Tag: ida är arg

Only here for the fight

Jag har nästan alltid jobbat inom serviceyrken i områden där folk har det bra ställt, såna ställen som det skulle kunna gå klasshatsresor till. Oftast gillar jag mitt jobb, vill aldrig byta från mitt nuvarande och sådär. men ibland, ibland är det nästan ett arbetsmiljöproblem det här. Jag tycker det borde vara förbjudet att låta mig på arbetstid behöva höra att det inte finns några klasser längre, att miljörörelsen är en bluff, att folk som inte har pengar inte heller ska äta, att det är så praktiskt att få lite tjejtid i familjen genom att ta med dottern till Thailand i två veckor, att få frågan om offentlig sektorn verkligen behövs. och jag får bara tacka och ta emot. Det här är så extremt frustrerande och jag biter samman mina käkar och önskar att jag kunde tro på att det är jag som vinner tillslut. För det är ett krig och om du inte fattar det är det för att du är för priviligerad.

Vad ska jag göra av min gråt, var ska jag göra av känslan av att jag är ett tjänstehjon?

Det här är en så liten del av mitt jobb, jag vet det men ändå, ibland får det mig att gå hem i snöfall och önska att det var ok att bah “nej, du får inte säga så till mig du får knappt tänka det för dig själv”

när ditt morrande behöver lättas upp med ett litet smil

nu skiner solen men det känns inte så. Allt är hopplöst och grått och jag är en ensam liten ö bland alla konservativa och liberaler.
Då blir jag påmind om denna fantastiskt roliga och elaka recension och blir lite lite gladare igen.

Glöm inte att det var David Eberhard som tyckte att Anna Odell skulle klippa sig och skaffa sig ett jobb. Äh nu blev jag deppig igen.

Varför kan han bara inte skärpa te sig, varför måste han ogilla allt jag gillar. (som t.ex human vård och empati.)

Fast lite hopp kanske finns, här är hans “ursäkt” till Anna Odell. (Om det nu är en ursäkt att endast ta tillbaka att han tycker hon ska jobba på cirkus och och att han vill ge henne antipsykotiska läkemedel, men samtidigt kallar henne infam)

Nåväl, läs recensionen och fnissa i mjugg åt hur det är att få smaka sin egen medicin.

det här blir resultatet när logiken brister.

Vill bara tipsa om det här inlägget apropå Siskas förra mycket smarta inlägg. Och bloggen i helhet också, särskilt om du är lite osunt intresserad av t.ex författaren Bengt Martin (t.ex kanske du har döpt din katt efter honom..ehrm) eller bara gillar smarta och nördiga litteratur- och genusinlägg och bilder på söta katter.

Det var först när jag läste den här texten som det på riktigt gick in i mig vilket stort beslut du som transsexuell tvingas ta. Och detta på grund av ett litet parti (2,9%!) verkligen inte kan släppa idén om att alla är likadana och om de inte är likadana ska de tvingas. I det här fallet är KD lite som mellanstadiebarn som bah “men guu, så kan det ju inte vaaaara! vad äckligt att män kan få barn!”

när ska det egna jaget rinna av bengt ohlsson?

Jag läser tillslut den där Bengt Ohlssonartikeln i D.N där han säger att det är ok att vara höger och kulturell. eller vad han nu säger? För vad säger han, vad menar han? Han pratar mest om att han är trött på klyschor och på  att räta in sig i ledet. Och det får han väl vara, det blir vi alla ibland. Trötta på att vi inte säger ifrån hela tiden, att det ibland värker lite någonstans i kroppen för att vi var flata och kom på först i efterhand vad vi borde ha sagt. Mitt intryck av artikeln är att han ändå, trots att han nu vågar gå utanför ledet och andas frisk luft (eller någon annan lika trött klyscha, det fanns några stycken i artikeln..) inte säger något egentligen. Han pratar om grupptryck men inte vad som är själva innehållet. Vad skulle en kultursyn utan den förhatliga vänsterprägeln innebära? Vad mer än själva grupptrycket är han emot? Det är lite som att vara emot krig. Jag gillar inte när jag tvingas på en åsikt. nehej, men vem gör det? Och är det så intressant?

Jag är dålig på att blogga, det är inte det att jag inte tycker saker för det gör jag hela tiden. Det är mest så att jag sällan tycker de är riktigt viktiga för någon annan än mig själv, jag är förbannad typ jämt men ändå tycker jag inte att jag har rätt att uttrycka mina åsikter. Jag ska jobba på det här för det är klart att jag precis som alla andra har rätt att tycka grejer, vilja förändra sånt jag tycker är fel. Men i det här vill jag verkligen verkligen fortsätta se vad som är intressant för mig, i min speciella situation och vad som är mer allmängiltigt.

Det är säkert väldigt viktigt för Bengt Ohlsson att han vågar skriva den där artikeln i D.N, han känner sig förhoppningsvis befriad av att kasta av sig saker han vantrivts med länge. Men hans känsla av grupptryck är på många sätt ointressant för andra, det är trots allt en rätt liten del av befolkningen som känner kulturvänsterns förlamande tryck över sig. Kanske är det ett stockholmsfenomen? Kanske ett övre medelklassfenomen? Jag begriper inte riktigt storheten att han vågar kasta av sig de där unkna klyschorna, i min vardag är det snarare så att de där klyschorna är svårare att säga än något mer, vad ska vi säga, nyliberalt och individualistiskt? Det är ju svårt att stå upp för sig själv, det är en evigt pågående process för alla, den har i Bengt Ohlssons fall med kulturvänstern att göra men det är ju inte innehållet utan känslan av grupptrycks som är det relevanta? Eller har jag missat något? Missade jag alla argument mot vänstern? den ideologiska diskussionen? Beksrivningen av hur han tycker nu när han äntligen kan andas frisk, individualistisk luft?

Detär tröttsamt att sakfrågor blandas ihop med ens egna upplevelser av sammanhanget de är i. Diskutera slussen eller diskutera grupptryck, det här blir halvkvävna visor som jag begriper allt mindre av ju mer jag tänker på dem.

Jag har inte samma erfarenhet av vänstern som Bengt Ohlsson, min erfarenhet är att det är så mycket djävla diskussion jämt jämt jämt. Allt ska analyseras och pratas sönder hela tiden. Visst har det funnits inslag av grupptryck som är kopplade till åsikter i mitt liv men det är ju inte så konstigt eftersom jag vuxit upp och alltid vistats i politiska sammanhang. Om jag hade ägnat min tid åt något annat är det där jag hade upplevt både positiva och negativa saker.  Lite så här, jag slutade vara vegan för att det slutade vara roligt då det var ett himla spionerande på varandra och en tävlan i att vara duktigaste veganen, det här gör att jag inte längre umgås med just de veganerna eller i just det sammanhanget men det gör inte att jag skrivet ett blogginlägg om hur idiotiskt veganism är. Okej?

 

 

 

 

 

rädda välfärdsstaten, sluta skilj er!

Nu är det ju diskussion om skilsmässor igen. den går ungefär såhär: skilsmässor är nästan aldrig bra, skilsmässor är ibland bra. Ofta är det KD som tycker de är mest dåliga och Maria Sveland som tycker de är mest bra. Jahapp, inget nytt under solen liksom. MEN, ibland kan den här diskussionen visst bli helt fascinerande och få debattörer att vända helt om och gå emot allt de i vanliga fall tycker. och det är ju alltid roligt!

T.ex det här stycket som är en del av en debattartikel av Charlie Weimers där han ifrågasätter bilden av den lyckliga skilsmässan som den nya antologin Happy,happy tar upp.

 Vidare kan familjesplittringar skapa ojämlika livschanser i barns liv och orsaka en press på välfärdsstater som ursprungligen byggdes upp utifrån en premiss om familjestabilitet.

Att stanna ihop eller skilja sig är en privatsak. Men frågan om hur vi, samhället, ser på skilsmässor är politisk, eftersom de ekonomiska och sociala följderna av Svelands och Wennstams elitfeministiska agenda för fler skilsmässor skulle få hanteras av en ständigt växande välfärdsstat.

Kolla här, den här typen av argument brukar ju vara förbehållna av vänsterfolk som jag som gärna pratar struktur men här är det alltså en representant för KD. Samma KD som anför valfrihetsargument när det kommer till nästan all annan familjepolitik. Till exempel magplasket vårdnadsbidrag, där var det minsann inte några strukturargument som framhölls, där skulle alla får bestämma själva. Tycker KD plötsligt att individen är till för samhället och inte tvärtom? är det osolidariskt att skilja sig? Borde olyckliga familjer hålla ihop för att inte skapa press på en ständigt växande välfärdsstat? (vad han menar med en ständigt växande välfärdsstat kan vi ta någon annan gång för jag har då inte märkt av någon sådan men nu kanske skattesänkningar också räknas till välfärd, vad vet väl jag…)

Åh jag tycker det här är roligt för det är så absurt. ROPEN SKALLA, STRUKTURARGUMENT TILL ALLA!

 

 

om Blondinbella, sorg och om att vilja bosätta sig i ett gryt

Jag klarar av i princip hur mycket tv som helst, jag blir inte ledsen i hjärtat av dokusåpor (inte så mycket i alla fall). Det som istället gör mig hopplös, ledsen och gör att jag bara vill spränga allt i luften är bloggkommentarer.

Om jag vill självplåga mig läser jag t.ex Blondinbellas kommentarer. Där är individualismen och nyliberalismen helt utblommad och där är det svart på vitt att den är så inkorpererad i människors jag att jag bara vill ge upp. Allt är tankens kraft och du har bara dig själv att skylla. Att blondinbella kan ha sitt perspektiv är inte så konstigt, hon har aldrig behövt relatera till skitjobb, osäkra anställningar, att pengarna inte räcker till eller att hon blir bortvald på grund av namn eller brist på kontakter.

Då är det lätt att se sina möjligheter och tro på att det kommer gå bra. Men att hennes läsare har samma världsbild, en världsbild så ovan vid att tänka strukturellt att minsta påpekande av vilken struktur det än är leder till fnysningar och “argument” som vänsterpropaganda och pessimism. Det gör mig så in i själen ledsen. Inte bara för att de inte kommer fatta när glastaket kommer utan för att det pajar för alla kollektiva lösningar.

När jag läser Ann Charlott Altstadts krönika och sen Blondinbellas svar  så är det så märkligt att det godkänns som ett svar. Visserligen har Altstads krönika många spår men Blondinbellas svar är ju bara hennes vanliga gamla svada. Där krönikan som jag läser den främst fokuserar på problematiken med livsstilsbloggars extremt nära samarbete med företag och att det ses som kvinnokamp ser Blondinbella en äldre kvinna som oprovocerat klagar på unga drivna tjejer. Jag är så trött på att hon ska få komma undan med det! Varför får man inte diskutera vart det där omtalade drivet leder en? Var går gränsen? Får man vara driven åt vilket håll som helst?

En ingång är ju att diskutera om det är mer konsumtion som behövs, är det samhällsnyttigt bara för att det går att tjäna pengar på? Varför ska unga drivna tjejer vara helt bortkopplade från andra samhällsdebatter? Det är verkligen så jag upplever det, att det är en egen fråga som inte får sammankopplas med t.ex miljödebatten eller fackliga frågor eller vad fan som helst egentligen.

Sen det här med att Blondinbella tycker att hon gör mer för det här samhället än de flesta av oss andra för att hon har anställda, varför får hon säga så? Varför är det en norm? Och vad har hennes anställda för arbetsvillkor? Och arbetsvillkoren för alla de vilka tjänster hon utnyttjar? Och hur kan hon som framgångsrik företagare inte veta att det är genom sina anställda hon tjänar pengar? (ja, jag vet att det inte går att go all in på mervärdesteorin rakt av men grunden är ju fortfarande detsamma)

Varför är det inte ok att ställa t.ex mig som ett bättre exempel för någon som gör mycket för samhället, jag som betalar skatt, inte äter kött, inte kör bil, inte flyger och som jobbar i ett rätt underbetalt offentligt jobb där min huvudsakliga uppgift är att överbygga informationsklyftor? För även om Blondinbella skriver att hon uppmanar alla att välja själva så motarbetar hon ju det genom sitt sätt att leva. Genom att utnyttja jordens resurser, vilja ha lägre skatt och förespråka ett entreprenadssamhälle gör hon det svårare för alla som är under henne.

Entreprenadsamhället är den glassiga ovansidan av osäkra anställda, hur kan hon inte veta det? Hur kan hennes läsare inte veta det? att det är en sak att vara entreprenör och tjäna pengar på sin livsstil och en helt annan sak att jobba lika hårt som inhyrd personal som måste vara tillgänglig dygnet runt för att kunna försörja sig. Då kan man inte ta helgweekends eller unna sig att stänga av mobilen och man kan inte unna sig en långlunch eller en manikyr för att man ska älska sig själv.

Egentligen, det här inser jag när jag skriver det här, är jag inte ledsen över att Blondinbellas blogg eller medieutrymmet hon får utan att den andra sidan av myntet inte hörs. Att den där självständiga icke jantiga (hat hat hat) generationen i stort förlorar så djälva hårt på nyliberalismen. och att den stora massan som gör det inte hörs.

ps, det här tycker jag är ett mycket bra inlägg i debatten och det är så skönt att det är på just den bloggen. älskar bloggkommentatorerna extra mycket ibland

kvällens uppenbarelse!

Ser igenom hela sex and the city-boxen, det är ett tufft jobb och jag måste göra det.  och nu till mitt livs första spaning! 

Varför förekommer (det i princip) bara svarta i serien om de är 1.charmiga tjejer 2.arbetarklass. 3. ska förklara något för huvudpersonerna som de inte förstått om sig själva än.

De tre bevisen:

  1. när Carrie firar sin bok och åker taxi och träffar en snygg taxichaufför som bjuder henne på korv och säger ”you go girl!” och får henne att vara stolt för det hon åstadkommit.
  2. när Charlotte ska gifta sig och de hamnar på en sunkig arbetarklassbar för att köpa röka förstår Charlotte att hon är lika mycket brud trots att det är andra gången. Detta gör hon när de träffar en möhippa där bruden beundrar Charlottes diamant och sen låter henne ha låtsasslöjan och vara huvudperson på deras kort.
  3. när Big ligger på sjukhus och Carrie brister i gråt och den mysiga sjuksyrran är gullig och förklarar att Carrie bryr sig om Big.

Vilken uppenbarelse! Det här är ju helt sjukt! Och än har jag inte sett sista säsongen!

lägg av!

Det här gör mig ledsen på något sätt. Inte att Hans Mosesson gör reklam för ICA (när min pappa började köpa & sälja och köpa aktier för att bröd går före moral nu förtiden gav jag upp sånt) men att faktiskt Nationalteatern står på scen inför ICAs aktieägare/chefer. som en helt vanligt publik bah. man bah, inte!

Man kan gilla ett företag hur mycket som helst men deras existens är fortfarande baserat på att kunna skapa vinst på annans arbete. man kan tycka att sin chef gör ett bra jobb och respektera denna men trots det är man i motsatt position och beroendeförhållandet går ena vägen, inte andra.  Det borde inte vara radikalt och tveksamt att anse detta.

gillad av killar

Jag har precis läst ut Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell och den var fantastisk och handlar om att vilja bli gillad av killar.

Om det är något jag önskar hade varit annorlunda med mig så är det just det, att jag önskar att jag inte hade velat bli gillad av killar så mycket. Ju mer jag tänker på det ju mer saker och situationer bubblar upp.

Hur jag traskar runt med mina bästa vänner på Arnö, minns det som att vi alltid är på väg till någon kille eller från någon kille. Hur vi använder vår dyrbara tid innan jag ska åka med bussen hem till att analysera sönder situationer, kontrollera så att man får den bekräftelse man söker, kontrollera så någon av mina två bästa vänner inte får den i lika hög grad. Hur killar alltid fick komma före, hur jag hellre blev ihop med en simmare på ett läger som min allra allra bästa S. egentligen gillade än var med henne. S. som har varit allra svårast att komma över för mig, min allra bästa vän som jag fortfarande jämför alla andra med, hon var aldrig lika mycket värd som en random djävla kille

Hur jag suttit på tusen fester och diskuterat Marx och blivit gillad för det. Och hur allt kolliderat i det, hur mitt riktiga vanliga intresse för det klasslösa samhället och mervärdesteorin blivit sammanblandad med min vilja att bli gillad. Få ett okej i pannan, få ett, hon duger, hon är nästan som oss, en riktig grabb/intellektuell/kommunist/människa. Inte som andra brudar. Det har varit så djävla viktigt och jag hatar det.

Hur jag som liten var besatt av fotboll och kommunism för att min pappa gillade det. Hur jag valde så självklart bort saker han inte gillade, hur jag ville bli okejad, att jag inte var en tramsig och gråtmild tjej. Hellre sur än ledsen, hellre bråkig än sminkad.

Hur jag satt en stolthet i att vara en av grabbarna, hur jag kämpat. Hur jag satt på en fest för några år sedan och träffade en IDIOT från min gamla Ung Vänstergrupp som glatt berättade om alla antifeministgrupper han och de andra killarna hade haft, hur de uteslöt oss och lurade oss. Och jag reste mig inte och gick, jag satt kvar, så många år efteråt, så mycket jobb jag gjort och jag satt kvar. Jag gav honom inte ens en utskällning. Istället blev jag nöjd när han inte visste något om automarxism, som om jag vann då.

Min lösning på mycket av det här blev separatism, eller snarare, separatism började jag med för det lät väl som något jag borde hålla på med och sen visade det sig att det var så sjukt nödvändigt för mig. Inte egentligen för vad vi gjorde eller vad vi sa utan för det faktum att jag som person faktiskt kunde släppa garden, se fantastiska vänner människor kamrater som något de var utan viljan att vara bättre än dem.

Och hela den här grejen med att tjejer får skit för att de bara kan vara två och två, att det är så mycket bättre med grabbgäng, grabbar har minsann inte så mycket problem, de slåss lite och reder ut det och de är bättre på att inte konkurrera och BLA BLA BLA. Konstigt att det blir så då! Vad fan behöver de konkurrera om, de är ju redan högst upp (såklart andra faktorer men här fokuserar vi på kön för det här uppfattar jag som att det finns i alla grupper baserat på andra kriterier) Klart de kan hålla ihop! Och liksom, sluta slå på de relationer som faktiskt är superbra i sig, bästisskapet är inte sämre än andra alternativ, det är ju bara ljug. Jag saknar inte killarna vi var på väg till eller från, jag saknar inte simmaren på lägret han var tråkig, jag saknar inte alla kommunistmän jag diskuterat sönder. Jag saknar S. och alla andra helt fantastiska brudar som jag hela tiden valde bort. De är bästisminnen som är de finaste för mig, det var ju då jag egentligen hade det fantastiskt.

Och för smolket känner jag något liknande, som en varm filt att dra runt sig, som en egen lekstuga, som att kollektiv ger styrka och att jag faktiskt kommit någonstans på vägen.

skämmes, Alex Schulman!

Vissa saker får mig att vilja kräkas. Att Alex Schulman har sålt sin bostadsrätt och nu letar hyresrätt (inga krav, bara innanför tullarna…) för att bubblan kommer spricka och han inte vill förlora pengar. Det är så magstarkt, så vidrigt egoistiskt och min enda önskan om julklapp är att han ska misslyckas. men det kommer han inte, för Alex har kontakter och har säkert stått i Stockholms stads bostadskö sedan han var 0 år om inte det skulle hjälpa.

Ja för om man riskerar att förlora pengar på sitt boende ja då är det bara att hyra sig en liten lägenhet ett tag tills desperata människor trissar upp priserna igen.  och då kan man ju passa på att köpa precis innan (vilket man kan eftersom man har kontakter!) så att man gör ännu lite vinst innan man säljer på topp och hyr en liten lägenhet igen. Alltså är det det här som menas med bostadskarriär som alla använder som argument för att man ska äga, inte hyra? Då är det ju värre än vad jag trodde.

I våras trodde jag att jag skulle flytta till Södertälje, började kolla runt på hur jag skulle kunna få någonstans att bo. Insåg rätt snart att den enda möjligheten var att köpa, det fanns inte en liten lägenhet som praktiskt väntade på mig. och då sökte jag alltså från södertälje och in till Stockholm, urskillningslöst. Och jag kan ju lägga till att jag flyttade till Södertälje eftersom jag fick jobb där, om jag hade tackat nej hade jag inte haft rätt till a-kassa och här höll jag på att bli inlasad (hade inte fått fler vikarietimmar). Så jag gjorde som alliansen lärt mig och flyttade för att få jobb och mitt enda alternativ var att köpa lägenhet. Nu löste det ju sig genom att jag kunde återvända till Göteborg och flytta tillbaka till min fina hyrestvåa på världens bästa ö (vem behöver stan, allt finns ju på backaplan osv osv)

Kanske är det för vårens skull som jag vill kräkas när jag tänker på Schulmans nonchalans, eller så är det för att det är så hemskt att någon ska kunna utnyttja andras nöd och desperation och kunna vänta ut bubblan i en lägenhet någon annan så väl skulle behöva.

För jag är ju ändå priviligerad, jag hade kunnat köpaen lägenhet om jag hade velat, har fast jobb och inga anmärkningar, men alla de som inte har det, som faktiskt inte har möjlighet att köpa en lägenhet, ska de bara inte bo någonstans? Bostadspolitiken är så sned på så många sätt och Alex Schulman är ett så perfekt exempel på hur dålig politik utnyttjas.