Tag: nyliberalism

Lite andra insikter

May 28th, 2012 · · Bloggen 4 comments - Tags: , ,

Jag blev så himla besviken när jag läste Underbaraclaras blogg här i veckan. Förvisso har jag alltid haft en del problem med hennes kristna ideal och med en hel del annat, men jag har ändå alltid tänkt att hon tror på solidaritet och att hon har hjärtat till vänster. Döm om min förvåning när jag stötte på detta, i min mening, mycket oinsiktsfulla (och på gränsen till nyliberala) inlägg: http://www.underbaraclaras.com/clara-reflekterar/insikter/

Underbara Claras poäng verkar vara att man skall sluta klaga på alla orättvisor och individuellt göra något åt sin situation.

”Livet är sjukt orättvist. Men hjälper det dig att fokusera på det? Du har saker som andra inte har. Saker som folk kan avundas dig. Och de brister som du ser hos dig själv kan lika gärna, samtidigt, vara dina stora styrkor och vad som gör dig speciell”

Hon skriver vidare att hon vet att hon är medelklass, men att hon minsann också haft det svårt, och det förnekar jag inte. Att en närstående dör är typ det mest slitsamma och jobbiga man kan vara med om. Clara menar också att hon har gjort saker i fel ordning, att hon i perioder haft panikångest, att hon bott på fel plats i Sverige men att hon gjort något av detta och vänt detta till sin fördel. Att hon kunnat ta alla dessa erfarenheter och gjort något gott av det.

Jag önskar att Underbara Clara satte sig ner och läste Siskas oerhört kloka inlägg om klass (http://verklighetenssmolk.se/index.php/2012/05/det-har-med-klass/). För att kunna ta jobbiga erfarenheter och vända det till sin fördel, menar jag, är ett privilegium som bara medel- och överklassen kan njuta av i fulla drag.

För att förstå detta kan man använda sig av den gamla sociolog-räven Bourdieus teorier om ekonomiskt-, kulturellt- och socialt kapital. För det första: för att kunna söka hjälp inom privat eller kommunal psykiatri när ens närstående gått bort eller när man är drabbad av panikångest kräver ett visst mått av socialt kapital. Det gäller att veta att man till exempel kan ringa sin vårdcentral och kräva att man får träffa en psykolog, eller att man kan kontakta kuratorer/psykologer/psykiatrier som är landstingsanslutna för ett ”utvärderingsmöte” där kuratorn/psykologen/psykiatern kan besluta om man skall få subventionerad terapi, eller att man själv har råd att bekosta terapi. För det andra: det gäller att man har ett bra nätverk som stöttar en när livet är svajigt för att man inte skall krascha. Man behöver ha den säkerhet Siska skriver om; att om allt skiter sig så vet man att man har vänner och familjemedlemmar som kan ge en ett jobb eller tak över huvudet. Har man varken detta sociala eller ekonomiska kapital finns det faktiskt en överhängande risk att livet blir väldigt jobbigt på riktigt.

Jag skulle vilja påstå att vi MÅSTE fokusera på att livet är sjukt orättvist. Att det är helt fruktansvärt att alla inte, på grund av strukturella orsaker, har möjlighet att ta sig igenom de övriga, mer individuella, svårigheter som livet bjuder på. Om vi inte gör det så kommer vi snart ha ett (ännu mer) nyliberalt samhälle där alla bara ser om sin egen rygg och skiter i andra och där alla anser att de som farit illa får skylla sig själva.

när ska det egna jaget rinna av bengt ohlsson?

January 8th, 2012 · · Bloggen One comment - Tags: , , , , , ,

Jag läser tillslut den där Bengt Ohlssonartikeln i D.N där han säger att det är ok att vara höger och kulturell. eller vad han nu säger? För vad säger han, vad menar han? Han pratar mest om att han är trött på klyschor och på  att räta in sig i ledet. Och det får han väl vara, det blir vi alla ibland. Trötta på att vi inte säger ifrån hela tiden, att det ibland värker lite någonstans i kroppen för att vi var flata och kom på först i efterhand vad vi borde ha sagt. Mitt intryck av artikeln är att han ändå, trots att han nu vågar gå utanför ledet och andas frisk luft (eller någon annan lika trött klyscha, det fanns några stycken i artikeln..) inte säger något egentligen. Han pratar om grupptryck men inte vad som är själva innehållet. Vad skulle en kultursyn utan den förhatliga vänsterprägeln innebära? Vad mer än själva grupptrycket är han emot? Det är lite som att vara emot krig. Jag gillar inte när jag tvingas på en åsikt. nehej, men vem gör det? Och är det så intressant?

Jag är dålig på att blogga, det är inte det att jag inte tycker saker för det gör jag hela tiden. Det är mest så att jag sällan tycker de är riktigt viktiga för någon annan än mig själv, jag är förbannad typ jämt men ändå tycker jag inte att jag har rätt att uttrycka mina åsikter. Jag ska jobba på det här för det är klart att jag precis som alla andra har rätt att tycka grejer, vilja förändra sånt jag tycker är fel. Men i det här vill jag verkligen verkligen fortsätta se vad som är intressant för mig, i min speciella situation och vad som är mer allmängiltigt.

Det är säkert väldigt viktigt för Bengt Ohlsson att han vågar skriva den där artikeln i D.N, han känner sig förhoppningsvis befriad av att kasta av sig saker han vantrivts med länge. Men hans känsla av grupptryck är på många sätt ointressant för andra, det är trots allt en rätt liten del av befolkningen som känner kulturvänsterns förlamande tryck över sig. Kanske är det ett stockholmsfenomen? Kanske ett övre medelklassfenomen? Jag begriper inte riktigt storheten att han vågar kasta av sig de där unkna klyschorna, i min vardag är det snarare så att de där klyschorna är svårare att säga än något mer, vad ska vi säga, nyliberalt och individualistiskt? Det är ju svårt att stå upp för sig själv, det är en evigt pågående process för alla, den har i Bengt Ohlssons fall med kulturvänstern att göra men det är ju inte innehållet utan känslan av grupptrycks som är det relevanta? Eller har jag missat något? Missade jag alla argument mot vänstern? den ideologiska diskussionen? Beksrivningen av hur han tycker nu när han äntligen kan andas frisk, individualistisk luft?

Detär tröttsamt att sakfrågor blandas ihop med ens egna upplevelser av sammanhanget de är i. Diskutera slussen eller diskutera grupptryck, det här blir halvkvävna visor som jag begriper allt mindre av ju mer jag tänker på dem.

Jag har inte samma erfarenhet av vänstern som Bengt Ohlsson, min erfarenhet är att det är så mycket djävla diskussion jämt jämt jämt. Allt ska analyseras och pratas sönder hela tiden. Visst har det funnits inslag av grupptryck som är kopplade till åsikter i mitt liv men det är ju inte så konstigt eftersom jag vuxit upp och alltid vistats i politiska sammanhang. Om jag hade ägnat min tid åt något annat är det där jag hade upplevt både positiva och negativa saker.  Lite så här, jag slutade vara vegan för att det slutade vara roligt då det var ett himla spionerande på varandra och en tävlan i att vara duktigaste veganen, det här gör att jag inte längre umgås med just de veganerna eller i just det sammanhanget men det gör inte att jag skrivet ett blogginlägg om hur idiotiskt veganism är. Okej?

 

 

 

 

 

10 år efter Göteborgskravallerna

June 14th, 2011 · · Bloggen 2 comments - Tags: , , ,

Jag tänkte att jag skulle skriva om Göteborgskravallerna. I flera veckor har jag tänkt att till 10-årsdagarna ska jag skriva om det. Men bara ordet gör mig upprörd. För mig var inte kravallerna det centrala utan att min naiva svartvita bild av etablissemang och rättssystem visade sig vara sann. Jag pratade med en vän i helgen om 80-talisterna och om huruvida vi är mindre engagerade än tidigare generationer. Vi pratade om Reclaim på Götgatan (kommer någon ihåg det? För mig var det där något ändrades. Jag var inte ens där men mötte en bekant, en äldre tjej jag såg upp till, gråtandes på kvällen efter att polisen avbrutit gatufesten). Vi pratade om EU-toppmötet. Jag är inte tillräckligt intellektuell och beläst för att göra de analyser som bör göras. Det jag kan göra är att berätta om några händelser som för mig är EU-toppmötet.

Vi satt på bussen ner till Göteborg. Det var försommar. Jag åkte med några vänner. Några av dem hade bestämt sig samma dag för att åka ner, de blev senare fast på Hvitfeldtska och satt på bussarna i timtal. Vi åkte buss genom Sverige och pratade om förra helgen, om fester och om hur det skulle bli i Göteborg. Inte en enda gång pratade vi om polisen, om vad vi skulle göra om det blev kravaller. Så naivt. Så illa förberedda.

Vi fick boende på Hvitfeldtska. Jag vaknade i ett klassrum och såg en, i mitt minne gigantisk, tysk kvinna pröva en gasmask. Jag kunde för mitt liv inte förstå vad hon skulle ha den till.

Vi sitter på skolgården och äter folkköksmat. Vi fick te i aluminiummuggar (i flera år efteråt hade jag kvar min). Plötsligt ser vi hur det ställs ner containrar runt skolgården.

jag var en av dem som lät polisen söka igenom mina väskor och ta mina personuppgifter för att komma ut från Hvitfeldtska. Mitt argument var att jag inte hade kommit till Göteborg för att sitta på en skola. I efterhand kan jag tänka att det mer handlade om rädsla från min sida. Jag kom ut, gick till demonstrationen vid Götaplatsen (var detta samma dag?). Vi gick ner längs Berzeliigatan, jag tittar åt vänster, in i parkeringshuset bredvid och ser att det är fyllt av poliser med hundar. Under de kravaller som sedan uppstår på Avenyn sitter jag på en tvärgata med två bekanta och väntar på att det ska vara säkert att komma ut.

Jag går längs kanalen och en man skriker åt mig att jag är en jävla fitta och vad fan gör jag i hans stad?

Jag är på festen på Vasaplatsen. Som jag minns det var det bara några hundra personer där. Några personer (som jag minns det max 10 personer) börjar ta upp gatsten. Andra försöker lugna ner stämningen. Polisen ringar in oss och höjer sina batonger. En vecka tidigare har jag och en bekant blivit misshandlade på Mariatorgets tunnelbanestation av väktare. Det här är första gången jag är rädd att bli skadad fysiskt av en person med rätt att använda sig av våldsmonopolet. En av de jag är med får en panikångestattack. Nu har polisen annat för sig då kravaller återigen har utbrutit. Vi kan ta oss till sjukvårdarna. När vi står och pratar med en sjukvårdare hör vi skotten. De är cirka 100 meter bort. Sjukvårdarna säger åt oss att springa (så dramatiskt det känns när jag skriver det här, som att jag försöker få det att bli en spännande berättelse. Det var spännande. Det var fascinerande att befinna sig mitt i händelsernas centrum. Ändå var det så jävla fruktansvärt hemskt när en sjukvårdare säger till oss, fyra personer varav en mitt i en ångestattack, att springa).

Vi träffar en bekant på gatan som undrar var vi bor. När vi förklarar att vi bott på Hvitfeldtska ser hon till att vi får sova i hennes väns lägenhet på en bäddsoffa.

En finlandssvensk tant skriker att “detta är beviset för att gud är borgare” när det regnar i Slottskogen innan den stora demonstrationen.

På mitt jobb dagen efter att jag kommer hem (jag arbetade med att kopiera papper på en mycket fin statlig myndighet) beklagar sig de gamla 68-rävarna över att ungdomarna har förstört allt det vänsterrörelsen byggt upp de senaste decennierna. Jag förstår inte ett ord av vad de säger.

En bekant beklagar sig i sin skunkdagbok över att demonstranterna har förstört allting. Själv var han på Hultsfred.

På sensommaren sitter jag i en bil och hör Ekot. Den första domen är avkunnad. Jag minns inte år men jag minns att det är en för mig helt ofattbart hård dom. Det gick inte ens att få in i mitt huvud att det här var verklighet. Att en av demonstranterna, bara några år äldre än jag, skulle få flera års fängelse för det som hänt.

Alla poliser förklaras oskyldiga.

Det är uppenbart för mig att jag inte kan skriva om det här utan att undgå att det blir dramatiskt, naivt och känslofärgat. Jag var naiv då, är det på vissa sätt även idag, mina tankar om förändring var naiva, det är de överlag när man är 19-år. Men mina naiva idéer om att “polisen är svin” förändrades till något mer konkret. Det blev en sanning istället för en blaséartad hållning som passade in i den värld jag levde i. För mig var EU-toppmötet ett gigantiskt misslyckande. Samhället vi lever i idag är på så många sätt det vi protesterade mot. Vad ska man känna för det? Vad ska man känna när äldre generationer beklagar sig över 80-talisterna, enligt dem, okunniga och icke-existerande syn på politik och samhällsförändring? Det enda jag vill är att visa upp det där jävla klippet jag år senare ser i ett tv-program om händelserna där jag plötsligt känner igen mig själv på Vasaplatsen, 19-år, skiträdd och säga att det som hände när vi försökte var att samhället visade oss vad orden repression och våldsmonopol betyder.

With our brothers and our sisters from many far off lands

February 28th, 2011 · · Bloggen No comments - Tags: , , , , , ,

Fackföreningar i Wisconsin har ockuperat stadshuset i protest mot en ny lag som försvårar för fackföreningar för offentliganställda. Nära 100,000 personer har deltagit i protesterna. I ett samhälle med allt fler osäkra anställningar, bemanningsföretag och en propagandaapparat som ständigt försöker hjärntvätta en att man ska vara tacksam för att ha ett arbete får jag gåshud av människors solidaritet och kamp för fackföreningarna. Efter att finanskrisen och det kapitalistiska systemet har slagit mot de utan fast anställning, de unga, de utan utbildning, de utan svenska som modersmål kommer de fortsätta slå mot den offentliga sektor. Det som händer i USA och Storbritannien kommer hända här.

Uprising in Wisconsin from TWU International on Vimeo.

Tack Johanna för filmtipset

Svartjobb och timanställningar

February 22nd, 2011 · · Bloggen No comments - Tags: , ,

Ytterliggare ett inlägg om det hippa och fräscha livet utan fast anställning utmålas som nu ska glorifieras och ses som något nytt.  Att frilansa har ju folk gjort ett bra tag. Även tidigare i historien var det något personer som bodde på Söder gjorde, fast då var det inte hippa mediepersoner boendes i andra hand i bostadsrätter för 2.1 miljoner som “giggade” utan arbetare och det räknades inte som något vidare roligt. Att vara daglönare var ett relativt vanligt sätt att hanka sig fram på. (Min pappa daglönade. På morgon, så tidigt det gick, tog man sig till Kolingsborg (!), fick ett nummer, om man hade tur också ett jobb och sen var det bara att att åka ner till hamnen och packa upp bananer,  städa på en byggarbetsplats eller, det värsta, att lasta av de ruttnande skinnfällarna från båtarna från Argentina (dom luktade “halv jävel”)). Det här var innan 1992 då bemanningsföretag olagliga vilket säger en hel del om den enorma förändring som skett i Sverige under de senaste decennierna. Liknande saker sker såklart fortfarande  men ofta med finare ord som timvikariat  och timanställning hos bemanningsföretag och alla skitanställningars allra heligaste: svartjobbet.

I Viktor Algrens bok Bollkastaren beskrivs på ett illustrativt sätt den nya verkligheten för unga människor. Det är en kompromisslös skildring av ett gäng unga personers slavande och tjuvande på Axels tivoli. Under en sommar reser vännerna runt i Sverige och jobbar på tivolit som inte är något annat än en stor smutsig byk fylld med obehagliga förmän och arbetskraft som likt slavar säljer karusellbiljetter och monterar pariserhjul. Enda sättet att dryga ut den usla lönen är att stjäla. I pillkastningsbås och lotteristånd stoppas sedel efter sedel undan. Lunchraster, 40 timmarsveckor och en vettig arbetsmiljö är bara att glömma. Men det intressanta är när huvudpersonen kommer till Skogaholm (omg, omg jag ska ALDRIG mer äta Skogaholmsbröd) och får en vit anställning är det så sorgligt tydligt att det inte är någon skillnad. Villkoren, otryggheten och maktpyramiden är minst lika pissig där. Och i Dokument inifråns Säljsekten syns det tydligt att det är samma sak där. Det nya proletariatet må ha snygga sneakers, pikétröjor och nya mibiltelefoner men de står inför samma osäkra förhållanden, omänskligt slitande och pissiga löner oavsett om det är svartjobb eller vita timanställningar.

Hamburger Hafenarbeiterstreik 1896 97 Stempeln der Streikkarten

apropå dokumt inifrån: säljsekten

February 21st, 2011 · · Bloggen No comments - Tags: , ,

Igår gick denna fantastiska dokumentär på svt 2. Fantastisk på så sätt att den på ett mycket konkret och slagkraftigt sätt skildrade hur den svenska arbetsmarknaden faktiskt ser ut för många ungdomar, unga vuxna och “vanliga” vuxna idag.

Att ha en fast anställning har (som Malin diskuterar här ) för många snarare blivit ett undantag än en regel. Jag är, precis som Malin, av åsikten att detta inte beror på fria och självständiga val av fria individer, utan snarare är en konsekvens av hur samhället i stort ser ut. Och jag tycker att dokument inifrån i gårdagens dokumentär på ett exemplariskt sätt demonstrerar vad dessa samhällsstrukturer leder till.

Jag är inte ekonomisk historiker utan sociolog, men har tyvärr inte ägnat så mycket tid åt arbetsmarknadsforskning, men jag har ändå några reflektioner kring dokumentären:

- Dokumentären visar på ett bra sätt att det som hänt på the phone house inte är ett resultat av enskilda maktgalna eller sadistiska individer, utan en konsekvens av en företagskultur som hänger samman med mer övergripande samhällsstrukturer. Ett exempel på detta är att man belyser hur en av intervjupersonerna i dokumentären, som är vettig och empatisk, när hon pressas till att ta chefsansvar behandlar sina underordnade på samma sätt som hon själv blivit behandlad, fastän att hon tycker att det är ett sugigt sätt att bete sig. På detta sätt menar jag att dokument inifrån lyckas kontextualisera

- Jag tycker dock att dokument inifrån kunde kontextualisera än mer. För är det inte så att anledningen till att folk inte klagar, finner sig och stannar kvar på the phone house är för att de inte har något alternativ? Som arbetslös ungdom/ung vuxen som aldrig haft en fast eller långvarig anställning står du utan sociala skyddsnät. Någon a- eller alfa-kassa får du inte, om du inte jobbat tillräckligt länge och under denna tid anslutit dig till en sådan, och för att få försörjningsstöd krävs att du bor själv och dagligen befinner dig i olika förnedrande sammanhang (jobbsök och praktikplatser). Dessutom har fackets ställning försvagats, vilket innebär att de andra jobb som finns tillgängliga för unga vuxna ofta har lika otrygga villkor som de på the phone house. Och skulle det inte kunna vara så att denna utveckling kan kopplas samman med den nyliberala politik som förts i Sverige de senaste decenniet?

Jag har säker missat en massa viktiga aspekter av dokumentären, men detta är iallafall mina spontana tankar.

FuckinELLE

February 19th, 2011 · · Bloggen 12 comments - Tags: , , , , , , , ,

Ibland köper jag ELLE, jag köper den för att jag gillar glanstidningar, för att jag gillar att slippa tänka, att bara vända glansiga blad med fina färger, fina klänningar och ibland någon form av konsumentvägledning. Jag tuggar i mig lama kvinnoideal, konsumtionshets och löjliga livsstilsrepotage om kändisar jag aldrig kommer kunna identifiera mig med. Men någonstans går min gräns och jag nådde den vid Camilla Björkmans artikel ”9-5 – NEJ TACK” i senaste numret.
Artikeln som handlar om den nya karriärtrenden ”att gigga” är så världsfrånvänd och oinsatt att den får sverigedemokraternas kulturpolitik att framstå som genomtänkt. Artikeln är rakt igenom en uppvisning i hur man genom en hel text totalt kan undvika kontextualisering av någon form. Det Björkman vill göra är att visa sina läsare, alltså unga kvinnor på väg in på eller nyligen etablerade på arbetsmarknaden, att det finns en ny trend, ”att gigga” i ”The gig economy”, denna trend går ut på att det är ohett att ha ett fast jobb och att det nya är att hoppa från olika projekt och konsultuppdrag, texten innehåller passager som:

”Men de senaste åren har någonting hänt: allt fler väljer bort det fasta jobbet till fördel mot flera olika. Plötsligt har folk så många jobbuppdrag att de knappt får plats på visitkortet”

”Varifrån kommer då vårt nya behov av att fly det trygga nio-till fem jobbet och hoppa runt bland olika gigs?”

Jag undrar, hur tänkte du här Camilla Björkman? Behövs det ens sägas att det är ytterst få som är så fria agenter att man själv kan välja att gå från ett fast jobb till en konsulttillvaro? Att få saker är så klass-, köns- och etnicitetsbetingade som just valen man gör och kan göra på arbetsmarknaden och framförallt att detta har allt att göra med det ekonomiska och politiska system man gör valen i? I Sverige har vi de senaste åren gått mot en ekonomi där allt fler arbetar inom service istället för produktion. Som en liten exportorienterad nation har vi alltid varit beroende av att vara flexibla, men tidigare har det varit stora företag som tillsammans med facken arbetat på nationell nivå för att få svenska företag och arbetare att anpassa sig snabbt och smidigt till världsmarknaden (se den svenska modellen). Idag är fackföreningarna svagare, företagen mer diversifierade och arbetslöshetsen högre vilket gör att människor blir tvungna att bli mer flexibla på individnivå. Detta är ingen trend som kallas the ”Gig-economy”, det är inget som som man ska göra en tipsruta i ELLE om och ge tips om hur man gör för att ”Börja Gigga”, det är inte någon generations behov av ”självförverkligande”, det är en strukturomvandling som pågått sedan början av 70-talet och något som folk generellt brukar vara jävligt medvetna om.

En person som Björkman intervjuar ang. denna trend är bloggaren/föreläsaren/krönikören/osv Karin Adelsköld, hon säger

”Det är så typiskt jante-Sverige, att du måste bestämma dig för vad du ska göra när du blir stor. Folk vill placera dig i ett fack och då går det inte att du gör lite allt möjligt”

Något som Adelsköld alltså vill. Förutom det bisarra i att jantelagen alltid släpas fram så fort någon form av entreprenör uttalar sig negativt om något så finns det faktiskt en viktig sak i det här uttalandet. Det om att placeras in i ett fack och då går det inte att göra allt möjligt.

Men det handlar inte om att någon vill placera dig i det där facket, under 1900-talet har det varit en kamp för väldigt många människor att ta sig in i det där facket. För i det facket finns socialförsäkringssystem, semesterersättning, pension, föräldraförsäkring, möjlighet att ställa krav på sin arbetsgivare om arbetsmiljö, schyssta villkor, trygghet. Saker som inte är helt lätta att uppbringa när man hoppat mellan anställningar, jobbat halvtid, gått in och ut på arbetsmarknaden. ”The gig economy” är egentligen inte ens något nytt för de senaste decennierna. Om du kollar på kvinnors arbetsliv så finns det inget som är så tydligt som just den här ”hoppigheten” Björkman beskriver.

I över hundra år kvinnor kämpat för att få ha rätt till heltid, rätt till att vara en del av ett arbetarkollektiv och kunna ställa krav, rätt till de socialförsäkringssystem som är knutna till anställning. Att ELLE publicerar denna text vänd till en grupp kvinnor vars arbetslöshet ligger på 24,6% och samtidigt säger att det är en trend att inte ha en fast anställning är som att pissa alla unga kvinnor, utom en extremt liten välbetald grupp med gemensam geografisk hemvist, klassbakgrund och utbildning, i ansiktet.

Camilla Björkman är webredaktör på ”Driva Eget”. Hon skall komma ut med en bok om karriär och entreprenörskap 2012. Man förstår hennes intresse i det här, det är visserligen skrämmande att hennes text är så otroligt ytlig och dåligt påläst, men det är ännu tråkigare att ELLE inte tar sina läsare på så stort allvar att om de nu tar in ett nyliberalt brandmanifest för nedmonteringen av den svenska modellen så kan de väl ändå ta in ett välskrivet sådant.

2 skitmyter om bostadsrätten

February 17th, 2011 · · Bloggen 8 comments - Tags: , , , , ,

Bostadsrätter alltså. Detta ska tydligen vara världens bästa grej och investering enligt typ alla som röstar till höger om Vänsterpartiet samt folk som skriver böcker i stil med Så blir du miljonär. De myter som finns om bostadsrätten odlas på varenda jävla tidingssida i morgontidningarna och i vartenda fika rum.

Myt 1
En bostadsrätt är en investering

Japp, det här stämmer ju. Om du är rik eller en bank. Om du redan är rik kan du nämligen betala din bostadsrätt med reda pengar och äger den faktiskt till största del själv. Om du är en bank kan du istället sko dig på den majoritet av bostadsrättsägarna som inte har några pengar. Är du inte rik är du extremt beroende av konjunkturen. Har du köpt din lägenhet när priserna är på topp är du i princip fast i din bostadsrätt. En mäklare tar 5% av försäljningspriset i avgift vilket innebär att du vid försäljning måste höja priset. Bor du i ett område som inte är superpoppis kan det här bli ett mycket stort problem.

Myt 2
När du bor i en bostadsrätt betalar du till dig själv
Ja, om du är rik. Annars betalar du till en bank. Att “betala till sig själv” kräver, precis som myten att en bostadsrätt är en investering, att du köper i en uppåtgående priskurva. Låt oss säga att du betalar 3% i ränta på ditt lån per år. Det innebär att för att kunna betala till dig själv så måste försäljningspriset öka med minst 3% per år plus de 5% som mäklaren kommer ta ut. Om du köpt en lägenhet för 900.000 och på något mirakulöst sätt investerat 100.000 själv samt tagit ett lån på 800 000% och säljer lägenheten efter 3 år måste värdet ha ökat till 1.017.000 för att du ska gå runt. Det är en ökning av värdet med mer än 10%.

Själva idén om bostadsrätten som en investering kräver en upptrissning av priserna. En upptrissning som banker, personer med en förmögenhet och mäklaren gör stora pengar på. För övriga personer är bostadsrätten en mycket osäker och dyr bostadsform. Var det någon som sa något om att krossa kapitalet?

Jag <3 industrialisering

February 10th, 2011 · · Bloggen One comment - Tags: , , , , ,

Jag tänker mycket på den industriella revolutionen just nu. Det är så himla fascinerande att historien av materiellt välbefinnande ser ut som en hockeyklubba och vi är på bladet. Skaftet är historien från jägar-samlar folk eller skriftspråket, från elden eller jordbrukets tillkomst, ja, oavsett hur långt skaftet är så har människor i tusentals år levt på en materiell nivå motsvarande dagens 3 dollar per dag och person (se nedan).

Självklart varierade fördelningen något över tid, inom samhällen och inom familjer men för i princip hela jordens befolkning så är det tre dollar per dag som gäller år ut och år in, under tusentals år. Men sedan händer det något, för typ 300 år sedan började helt plötsligt några länder i Nord-Europa att ändra sättet de producerar saker, på några få århundraden sker en dramatisk omvälvning som fler och fler samhället dras med i. På en i sammanhanget förbluffande kort tidsperiod mångdubblas människors, inte alla människors, men mångas, tillgång till mat och utbildning och är idag uppe i levnadsstandardnivåer som är 50 ggr högre än de som fanns bara några generationer bort. Detta betyder naturligtvis inte att distributionen av välståndet inte är FUBAR men det faktum att det finns en extremt mycket större kaka att allokera nu än för 100 år sedan är svårt att frångå.

Det ekonomiska tillväxt-paradigm som finns idag känns ofta som att det är kidnappat av nyliberaler, vilket gör att man som vänster blir utelämnad till att tycka att ekonomisk tillväxt är per se dåligt. Det är synd för ekonomisk tillväxt är fantastiskt, det är organisering av arbete, hur man utnyttjar resurser och allokerar materiellt välstånd i det rådande kapitalistiska systemet som är problemet.

Känslan av kraften

February 4th, 2011 · · Bloggen One comment - Tags: , ,

De senaste två veckorna har jag otaliga gånger nästan börjat gråta på spårvagnen när jag lyssnat på rapporteringen om den pågående revolutionen i Egypten. Det är så jävla fint, rörande och mäktigt när människor går samman och visar att det går att förändra saker. Dessutom är det ett sånt jävla “in your face” till alla liberaler och nyliberalers individhetsande.
Jag är inte kapabel att göra några analyser av den pågående revolutionen, men jag har några saker jag vill säga:
- Alliansen är fega jävlar (ingen överraskning iochförsig)
- Berlusconi är dum i huvudet
- Ett enat folk kan aldrig trampas ner!