Tag: kulturtanter

Att uppfinna det feministiska livshjulet på nytt

Något som oroar mig är de vattentäta skott jag upplever finns mellan olika generationer kvinnor och feminister. Det fåtal gånger jag diskuterar med kvinnor från äldre generationer är det vid lunchen på jobbet eller när jag träffar någons mamma. Att vi inte har något utbyte med kvinnor som redan gått igenom så mycket av det vi kämpar med känns så himla dumt och som ett sånt slöseri med kunskap.

På filmfestivalen här i gbg såg jag i år filmen The owls. Owls står för Old Wise Lesbian och filmen porträtterade fyra kvinnor, alla 40-50 år. Nu var filmen inte vidare bra, den var t.o.m. stundtals pinsamt dålig pga en lökig mordhistoria. Något räddade dock filmen och de var de intervjuer med skådespelarna och filmcrewet som var insprängda i historien. Alla lesbiska, bi eller trans. I intervjuerna resonerar de kring hur det lesbiska communityt förändrats genom åren. De två kvinnorna som definierar sig som butch berättar hur de, om de varit unga idag, antagligen snarare hade sett sig som trans. De två kvinnorna som definierar sig som femmes diskuterar hur den rollen har förändrats genom åren och vilken roll de har haft i den lesbiska världen. Som sagt, mycket intressant. Men varför för vi inte sådana här samtal idag? Varför måste jag se en indiefilm från USA för att få höra de här tankegångarna?

Dagen efter träffar jag min moster och hennes vänner. Dom är alla 40-talister och var engagerade i vänstern under 70-talet. De kallar sig alla feminister. Vi diskuterar detta och återkommer hela tiden till ordet besvikelse. Jag känner mig besviken över att de äldre feministerna så sällan har är en del av de feministiska diskussioner jag är en del av idag, att vi har varit tvungna att uppfinna hjulet på nytt, att mina samtal med mina vänner om kärleksrelationer, sexualitet, familj, besvikelser, arbetsliv, män, tröstlösheten inför ett samhälle som aldrig förändras, verkar vara samma samtal som först av deras generation men som vi inte kan ta del av. De i sin tur kände sig besviken på främst queerfokuset i den feministiska debatten idag, att allt handlar om sexualitet när de kämpat för arbetsrätt, barnomsorg, rätten att få vara en del av vänstern. Det känns som det finns en rad stora missförstånd om var vi står, både de äldre och de yngre generationerna. Och jag vet ärligt talat inte vad som ska göras för att ändra på den här situationen. För det räcker inte med att representanterna för de äldre feministerna sitter i tv-sofforna och pratar om arbetsmarknad, ekonomiska orättvisor och kvotering. De är de vardagliga samtalen som behövs. De som jag har med mina vänner i soffan en tisdagskväll med tvn på i bakgrunden. Jag har mycket att tacka de äldre generationerna av feminister för, och inte bara saker som sexuell frihet, barnomsorg, abortlagstiftning och en frånvaro av totalt whack sexualbrottslagstiftning á la sexualbrottsutredningen 1976. Det jag främst har dom att tacka för är dom samtal som min mamma, min moster och deras vänner förde vid matbordet på kvällarna där de inte kompromissade med sina rättigheter, där det var självklart att de hade samma rätt som män, där det var självklart att det var ok som kvinna att ha sexualitet, att dom alltid ställde upp för varandra och där det var självklart att jag, som flicka, skulle bli en person som ingen, någonsin, fick trampa på. De samtalen saknar jag innerligt. Det jag önskar mig 2011 är ett gäng 60-åriga kvinnor som vill ha mig och mina vänner vid sina matbord för att diskutera ekonomiska orättvisor, sexualitet och feministisk kamp.

En sorgesång till bibliotekarien

Jag mig sviken av den äldre generationen kvinnor i min yrkeskår. Låt mig förklara:

Jag är karriärist. Med det menar jag att jag vill göra nya saker, förändra saker och få nya utmaningar. I många branscher ses kanske det som de tre stöttepelarna som den ultimata arbetsansökan vilar på. I biblioteksvärlden är det inte, hos vissa bör påpekas. Från första dagen jag började arbeta på bibliotek, 19 år gammal, har jag fått höra att jag jobbar för fort, tar för mycket egna initiativ och vill synas för mycket.

På den första arbetsplatsen ifrågasattes mitt arbetstempo, de andra i arbetsgruppen blev stressade.

På ett annat jobb ifrågasattes ungdomsprojektet jag startade, hade det verkligen med bibliotek att göra?

På ett annat sa chefen till en av mina kollegor att han skulle ta det lugnt med nya idéer  som vi diskuterade. Jag var väldigt ung och förstod inte hur saker gick till förklarade hon.

Inget av detta fick jag höra själv, det kom på omvägar, via kollegor, ryktesvägen och via chefer.

När jag och Elin började med vår blogg blev det ett jävla liv. Det var otroligt mycket skitsnack om att vi slösade bort tid, var uppmärksamhetskåta, skrev för vår egen skull med mera. Inte heller det här kom direkt till oss utan via andra. Skillnaden här var att vi var två. Vi kunde sucka och stöna över folk surhet, fundera över deras kritik och alltid stötta varandra. Efter en otroligt jobbig arbetsintervju där jag fick specifika blogginlägg ifrågasatta av min potentiellt framtida chef som inte förstod vad vi skrev om, varför vi skrev och hade pratat med sin dotter som inte heller förstod det vi skrev funderade jag på att byta arbetsbana. Jag orkade inte mer. Jag orkade inte få nya initiativ och idéer nersmulade till personlig kritik. Det kändes lönlöst att se någon framtid i en bransch där varje försök till nyskapande ifrågasattes. Då hade jag Elin, jag hade Ida, jag hade Karin, jag hade min gamla handledare från högskolan och jag hade fina kollegor som alla peppade, skickade sms och hela tiden förklarade att det var bra att göra något nytt. Utan dem hade jag aldrig klarat att fortsätta arbeta som bibliotekarie.

Tyvärr tror jag inte att det här är unikt för just mig. Majoriteten av mina kvinnliga unga kollegor har upplevt liknande saker. Det är vikarien som inte får vicket förlängt utan istället får en ung, inte lika erfaren kille fortsätta. Det är vikarien som arbetat i ett halvår som inte får fortsätta, istället tas en ung, inte lika erfaren kille in. Det här är två händelser som skett senaste tiden. Andra har varit med om ifrågasättande av sina arbetsuppgifter av kollegor, blivit utskällda och tvingats löneförhandla ute i biblioteket, blivit outade som gravida av kollegor inför arbetsintervjuer, fått höra på nya jobbet att de inte varit där om chefen fått välja, blivit utskällda av kollegor inför resten av arbetsgruppen utan att någon protesterat osv. osv. osv.

Vi har en kvinna på jobbet som inte arbetat på bibliotek förut, hon sa efter några veckor att hon trivs men att det känns konstigt att alla bara säger nej till nya idéer och aldrig uppmuntrar. En så sorglig sammanfattning av min bransch.

Slutsats: Varje sak för sig är inget men sammantaget ser jag ett mönster. Mönstret består i en osolidarisk attityd till unga kvinnor inom biblioteksvärlden. Den osolidariska attityden återfinns hos kvinnor.

Motståndsmetod: Skaffa ett gäng som gillar dig, prata dina idéer med dom, se till att ni ger varandra pepp när någon gjort något bra, prata om motstånd ni möter, prata om problem på arbetsplatser, grina med dom när någon varit riktig överjävlig och fira med dom när någon av er gjort något  riktigt bra. Och, för varje ny tjej ni möter i er bransch, stötta, peppa, var solidarisk. Det är omöjligt att påverka surtanterna men du kan välja att inte bli en själv.

Disclaimer: Jag har haft fantastiska kvinnliga arbetskamrater och chefer som jag känner stor tacksamhet och kärlek till. Dom har stöttat, peppat, uppmuntrat och inspirerat. Detta handlar om dom andra.

Disclaimer 2: Eftersom jag inte har rätt och inte vill outa mina kollegor och vad de har varit med om har jag mörkat händelserna lite. Men i princip är det såhär det har gått till.

Mitt bästa biblioteksminne

För att kombinera två saker jag älskar, bibliotek och tanter:

När jag var 17 läste jag Castanedas knark/new age/flum-böcker om don Juan. Den första hittade jag, föga otippat, i mina föräldrars bokhylla. Den var en ständig källa till märkliga läsupplevelser. Hur som. Efter del två i evighetsserien om mescaldrikande indianer, drogfärder med örnar och annat gött började det bli lite svårt att hitta dom på biblioteket. Resan till Ixtlan fanns bara på ett bibliotek i Stockholm, Gamla stans bibliotek. Gamla stans bibliotek gör nog alla kulturjournalister alldeles svaga i knäna. Det är arketypen av ett bibliotek, trångt, massor med böcker och undangömt i en gammal byggnad. Jag hittade i alla fall dit, det var på kvällen och när jag frågade efter boken hos bibliotekarien som var en äldre kvinna med långt vitt hår tittade hon på mig med ett nöjt leende och sa “Det är inte många som läser den boken idag, vad roligt att du gör det.”

Jag vet inte varför det här stannat kvar men jag blir fortfarande glad när jag tänker på bibliotekarien på Gamla stans bibliotek. Tänk att få göra en vis tant glad!

Sluta hata på kulturtanten!

I senaste Arbetaren är det en liten vitsig och satirisk notis om ett låtsasbesök hos en kulturtant vid Mariatorget som har sandaler, gillar Afrika och har kläder från Gudrun Sjödén. Satiren går ut på att hon hatar den utomparlamentariska vänstern och tycker dom är värre än SD. Och jag känner bara, suck och stön. När ska folk sluta hacka på kulturtanterna och börja hacka på deras män som sitter i styrelser, är överläkare och lektorer? Som var maoister för hundra år sen och idag med det och sina manchesterkavajer som alibin hackar sönder välfärdssamhället. Vad är det de gör, förutom att vara män, som befriar dom för allt spott och spe som kulturtanterna får utstå?

Om det är några jag är tacksam mot så är det dagens kulturtanter. De var med och slogs för dagis till alla, de kämpade mot sexualbrottsutredningen, mot bilar i stan, för barn och mot ett förtryckande samhällssystem och vad fan har de fått för det? De har blivit hela samhällets driftkucku med hennafärgat hår och linnesjalar. Och vilken tacksam driftkucku, för idag har majoriteten av de här kvinnorna det bra, de har kommit så långt i samhället att de har gott om pengar och vissa har säkerligen blivit brackiga. Men kan vi inte bara någon dag tänka på vad de har gjort för att komma dit? Hur de har slitit med barn, studier, hemarbete och politik medan deras män har gjort karriär i universitetsvärlden, i kommunens styrelser och i politiken. Jag vägrar racka ner på de kvinnor som har hjälpt mig och mina generationssystrar att komma dit vi är idag.