En av de bästa på skunk.nu: Lee remick skrev en gång i sin skunkdagbok (citerat ur minnet) “Jag föredrar döda författare, för de stöter inte på en”. Jag kommer att tänka på det citatet när jag läste Fredrik Strages motivering varför han ska gå och se Chris Brown live trots att Brown är en av världens mest kända kvinnomisshandlare. Strage kommer fram till att artister inte kan bedömas efter sina mänskliga kvaliteter.

Detta håller inte jag med om.

Jag hade föredragit den här formuleringen: Konst ska inte bedömas efter sina mänskliga upphovspersoner. Vet ni hur bra böcker som skrivits av fascister och nazister? Därmed inte sagt att man därför bör bli fascist.

Men är det något jag vet så är det, hur gärna jag och Immanuel Kant än vill, omöjligt att bedöma konst utan att också ta konstnären i beaktande.

Tillbaka till Lee remicks citat ovan: Om jag ser till vilka mina absoluta favoritförfattare är så är dessa inte automatiskt personer jag hade gillat att umgås med på fritiden. Tvärtom framstår mina favoriter som riktigt störiga gnällapor som skulle behöva att någon sa till dem på skarpen. Men detta gäller bara döda författare, mina levande favoritförfattare har alla drag som jag finner mycket sympatiska och som jag gärna hade tillbringat en middag med halv åtta hos mig. Detta är naturligtvis ingen slump. Varje gång jag ser en författare bräka ut något vidrigt på kultursidorna, i ett kommentarsfält eller bredvid mig på en bokmässefest gör jag en mental notering att inte köpa dennes bok, hur peppad jag än varit tidigare. Varför är det så? Svar: För jag tycker ändå att jag har någon form av ansvar.

När Fredrik Strage betalar (ok, han betalar förmodligen inte men ändå…) för att titta på Chris Brown legitimerar han personen Chris Brown vare sig han vill eller inte, det är naivt att tro något annat. Det är en skillnad mellan ett liveframträdande och att lyssna på en skiva. På samma sätt läser jag gärna Ezra Pound men undviker att donera pengar till den internationella fasciströrelsen. Strage drar en likhet till Richard Wagner, men det är inte Wagners person folk lyssnar på utan hans skrivna noter tolkade av orkestrar. Därmed inte sagt att det är helt oproblematiskt, men visst håller ni med om att det är en skillnad?

För att sammanfatta: Det är inte konstigt att uppskatta konst gjord av människor som har misshandlat anhöriga, rent statistiskt är det förmodligen fler än du tror av dina favvoartister som gjort detta.

Men du har ett val hur mycket du ekonomiskt och kulturellt stöttar och legitimerar en konstnär som öppet ger uttryck för åsikter/handlingar du själv inte gillar. Mitt tips till Fredrik Strage: Låna Chris Browns skiva på biblioteket eller titta på en olaglig inspelning från konserten.