Tag: kulturpolitik
Jag läser tillslut den där Bengt Ohlssonartikeln i D.N där han säger att det är ok att vara höger och kulturell. eller vad han nu säger? För vad säger han, vad menar han? Han pratar mest om att han är trött på klyschor och på att räta in sig i ledet. Och det får han väl vara, det blir vi alla ibland. Trötta på att vi inte säger ifrån hela tiden, att det ibland värker lite någonstans i kroppen för att vi var flata och kom på först i efterhand vad vi borde ha sagt. Mitt intryck av artikeln är att han ändå, trots att han nu vågar gå utanför ledet och andas frisk luft (eller någon annan lika trött klyscha, det fanns några stycken i artikeln..) inte säger något egentligen. Han pratar om grupptryck men inte vad som är själva innehållet. Vad skulle en kultursyn utan den förhatliga vänsterprägeln innebära? Vad mer än själva grupptrycket är han emot? Det är lite som att vara emot krig. Jag gillar inte när jag tvingas på en åsikt. nehej, men vem gör det? Och är det så intressant?
Jag är dålig på att blogga, det är inte det att jag inte tycker saker för det gör jag hela tiden. Det är mest så att jag sällan tycker de är riktigt viktiga för någon annan än mig själv, jag är förbannad typ jämt men ändå tycker jag inte att jag har rätt att uttrycka mina åsikter. Jag ska jobba på det här för det är klart att jag precis som alla andra har rätt att tycka grejer, vilja förändra sånt jag tycker är fel. Men i det här vill jag verkligen verkligen fortsätta se vad som är intressant för mig, i min speciella situation och vad som är mer allmängiltigt.
Det är säkert väldigt viktigt för Bengt Ohlsson att han vågar skriva den där artikeln i D.N, han känner sig förhoppningsvis befriad av att kasta av sig saker han vantrivts med länge. Men hans känsla av grupptryck är på många sätt ointressant för andra, det är trots allt en rätt liten del av befolkningen som känner kulturvänsterns förlamande tryck över sig. Kanske är det ett stockholmsfenomen? Kanske ett övre medelklassfenomen? Jag begriper inte riktigt storheten att han vågar kasta av sig de där unkna klyschorna, i min vardag är det snarare så att de där klyschorna är svårare att säga än något mer, vad ska vi säga, nyliberalt och individualistiskt? Det är ju svårt att stå upp för sig själv, det är en evigt pågående process för alla, den har i Bengt Ohlssons fall med kulturvänstern att göra men det är ju inte innehållet utan känslan av grupptrycks som är det relevanta? Eller har jag missat något? Missade jag alla argument mot vänstern? den ideologiska diskussionen? Beksrivningen av hur han tycker nu när han äntligen kan andas frisk, individualistisk luft?
Detär tröttsamt att sakfrågor blandas ihop med ens egna upplevelser av sammanhanget de är i. Diskutera slussen eller diskutera grupptryck, det här blir halvkvävna visor som jag begriper allt mindre av ju mer jag tänker på dem.
Jag har inte samma erfarenhet av vänstern som Bengt Ohlsson, min erfarenhet är att det är så mycket djävla diskussion jämt jämt jämt. Allt ska analyseras och pratas sönder hela tiden. Visst har det funnits inslag av grupptryck som är kopplade till åsikter i mitt liv men det är ju inte så konstigt eftersom jag vuxit upp och alltid vistats i politiska sammanhang. Om jag hade ägnat min tid åt något annat är det där jag hade upplevt både positiva och negativa saker. Lite så här, jag slutade vara vegan för att det slutade vara roligt då det var ett himla spionerande på varandra och en tävlan i att vara duktigaste veganen, det här gör att jag inte längre umgås med just de veganerna eller i just det sammanhanget men det gör inte att jag skrivet ett blogginlägg om hur idiotiskt veganism är. Okej?
Det här gör mig ledsen på något sätt. Inte att Hans Mosesson gör reklam för ICA (när min pappa började köpa & sälja och köpa aktier för att bröd går före moral nu förtiden gav jag upp sånt) men att faktiskt Nationalteatern står på scen inför ICAs aktieägare/chefer. som en helt vanligt publik bah. man bah, inte!
Man kan gilla ett företag hur mycket som helst men deras existens är fortfarande baserat på att kunna skapa vinst på annans arbete. man kan tycka att sin chef gör ett bra jobb och respektera denna men trots det är man i motsatt position och beroendeförhållandet går ena vägen, inte andra. Det borde inte vara radikalt och tveksamt att anse detta.
Jag har varit i Bryssel och gått på deras seriemuseum. Först ska jag situera mig själv: Som serieälskande yngling (vilket jag misstänker att fler läsare av denna blogg är, varning för igenkänningsfaktor!) läste jag hungrigt allt av de fransk-belgiska tecknarna: Lucky Luke, Tintin, Asterix, Spirou, Gaston (min favorit!) och Buddy Longway bara för att nämna några. Jag var därför väldigt glad och förväntansfull att få gå på museet och se serierna i en kontext. Och ja, det här är kanske inte förvånande för någon men vad mycket skit man läste ändå. Ingen etnicitet förutom den fransk-belgiska är för tabu att stereotypisera och exotisera. Sexismen i serierna är total, inte en enda kvinnlig serietecknare finns representerad, inte ens när serier på 2000-talet omnämns (jag vägrar tro att endast män är serietecknare i Belgien). Kvinnobilderna i serierna är fruktansvärda, ni som läst någon av ovanstående titlar kan ju lista ut att de inte på något sätt behandlas eller beskrivs som människor. Men, å andra sidan är det få förutom den vite mannen som görs det i de här serierna. I museishopen fanns Persepolis av Marjane Satrapi men i övrigt nada. I shopen fanns dessutom en hel del porrskämtserier som oftast går ut på att en tokig nymfoman har sex med en gammal gubbe (jag läste flera sådana serier som barn ty jag levde på den tiden då det ännu inte fanns en uppdelning mellan vuxen- och barnserier i Sverige).
Katalogtexterna på museet är ganska få, särskilt de som finns på engelska, och skrivna i en väldigt vördnadsfull ton som skär sig mot de uppenbart fjantiga och oftast väldigt roliga serierna. Det påminde mig om den här serien:
Missförstå mig rätt: Jag älskar fortfarande Spirou et al och jag har blivit relativt normal trots den uppenbara indoktrinering jag utsatts för. Men en viktig bit av museet saknas: kontexten. Om Lucky Lukes rasistiska inslag, varav några avbildas nedan så står det att serien parodierar västernberättelser:
Parodierar, kanske… och befäster stereotyper, vill vän av ordning lägga till. Andra uppenbart inte ok skildringar av folkgrupper lämnas okommenterade. Och jag tänker såhär: är det så fel att någon gång stanna upp och konstatera att detta är rasism. Jag tycker inte att man, likt Disney, ska klippa bort och gömma undan uppenbart rasistiska element utan istället säga: Det här är rasism, men vid tidpunkten för seriens skapade så var detta sätt att avbilda svarta allmänt accepterat. Det vill säga: Erkänna att det finns och sätta det i en kontext så det inte blir isolerade händelser. Kanske också en liten notering om att det finns grupper i samhället idag som skildras på ett stereotypt och nedvärderande sätt som vi kommer tycka är löjligt om femtio år? (Kanske som… jag vet inte… kvinnor?)
Och det värsta är att rasismen inte på något sätt verkar vara ett fenomen som belgarna lagt bakom sig. Kung Leopolds, och senare den belgiska statens, övergrepp i Kongo är väldokumenterade men jag såg inte ett enda spår av det på plats i Bryssel.
I flera av de affärer jag var inne i skyltades det stort med Tintin i Kongo, i dagarna har det skrivits en del om Bienvenu Mbutu som stämmer förlaget som ger ut boken för rasism. Lyssna gärna på det här inslaget från Godmorgon världen som ger en bra bild av konflikten. Att boken ska förses med ett kontextualiserande försättsblad är ett rimligt krav. Den främsta invändningen mot boken är att kongoleserna avbildas som kolsvarta idioter med gigantiska läppar och det låter, förutom rasistiskt, väldigt gammaldags. Men denna skildring av svarta är levande i Bryssel. Förutom att den flamländska tomten har en svart tjänare som i juletid avbildas i choklad med gigantiska läppar i alla lyxiga chokladaffärer så finns det flera antikvitetsaffärer med statyer av sexiga negresser. I princip alla svarta människor som avbildas har försetts med kolsvart hy och gigantiska läppar. Varvat med västerländska antikviteter finns det otaliga gallerier med ”African art” och det hela ger en bitter eftersmak. I min naivitet hade jag trott att det skulle finnas någon form av monument till minnet av alla mördade och misshandlade kongoleser i Bryssel, istället finns kung Leopolds museum över Centralafrika kvar i det skick han ville ha det.
Alla dessa bitar ger tillsammans bilden av ett land som har en hel del att jobba med, seriemuseet är bara ett av många symptom på problemet.
I våras läste jag en bra novellsamling, men det var en detalj som grämde mig: i en novell har en konstnär gjort en utställning med hårdporrbilder och några tjejer från AFA protesterar utanför. Senare i samma novell får vi veta att feministiskt initiativ protesterat mot utställningen. Detta upplever jag som… orealistiskt, mer om det nedan. Men inget ont om författaren, fantasin är fri och boken är som sagt bra. Låt oss istället ta detta som utgångspunkt för att diskutera tillfällen då (1.) personer i egenskap av politiker samt (2.) politiska grupper (notera skillnaden!) tar avstånd från och kanske till och med tar till våld mot konst, jag ska lista några exempel nedan. Men först måste jag göra en notering om porrkonst: Det förhåller sig nämligen så att om du bestämmer dig för att avnjuta ett porrkonstverk i dagarna så är chansen större att konstnären/konstnärerna är feminister än att en feminist protesterar mot det. Två aktuella exempel som jag drar upp ur min hatt är erotikfilmsamlingen Dirty diaries, samt Lina Neidestams Maranprojekt vilka båda har fått statligt bidrag. Nog om porrkonst för idag (nästan) och till det intressanta:
Vad gör att en politiker/ en politisk grupp känner sig manad att ta avstånd från ett verk? Inte helt otippat så är det starka ämnen som sex, död, knark och krig/politik som får folk att se rött, eller brunt kanske är mer passande färg med tanke på mitt första exempel. Religion är ett annat hett ämne, men eftersom jag fokuserar på politiker/politiska gruppers protester i det relativt sekulära Sverige så är det inte lika aktuellt i denna text.
Ok, nu nämns porrkonst för sista gången i det här inlägget: Våren 2007 sprang ett gäng nazister in på Kulturen i Lund och förstörde flera fotografier av Andres Serranos utställning A history of sex (med explicita pornografiska fotografier). Nazister! Förstörde konst! Med motiveringen att den var osund! Jag kan avslöja att historien lär oss att när politiska grupper börjar förstöra konst så ska man se upp. För närvarande har vi ett parti i regeringen som förespråkar politisk styrning av konst på ett sätt så explicit att dess like inte skådats sedan muren föll.
Politiker och politiska gruppers fördömanden av konst behöver dock inte vara såhär extrema. Här i Götlaborg har vi självklart haft en småpåve som bland annat var emot ett konstverk av Pål Hollender där han hällde ut fyra ton kalciumkarbonat som skulle föreställa knark. Helena Nyhus (s) utbrast att “Det går att berätta att knark är skadligt, men man behöver inte göra det på det viset. Jag tycker inte det är förenligt med svensk lag.” Hon ville även införa en etisk policy för konstnärer som får statligt stöd.
Ett annat exempel är vår nuvarande kulturminister (m) som inte tycker att graffiti är konst.
Och om vi för ett kort ögonblick lämnar svenska politikers förehavanden så kan vi också nämna den israeliska ambassadören som förstörde en installation av paret Feiler på Historiska museet 2004.
Det finns många fler exempel, jag har inte ens gått in på Mausutställningen på Stockholms stadsbibliotek eller Lars Vilks för den delen. Jag har valt att avgränsa mig till Sverige i någon slags “nutid”. (Även om det naturligtvis tar emot att inte få nämna att en moderat politiker och hans fru en gång brände Vilhelm Mobergs Utvandrarna samtidigt som de sjöng ”Du gamla du fria”.) Ytterligare en avgränsning är att endast politiker och politiska grupper räknas, ska vi ta med religiösa grupper, journalister, institutioner och engagerade privatpersoner så kan listan göras hur lång som helst. Men det är inte riktigt det intressanta, det mest intressanta tycker jag är när personer som i egenskap av partipolitiker samt politiska grupper explicit markerar att vissa konstuttryck är olämpliga. Det är inte främst partifärgen som avgör vilka som har svårt för konst, men om någon begår en våldshandling mot ett konstverk så är det definitivt mer troligt att det är en aktivist från den extrema högerkanten (med tanke på deras explicita kulturpolitik) än från de etablerade partierna. Däremot finns det entusiaster inom alla politiska partier som inte tvekar att utifrån eget tycke och smak ingripa mot farlig konst för att skydda medborgarna.
Har du egna exempel? Dela gärna med dig i kommentarerna!
Kommentarer