Tag: Läsning

the night bookmobile av Audrey Niffenegger

February 11th, 2011 · · Bloggen 4 comments - Tags: , ,

Okej, jag är bibliotekarie och kommer kanske aldrig acceptera att jag inte kommer hinna läsa alla böcker i hela världen. Jag tycke inte att jag ska behöva acceptera det förresten. Somliga drömmer om rymden, jag drömmer om att på min dödsbädd inte ha något kvar att läsa.

Så det här är såklart boken som är som gjord för mig. Niffenegger tecknar själv berättelsen om när  alexandra en sen kväll träffar på en bokbuss som visar sig vara fylld av enbart böcker som hon någon gång har läst. Här finns allt, barnböckerna, kursböckerna och schampooflasketiketterna. Dessutom har hon en alldeles egen spökbibliotekarie som  katalogiserar enbart det hon läser (och han är liite lik Giles!)

 Åh vad den är fin! Jag vill klappa på den som på en katt! Och kan inte släppa tanken på att någon gång kanske träffa på den bokbussen. Fast jag tror det skulle vara mycket dåligt i min buss, fast mycket bra också. Kanske ska jag göra som i boken, läsa i åtanke att min privata bibliotekarie ska katalogisera det sen och kunna vara stolt över vad jag läser? Eller inte?

bilder härifrån och härifrån

Militant kamp, recession och dystopi

February 9th, 2011 · · Bloggen 5 comments - Tags: , , , ,

Det var en gång, för länge länge sen, då jag påstod att jag skulle läsa James Tiptree-vinnarna. Så sakteliga tar jag mig igenom dom. Nu senaste var det The Carhullan army av Sarah Hall. Och vilken hit det var!

I ett framtida England som liknar den klassiska dystopin á la Kallocain lever vår hjältinna i ett dött äktenskap. Hon arbetar på en fabrik med att fixa med några turbiner som hamnar på hög och sen aldrig används till något. Hon äter tråkig burkmat och föraktar sin man som inte längre föraktar staten. Efter att ha åkt fast i en kontroll och blivit tvingad till en fruktansvärt förnedrande undersökning får hon nog, rymmer till det separatistiska tillhållet Carhullan och får namnet Sister. Carhullan är en självförsörjande gård långt ute på landsbygden. Livet är till en början relativt enkelt men självklart finns det visst grus i maskineriet.

Det jag gillade var hur författaren beskriver framväxandet av den militanta kampen och vad som får människor att ta till vapen. Det intressanta är blurbsen, alltså de säljande citaten på boken, som t.ex. “A serious political novell that convincingly explores the mindset of fanatism”. Alltså, kvinnorna i den här boken tar till vapen mot en statsapparat som utövar total censur,  som är totalitär, som tvingar kvinnor att sterilisera sig. Nu må jag fortfarande ha vissa spår av ungdomens revolutionsromantik kvar men är det inte ett sundhetstecken att inte kuva sig under en maktapparat som förtrycker en?

Hittills är det här den bästa av Tiptree-vinnarna. Relationerna i kvinnokollektivet och beskrivningen av hur en grupp sammansvetsas och hur det medför att vissa måste falla ur gruppen är så väl beskrivna att jag inte tänker på annat efteråt. Dessutom obehagligt aktuell då det som fått England dit det är i boken är finanskriser, “tillfälliga” extrema sparåtgärder och övervakning (känns det igen). Och, min ungdoms revolutionsromantiska anarkistsidor ryser av pinsamt välbehag av citat som

My name is Sister.[...] I do not recognise the jurisdiction of this goverment.

The Carhullan army fick Tiptree-priset 2008. Läs den!

Saker jag hatar: tatueringstidningar

January 12th, 2011 · · Bloggen 6 comments - Tags: , , ,

Kommer någon ihåg 90-talet då vi var emot Slitz, hatade HMs underklädesreklam och vissa (jag) klistrade på klistermärken på underklädesannonser om att förr i tiden använde inte folk inte deodorant och hur luktade man då (logiken i detta alltså, fråga mig inte. Vad var poängen? Hade jag läst Nights of love, days of war för mycket? Vem vet. För den som missat denna pärla till bok så handlar den typ om att systemet är fucked up och deodorant är förtryck, crustare alltså, bäst!).

Hur som helst, varje gång jag ser en tatueringstidningar får jag årecis samma ilskna surighet i mig som då. Vad fan liksom! Vad är skillnaden på att köpa Slitz (finns den tidningen ens längre?) där omslaget föreställer en snygg blond brutta med stora meloner som ler förföriskt och pillar sig i minnen med fingret och på att köpa en tatueringstidning med en blond tjej som visserligen inte behöver har stora bröst men likväll ser dumkåt ut och som petar sig i munnen med fingret och har orkidéer tatuerade på röven? För mig är det precis samma skit. Den enda skillnaden är att det tydligen är heeeelt ok att köpa objektifierande skit om du är “alternativ” och lyssnar på “rock”. Newsflash, det är precis lika sexistisk med semiporr oavsett om du lyssnar på Eric Prydz eller om dina öron endast klarar av limiterade japanpressar med Amebix. So say we all.

Vänta, blinka av Gunnhild Öyehaug

December 15th, 2010 · · Bloggen No comments - Tags: , , , , ,

 Om tidsandan vore en bok skulle det vara den här. Eller snarare, om tidsandan vore en person vore den författaren till denna bok. Och detta är ej något positivt. I vänta, blinka får vi möta lite blandat löst folk i nutids Norge, de hänger ihop med lösa trådar och den allvetande (alltså extremt allvetande!) berättarrösten zoomar in deras förehavanden lite då och då. Det är som en short cuts i bokform. Och det vore ju något bra i de flesta fall. Om det inte var så att författaren verkar förakta sina skapelser, det är inte mycket krut sparat när det kommer till ansträngningarna för att vi ska förstå hur töntiga och dumma huvudpersonerna är. Främst är det litteraturstudenten Sigrid som enligt författaren är en levande klyscha. Hon får inte göra något som inte är antingen banalt eller pretentiöst. Genomgående så sågar hon sina karaktärer och visar upp dem när de är som svagast och dummast, det hade kunnat bli jättebra om det hade gjorts med lite värme, det lägsta i mig är det lägsta i dig osv. istället börjar jag tänka på skolkorridorer och de där komplimangerna som inte var komplimanger utan illa dold kritik. Och när jag var kolloledare för tolvåringar som berättade ”lustiga” anekdoter som gick ut på att den mobbade i klassen var tjock och ful. Jag blir illa berörd av det här, att den blev Årets bok i Norge känns så sorgligt på något vis, som att det är så här vi ser på varandra, som att det inte längre finns plats för typ medkänsla och empati.

Pang pang, jag har så korta armar!*

December 1st, 2010 · · Bloggen One comment - Tags: , , ,

*vad min mamma sa när hon stod framför Jan Guillou på bokmässan

Jag har förmodligen fler gånger än det är nyttigt försvarat Jan Guillou med argumentet att den som så smart avslöjade IB får vara hur dum som helst annars. Och nu får jag ju äta upp mina (äckliga och pretentiösa) ord när Guillou i sin självbiografi Ordets makt och vanmakt förklarar att de egentligen blev serverade hela scoopet men fick lägga ut dimridåer för att inte avslöja källan. Eller så är detta ännu en dimridå i syfte att känga till Peter Bratt (som till skillnad från Guillou jobbade med avslöjandet på heltid i mer än ett år).

Och här är problemet med Jan Guillous självbiografi, det går inte att hålla något för sant, ett av de inofficiella skälen att skriva den här boken MÅSTE vara att Guillou ska få känga till de fiender han tycker sig ha skaffat genom åren. Mest går han åt Peter Bratt och det är ett visserligen underhållande och roligt lustmord men ändock, det är inte en helt trovärdig version. Jan Myrdal får också sina slängar av sleven, och Kattis Ahlström men främst kanske de som någon gång kritiserat hans tidigare kritik mot ovanstående här nämnda och resten Jan Guillou någon gång ifrågasatt.

Okej, det blir raljerande det här men det är erbarmligt svårt att inte bli det. Maken till pompös man är svår att hitta, även när han själv tror att han är ödmjuk och snäll lyckas han framstå som uppblåst och självgod. (ja, det här ligger helt klart delvis hos mig, absolut. Men inte bara och det som blir över räcker för att det ska få vara en allmän sanning att Jan Guillou är pompös.)

Men jag hade roligt när jag läste och det är väldigt spännande alltihop, han har ju faktiskt haft ett finger (eller styrt hela historien om vi ska tro honom själv) i typ alla nyhetssyltburkar sen 60-talet.

Och min hittills roligaste understrykning i en biblioteksbok hittade jag i den här. Som enda understrykning i hela boken är den briljant då den ifrågasätter med ett streck och ett frågetecken om det verkligen är så att Jan Guillou inte längre är så fåfäng och egocentrerad (och pompös fast det är mitt ord inte Guillous) som han en gång var. Att han nu är botad sedan länge. Det mest välanvända frågetecken jag någonsin sett.

människor som gått till överdrift av Kalle Lind

November 11th, 2010 · · Bloggen 2 comments - Tags: , ,

Åh vad jag har längtat efter den här boken! Jag älskade människor det varit synd om och pratar fortfarande om en del av texterna där (Carolas sweatshop! Ulf Lundells ständiga depression över att 1968 tog slut!). Jag gillar så himla mycket att Kalle Lind kombinerar mina bästa genrer flamsighet och konstiga livsval och att han är väldigt PK när han gör det (om man med PK menar typ antisexism och antirasism som de flesta verkar göra även om de inte vill erkänna det). Jag gillar ju det folkliga och rätt banala men det kan vara rätt svårt att göra det om man är just PK, typ folklustspel går ju bort liksom många komediserier liksom svenska folkkära serier som Kronblom och sånt. Men då kan jag gå till Kalle Lind och få min dos av folklighet, buskis och allmän dårskap och jag slipper bli förbannad eller äcklad. Toppen!

Favoriter i den här boken är nog Ricky Bruch, renässansmänniskan som under en dag låg 16 gånger med sin tjej, Anita Lindblom som sket i karriär och stämde skiten ut en flyttfirma istället  och såklart Tito Beltran och allt Tito Beltran tagit sig för.

Min enda invändning är att han har fått med en del faktafel i avsnittet om svenska 70-tals kommunister, hur kan man få för sig att KPML(r) blev SKP när alla vet att de istället valde att döpa om sig till samma förkortning som kamratposten (det är väl att gå till överdrift om något?)

Med tanke på att det avsnittet och det om Tito Beltran är de enda delarna jag vet något om sedan tidigare kanske det är lika många fel i resten av boken också? men det man inte vet osv.

Mycket bra bok, tio buskispoäng av tio möjliga!

When it changed av Joanna Russ

November 10th, 2010 · · Bloggen 3 comments - Tags: , ,

När James Tiptree award startade var det tre författare som fick priset i efterhand, Charnas fick för de dystopiska romanerna Motherlines och Walk to the end of the world (det var dom två böckerna som fick in mig på hela genren feministisk sf, så spännande! så hemska!), Le Guin fick för The Left hand of darkness och Joanna Russ fick för The female man (som jag brukar försöka läsa ibland men aldrig riktigt kommer igenom) och för novellen When it changed. Den har precis kommit i svensk översättning i den fullständigt U-N-D-E-R-B-A-R-A antologin När allt förändrades utgiven på En bok för alla. När allt förändrades kommer jag skriva mer om, det är den perfekta ingången om man vill förstå möjligheterna med sf som politisk skönlitteratur. 17 noveller som alla kvalar in som idénoveller, läs den!

Så, tillbaka till Joanna Russ och Tiptree-vinnaren When it changed. Det är en kort novell men den ger avtryck. En person sitter med sin familj i bilen. De är på väg för att möta de jordmän som landat på planeten Annorstans som varit isolerad i 600 år. Under de 600 åren har människorna vi möter byggt upp ett utopiskt samhälle. Men för de nylandade jordmännen är det allt annat än utopiskt, de blir istället förfärade. Och varför kan jag inte riktigt gå in på men det kan säkert läsare insatta i Joanna Russ författarskap lista ut. Och det är så bra det här! Jag har gått runt och tänkt på den här novellen i två veckor. Den är djupt obehaglig och gör mig ledsen trots att den gör en ganska enkel poäng. Läs den! Om ni ska läsa en sf-historia i år, läs den!

Bechdeltestet: Självklart

det händer nu av Sofia Nordin

October 24th, 2010 · · Bloggen No comments - Tags: ,

 

 

Alltså förväntningarna när jag upptäckte att Sofia Nordin skrev en komma-ut-ungdomsbok, skyhöga! Jag älskade Utanmyr och mer än gillade Natthimmel och komma-ut-böcker är ju en favoritgenre. Men nu när jag sitter här och tittar på boken kan jag fortfarande inte bestämma mig för vad jag tyckte. Eller om det är mig eller boken det är fel på.

Det är en enkel historia, Stella är kär i sin bästa vän Sigrid och det är 2000-tal och det som är mest läskigt är inte att kanske vara homo utan att man kanske inte blir gillad tillbaka av sin stora kärlek. Istället för att riskera att bli sviken inleder Stella en flirt med Sigrids bror samtidigt som hon börjar maila med en lesbisk tant som berättar om hur det var förr och som peppar henne att våga berätta för Sigrid.

Jag blir förvånad flera gånger under läsningen, kan inte berätta varför för då är det ju inget roligt att läsa men Nordin låter berättelsen följa sina egna vägnar, ibland förstår man dramaturgin och ibland inte.

Det jag gillar allra bäst med boken är hur Nordin skildrar Stellas osäkerhet och hennes sätt att hela tiden ställa sig i vägen för sig själv. Hur hon vägrar att tro att det kan vara besvarat hur uppenbart det än är, det är väldigt fint och realistiskt beskrivet hur hon vrider och vänder på allt så hon inte ska få för stora förväntningar som kanske kan krossas.

Alltså jag gillar ju alla delarna i boken, jag gillar historieskrivningen man får med Agnes (den lesbiska tanten), jag gillar förvecklingen med Sigrids bror, hur föräldrarna är beskrivna och att det får vara en lycklig bok om kärlek, inte en problemfylld bok om homosexuell kärlek. Och jag gillar att Stella och Sigrid inte är stereotyper. Och det kanske där det blir fel på mig, inte på boken. För jag är ju rätt stereotyp själv och jag hade nog tänkt mig mer igenkänning, att jag skulle kunna relatera till den här boken mer än vad jag gjorde. Det är fantastiskt att Stella och Sigrid får vara populära snyggotjejerna och ha alla de attributen och vara kära i varandra men för mig är nog fortfarande  högstadiets snyggotjejer ett ej uppklarat kapitel. Och herregud vad jag känner mig egoistisk och dum när jag klagar över det här. Som om varenda komma-ut-bok bör handla om små alternativa kids med svart hår. 

Höstens projekt

September 29th, 2010 · · Bloggen 3 comments - Tags: , , ,

James Tiptree Jr.Mitt nya läsprojekt består i att läsa James Tiptree-vinnarna. James Tiptree Jr. är typexemplet på att science fiction-världen är dum och att sf-kanon är en pruttkanon. Hon är nämligen knappt med. Detta trots att hennes noveller är så fantastiska, obehagliga och tänkvärda att jag aldrig klarar att läsa mer än en i taget. Hennes namn var Alice Bradley Sheldon och jobbade bl.a. för armén och CIA samt hade en doktorsexamen i Experimentell psykologi (snälla någon, gör en film om henne!). Under 10 år skrev hon sf under en pseudonym döpt efter en syltburk. 1987 tog hon sitt liv efter att först ha tagit livet av sin man, något som verkar ha varit ett barmhärtighetsmord, de hittades hållande varandras händer i sin säng.

Till Tiptrees ära instiftades priset The James Tiptree Jr. Award som belönar “science fiction or fantasy that expands or explores our understanding of gender” vilket låter så fantastiskt att jag tänker läsa vinnarna. Efter det tänker jag läsa allt Tiptree skrev, med risk för att deppa ihop totalt. Hon var ingen muntergök direkt.