Tag: hat

Only here for the fight

February 13th, 2012 · · Bloggen 4 comments - Tags: , , ,

Jag har nästan alltid jobbat inom serviceyrken i områden där folk har det bra ställt, såna ställen som det skulle kunna gå klasshatsresor till. Oftast gillar jag mitt jobb, vill aldrig byta från mitt nuvarande och sådär. men ibland, ibland är det nästan ett arbetsmiljöproblem det här. Jag tycker det borde vara förbjudet att låta mig på arbetstid behöva höra att det inte finns några klasser längre, att miljörörelsen är en bluff, att folk som inte har pengar inte heller ska äta, att det är så praktiskt att få lite tjejtid i familjen genom att ta med dottern till Thailand i två veckor, att få frågan om offentlig sektorn verkligen behövs. och jag får bara tacka och ta emot. Det här är så extremt frustrerande och jag biter samman mina käkar och önskar att jag kunde tro på att det är jag som vinner tillslut. För det är ett krig och om du inte fattar det är det för att du är för priviligerad.

Vad ska jag göra av min gråt, var ska jag göra av känslan av att jag är ett tjänstehjon?

Det här är en så liten del av mitt jobb, jag vet det men ändå, ibland får det mig att gå hem i snöfall och önska att det var ok att bah “nej, du får inte säga så till mig du får knappt tänka det för dig själv”

Vad är logiken bakom kravet på tvångssteriliseringarna?

January 13th, 2012 · · Bloggen One comment - Tags: , , , , ,

Jag hoppas ni alla vet detta, att i vår kommer ett nytt lagförslag kring könsbyten som innebär att för att genomgå ett könsbyte behöver du inte längre vara ogift eller svensk medborgare. Du måste dock vara över 18 år och bli steriliserad, du får inte behålla ägg eller spermier. Att ett modernt samhälle ställer krav på tvångssteriliseringar är barbariskt, vidrigt och pinsamt. Att KD har fått igenom det kravet är märkligt och visar på att den borgliga regeringen uppenbarligen bara tycker att den liberala tanken om individens bestämmanderätt nog inte var så viktig när det inte är pengar inblandade. För vad är det här om inte ett bevis för att den borgliga regeringens liberala ord bara räknas när det är pengar inblandade? Vi får välja var barn ska gå i skola, hur vi ska spendera våra pengar, vem som ska tvätta oss när vi blir gamla men om vi ska byta kön (vilket kostar samhället pengar) så har vi inte rätt att skaffa barn, att av kärlek sätta en ny människa till världen. Var den liberala tanken så lite värd?

Jag kan se logiken bakom fas 3, logiken bakom utförsäkringar, logiken bakom den allt mer segregerade skolan som är resultatet av elevernas rätt att välja,  logiken bakom rutavdrag och logiken bakom skattesäkningar. Den borgliga regeringen är en (ny)liberal regering och där sätts tron (eller kravet) på individen främst. Hur kan samma regering som tror att utförsäkradeär individer som är kapabla att klara sig själva utan pengar, för det är viktigt att tro på att individen är kapabel, samtidigt tro att individen som gått igenom ett helvete för att få byta kön inte är kapabel att ta hand om barn? Jag ser ingen som helst logik i det beslutet. Det jag ser är en regering som vägrar människor rätten att bli föräldrar, som ger efter för Kristdemokraternas vidriga människosyn och uppenbarligen inte prioriterar transpersonernas rättigheter. Om jag var liberal hade jag skämts.

Varför jag ibland hatar internet

December 29th, 2011 · · Bloggen 5 comments - Tags: , ,

En 15-årig tjej får en av Carl Sagans böcker av sin mycket religiösa mor, fotar sig med boken och lägger upp den på reddit. Det som sedan händer är att tråden dränks i kommentarer om olika sätt hon kan våldtas/knullas/förnedras.

Jag har svårt att tro att motsvarande skulle ske om det var en 15-årig kille. Och jag börjar bli jävligt trött på internet-ateister som tror att provokation alltid är roligt.

10 år efter Göteborgskravallerna

June 14th, 2011 · · Bloggen 2 comments - Tags: , , ,

Jag tänkte att jag skulle skriva om Göteborgskravallerna. I flera veckor har jag tänkt att till 10-årsdagarna ska jag skriva om det. Men bara ordet gör mig upprörd. För mig var inte kravallerna det centrala utan att min naiva svartvita bild av etablissemang och rättssystem visade sig vara sann. Jag pratade med en vän i helgen om 80-talisterna och om huruvida vi är mindre engagerade än tidigare generationer. Vi pratade om Reclaim på Götgatan (kommer någon ihåg det? För mig var det där något ändrades. Jag var inte ens där men mötte en bekant, en äldre tjej jag såg upp till, gråtandes på kvällen efter att polisen avbrutit gatufesten). Vi pratade om EU-toppmötet. Jag är inte tillräckligt intellektuell och beläst för att göra de analyser som bör göras. Det jag kan göra är att berätta om några händelser som för mig är EU-toppmötet.

Vi satt på bussen ner till Göteborg. Det var försommar. Jag åkte med några vänner. Några av dem hade bestämt sig samma dag för att åka ner, de blev senare fast på Hvitfeldtska och satt på bussarna i timtal. Vi åkte buss genom Sverige och pratade om förra helgen, om fester och om hur det skulle bli i Göteborg. Inte en enda gång pratade vi om polisen, om vad vi skulle göra om det blev kravaller. Så naivt. Så illa förberedda.

Vi fick boende på Hvitfeldtska. Jag vaknade i ett klassrum och såg en, i mitt minne gigantisk, tysk kvinna pröva en gasmask. Jag kunde för mitt liv inte förstå vad hon skulle ha den till.

Vi sitter på skolgården och äter folkköksmat. Vi fick te i aluminiummuggar (i flera år efteråt hade jag kvar min). Plötsligt ser vi hur det ställs ner containrar runt skolgården.

jag var en av dem som lät polisen söka igenom mina väskor och ta mina personuppgifter för att komma ut från Hvitfeldtska. Mitt argument var att jag inte hade kommit till Göteborg för att sitta på en skola. I efterhand kan jag tänka att det mer handlade om rädsla från min sida. Jag kom ut, gick till demonstrationen vid Götaplatsen (var detta samma dag?). Vi gick ner längs Berzeliigatan, jag tittar åt vänster, in i parkeringshuset bredvid och ser att det är fyllt av poliser med hundar. Under de kravaller som sedan uppstår på Avenyn sitter jag på en tvärgata med två bekanta och väntar på att det ska vara säkert att komma ut.

Jag går längs kanalen och en man skriker åt mig att jag är en jävla fitta och vad fan gör jag i hans stad?

Jag är på festen på Vasaplatsen. Som jag minns det var det bara några hundra personer där. Några personer (som jag minns det max 10 personer) börjar ta upp gatsten. Andra försöker lugna ner stämningen. Polisen ringar in oss och höjer sina batonger. En vecka tidigare har jag och en bekant blivit misshandlade på Mariatorgets tunnelbanestation av väktare. Det här är första gången jag är rädd att bli skadad fysiskt av en person med rätt att använda sig av våldsmonopolet. En av de jag är med får en panikångestattack. Nu har polisen annat för sig då kravaller återigen har utbrutit. Vi kan ta oss till sjukvårdarna. När vi står och pratar med en sjukvårdare hör vi skotten. De är cirka 100 meter bort. Sjukvårdarna säger åt oss att springa (så dramatiskt det känns när jag skriver det här, som att jag försöker få det att bli en spännande berättelse. Det var spännande. Det var fascinerande att befinna sig mitt i händelsernas centrum. Ändå var det så jävla fruktansvärt hemskt när en sjukvårdare säger till oss, fyra personer varav en mitt i en ångestattack, att springa).

Vi träffar en bekant på gatan som undrar var vi bor. När vi förklarar att vi bott på Hvitfeldtska ser hon till att vi får sova i hennes väns lägenhet på en bäddsoffa.

En finlandssvensk tant skriker att “detta är beviset för att gud är borgare” när det regnar i Slottskogen innan den stora demonstrationen.

På mitt jobb dagen efter att jag kommer hem (jag arbetade med att kopiera papper på en mycket fin statlig myndighet) beklagar sig de gamla 68-rävarna över att ungdomarna har förstört allt det vänsterrörelsen byggt upp de senaste decennierna. Jag förstår inte ett ord av vad de säger.

En bekant beklagar sig i sin skunkdagbok över att demonstranterna har förstört allting. Själv var han på Hultsfred.

På sensommaren sitter jag i en bil och hör Ekot. Den första domen är avkunnad. Jag minns inte år men jag minns att det är en för mig helt ofattbart hård dom. Det gick inte ens att få in i mitt huvud att det här var verklighet. Att en av demonstranterna, bara några år äldre än jag, skulle få flera års fängelse för det som hänt.

Alla poliser förklaras oskyldiga.

Det är uppenbart för mig att jag inte kan skriva om det här utan att undgå att det blir dramatiskt, naivt och känslofärgat. Jag var naiv då, är det på vissa sätt även idag, mina tankar om förändring var naiva, det är de överlag när man är 19-år. Men mina naiva idéer om att “polisen är svin” förändrades till något mer konkret. Det blev en sanning istället för en blaséartad hållning som passade in i den värld jag levde i. För mig var EU-toppmötet ett gigantiskt misslyckande. Samhället vi lever i idag är på så många sätt det vi protesterade mot. Vad ska man känna för det? Vad ska man känna när äldre generationer beklagar sig över 80-talisterna, enligt dem, okunniga och icke-existerande syn på politik och samhällsförändring? Det enda jag vill är att visa upp det där jävla klippet jag år senare ser i ett tv-program om händelserna där jag plötsligt känner igen mig själv på Vasaplatsen, 19-år, skiträdd och säga att det som hände när vi försökte var att samhället visade oss vad orden repression och våldsmonopol betyder.

om Blondinbella, sorg och om att vilja bosätta sig i ett gryt

May 24th, 2011 · · Bloggen 9 comments - Tags: , , , , , , , ,

Jag klarar av i princip hur mycket tv som helst, jag blir inte ledsen i hjärtat av dokusåpor (inte så mycket i alla fall). Det som istället gör mig hopplös, ledsen och gör att jag bara vill spränga allt i luften är bloggkommentarer.

Om jag vill självplåga mig läser jag t.ex Blondinbellas kommentarer. Där är individualismen och nyliberalismen helt utblommad och där är det svart på vitt att den är så inkorpererad i människors jag att jag bara vill ge upp. Allt är tankens kraft och du har bara dig själv att skylla. Att blondinbella kan ha sitt perspektiv är inte så konstigt, hon har aldrig behövt relatera till skitjobb, osäkra anställningar, att pengarna inte räcker till eller att hon blir bortvald på grund av namn eller brist på kontakter.

Då är det lätt att se sina möjligheter och tro på att det kommer gå bra. Men att hennes läsare har samma världsbild, en världsbild så ovan vid att tänka strukturellt att minsta påpekande av vilken struktur det än är leder till fnysningar och “argument” som vänsterpropaganda och pessimism. Det gör mig så in i själen ledsen. Inte bara för att de inte kommer fatta när glastaket kommer utan för att det pajar för alla kollektiva lösningar.

När jag läser Ann Charlott Altstadts krönika och sen Blondinbellas svar  så är det så märkligt att det godkänns som ett svar. Visserligen har Altstads krönika många spår men Blondinbellas svar är ju bara hennes vanliga gamla svada. Där krönikan som jag läser den främst fokuserar på problematiken med livsstilsbloggars extremt nära samarbete med företag och att det ses som kvinnokamp ser Blondinbella en äldre kvinna som oprovocerat klagar på unga drivna tjejer. Jag är så trött på att hon ska få komma undan med det! Varför får man inte diskutera vart det där omtalade drivet leder en? Var går gränsen? Får man vara driven åt vilket håll som helst?

En ingång är ju att diskutera om det är mer konsumtion som behövs, är det samhällsnyttigt bara för att det går att tjäna pengar på? Varför ska unga drivna tjejer vara helt bortkopplade från andra samhällsdebatter? Det är verkligen så jag upplever det, att det är en egen fråga som inte får sammankopplas med t.ex miljödebatten eller fackliga frågor eller vad fan som helst egentligen.

Sen det här med att Blondinbella tycker att hon gör mer för det här samhället än de flesta av oss andra för att hon har anställda, varför får hon säga så? Varför är det en norm? Och vad har hennes anställda för arbetsvillkor? Och arbetsvillkoren för alla de vilka tjänster hon utnyttjar? Och hur kan hon som framgångsrik företagare inte veta att det är genom sina anställda hon tjänar pengar? (ja, jag vet att det inte går att go all in på mervärdesteorin rakt av men grunden är ju fortfarande detsamma)

Varför är det inte ok att ställa t.ex mig som ett bättre exempel för någon som gör mycket för samhället, jag som betalar skatt, inte äter kött, inte kör bil, inte flyger och som jobbar i ett rätt underbetalt offentligt jobb där min huvudsakliga uppgift är att överbygga informationsklyftor? För även om Blondinbella skriver att hon uppmanar alla att välja själva så motarbetar hon ju det genom sitt sätt att leva. Genom att utnyttja jordens resurser, vilja ha lägre skatt och förespråka ett entreprenadssamhälle gör hon det svårare för alla som är under henne.

Entreprenadsamhället är den glassiga ovansidan av osäkra anställda, hur kan hon inte veta det? Hur kan hennes läsare inte veta det? att det är en sak att vara entreprenör och tjäna pengar på sin livsstil och en helt annan sak att jobba lika hårt som inhyrd personal som måste vara tillgänglig dygnet runt för att kunna försörja sig. Då kan man inte ta helgweekends eller unna sig att stänga av mobilen och man kan inte unna sig en långlunch eller en manikyr för att man ska älska sig själv.

Egentligen, det här inser jag när jag skriver det här, är jag inte ledsen över att Blondinbellas blogg eller medieutrymmet hon får utan att den andra sidan av myntet inte hörs. Att den där självständiga icke jantiga (hat hat hat) generationen i stort förlorar så djälva hårt på nyliberalismen. och att den stora massan som gör det inte hörs.

ps, det här tycker jag är ett mycket bra inlägg i debatten och det är så skönt att det är på just den bloggen. älskar bloggkommentatorerna extra mycket ibland

Tankar om sport del 1.

March 4th, 2011 · · Bloggen 8 comments - Tags: , , , , ,

Nu blir det sport!

I det här inlägget ska jag berätta om vad jag hatar med sport. Varför ett inlägg om sport? Varför ett inlägg med anekdotiska exempel? Var inte orolig, allt kommer få sin förklaring till slut.  Jag ska förresten tillägga att inläggen handlar om sport vi tittar på, inte sport vi utövar även om det kommer in ibland. Men fokus är alltså på elitidrott som majoriteten av oss bara ser på teve. Häng med!

Vad jag hatar med sport:
1. Det onda narrativet – etnicitet. Finns det något som analyseras så sönder och samman som elitidrottare och deras värld? Med dessa sportanalyser följer ofta något jag väljer att kalla för det onda narrativet, nämligen när kommentatorerna och sportjournalisterna hänfaller till kategorisering och klichéer. Exempel: Det var inte sverigedemokraterna som började med att peka ut Zlatan som osvensk, under hela hans karriär har Zlatans spelstil av sportjournalister förklarats med hans bakgrund. Se exempelvis: “”Så gör man inte i ett svenskt landslag”, skriver Jan Majlard när Ibrahimovic stjäl straffen från Källström. När han i själva verket menar: “Försvinn, jävla utlänning”.”

Ett annat exempel är häcklöparen Ludmila Engquist som beskrevs som ryska, efter att hon åkt fast för doping. Innan dess var hon “vår” Ludmila.

Genus
Det förs också en genomgående machofiering av sport. Idrott är ett område där manligt och kvinnligt ständigt diskuteras och definieras. Pojkar kallas för kärringar när de inte presterar på plan och våldsmetaforik används flitigt vid rapportering från tävlingar. Manligheten konstrueras om och om igen och i Nordeuropa är det tydligt vilken typ av spelare som är idealet: Den tysta, stoiska till skillnad från den hetsiga, gestikulerande sydlänningen. Vid handbolls-vm i år så reagerade jag på att kommentatorerna så ofta hänföll till att beskriva handboll som en våldsam sport, tuff och inte för vem som helst. Min teori är att det är ett sätt att uppvärdera sporten, ge den högre status.


Kroppen är i fokus i elitidrott och eftersom den traditionellt kvinnliga kroppen skiljer sig från hur den traditionella elitidrottskroppen ser ut hamnar särskilt kvinnliga elitidrottare under luppen. Könstillhörighet för kvinnliga elitidrottare ifrågasätts ofta, senast i raden var medeldistanslöparen Caster Semenya, mer om henne här.

I elitidrottens värld är gränserna för vad en man är och får vara väldigt snäv, ett resultat av detta är att mycket få manliga elitidrottare kommit ut som homosexuella. Inom fotbollen så har ingen manlig elitspelare någonsin kommit ut som homosexuell. Eller jo, en har gjort det: Justin Fashanu som kom ut i Storbrittanien på 90-talet och som senare tog sitt liv: “In 1990, he publicly came out as gay in an interview with the tabloid press, becoming the only prominent player in English football so far to do so. Many former colleagues spoke out in anger against him, stating that gays had no place in a team sport, and his brother John publicly disowned him. Although he claimed that he was generally well accepted by his fellow players, he freely admitted that they would often joke maliciously about his sexual orientation, and he also became the target of constant crowd abuse because of it.”

Dålig stämning, eller hur? Flera fotbollspersoner har också gått ut och sagt att det inte finns några homosexuella i elitfotbollen vilket ytterligare bidrar till att det i princip är kört för en manlig fotbollsspelare att komma ut och samtidigt behålla sin karriär.

Sport och manlighet är tätt sammanlänkande, men inom sporten finns det så klart hierarkier. De stora lagsporterna är de mest manliga, medan de killar som sysslar med konståkning och gymnastik ofta hånas.

2. Nationernas kamp med våldsinslag.

En annan sak jag hatar med sport är krigsmetaforiken vid tävlingar. När Tyskland och England möts i fotboll slår de engelska tidningarna knut på sig själva för att göra de vitsigaste anspelningarna på ländernas blodiga historia i rubrikerna. Intressant nog så är det inte riktigt alla krig som tåls att anspela på. När Israel och Tyskland möts brukar det exempelvis vara rätt tyst, även när det gäller Tyskland och Norge. Fokus på nationer och nationers kamp är ganska vidrig och inte minst problematisk i vår globaliserade värld där hälften av alla länder i fotbolls-vm har koloniserat den andra hälften. Det hindrade dock inte tv 4 att inför finalen i fotbolls-vm 2010 (som stod mellan Spanien och Holland) göra ett inslag om att det är lite extra kul för sydafrikaner att Holland är i final. Ja, för de länderna har ju en så lång och fin historia tillsammans. Som av en slump var det bara vita sydafrikaner som intervjuades i inslaget.

3. Allvaret
Att “hejja” på ett lag, det hatar jag. Sport är en exkluderande uppfostringsanstalt där suppotrar lär sig att dels känna glädje när “deras” lag vinner, men även att känna ilska, vrede och hat mot det andra laget eller mot det egna om det inte lever upp till förväntningarna. Alla dessa hatiska känslor, vart tar de vägen? Antingen genom supporterslagsmål eller att supporten tar med sig ilskan hem till familjen. Andra väljer att kalla spelare för hora (se detta inlägg). När supporterhat kombineras med helt vanlig rasism kastas bananer på svarta spelare när de går in på plan. Och när fotbollsspelaren Figo bytte lag från Barcelona till Real Madrid (två stora konkurrenter) så kastade supportrarna in ett grishuvud på plan.

(parentes: grishuvudet är numera konserverat och undertecknat har sett det vid en utställning om fotbollsvåld i Barcelona)

Sport är en ventil för att leva ut känslor, även negativa sådana på ett socialt accepterat (för det mesta) sätt. Inte helt oväntat hänger samhället och idrottsvärlden tätt ihop. Könsmaktsordningen och rasism är tydliga även på plan. Mellan sporterna finns också en tydlig hierarki som skiljer sig åt beroende på tid och rum. I Sverige idag är fotboll den absolut största sporten medan lacrosse för en mer undanskymd tillvaro. I Indien är cricket stort men ingen bryr sig om ishockey. Precis som i resten av samhället går det att se att de sporter som många män gillar också är de som är mest populära. Även de sporter som det går att tjäna mest pengar på lyfts fram medan de udda sporterna för en undanskymd tillvaro helt beroende av eldsjälar.

Sammanfattningsvis: Det jag hatar med sport är precis det jag hatar i resten av samhället: Rasism, sexism, våld och kapitalism. Men det som gör mitt sporthat unikt är detta: Att folk tror att det är på allvar. Att glada och positiva känslor förbyts till hat och ilska och att det är ett beteende som anses vara okej. Som Erik Niva (stor fotbollskribent) skrev i min dedikation i hans senaste bok (vilken name dropping va!): “The great fallacy is that the game is first and last about winning.”
Min tolkning av citatet är att själva vinnandet är det mest ointressanta med sport, resan är målet och så vidare. Att ta det på allvar och bli arg när ens lag förlorar och sedan hata motståndarlaget är så extremt främmande för mig trots att det måste vara en  av världens absolut mest vanliga känslor.

Samtidigt är det lika irriterande med motsatsen. Hur ofta kommer inte utsagor i stile med: ”Varför bry sig om 22 svetttiga killar som jagar en boll på en gräsmatta, det spelar ingen roll”. Man ba: Ja, Varför bryr vi oss om att begrava våra döda? Varför bryr sig barnen om att sjunga och låtsas att deras gosedjur kan prata? Det är ju bara på låtsas. Och nu börjar jag äntligen närma mig poängen: Sport är en lek. Lek är kultur. Kultur och lek är en grundläggande del av den mänskliga erfarenheten (och vissa djurs erfarenhet). Att tillsammans utöva sport i grupp är som att sjunga i kör, måla akvarell eller dekorera skaftet på en ceremoniell yxa. Att titta på sport är underhållning, som att se på en tv-serie. Eller ännu hellre: att titta på sport är som att se  på en teaterpjäs. Det finns regler (manus) samtidigt som allt kan hända.

Sport betyder ingenting men utan lek och sport vore vi ingenting.

Sport är exkluderande och har alltid varit exkluderande för mig, stillasittande tjej utan bollsinne med noll vinnarinstinkt och så vidare och så vidare. Men jag har tagit sporten och jag har gjort den till min. Mer om det i nästa inlägg som kommer efter helgen!

P.s älskade fotbollskillar som läser bloggen får gärna komma med synpunkter. även intressant med kommentarer från folk som blivit insocialiserade i sportsammanhang på andra sätt än mig.

With our brothers and our sisters from many far off lands

February 28th, 2011 · · Bloggen No comments - Tags: , , , , , ,

Fackföreningar i Wisconsin har ockuperat stadshuset i protest mot en ny lag som försvårar för fackföreningar för offentliganställda. Nära 100,000 personer har deltagit i protesterna. I ett samhälle med allt fler osäkra anställningar, bemanningsföretag och en propagandaapparat som ständigt försöker hjärntvätta en att man ska vara tacksam för att ha ett arbete får jag gåshud av människors solidaritet och kamp för fackföreningarna. Efter att finanskrisen och det kapitalistiska systemet har slagit mot de utan fast anställning, de unga, de utan utbildning, de utan svenska som modersmål kommer de fortsätta slå mot den offentliga sektor. Det som händer i USA och Storbritannien kommer hända här.

Uprising in Wisconsin from TWU International on Vimeo.

Tack Johanna för filmtipset

Svartjobb och timanställningar

February 22nd, 2011 · · Bloggen No comments - Tags: , ,

Ytterliggare ett inlägg om det hippa och fräscha livet utan fast anställning utmålas som nu ska glorifieras och ses som något nytt.  Att frilansa har ju folk gjort ett bra tag. Även tidigare i historien var det något personer som bodde på Söder gjorde, fast då var det inte hippa mediepersoner boendes i andra hand i bostadsrätter för 2.1 miljoner som “giggade” utan arbetare och det räknades inte som något vidare roligt. Att vara daglönare var ett relativt vanligt sätt att hanka sig fram på. (Min pappa daglönade. På morgon, så tidigt det gick, tog man sig till Kolingsborg (!), fick ett nummer, om man hade tur också ett jobb och sen var det bara att att åka ner till hamnen och packa upp bananer,  städa på en byggarbetsplats eller, det värsta, att lasta av de ruttnande skinnfällarna från båtarna från Argentina (dom luktade “halv jävel”)). Det här var innan 1992 då bemanningsföretag olagliga vilket säger en hel del om den enorma förändring som skett i Sverige under de senaste decennierna. Liknande saker sker såklart fortfarande  men ofta med finare ord som timvikariat  och timanställning hos bemanningsföretag och alla skitanställningars allra heligaste: svartjobbet.

I Viktor Algrens bok Bollkastaren beskrivs på ett illustrativt sätt den nya verkligheten för unga människor. Det är en kompromisslös skildring av ett gäng unga personers slavande och tjuvande på Axels tivoli. Under en sommar reser vännerna runt i Sverige och jobbar på tivolit som inte är något annat än en stor smutsig byk fylld med obehagliga förmän och arbetskraft som likt slavar säljer karusellbiljetter och monterar pariserhjul. Enda sättet att dryga ut den usla lönen är att stjäla. I pillkastningsbås och lotteristånd stoppas sedel efter sedel undan. Lunchraster, 40 timmarsveckor och en vettig arbetsmiljö är bara att glömma. Men det intressanta är när huvudpersonen kommer till Skogaholm (omg, omg jag ska ALDRIG mer äta Skogaholmsbröd) och får en vit anställning är det så sorgligt tydligt att det inte är någon skillnad. Villkoren, otryggheten och maktpyramiden är minst lika pissig där. Och i Dokument inifråns Säljsekten syns det tydligt att det är samma sak där. Det nya proletariatet må ha snygga sneakers, pikétröjor och nya mibiltelefoner men de står inför samma osäkra förhållanden, omänskligt slitande och pissiga löner oavsett om det är svartjobb eller vita timanställningar.

Hamburger Hafenarbeiterstreik 1896 97 Stempeln der Streikkarten

2 skitmyter om bostadsrätten

February 17th, 2011 · · Bloggen 8 comments - Tags: , , , , ,

Bostadsrätter alltså. Detta ska tydligen vara världens bästa grej och investering enligt typ alla som röstar till höger om Vänsterpartiet samt folk som skriver böcker i stil med Så blir du miljonär. De myter som finns om bostadsrätten odlas på varenda jävla tidingssida i morgontidningarna och i vartenda fika rum.

Myt 1
En bostadsrätt är en investering

Japp, det här stämmer ju. Om du är rik eller en bank. Om du redan är rik kan du nämligen betala din bostadsrätt med reda pengar och äger den faktiskt till största del själv. Om du är en bank kan du istället sko dig på den majoritet av bostadsrättsägarna som inte har några pengar. Är du inte rik är du extremt beroende av konjunkturen. Har du köpt din lägenhet när priserna är på topp är du i princip fast i din bostadsrätt. En mäklare tar 5% av försäljningspriset i avgift vilket innebär att du vid försäljning måste höja priset. Bor du i ett område som inte är superpoppis kan det här bli ett mycket stort problem.

Myt 2
När du bor i en bostadsrätt betalar du till dig själv
Ja, om du är rik. Annars betalar du till en bank. Att “betala till sig själv” kräver, precis som myten att en bostadsrätt är en investering, att du köper i en uppåtgående priskurva. Låt oss säga att du betalar 3% i ränta på ditt lån per år. Det innebär att för att kunna betala till dig själv så måste försäljningspriset öka med minst 3% per år plus de 5% som mäklaren kommer ta ut. Om du köpt en lägenhet för 900.000 och på något mirakulöst sätt investerat 100.000 själv samt tagit ett lån på 800 000% och säljer lägenheten efter 3 år måste värdet ha ökat till 1.017.000 för att du ska gå runt. Det är en ökning av värdet med mer än 10%.

Själva idén om bostadsrätten som en investering kräver en upptrissning av priserna. En upptrissning som banker, personer med en förmögenhet och mäklaren gör stora pengar på. För övriga personer är bostadsrätten en mycket osäker och dyr bostadsform. Var det någon som sa något om att krossa kapitalet?

lägg av!

January 26th, 2011 · · Bloggen No comments - Tags: , , , , , ,

Det här gör mig ledsen på något sätt. Inte att Hans Mosesson gör reklam för ICA (när min pappa började köpa & sälja och köpa aktier för att bröd går före moral nu förtiden gav jag upp sånt) men att faktiskt Nationalteatern står på scen inför ICAs aktieägare/chefer. som en helt vanligt publik bah. man bah, inte!

Man kan gilla ett företag hur mycket som helst men deras existens är fortfarande baserat på att kunna skapa vinst på annans arbete. man kan tycka att sin chef gör ett bra jobb och respektera denna men trots det är man i motsatt position och beroendeförhållandet går ena vägen, inte andra.  Det borde inte vara radikalt och tveksamt att anse detta.