Britterna startade sin kolonisering av Malaysia på Penang 1786. 171 år senare dvs. 1957 lämnade de landet. Georgetown, den stora staden på Penang, är idag världsarv tack vare alla kolonialbyggnader som lämnats. Jag kunde aldrig sluta fascineras över de reliker som fanns kvar där, inte de stora pampiga restaurerade, utan de bedagade halvraserade byggnader där man kunde se övervuxna tennisplaner från slutet av 1800-talet och där det kändes som att någon vit människa i tropikhjälp skulle glida ut ur dörren när som helst. Men förutom ett världsarv så har britterna lämnat efter sig ett land där deras metod ”divide and conquer” lämnat många spår. Som kolonisatörer så tänkte Britterna att ett enat homogent folk är ett dåligt folk så man plockade in kinesisk arbetskraft för att sköta handel och gruvdrift och på samma sätt blev indisk arbetskraft ditskeppad för att sköta gummiplantagen. De inhemska Malayerna blev någon form av allmän arbetskraftspool. Och genom att strukturellt gynna och missgynna olika etniska grupper skapade man splittring i landet. Denna etniska delning har hållt i sig och det finns fortfarande skarpa etniska gränser gällande språk, kultur, socioekonomi och politik. Jag tänkte ofta att det kändes så bisarrt att så gamla koloniala mönster fanns kvar, men sedan så insåg jag att det är ju bara lite drygt 50 år sedan Britterna lämnade.

Kan det dessutom vara så att någon tjänar på dessa delningar fortfarande? Ja, självklart. Vill man ha låga löner är det bra med en arbetsmarknad som är så splittrad som möjligt, kön, etnicitet, you name-it, allt som får människor att inte solidarisera sig som ett arbetarkollektiv.

Ett stående exempel här har ju varit turistindustrin, som liksom andra industrier är mycket intresserade av låga löner. Här kommer en anekdot från denna: Jag var faktiskt vid tidigare nämnda poolområden en dag för att det var enda chansen att bada och det var så himla varmt. Väl där så låg jag visserligen svalt under en palm men kokade istället inombords av det helt jävla absurda i att plötsligt vara i en värld där brittiska (och to be fair, även andra västerländska turister ink. mig själv) igen kunde ligga under palmer och skrika på unga män och kvinnor i uniform (jag skrek inte). När en brittisk tant nära mig började prata elefanter var jag tvungen att gå där ifrån eftersom jag var så upprörd.

För det här med att i princip alla som blev servade var vita och att alla som servade var bruna. Det är så himla svårt att prata om hudfärg utan att bli besvärad. Men att inte vilja prata etnicitet eller på engelska (race) är ju någonting man bara kan ha privilegiet att göra om man tillhör någon form av hegemonisk majoritet där viljan att inte se måste ses som ett maktutövande i sig snarare än en förstärkning av skillnad, eller? Och det var mycket märkligt att öht behöva tänka på sin vithet. En annan sak som jag också hade svårt att hantera var att min vitheten i form av att inte vara solbränd men vit blev som ett sätt för mig att ta avstånd från turisterna, att visa att jag är här för att arbeta, jag ligger inte naken på stranden eller vid poolen och steker mig som de andra västerlänningarna, jag är inte dem, jag är bättre. En konstig och obekväm tanke som visar mitt illa dolda behov av överlägsenhet och avståndstagande.

Och samtidigt, på ett nästan ännu konstigare sätt så blev min icke solbrända vithet för mig ett sätt att solidarisera med Malayerna. Med de tanter som vi intervjuade och som fascinerat tog på min hud och tyckte att den var exotisk, med de unga kvinnor som varje dag använder sig av de hudblekande medel, vit-kräm (som brunkräm fast tvärt om) och vita puder som fanns överallt i affärerna. Att vilja gå med på deras skönhetsideal, att vilja passa in med dem. Men förstärker jag inte samtidigt då en idé om en hudfärg som signalerar makt och pengar, gamla pengar och gammal makt. Jag vet verkligen inte hur jag kan tänka kring detta men sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att kolonialismen lever kvar i många aspekter, den präglar arbetsmarknaden, det politiska läget och inte minst i sättet hur vi tänker.