi tar snabbt ett steg tillbaka för att inte smutsa ner våra skor.
-Nä, en jägare klär sig i rediga kläder som håller en varm och torr. Men, nu är det slutsnackat. Hjälp till och bär in veden nu, stå inte bara där och glo.

Vi samlar ihop så många vedträn vi ser och följer efter Linderborg som med ett redigt tag i vedkorgen bär in ett rejält lass ved genom farstun och in i köket. Väl där väljer hon snabbt ut de bästa vedträna och tänder en eld i vedspisen.
-Nå, ska vi ta oss en jävel?
Ur ett hörnskåp tar Linderborg fram en flaska Renat brännvin och häller upp i tre dricksglas.
-Skål då för fan! Säger Linderborg och drar i sig spriten i ett svep. Vi försöker kväva varsin hostattack när den starka spriten rinner ner i halsen.
-Storstadsfjollor, anar vi att Linderborg mumlar.
-Hur får du plats med steken i vedspisens ugn, är inte den väldigt liten?
-Men vad fan tror ni? Inte har jag väl tid att laga mat till er! Jag måste skriva. Ni kan få varsin skinkmacka om ni vill men sen måste ni gå. Jag har inte tid med det här. Och powercenter, vilken patetisk anglicism. Jag skäms för er typ av journalistik.
Fyrtiofem sekunder senare finner vi oss utanför den Linderborgska stugan med varsin skinkmacka i handen. Genom dörren hörs Bruce Springsteens kraftfulla stämma .

 

Reklam: Galago ute nu!

I det senaste numret av Galago som dimper ner i brevlådor och hos din lokala kulturtidskriftsleverantör när som helst finns en uppföljare till Siskas och mitt livsstilsreportage om manliga ledarskribenter. I detta nummer möter vi våra främsta kvinnliga opinionsbildare för ta reda på var ifrån de får sin styrka.

Missa inte.

P.s Erkänn fantastiskt snyggt omslag?!

P.s 2 Här finns en sida där man kan få mer info om Galago och deras utgivning om man är medlem i ett visst socialt nätverk.

Dementi och kuriosa

Hurra! Jonas Thente har läst senaste Galago med Siskas och min text om stora, manliga skribenter. Dock måste vän av ordning komma med en dementi: Hur gärna Siska och jag än hade velat så är vi inte medlemmar av Dotterbolaget. Vi är så kallade fristående skribenter (översättning: vi kan inte rita!) utan mer anknytning till bolaget än vår könstillhörighet. Dock att undertecknad bidragit med “recensioner” till Galago under flera år

Tråkigt bara att Jonas inte gillar parfymen Gucci homme, det är nämligen den jag själv använder.

Angående Jonas önskan att läsa om kvinnliga opinionsbildare kan jag bara säga att det kommer fler nummer av Galago.

Och så slutligen lite oombedd kuriosa: Den väldigt sparsamma beskrivningen av Jonas ansikte (“leendet slocknar, hans tjocka, svarta ögonbryn sjunker ner över den fyrkantiga pannan och han får ett bistert, nästan vilt, utseende. De oborstade och lynniga dragen”) är inspirerad av beskrivningen av mr. Rochester i Brontës Jane Eyre.

“Det är som att mitt språk är alla de kärleksord jag ännu inte fått ge till den framtida kvinnan i mitt liv” – Intima möten med våra största skribenter

(Den här texten publicerades i senaste Galago, redaktörad av inga mindre än Dotterbolaget. Gör dig själv eller en vän en välgärning och teckna en prenumeration på Galago.)

Vi har sett dem i morgonsoffor i välstrukna skjortor, vi har hört deras intelligenta röster i Studio ett och vi har sett deras bildbylines i morgontidningarna. Men vilka är de egentligen, de stora opinionsbildarna i vår tid? Vilka är deras drömmar, deras passioner och hur får de yrkes- och kärleksliv att gå ihop?

Galagos livstilsreportrar Linnéa Lindsköld och Siska Humlesjö ger en unik inblick i livet för några av landets mest spännande män.

Peter Wolodarski

Peter Wolodarski känner vi från Dagens Nyheters ledarsida. Med förförisk intelligens förklarar han vikten av att förena de mjuka värdena med ett kraftfullt näringsliv för omvärlden. Peter öppnar den vitlaserade ytterdörren iklädd en svart rökrock, under skymtar en mörkblå pyjamasskjorta.

- Kom in, välkomnar Peter med ett leende som når upp till de hasselnötsbruna ögonen.

Vi stiger in i den smakfullt inredda hallen. En air av tidlöshet och god smak möter oss. Peter går före in i det ljusa köket där frukost är delvis framplockad.

- Som en man i farten vet jag vikten av en näringsrik frukost. Men frukosten kan inte bara vara nyttig, den måste smaka, både för mun, händer och ögon. Vi anar något skälmskt i Peters blick.

Medan vi sätter oss vid det runda matbordet plockar Peter fram tekoppar. De är i benvitt porslin. Peter är mycket intresserad av antikviteter och samlar på brittiskt stengods.

- Den dagen en kvinna kommer in i mitt liv vill jag att hon ska omges av vackra ting.

Men har Peter inte haft några kvinnor undrar vi. Peters blick blir fjärran, han tittar ut mot den snöbeklädda innergården och vi anar ett brustet hjärta. Jag vet inte, kanske är det därför jag tycker om att skriva. Det är som att mitt språk är alla de kärleksord jag ännu inte fått ge till den framtida kvinnan i mitt liv.

Peter stökar i skåpen. Det märks att det finns en konstnärssjäl inom honom, ett kreativt kaos skymtar i skafferiet, som verkar vara originalinredning. Ur det plockar han fram några solmogna apelsiner. Medan han delar dem, för de runda halvorna med van och bestämd hand i juicepressen berättar han om hur det är att leva mitt i Sveriges politiska värld och samtidigt ta tid till sig själv och sitt välbefinnande.

- Jag börjar min morgon med frukost, en stund av kontemplation och eftertanke för att stärka min inre frid. Min kropp vårdar jag genom att simma tidiga morgnar innan jag går till DN.

Efter frukosten går vi från Peters våning mätta och belåtna. Men med en längtan och en känsla av avund gentemot den kvinna som varje morgon kommer får njuta av Peters välkomponerade frukostar.

Jonas Thente

Kaxig uppstickare är Jonas Thente på Dagens Nyheters kultursida där han levererar tankeväckande pärlor till läsaren varje morgon. Vi möter Jonas i hans walk-in closet i hans bohemiska men smakfullt inredda lägenhet på Södermalm i Stockholm.

- Stig på tjejer så ska ni få se något utbrister han glatt! En doft av Gucci Homme stiger emot oss när vi träder in i det “allra heligaste” som Jonas själv kallar sin garderob.

- Här har jag alla mina outfits sorterade efter färg och t-shirts med budskap ordnade i bokstavsordning. Jag köper mycket vintage, kläderna får gärna ha en historia.

Jonas är för dagen iklädd rutiga byxor och en grå t-shirt som spänner åt över armmusklerna.

- Byxorna hittade jag i en botique frip i Paris och de fick följa med mig hem på direkten, berättar han glatt. På t-shirten står det “Miskatonic University” men det är inget riktigt universitet berättar Jonas och ler snett.

- Det är en litterär referens, ändå brukar kvinnor komma fram till mig och fråga om universitet och när jag gick där. En dag hoppas jag att en kvinna ska förstå, förstå vad texten syftar på och därigenom också förstå mig. Jonas blir plötsligt allvarlig och leendet slocknar, hans tjocka, svarta ögonbryn sjunker ner över den fyrkantiga pannan och han får ett bistert, nästan vilt, utseende. De oborstade och lynniga dragen passar väl till hans identitet som kultursidornas bad boy.

Vi frågar om Jonas alltid har känt sig som en outsider.

- Som man och kulturskribent så blir man ofta sedd med misstänksamhet. Andra män är avundsjuka på min framgång och tjejer jag dejtar kan bli skeptiska av att jag vet så mycket om ett litteratur som för det mesta är ett fält reserverat för kvinnor.

Han tittar upp mot oss med stora, bruna ögon och vi anar en längtan efter en själsfrände bakom den tuffa fasaden. Sedan river han av ett varggrin och sträcker ut armarna:

- Men med en sådan här garderob ska jag väl inte kunna misslyckas!

Han nämner Carrie Bradshaw i Sex and the city som en förebild.

- Hon visar att man kan vara både kulturell och modeintresserad… Och träffa partners! Lägger han till och skrattar igen och vi kan inte annat än hålla med.

Per Gudmundson

Med fast hand styr Per Gudmundson Svenska Dagbladets ledarsidor. Aldrig behöver vi tvivla på att han levererar kraftfulla ledare med ena foten i den svenska traditionalistiska konservatismen och den andra foten i näringslivet. På en höjd i den Ångermanländska skogen står Per och blickar bredbent ner över Ångermanälven. Han skuggar sina ögon med den vänstra handen medan den högra lutar geväret mot axeln.

- Jag är aldrig så levande som här i skogarna. En politisk debatt kommer inte i närheten. Här känner jag mig som människa, som man.

Man kan inte tvivla på att så är fallet. Det glittrar i Pers ögon när vi går igenom skogen. Pers raspiga och mörka röst har något trolskt över sig när han förklarar sin kärlek till skogen.

- Under min uppväxt tog min far ofta med mig ut i skogen, vi kunde gå i timmar och spåra en älg, utan att säga något till varandra. Det var som om det inte behövdes. Skogen, tystnaden och jakten var ett eget tyst språk.

Pers mörka vadmalsbyxor smiter åt kring de kraftfulla och vältränade benen.

- Den dag min son blir tillräckligt gammal hoppas jag att han ska följa med mig och få uppleva det jag upplevde. Få saker fostrar en man på samma sätt som känslan av jakt. Det är något ursprungligt över det.

Vi sätter oss ner vid Pers rastplats, han tar loss vildmarksyxan som hänger i bältet och hugger spån till brasan. När elden sprakar tar han fram det rökta köttet.

- Jag röker allt själv. Att bevara djurets kraft i köttet är det viktigaste. Ibland känner jag mig nästan som älgtjuren. En solitär i skogarna. Ibland ropar jag ut min livskraft, någon gång kanske det är någon som svarar. Någon gång kanske jag möter mitt livs älgko och fäller henne i den gröna mossan, då är min jakt slut…

Björn Wiman

Kulturchefen på Dagens Nyheter  leder med van hand läsaren genom kulturen och konstens magiska värld, idag såväl som igår. När vi frågade Björn var någonstans han ville ses för vårt möte så sade han direkt: “Vid det Wimanska köksbordet” och nu sitter vi här, i det varsamt renoverade 50-talsköket med rutiga gardiner som Björn sytt själv. Han ställer fram ett fat med cupcakes på det stabila köksbordet i massiv furu.

- Jag fick inte till glasyren riktigt, säger han och ler urskuldande. Vi har dock inget att invända mot de överdådiga bakverken med smak av vanilj och citron.

Mellan tuggorna frågar vi varför han valde köket som mötesplats.

- Inte köket, runt köksbordet! utbrister Björn förnumstigt, han fortsätter:

- Jag tycker att köksbordet fått så dåligt rykte i dagens Sverige, köksbordet ska vara en helig plats där inga ord är förbjudna och inga handlingar heller för den delen…

Han stryker ett pekfinger över den jämna bordsytan. Vi känner hur hettan från ugnen där surdegsbrödet gräddas har spritt sig till våra kinder. Samtidigt som Björn serverar oss caffe latte i höga glas så berättar han om sin kärlek till familjen. Vi frågar om hans yrke som kulturchef verkligen går att kombinera med att vara far.

- Som kulturchef så tror många att man alltid måste sätta Konsten i första rummet. Men Lindgren, Vreeswijk och de andra giganterna i all ära, självklart är barnen det viktigaste för mig. Kanske kan man säga att det är familjen som är konst, mitt konstverk. Och som kulturchef jobbar jag i min familjs tjänst.

Vi anar en eld i Björns ögon och förstår allvaret i hans ord som följer oss hela vägen hem till redaktionen.