Tag: kultur
Jag läser tillslut den där Bengt Ohlssonartikeln i D.N där han säger att det är ok att vara höger och kulturell. eller vad han nu säger? För vad säger han, vad menar han? Han pratar mest om att han är trött på klyschor och på att räta in sig i ledet. Och det får han väl vara, det blir vi alla ibland. Trötta på att vi inte säger ifrån hela tiden, att det ibland värker lite någonstans i kroppen för att vi var flata och kom på först i efterhand vad vi borde ha sagt. Mitt intryck av artikeln är att han ändå, trots att han nu vågar gå utanför ledet och andas frisk luft (eller någon annan lika trött klyscha, det fanns några stycken i artikeln..) inte säger något egentligen. Han pratar om grupptryck men inte vad som är själva innehållet. Vad skulle en kultursyn utan den förhatliga vänsterprägeln innebära? Vad mer än själva grupptrycket är han emot? Det är lite som att vara emot krig. Jag gillar inte när jag tvingas på en åsikt. nehej, men vem gör det? Och är det så intressant?
Jag är dålig på att blogga, det är inte det att jag inte tycker saker för det gör jag hela tiden. Det är mest så att jag sällan tycker de är riktigt viktiga för någon annan än mig själv, jag är förbannad typ jämt men ändå tycker jag inte att jag har rätt att uttrycka mina åsikter. Jag ska jobba på det här för det är klart att jag precis som alla andra har rätt att tycka grejer, vilja förändra sånt jag tycker är fel. Men i det här vill jag verkligen verkligen fortsätta se vad som är intressant för mig, i min speciella situation och vad som är mer allmängiltigt.
Det är säkert väldigt viktigt för Bengt Ohlsson att han vågar skriva den där artikeln i D.N, han känner sig förhoppningsvis befriad av att kasta av sig saker han vantrivts med länge. Men hans känsla av grupptryck är på många sätt ointressant för andra, det är trots allt en rätt liten del av befolkningen som känner kulturvänsterns förlamande tryck över sig. Kanske är det ett stockholmsfenomen? Kanske ett övre medelklassfenomen? Jag begriper inte riktigt storheten att han vågar kasta av sig de där unkna klyschorna, i min vardag är det snarare så att de där klyschorna är svårare att säga än något mer, vad ska vi säga, nyliberalt och individualistiskt? Det är ju svårt att stå upp för sig själv, det är en evigt pågående process för alla, den har i Bengt Ohlssons fall med kulturvänstern att göra men det är ju inte innehållet utan känslan av grupptrycks som är det relevanta? Eller har jag missat något? Missade jag alla argument mot vänstern? den ideologiska diskussionen? Beksrivningen av hur han tycker nu när han äntligen kan andas frisk, individualistisk luft?
Detär tröttsamt att sakfrågor blandas ihop med ens egna upplevelser av sammanhanget de är i. Diskutera slussen eller diskutera grupptryck, det här blir halvkvävna visor som jag begriper allt mindre av ju mer jag tänker på dem.
Jag har inte samma erfarenhet av vänstern som Bengt Ohlsson, min erfarenhet är att det är så mycket djävla diskussion jämt jämt jämt. Allt ska analyseras och pratas sönder hela tiden. Visst har det funnits inslag av grupptryck som är kopplade till åsikter i mitt liv men det är ju inte så konstigt eftersom jag vuxit upp och alltid vistats i politiska sammanhang. Om jag hade ägnat min tid åt något annat är det där jag hade upplevt både positiva och negativa saker. Lite så här, jag slutade vara vegan för att det slutade vara roligt då det var ett himla spionerande på varandra och en tävlan i att vara duktigaste veganen, det här gör att jag inte längre umgås med just de veganerna eller i just det sammanhanget men det gör inte att jag skrivet ett blogginlägg om hur idiotiskt veganism är. Okej?
Igår såg jag pjäsen Whatever ”love” means på Hagateatern. Den är baserad på Liv Strömquists serier, särskilt den hyllade Prins Charles känsla.
Jag var lite missnöjd med boken efter att jag läst den första gången, tyckte den var redundant. Men efter att ha sett pjäsen måste jag omvärdera det intrycket totalt. Med mössan i hand ändrar jag åsikt och kungör att Prins Charles känsla är Strömquists bästa bok och kanske en av de viktigaste böcker en människa bör läsa idag 2011. För det här är budskap som måste bankas in om och om igen. Jag tänker till exempel på detta med att kvinnor uppfostras till att kärleksfullt omvårda medan män uppfostras till att bli kärleksfullt omvårdade och vad detta leder till av ojämlika och onda relationer. Sådant måste naturligtvis åtgärdas redan när männen och kvinnorna är barn. Utvikning: När genuspedagogik kommer på tal och föräldrar slår bakut och menar att deras barn inte ska indoktrineras och deras söner inte feminiseras tänker jag på den forskning som visat att på “vanliga” dagis resonerar och konverserar fröknarna med flickorna medan pojkarna blir tillsagda. Pedagogerna pratar mycket mer med flickbarnen än med pojkbarnen. Är inte det helt sjukt? Nå, det var en bisats.
Som ni kanske förstår var pjäsen helt fantastisk. Efter föreställningen hörde jag av en av skådespelarna att den ska spelas för gymnasieelever i veckan. Har svårt att tänka mig en mer lämplig publik. Liv Strömquists serier passar väldigt bra som teater och publiken tjuter av skratt. Allvarligt talat, när gick du och såg en komedi på scen sist? Det finns något väldigt stärkande i att sitta 50-60 personer i ett rum och bara knäcka sig gemensamt. Ibland kändes det som att jag var på väg att smälla mig på knäna, så kul var det. Den största förtjänsten med pjäsen och boken är att de ifrågasätter vår samtids syn på kärlek som religion. I all satir finns allvar och det bästa med pjäsen är också det bästa med boken, nämligen slutet. Strömquist tar upp frågan om vad kärlek är för något och låter bell hooks svara:
där det finns makt kan det inte finnas kärlek.
Strömquist tillägger:
Var inte rädd. Bara genom att ge upp självet kan man låta sig drabbas- och därmed drabba- i en gemenskap bortom de uppsplittrande gränserna mellan människor.
Jag avslutar med två rekommendationer:
1. Om du bor i GBG med omnejd eller har vägarna förbi måste du ta chansen och se pjäsen något av de få datum som den fortfarande spelas.
2. Om du är i en relation där en av parterna (eller flera!) beter sig manipulativt och/eller våldsamt, bryt upp! Det är inte kärlek.
P.s för extrapoäng – namnge filmen som citatet i rubriken kommer ifrån.
En av de saker som jag tänkte mest på när jag var i Malaysia var den kvinnogemenskap och öppenhet som till viss del verkade möjliggöras av det stränga särhållandet mellan kvinnor och män. Malaysia är ett land där vissa provinser har sharialagstiftning. Män och kvinnor ur den malayiska delen av befolkningen är många gånger strikt skilda av religiösa regler i alla delar av landet.
Samtidigt upplevde jag att det i dessa avskilda rum fanns en frihet. Endast på basis av att vi hade samma kön var det som att en underförstådd gemenskap fanns. Att de erfarenheter och regler som vi delade innebar en samhörighet som infann sig mycket lättare än i västerländska kontexter. Och att det i denna gemenskap fanns en styrka och solidaritet. På platser de mest religiösa männen hälsade genom att lägga handen på sitt eget hjärta och nicka istället för att ta i min innebar ofta mötet med kvinnorna kindpussar och en hand på armen när man pratade. Det starka skillnadgörandet möjliggjorde alltså ett lättillgängligt vi.
När jag läser en viss sorts bloggar, ni vet, bloggar med en lätt oskärpa och mjuka färger i alla bilder tänker jag alltid på hur dessa skapar en liknande genusbetingade avskildhet. Bilderna är nästan alltid på klänningar, balettdansöser, Paris i motljus, bakelser och blommor. Där finns nästan bara bilder på kvinnor. Ibland finns ett heterosexuellt begär i bakgrunden gestaltat i en pojkvän, man eller en kommentar om pojknackar men oftast är dessa så extremt segregerade miljöer att man inte ens behöver ett ”no homo”. Det finns egentligen bara ett kön här. I dessa miljöer verkar också kvinnor ha alla positioner, de står framför och bakom kameran, de skriver, är konsumenter och producenter.
Jag tycker att det är intressant att extremt genussegregerade miljöer parallellt med att skillnadgörandet och upprätthållandet av olika maktpositioner i samhället också möjliggör en frihet från dessa maktpositioner. Det innebär inte att jag tycker att en praktik av särhållning och påföljande hierarkisk uppdelning är något bra. Jag tycker bara att det är intressant att se hur ett genuskodat och i vissa fall institutionellt påtvingat eget rum också verkar kunna innebära möjligheter att verka i en kontext så långt ifrån den andre att man kan skapa sina egna regler. Att stark reglering också parallellt kan skapa frihet.
För empiriska exempel:
http://silversagablog.blogspot.com/
http://moncheriblogg.blogg.se/
http://www.accordingtoannika.com/
Aftonbladet kulturbloggen blandar bort begreppen. (klicka på bilden så kommer du till inlägget i sin helhet) Jaja, det är ett litet enkelt blogginlägg som väl (väl?) försöker vara lite roligt men det trampar mig på en öm tå, eller rättare sagt för in en ceremoniell värja med fransar på skaftet strax bakom mitt öra så jag måste trampa ner min klövförsedda fot och säga ifrån.
1. att framställa sport och kultur som totala motsatser? Läsare av denna blogg känner mycket väl till att sport och konst är två sidor av kulturmyntet. De är inte motsatser, de hör ihop. Därmed är den superlöjliga (“eviga”? bah humbug) frågan om vad tjurfäktning ÄR missvisande redan från början. Varför är det bara Robert LAUL av alla människor som vet det? Och som dessutom ifrågasätter tjurfäktning som företeelse. Det för mig till min andra punkt.
2. Bland det mest irriterande som finns är intellektuella som koketterar för sin smak för TJURFÄKTNING (ja, jag tittar på dig Peter Englund). Åsa Lindeborg, jag är ganska säker på att de flesta fall av djurplågeri men även “vanliga” våldsbrott såsom rån och misshandel bjuder på mer dramatik (i bemärkelsen att det är på liv och död) än all scenkonst, prosa och musik tillsammans. Men är det poängen? Om det måste vara på riktigt för att det ska vara spännande så ordinerar jag 50 “based on a true story”-romaner samt MMA. Mycket dramatiskt!
3. småsak, men nu när jag ändå tagit fram rödpennan är det svårt att låta bli: behandlas hollywoodstjärnor och kungligheter på ett annat sätt än sportstjärnor? Jag trodde de gränserna överlappades cirka 1952.
Sammanfattningsvis: Rätt svar på frågan vad är det som förpassat på historiens skräphög är alltså djurplågeri som legitimeras med motiveringen “dä ä roligt att titta på å vi har alltid gjort dä”.
Nu fortsätter vi och tar med oss travsport, hundkapplöpning och cirkus med djur till “historiens skräphög” samt naturligtvis den kulturella sedvänjan där man föder upp djur, dödar dem och sedan äter upp dem.
P.s Att plåga djur i konst… jag kan inte på något sätt tycka att det är ok. Pontus Lundkvist har precis bloggat om detta, men med en lite annorlunda slutledning än vad jag drar.
P.s 2 Vill tillägga att jag även ogillar när folk rasar mot tjurfäktning och att kineser äter hundar samtidigt som de själva glatt äter kött eller låter bli att anmäla när de ser en hund sitta instängd i en bil en högsommardag. Hanteringen av djur i samhället – våga ta ett helhetsgrepp!
Medan jag var på sommarlov har Kate Beaton gjort en fantastisk serie om “starka kvinnliga karaktärer”. Det gör mig glad av två anledningar: 1 för att serien är sjukt rolig och 2 för att jag får en anledning att länka till en av de bästa texter jag någonsin läst om felet med modern populärkulturs relation till kvinnor: Shana Mlawskis Why strong female characters are bad for women. Jag kan inte skriva om artikeln utan att i princip citera den rakt av, men det handlar om bristen på vettig gestaltning av det Andra Könet i populärkultur. För oss som hört talas om Bechdeltestet och därmed förstått att något är väldigt skevt i hur kvinnor framställs i medier/kultur jämfört med män är den här artikeln en fördjupning som visar på ännu fler problem men även hur de kan lösas.
Jag kan citera hur mycket som helst, men här är ett exempel:
“Good characters, male or female, have goals, and they have flaws. Any character without flaws will be a cardboard cutout. Perhaps a sexy cardboard cutout, but two-dimensional nonetheless. And no, “Always goes for douchebags instead of the Nice Guy” (the flaw of Megan Fox’s character in Transformers) is not a real flaw. Men think women have that flaw, but most women avoid “Nice Guys” because they just aren’t that nice. So that doesn’t count.”
När jag läste artikeln första gången kom jag att tänka på Kajsa Ekis Ekman (tänker iofs alltid på henne). Dels när hon skriver om offer i sin senaste bok och dels när hon skriver om vad man kan skriva vs visa. En “stark kvinnlig karaktär” blir ett sätt för filmmakare att skylla från sig. “Nej, hon är inget offer. Hon har en doktorsgrad* i molekylärbiologi, är en ninja och jobbar som jurist på dagen och fotomodell på kvällen.” Men sedan visar de något helt annat i bild (exempel: tortyrvåld, att kvinnan blir handlingsförlamad och måste räddas av den mesige hjälten osv). Det spelar ingen roll hur bra attribut hon har och hur stark karaktärerna är på pappret, om man inte kan visa det i bild så betyder det ingenting. Det är frustrerande och artikeln är fantastisk eftersom den sätter ord på frustrationen: “I think the major problem here is that women were clamoring for “strong female characters,” and male writers misunderstood. They thought the feminists meant [Strong Female] Characters. The feminists meant [Strong Characters], Female.”
Och för den som vill gå på bio och se [strong characters], female in action så rekommenderar jag Bridesmaids varmt, skrattades tills jag lipade + behövde inte känna skam över mänskligheten. Bra betyg!
*I Marvelverse har typ alla karaktärer minst en doktorsgrad, ofta i molekylärbiologi, mycket bra ämne för blivande superhjältar.
Trots att de Förenta staternas kulturproduktion pumpats in i vårt land de senaste 60 åren så kan det ibland vara skönt att ta ett steg bakåt och inse att deras kultur är inte vår. Jag ska specificera mig: deras syn på sexualitet är inte vår. Jag har sett Easy A, en film om Olive som ljuger om att hon blivit av med oskulden för att verka coolare. Ryktet går och snart vill fler killar att hon ska ljuga om att ha legat med dem, strax uppstår en sorts prostitutionsverksamhet där presentkort utbyts mot löfte att få skryta om uppdiktade erfarenheter. Killarna får högre status över de låtsade eskapaderna medan Olives rykte (surprise!) bara sjunker. Tur då att allting bara var på låtsas så inget dumt egentligen har hänt.
(Snabb sidonotering: Filmen är rolig och har så kallad kvick dialog med litteraturreferenser samt mycket bra rollprestationer, så var det sagt och jag kan börja gnälla istället. Ok, det är mer än snabb notering än en full analys men jag vet att fler smolkers sett filmen så ni får fylla på med analyser, och alla andra som också sett såklart!)
Först försökte jag placera filmen i en svensk, högstadie/gymnasiekontext och det var så klart omöjligt. När Olive klär sig provokativt horigt (se bild ovan) så ser hon ut som your average gymnasiegot. Vad jag minns från gymnasiet så var det knappast “hot stuff” om någon haft sex, det togs snarare för givet. (i filmen är Olive 17, ungefär den åldern som ungdomar i hela världen har sex första gången.) Vet att det är löjligt att jämföra med en svensk skolkontext, men skillnaden är avgrundsdjup. Och efter att ha läst Jezebels recension av filmen så verkar plotten inte ens vara särskilt överdriven eller tillskruvad: “It seems that for girls today, even on film, you can talk about sex, pretend to have sex and joke about sex — but if you want a happy ending, you can’t actually have sex.” Jag tycker det citatet sätter fingret på samtida amerikansk populärkultur, vulgärt men ändå alltid en väldig prydhet (främsta exemplet: American pie), en sorts neo-puritanism som döljs bakom en glittrig t-shirt med trycket “pornstar”.
___________________________________________________
När vi ändå pratar om high schoolfilmer (och collegefilmer för den delen) så är det alltid värt att nämna filmer som har ett annat budskap än neo-puritanismen (som jag precis hittade på). Gender bender, alltså tjejer som låtsas vara killar och killar som låtsas vara tjejer är ett mycket gammalt tema i kulturen (se Shakespeare) och trots att berättelsen alltid slutar med att det blir som vanligt igen så är själva förvandlingen man->kvinna och tvärtom inte bara gjord for laughs utan också för att säga något om samhället. Hålla upp en spegel mot vår samtid och bla bla bla till poängen: Här är tre sjukt bra gender benderfilmer!
3. Sorority boys – tre störiga fratboys måste av olika anledningar (som det ofta är) klä ut sig till tjejer och bo på ett sorority. De får lära sig att kvinnor döms hårdare än män och att killar kan vara svin.
2. The hot chick – Rob Schneider is about to find out that being a teenage girls isn’t as easy as it looks. Nej, men allvarligt så handlar filmen om att en tonårstjej och en småkriminell man byter kropp (!). Tjejen hamnar i en manskropp, vilket hennes kompisgäng måste hantera, varpå lustigheter uppstår.
1. She’s the man – en variant av Shakespeares Trettondagsafton med fantastiskt skådespeleri av Amanda Bynes som klär ut sig till kille.
Det filmerna har gemensamt (faktiskt) är budskapet att det viktigaste inte är vilket kön du tillhör eller agerar som utan vem du är på insidan. Fint, va?
I våras läste jag en bra novellsamling, men det var en detalj som grämde mig: i en novell har en konstnär gjort en utställning med hårdporrbilder och några tjejer från AFA protesterar utanför. Senare i samma novell får vi veta att feministiskt initiativ protesterat mot utställningen. Detta upplever jag som… orealistiskt, mer om det nedan. Men inget ont om författaren, fantasin är fri och boken är som sagt bra. Låt oss istället ta detta som utgångspunkt för att diskutera tillfällen då (1.) personer i egenskap av politiker samt (2.) politiska grupper (notera skillnaden!) tar avstånd från och kanske till och med tar till våld mot konst, jag ska lista några exempel nedan. Men först måste jag göra en notering om porrkonst: Det förhåller sig nämligen så att om du bestämmer dig för att avnjuta ett porrkonstverk i dagarna så är chansen större att konstnären/konstnärerna är feminister än att en feminist protesterar mot det. Två aktuella exempel som jag drar upp ur min hatt är erotikfilmsamlingen Dirty diaries, samt Lina Neidestams Maranprojekt vilka båda har fått statligt bidrag. Nog om porrkonst för idag (nästan) och till det intressanta:
Vad gör att en politiker/ en politisk grupp känner sig manad att ta avstånd från ett verk? Inte helt otippat så är det starka ämnen som sex, död, knark och krig/politik som får folk att se rött, eller brunt kanske är mer passande färg med tanke på mitt första exempel. Religion är ett annat hett ämne, men eftersom jag fokuserar på politiker/politiska gruppers protester i det relativt sekulära Sverige så är det inte lika aktuellt i denna text.
Ok, nu nämns porrkonst för sista gången i det här inlägget: Våren 2007 sprang ett gäng nazister in på Kulturen i Lund och förstörde flera fotografier av Andres Serranos utställning A history of sex (med explicita pornografiska fotografier). Nazister! Förstörde konst! Med motiveringen att den var osund! Jag kan avslöja att historien lär oss att när politiska grupper börjar förstöra konst så ska man se upp. För närvarande har vi ett parti i regeringen som förespråkar politisk styrning av konst på ett sätt så explicit att dess like inte skådats sedan muren föll.
Politiker och politiska gruppers fördömanden av konst behöver dock inte vara såhär extrema. Här i Götlaborg har vi självklart haft en småpåve som bland annat var emot ett konstverk av Pål Hollender där han hällde ut fyra ton kalciumkarbonat som skulle föreställa knark. Helena Nyhus (s) utbrast att “Det går att berätta att knark är skadligt, men man behöver inte göra det på det viset. Jag tycker inte det är förenligt med svensk lag.” Hon ville även införa en etisk policy för konstnärer som får statligt stöd.
Ett annat exempel är vår nuvarande kulturminister (m) som inte tycker att graffiti är konst.
Och om vi för ett kort ögonblick lämnar svenska politikers förehavanden så kan vi också nämna den israeliska ambassadören som förstörde en installation av paret Feiler på Historiska museet 2004.
Det finns många fler exempel, jag har inte ens gått in på Mausutställningen på Stockholms stadsbibliotek eller Lars Vilks för den delen. Jag har valt att avgränsa mig till Sverige i någon slags “nutid”. (Även om det naturligtvis tar emot att inte få nämna att en moderat politiker och hans fru en gång brände Vilhelm Mobergs Utvandrarna samtidigt som de sjöng ”Du gamla du fria”.) Ytterligare en avgränsning är att endast politiker och politiska grupper räknas, ska vi ta med religiösa grupper, journalister, institutioner och engagerade privatpersoner så kan listan göras hur lång som helst. Men det är inte riktigt det intressanta, det mest intressanta tycker jag är när personer som i egenskap av partipolitiker samt politiska grupper explicit markerar att vissa konstuttryck är olämpliga. Det är inte främst partifärgen som avgör vilka som har svårt för konst, men om någon begår en våldshandling mot ett konstverk så är det definitivt mer troligt att det är en aktivist från den extrema högerkanten (med tanke på deras explicita kulturpolitik) än från de etablerade partierna. Däremot finns det entusiaster inom alla politiska partier som inte tvekar att utifrån eget tycke och smak ingripa mot farlig konst för att skydda medborgarna.
Har du egna exempel? Dela gärna med dig i kommentarerna!
Kommentarer