Tag: Kajsa Ekis Ekman

Efter Bechdeltestet – karaktärsutveckling

Medan jag var på sommarlov har Kate Beaton gjort en fantastisk serie om “starka kvinnliga karaktärer”. Det gör mig glad av två anledningar: 1 för att serien är sjukt rolig och 2 för att jag får en anledning att länka till en av de bästa texter jag någonsin läst om felet med modern populärkulturs relation till kvinnor: Shana Mlawskis Why strong female characters are bad for women. Jag kan inte skriva om artikeln utan att i princip citera den rakt av, men det handlar om bristen på vettig gestaltning av det Andra Könet i populärkultur. För oss som hört talas om Bechdeltestet och därmed förstått att något är väldigt skevt i hur kvinnor framställs i medier/kultur jämfört med män är den här artikeln en fördjupning som visar på ännu fler problem men även hur de kan lösas.

Jag kan citera hur mycket som helst, men här är ett exempel:

“Good characters, male or female, have goals, and they have flaws. Any character without flaws will be a cardboard cutout. Perhaps a sexy cardboard cutout, but two-dimensional nonetheless. And no, “Always goes for douchebags instead of the Nice Guy” (the flaw of Megan Fox’s character in Transformers) is not a real flaw. Men think women have that flaw, but most women avoid “Nice Guys” because they just aren’t that nice. So that doesn’t count.”

När jag läste artikeln första gången kom jag att  tänka på Kajsa Ekis Ekman (tänker iofs alltid på henne). Dels när hon skriver om offer i sin senaste bok och dels när hon skriver om vad man kan skriva vs visa. En “stark kvinnlig karaktär” blir ett sätt för filmmakare att skylla från sig. “Nej, hon är inget offer. Hon har en doktorsgrad* i molekylärbiologi, är en ninja och jobbar som jurist på dagen och fotomodell på kvällen.” Men sedan visar de något helt annat i bild (exempel: tortyrvåld, att kvinnan blir  handlingsförlamad och måste räddas av den mesige hjälten osv). Det spelar ingen roll hur bra attribut hon har och hur stark karaktärerna är på pappret, om man inte kan visa det i bild så betyder det ingenting. Det är frustrerande och artikeln är fantastisk eftersom den sätter ord på frustrationen: “I think the major problem here is that women were clamoring for “strong female characters,” and male writers misunderstood.  They thought the feminists meant [Strong Female] Characters.  The feminists meant [Strong Characters], Female.”

Och för den som vill gå på bio och se [strong characters], female in action så rekommenderar jag Bridesmaids varmt, skrattades tills jag lipade + behövde inte känna skam över mänskligheten. Bra betyg!

 

 

*I Marvelverse har typ alla karaktärer minst en doktorsgrad, ofta i molekylärbiologi, mycket bra ämne för blivande superhjältar.

Tankar om namnet på en av Sveriges största bokbloggar

Vi måste prata om Bokhora.se.

Jag ska vara ärlig, jag har vridit och vänt på det här inlägget. Av någon anledning känns det sippt och missunnsamt att komma med invändningar mot en blogg som bara vill vara trevlig och göra rätt för sig. Men ändå sitter jag här  med kritiska fingrar och vill börja dekonstruera och jag tycker nog det finns fog att sätta Sveriges största bokblogg under luppen. Fler och mer begåvade pennor (se nedan) än moi har gjort det, nu är det min tur. Men först ett klargörande: Det här inlägget handlar varken om bloggens innehåll eller dess skribenter utan om namnvalet.

Så, nu kan vi börja: Varför bokhora? Vad symboliserar hora i detta fallet? Vad hade hänt om bloggen istället hade hetat boknördar eller bokslukare? Jag har tidigare skrivit om M. Birros användning av hora som skällsord i fotbollssammanhang (i kommentarerna visar det sig även att han inte är främmande för hormetaforen i både prosa och debattinlägg). Men när en fotbollssupporter kallar en spelare för hora så betyder det inte samma sak som när bloggmedlemmarna i kollektivet Bokhora använder det, i det förstnämnda är det en förolämpning och i det sistnämnda är det… ja, vad är det egentligen? En hyllning till sexarbetaren? Ett reclaim-the-word? Ett sätt att jazza upp en dammig aktivitet? Bokhora själva motiverar sitt namnval såhär: “Namnet Bokhora är sammansatt av två ord. Ordet bok som betyder ”samling av (i ena kanten) hopfästa/sam­manhängande blad” 0ch ordet hora som sägs härstamma från det urgermanska khoraz som betyder ”den som åtrår”. Vår definition av en bokhora är således en man eller kvinna som utan begränsningar eller betänkligheter omfamnar och slukar alla slags texter, helst i bokform.

Ok, i fotbollsexemplet är det för det mesta pengar som den klubbytande fotbollsspelaren eftersträvar, medan det i bokhorafallet är böcker som tar pengarnas plats. Om vi använder fotbollsfansens definition av hora som en spelare som är illojal så är det brist på lojalitet som utmärker bokhoran som konsumerar böcker hejdlöst till skillnad från… vadå? En boknörd kanske? Eller en boksnobb?

Men för det mesta är det inte illojalitet som är horans främsta karakteristisk. Det bör anmärkas här att ordet hora, som nog kan sägas vara ett av de grövre skällsorden på svenska, anspelar på en person som säljer sexuella tjänster. Att likställa en prostituerad med “man eller kvinna som utan begränsningar eller betänkligheter omfamnar och slukar /…/” är ganska osmakligt och anspelar på någon sorts myt om prostituerade som gränslösa.

But don’t take my word for it, there’s more! 2010 års två bästa idéböcker, enligt mig, tar båda upp bloggens namnval fast från olika håll:

I Anders Johanssons Göra ont: Litterär metafysik (2010) problematiseras namnet på bloggen utifrån synen på litteratur och i Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan: Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan (2010) problematiseras namnet utifrån synen på ordet hora.

Johansson skriver om när litteraturen blir en “må-bra-aktivitet bland andra”:

“Den uppmärksammade livsstilssajten Bokhora är en bra illustration. Både genom sitt namn – vars koketterande med det låga och syndiga är möjligt enbart på grund av objektets upphöjdhet (en sajt med namnet Vinhora, Bilhora, eller Resehora skulle näppeligen ges samma upphöjda uppmärksamhet) – och genom sitt innehåll, där litteraturen, eller snarare boken, mest framstår som en förevändning för konsumistiskt pladder /…/ Litteraturen både banaliseras som en vara bland andra, och mystifieras som något per definition högre, ett kulturellt objekt att tillbe och omfamna ‘utan begränsningar eller betänkligheter’ i brist på religion.” (s. 50)

Och Ekis Ekman ifrågasätter att Bokhoraskribenterna översätter hora med att känna åtrå:

“Men om det bara vore åtrå till böcker de ville signalera kunde de ha valt namnet ‘Bokälskarna’ vilket inte riskerar att förvirra någon. Ordet hora kittlar – och när det fem litteraturälskande kvinnorna kallar sig för ‘bokhororna’ och trycker upp tröjor med ordet bokhora är det just laddningen i ordet hora de söker.” (s. 41)

Sammanfattningsvis: Säga vad man vill om bloggens innehåll, men namnet signalerar en olustig syn på prostitution som ett mått på gränslöshet. Oavsett var ordet härstammar ifrån så blir användandet idag och i detta sammanhang ett koketterande med något “förbjudet”. Mer korrekta namn som Bokslukarna eller De gränslösa bokälskarna är inte särskilt säljande och det är väl det som är själva poängen, bloggen heter som den heter för att väcka uppmärksamhet. Dock, och här tar jag frivilligt på mig moraltantens lilla hätta, på ett etiskt tvivelaktigt sätt.