Något som oroar mig är de vattentäta skott jag upplever finns mellan olika generationer kvinnor och feminister. Det fåtal gånger jag diskuterar med kvinnor från äldre generationer är det vid lunchen på jobbet eller när jag träffar någons mamma. Att vi inte har något utbyte med kvinnor som redan gått igenom så mycket av det vi kämpar med känns så himla dumt och som ett sånt slöseri med kunskap.
På filmfestivalen här i gbg såg jag i år filmen The owls. Owls står för Old Wise Lesbian och filmen porträtterade fyra kvinnor, alla 40-50 år. Nu var filmen inte vidare bra, den var t.o.m. stundtals pinsamt dålig pga en lökig mordhistoria. Något räddade dock filmen och de var de intervjuer med skådespelarna och filmcrewet som var insprängda i historien. Alla lesbiska, bi eller trans. I intervjuerna resonerar de kring hur det lesbiska communityt förändrats genom åren. De två kvinnorna som definierar sig som butch berättar hur de, om de varit unga idag, antagligen snarare hade sett sig som trans. De två kvinnorna som definierar sig som femmes diskuterar hur den rollen har förändrats genom åren och vilken roll de har haft i den lesbiska världen. Som sagt, mycket intressant. Men varför för vi inte sådana här samtal idag? Varför måste jag se en indiefilm från USA för att få höra de här tankegångarna?
Dagen efter träffar jag min moster och hennes vänner. Dom är alla 40-talister och var engagerade i vänstern under 70-talet. De kallar sig alla feminister. Vi diskuterar detta och återkommer hela tiden till ordet besvikelse. Jag känner mig besviken över att de äldre feministerna så sällan har är en del av de feministiska diskussioner jag är en del av idag, att vi har varit tvungna att uppfinna hjulet på nytt, att mina samtal med mina vänner om kärleksrelationer, sexualitet, familj, besvikelser, arbetsliv, män, tröstlösheten inför ett samhälle som aldrig förändras, verkar vara samma samtal som först av deras generation men som vi inte kan ta del av. De i sin tur kände sig besviken på främst queerfokuset i den feministiska debatten idag, att allt handlar om sexualitet när de kämpat för arbetsrätt, barnomsorg, rätten att få vara en del av vänstern. Det känns som det finns en rad stora missförstånd om var vi står, både de äldre och de yngre generationerna. Och jag vet ärligt talat inte vad som ska göras för att ändra på den här situationen. För det räcker inte med att representanterna för de äldre feministerna sitter i tv-sofforna och pratar om arbetsmarknad, ekonomiska orättvisor och kvotering. De är de vardagliga samtalen som behövs. De som jag har med mina vänner i soffan en tisdagskväll med tvn på i bakgrunden. Jag har mycket att tacka de äldre generationerna av feminister för, och inte bara saker som sexuell frihet, barnomsorg, abortlagstiftning och en frånvaro av totalt whack sexualbrottslagstiftning á la sexualbrottsutredningen 1976. Det jag främst har dom att tacka för är dom samtal som min mamma, min moster och deras vänner förde vid matbordet på kvällarna där de inte kompromissade med sina rättigheter, där det var självklart att de hade samma rätt som män, där det var självklart att det var ok som kvinna att ha sexualitet, att dom alltid ställde upp för varandra och där det var självklart att jag, som flicka, skulle bli en person som ingen, någonsin, fick trampa på. De samtalen saknar jag innerligt. Det jag önskar mig 2011 är ett gäng 60-åriga kvinnor som vill ha mig och mina vänner vid sina matbord för att diskutera ekonomiska orättvisor, sexualitet och feministisk kamp.
Kommentarer