Jag har precis läst ut Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell och den var fantastisk och handlar om att vilja bli gillad av killar.
Om det är något jag önskar hade varit annorlunda med mig så är det just det, att jag önskar att jag inte hade velat bli gillad av killar så mycket. Ju mer jag tänker på det ju mer saker och situationer bubblar upp.
Hur jag traskar runt med mina bästa vänner på Arnö, minns det som att vi alltid är på väg till någon kille eller från någon kille. Hur vi använder vår dyrbara tid innan jag ska åka med bussen hem till att analysera sönder situationer, kontrollera så att man får den bekräftelse man söker, kontrollera så någon av mina två bästa vänner inte får den i lika hög grad. Hur killar alltid fick komma före, hur jag hellre blev ihop med en simmare på ett läger som min allra allra bästa S. egentligen gillade än var med henne. S. som har varit allra svårast att komma över för mig, min allra bästa vän som jag fortfarande jämför alla andra med, hon var aldrig lika mycket värd som en random djävla kille
Hur jag suttit på tusen fester och diskuterat Marx och blivit gillad för det. Och hur allt kolliderat i det, hur mitt riktiga vanliga intresse för det klasslösa samhället och mervärdesteorin blivit sammanblandad med min vilja att bli gillad. Få ett okej i pannan, få ett, hon duger, hon är nästan som oss, en riktig grabb/intellektuell/kommunist/människa. Inte som andra brudar. Det har varit så djävla viktigt och jag hatar det.
Hur jag som liten var besatt av fotboll och kommunism för att min pappa gillade det. Hur jag valde så självklart bort saker han inte gillade, hur jag ville bli okejad, att jag inte var en tramsig och gråtmild tjej. Hellre sur än ledsen, hellre bråkig än sminkad.
Hur jag satt en stolthet i att vara en av grabbarna, hur jag kämpat. Hur jag satt på en fest för några år sedan och träffade en IDIOT från min gamla Ung Vänstergrupp som glatt berättade om alla antifeministgrupper han och de andra killarna hade haft, hur de uteslöt oss och lurade oss. Och jag reste mig inte och gick, jag satt kvar, så många år efteråt, så mycket jobb jag gjort och jag satt kvar. Jag gav honom inte ens en utskällning. Istället blev jag nöjd när han inte visste något om automarxism, som om jag vann då.
Min lösning på mycket av det här blev separatism, eller snarare, separatism började jag med för det lät väl som något jag borde hålla på med och sen visade det sig att det var så sjukt nödvändigt för mig. Inte egentligen för vad vi gjorde eller vad vi sa utan för det faktum att jag som person faktiskt kunde släppa garden, se fantastiska vänner människor kamrater som något de var utan viljan att vara bättre än dem.
Och hela den här grejen med att tjejer får skit för att de bara kan vara två och två, att det är så mycket bättre med grabbgäng, grabbar har minsann inte så mycket problem, de slåss lite och reder ut det och de är bättre på att inte konkurrera och BLA BLA BLA. Konstigt att det blir så då! Vad fan behöver de konkurrera om, de är ju redan högst upp (såklart andra faktorer men här fokuserar vi på kön för det här uppfattar jag som att det finns i alla grupper baserat på andra kriterier) Klart de kan hålla ihop! Och liksom, sluta slå på de relationer som faktiskt är superbra i sig, bästisskapet är inte sämre än andra alternativ, det är ju bara ljug. Jag saknar inte killarna vi var på väg till eller från, jag saknar inte simmaren på lägret han var tråkig, jag saknar inte alla kommunistmän jag diskuterat sönder. Jag saknar S. och alla andra helt fantastiska brudar som jag hela tiden valde bort. De är bästisminnen som är de finaste för mig, det var ju då jag egentligen hade det fantastiskt.
Och för smolket känner jag något liknande, som en varm filt att dra runt sig, som en egen lekstuga, som att kollektiv ger styrka och att jag faktiskt kommit någonstans på vägen.
Kommentarer