(Den här texten publicerades i senaste Galago, redaktörad av inga mindre än Dotterbolaget. Gör dig själv eller en vän en välgärning och teckna en prenumeration på Galago.)

Vi har sett dem i morgonsoffor i välstrukna skjortor, vi har hört deras intelligenta röster i Studio ett och vi har sett deras bildbylines i morgontidningarna. Men vilka är de egentligen, de stora opinionsbildarna i vår tid? Vilka är deras drömmar, deras passioner och hur får de yrkes- och kärleksliv att gå ihop?

Galagos livstilsreportrar Linnéa Lindsköld och Siska Humlesjö ger en unik inblick i livet för några av landets mest spännande män.

Peter Wolodarski

Peter Wolodarski känner vi från Dagens Nyheters ledarsida. Med förförisk intelligens förklarar han vikten av att förena de mjuka värdena med ett kraftfullt näringsliv för omvärlden. Peter öppnar den vitlaserade ytterdörren iklädd en svart rökrock, under skymtar en mörkblå pyjamasskjorta.

- Kom in, välkomnar Peter med ett leende som når upp till de hasselnötsbruna ögonen.

Vi stiger in i den smakfullt inredda hallen. En air av tidlöshet och god smak möter oss. Peter går före in i det ljusa köket där frukost är delvis framplockad.

- Som en man i farten vet jag vikten av en näringsrik frukost. Men frukosten kan inte bara vara nyttig, den måste smaka, både för mun, händer och ögon. Vi anar något skälmskt i Peters blick.

Medan vi sätter oss vid det runda matbordet plockar Peter fram tekoppar. De är i benvitt porslin. Peter är mycket intresserad av antikviteter och samlar på brittiskt stengods.

- Den dagen en kvinna kommer in i mitt liv vill jag att hon ska omges av vackra ting.

Men har Peter inte haft några kvinnor undrar vi. Peters blick blir fjärran, han tittar ut mot den snöbeklädda innergården och vi anar ett brustet hjärta. Jag vet inte, kanske är det därför jag tycker om att skriva. Det är som att mitt språk är alla de kärleksord jag ännu inte fått ge till den framtida kvinnan i mitt liv.

Peter stökar i skåpen. Det märks att det finns en konstnärssjäl inom honom, ett kreativt kaos skymtar i skafferiet, som verkar vara originalinredning. Ur det plockar han fram några solmogna apelsiner. Medan han delar dem, för de runda halvorna med van och bestämd hand i juicepressen berättar han om hur det är att leva mitt i Sveriges politiska värld och samtidigt ta tid till sig själv och sitt välbefinnande.

- Jag börjar min morgon med frukost, en stund av kontemplation och eftertanke för att stärka min inre frid. Min kropp vårdar jag genom att simma tidiga morgnar innan jag går till DN.

Efter frukosten går vi från Peters våning mätta och belåtna. Men med en längtan och en känsla av avund gentemot den kvinna som varje morgon kommer får njuta av Peters välkomponerade frukostar.

Jonas Thente

Kaxig uppstickare är Jonas Thente på Dagens Nyheters kultursida där han levererar tankeväckande pärlor till läsaren varje morgon. Vi möter Jonas i hans walk-in closet i hans bohemiska men smakfullt inredda lägenhet på Södermalm i Stockholm.

- Stig på tjejer så ska ni få se något utbrister han glatt! En doft av Gucci Homme stiger emot oss när vi träder in i det “allra heligaste” som Jonas själv kallar sin garderob.

- Här har jag alla mina outfits sorterade efter färg och t-shirts med budskap ordnade i bokstavsordning. Jag köper mycket vintage, kläderna får gärna ha en historia.

Jonas är för dagen iklädd rutiga byxor och en grå t-shirt som spänner åt över armmusklerna.

- Byxorna hittade jag i en botique frip i Paris och de fick följa med mig hem på direkten, berättar han glatt. På t-shirten står det “Miskatonic University” men det är inget riktigt universitet berättar Jonas och ler snett.

- Det är en litterär referens, ändå brukar kvinnor komma fram till mig och fråga om universitet och när jag gick där. En dag hoppas jag att en kvinna ska förstå, förstå vad texten syftar på och därigenom också förstå mig. Jonas blir plötsligt allvarlig och leendet slocknar, hans tjocka, svarta ögonbryn sjunker ner över den fyrkantiga pannan och han får ett bistert, nästan vilt, utseende. De oborstade och lynniga dragen passar väl till hans identitet som kultursidornas bad boy.

Vi frågar om Jonas alltid har känt sig som en outsider.

- Som man och kulturskribent så blir man ofta sedd med misstänksamhet. Andra män är avundsjuka på min framgång och tjejer jag dejtar kan bli skeptiska av att jag vet så mycket om ett litteratur som för det mesta är ett fält reserverat för kvinnor.

Han tittar upp mot oss med stora, bruna ögon och vi anar en längtan efter en själsfrände bakom den tuffa fasaden. Sedan river han av ett varggrin och sträcker ut armarna:

- Men med en sådan här garderob ska jag väl inte kunna misslyckas!

Han nämner Carrie Bradshaw i Sex and the city som en förebild.

- Hon visar att man kan vara både kulturell och modeintresserad… Och träffa partners! Lägger han till och skrattar igen och vi kan inte annat än hålla med.

Per Gudmundson

Med fast hand styr Per Gudmundson Svenska Dagbladets ledarsidor. Aldrig behöver vi tvivla på att han levererar kraftfulla ledare med ena foten i den svenska traditionalistiska konservatismen och den andra foten i näringslivet. På en höjd i den Ångermanländska skogen står Per och blickar bredbent ner över Ångermanälven. Han skuggar sina ögon med den vänstra handen medan den högra lutar geväret mot axeln.

- Jag är aldrig så levande som här i skogarna. En politisk debatt kommer inte i närheten. Här känner jag mig som människa, som man.

Man kan inte tvivla på att så är fallet. Det glittrar i Pers ögon när vi går igenom skogen. Pers raspiga och mörka röst har något trolskt över sig när han förklarar sin kärlek till skogen.

- Under min uppväxt tog min far ofta med mig ut i skogen, vi kunde gå i timmar och spåra en älg, utan att säga något till varandra. Det var som om det inte behövdes. Skogen, tystnaden och jakten var ett eget tyst språk.

Pers mörka vadmalsbyxor smiter åt kring de kraftfulla och vältränade benen.

- Den dag min son blir tillräckligt gammal hoppas jag att han ska följa med mig och få uppleva det jag upplevde. Få saker fostrar en man på samma sätt som känslan av jakt. Det är något ursprungligt över det.

Vi sätter oss ner vid Pers rastplats, han tar loss vildmarksyxan som hänger i bältet och hugger spån till brasan. När elden sprakar tar han fram det rökta köttet.

- Jag röker allt själv. Att bevara djurets kraft i köttet är det viktigaste. Ibland känner jag mig nästan som älgtjuren. En solitär i skogarna. Ibland ropar jag ut min livskraft, någon gång kanske det är någon som svarar. Någon gång kanske jag möter mitt livs älgko och fäller henne i den gröna mossan, då är min jakt slut…

Björn Wiman

Kulturchefen på Dagens Nyheter  leder med van hand läsaren genom kulturen och konstens magiska värld, idag såväl som igår. När vi frågade Björn var någonstans han ville ses för vårt möte så sade han direkt: “Vid det Wimanska köksbordet” och nu sitter vi här, i det varsamt renoverade 50-talsköket med rutiga gardiner som Björn sytt själv. Han ställer fram ett fat med cupcakes på det stabila köksbordet i massiv furu.

- Jag fick inte till glasyren riktigt, säger han och ler urskuldande. Vi har dock inget att invända mot de överdådiga bakverken med smak av vanilj och citron.

Mellan tuggorna frågar vi varför han valde köket som mötesplats.

- Inte köket, runt köksbordet! utbrister Björn förnumstigt, han fortsätter:

- Jag tycker att köksbordet fått så dåligt rykte i dagens Sverige, köksbordet ska vara en helig plats där inga ord är förbjudna och inga handlingar heller för den delen…

Han stryker ett pekfinger över den jämna bordsytan. Vi känner hur hettan från ugnen där surdegsbrödet gräddas har spritt sig till våra kinder. Samtidigt som Björn serverar oss caffe latte i höga glas så berättar han om sin kärlek till familjen. Vi frågar om hans yrke som kulturchef verkligen går att kombinera med att vara far.

- Som kulturchef så tror många att man alltid måste sätta Konsten i första rummet. Men Lindgren, Vreeswijk och de andra giganterna i all ära, självklart är barnen det viktigaste för mig. Kanske kan man säga att det är familjen som är konst, mitt konstverk. Och som kulturchef jobbar jag i min familjs tjänst.

Vi anar en eld i Björns ögon och förstår allvaret i hans ord som följer oss hela vägen hem till redaktionen.