Tag: Penang

Separatism

En av de saker som jag tänkte mest på när jag var i Malaysia var den kvinnogemenskap och öppenhet som till viss del verkade möjliggöras av det stränga särhållandet mellan kvinnor och män. Malaysia är ett land där vissa provinser har sharialagstiftning. Män och kvinnor ur den malayiska delen av befolkningen är många gånger strikt skilda av religiösa regler i alla delar av landet.

Samtidigt upplevde jag att det i dessa avskilda rum fanns en frihet. Endast på basis av att vi hade samma kön var det som att en underförstådd gemenskap fanns. Att de erfarenheter och regler som vi delade innebar en samhörighet som infann sig mycket lättare än i västerländska kontexter. Och att det i denna gemenskap fanns en styrka och solidaritet. På platser de mest religiösa männen hälsade genom att lägga handen på sitt eget hjärta och nicka istället för att ta i min innebar ofta mötet med kvinnorna kindpussar och en hand på armen när man pratade. Det starka skillnadgörandet möjliggjorde alltså ett lättillgängligt vi.

När jag läser en viss sorts bloggar, ni vet, bloggar med en lätt oskärpa och mjuka färger i alla bilder tänker jag alltid på hur dessa skapar en liknande genusbetingade avskildhet. Bilderna är nästan alltid på klänningar, balettdansöser, Paris i motljus, bakelser och blommor. Där finns nästan bara bilder på kvinnor. Ibland finns ett heterosexuellt begär i bakgrunden gestaltat i en pojkvän, man eller en kommentar om pojknackar men oftast är dessa så extremt segregerade miljöer att man inte ens behöver ett ”no homo”. Det finns egentligen bara ett kön här. I dessa miljöer verkar också kvinnor ha alla positioner, de står framför och bakom kameran, de skriver, är konsumenter och producenter.

Jag tycker att det är intressant att extremt genussegregerade miljöer parallellt med att skillnadgörandet och upprätthållandet av olika maktpositioner i samhället också möjliggör en frihet från dessa maktpositioner. Det innebär inte att jag tycker att en praktik av särhållning och påföljande hierarkisk uppdelning är något bra. Jag tycker bara att det är intressant att se hur ett genuskodat och i vissa fall institutionellt påtvingat eget rum också verkar kunna innebära möjligheter att verka i en kontext så långt ifrån den andre att man kan skapa sina egna regler. Att stark reglering också parallellt kan skapa frihet.

För empiriska exempel:
http://silversagablog.blogspot.com/

http://moncheriblogg.blogg.se/

http://damernasvarld.se/emma/

http://rodeo.net/niotillfem/

http://www.accordingtoannika.com/

http://volang.elleinterior.se/

http://miriamskafferep.blogspot.com/

Greetings från Kolonialismen

Britterna startade sin kolonisering av Malaysia på Penang 1786. 171 år senare dvs. 1957 lämnade de landet. Georgetown, den stora staden på Penang, är idag världsarv tack vare alla kolonialbyggnader som lämnats. Jag kunde aldrig sluta fascineras över de reliker som fanns kvar där, inte de stora pampiga restaurerade, utan de bedagade halvraserade byggnader där man kunde se övervuxna tennisplaner från slutet av 1800-talet och där det kändes som att någon vit människa i tropikhjälp skulle glida ut ur dörren när som helst. Men förutom ett världsarv så har britterna lämnat efter sig ett land där deras metod ”divide and conquer” lämnat många spår. Som kolonisatörer så tänkte Britterna att ett enat homogent folk är ett dåligt folk så man plockade in kinesisk arbetskraft för att sköta handel och gruvdrift och på samma sätt blev indisk arbetskraft ditskeppad för att sköta gummiplantagen. De inhemska Malayerna blev någon form av allmän arbetskraftspool. Och genom att strukturellt gynna och missgynna olika etniska grupper skapade man splittring i landet. Denna etniska delning har hållt i sig och det finns fortfarande skarpa etniska gränser gällande språk, kultur, socioekonomi och politik. Jag tänkte ofta att det kändes så bisarrt att så gamla koloniala mönster fanns kvar, men sedan så insåg jag att det är ju bara lite drygt 50 år sedan Britterna lämnade.

Kan det dessutom vara så att någon tjänar på dessa delningar fortfarande? Ja, självklart. Vill man ha låga löner är det bra med en arbetsmarknad som är så splittrad som möjligt, kön, etnicitet, you name-it, allt som får människor att inte solidarisera sig som ett arbetarkollektiv.

Ett stående exempel här har ju varit turistindustrin, som liksom andra industrier är mycket intresserade av låga löner. Här kommer en anekdot från denna: Jag var faktiskt vid tidigare nämnda poolområden en dag för att det var enda chansen att bada och det var så himla varmt. Väl där så låg jag visserligen svalt under en palm men kokade istället inombords av det helt jävla absurda i att plötsligt vara i en värld där brittiska (och to be fair, även andra västerländska turister ink. mig själv) igen kunde ligga under palmer och skrika på unga män och kvinnor i uniform (jag skrek inte). När en brittisk tant nära mig började prata elefanter var jag tvungen att gå där ifrån eftersom jag var så upprörd.

För det här med att i princip alla som blev servade var vita och att alla som servade var bruna. Det är så himla svårt att prata om hudfärg utan att bli besvärad. Men att inte vilja prata etnicitet eller på engelska (race) är ju någonting man bara kan ha privilegiet att göra om man tillhör någon form av hegemonisk majoritet där viljan att inte se måste ses som ett maktutövande i sig snarare än en förstärkning av skillnad, eller? Och det var mycket märkligt att öht behöva tänka på sin vithet. En annan sak som jag också hade svårt att hantera var att min vitheten i form av att inte vara solbränd men vit blev som ett sätt för mig att ta avstånd från turisterna, att visa att jag är här för att arbeta, jag ligger inte naken på stranden eller vid poolen och steker mig som de andra västerlänningarna, jag är inte dem, jag är bättre. En konstig och obekväm tanke som visar mitt illa dolda behov av överlägsenhet och avståndstagande.

Och samtidigt, på ett nästan ännu konstigare sätt så blev min icke solbrända vithet för mig ett sätt att solidarisera med Malayerna. Med de tanter som vi intervjuade och som fascinerat tog på min hud och tyckte att den var exotisk, med de unga kvinnor som varje dag använder sig av de hudblekande medel, vit-kräm (som brunkräm fast tvärt om) och vita puder som fanns överallt i affärerna. Att vilja gå med på deras skönhetsideal, att vilja passa in med dem. Men förstärker jag inte samtidigt då en idé om en hudfärg som signalerar makt och pengar, gamla pengar och gammal makt. Jag vet verkligen inte hur jag kan tänka kring detta men sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att kolonialismen lever kvar i många aspekter, den präglar arbetsmarknaden, det politiska läget och inte minst i sättet hur vi tänker.

Greetings från miljön

Nr. 3. Miljö.
Hållbar utveckling är ju ett populärt begrepp i både det allmänna och akademiska sammanhang. Som jag tänker handlar hållbar utveckling om dilemmat kring hur mycket man kan exploatera en resurs, t.ex. en plats, en råvarufyndighet eller arbetskraft utan att den förfaras och inte längre kan generera värde, materiellt eller immateriellt.
För att kunna utveckla Penang byggde man en bro till fastlandet. Den blev till slut en av Sydostasiens längsta och man var tvungen att schakta bort (muddra bort?) massor av bottensediment för att bygga den. Detta frigjorde tungmetaller samt rörde upp så mycket slam att havet kring nästan hela Penang är grumligt, fortfarande nu, 26 år senare.
I havet finns även massa utsläpp som kommer från fabrikerna. Vilket får mig att tänka på det sjuka i att Svenska företag säljer sina utsläppsrätter (som de fått gratis av naturvårdsverket) till t.ex. Svenska företag lokaliserade i Globala syd så de kan förorena luften där och man i Sverige kan ha ren luft, konsumera billiga varor och dessutom alltså tjäna pengar på att de har varit så ”duktiga” och inte släppt ut alla utsläppsrätter.

Iaf, tillbaka till Penangs vatten. För en annan sak, och detta kan ses som en kvalificerad gissning från min sida (eller rena spekulationer), som jag tänker händer i vattnen kring Penang är att utsläppen går ut i princip orenat. För när man ökar antalet invånare snabbt men pengarna inte stannar på platsen har man inga pengar att rena utsläpp för, vare sig industri- eller avloppsutsläpp. Det är svindyrt att rena sådana utsläpp så frågan är om inte vattnet som släpps ut från Penang endast är mekaniskt renat dvs. med galler vilket betyder jävligt dirty waters.

Slutsatsen är alltså att Penangs vatten nu är så förorenat och grumligt att de paradisstränder som tidigare var turistindustrins stora tillgång inte finns kvar och man har fällt krokben för sig själv. Detta kompenseras dock genom hotellkomplexens etniskt rensade poolområden vilket ju är praktiskt för turisterna eftersom de då helt slipper vistas i offentliga miljöer. Men för dem som inte har råd att betala in sig på pooler så blir det helt enkelt så att man få bada i smutsigt hav eller inte bada alls och havets immateriella värden som rekreationsområde går alltså förlorat till följd av exloatering.

En annan sak med vattnen som inte är särskilt hållbart och där man kan se ett exempel på hur materiella värden går förlorat är de massiva Japanska trålare (stora jävla fiskebåtar) som industri-tömmer vattnen på fisk. Detta gör att fiske, som tidigare varit en mycket viktig inkomst på ön, inte längre lönar sig pga det finns ingen fisk. Istället används fiskebåtarna till att köra organiserade turer med turister. Lågt betalda servicearbeten igen alltså.

Jag vill poängtera här att jag inte har något emot servicearbeten per se. Det är förhållandena under vilka de utförs som jag tycker är problematiskt.

Greetings från turistindustrin

Vykort nr. 2. Bilden visar en bygata med hotellkomplex i bakgrunden. De som bor i byn, och har bott där i decennier, har dagarna innan fått besked om vräkning. Samtliga hus ska rivas för att ge plats åt fler hotellkomplex och lägenhetshotell där turister och expats som jobbar för företagen i frihandelszonerna ska flytta in. De som bor i byn har inga juridiska rättigheter eftersom de bor på ofri-grund dvs de äger inte marken huset står på.

Genom att riva alla byar och flytta in människorna som bor där i slitna lägenhetskomplex håller turistindustrin på att ta över ön. De befintliga institutioner som finns i byarna i form av informella trygghetssystem eller kreditsystem rivs ner, de kommer förhoppningsvis att ersättas av en väl fungerande välfärdsstat som någon gång byggs upp men problemet är att den inte finns än.
Den mångfald av ekonomisk aktivitet och kunskap som finns i byn är inte heller lätt att upprätthålla i en lägenhet vilket gör att lågt betalda servicejobb i turistindustrin ofta blir enda möjlighet till försörjning. Bolagen som äger hotellen har oftast samma ägarstruktur som i förra vykortet dvs att kapitalet som investeras från början är utländskt, ägarna utländska och pengarna försvinner iväg från Malaysia när de börjar rulla in.

En annan helt sjuk sak som Anja berättade men som inte gäller Malaysia- Anja är alltså ca världens coolaste person och den som jag ivrigt följde och lärde mig übermycket av i Malaysia. Hon borde antagligen stå som källa för det mesta av vad jag skriver men med den brasklappen att om något är fel så är det antagligen min missuppfattning och inte hennes misstag som är grunden- Jo, hon undervisar iaf om turistindustrin i Sydostasien och berättade att den Thailänska turistindustrin har sin bakgrund i att man skeppade amerikanska soldater dit för ”rest and recreation” under Vietnamkriget. Eftersom de var helt förstörda och krigsskadade av ett extremt traumatiskt krig så utgjorde de en konsumentgrupp som efterfrågade jävligt destruktiva saker. Typ alkohol, prostituerade, droger, våld. När sedan kriget tog slut och soldaterna försvann hade man alltså byggt upp en sjukt vidrig industri som behövde nya kunder. Dessa kom med backpackers och massturism.

Greetings from the global economy

Jag har varit i Malaysia i ett par veckor, närmare bestämt på/i ön/delstaten Penang. Penang är lite som en theme-park för olika aspekter av vad som är problemet med kapitalismen. Här kommer ett första vykort därifrån. Bilden visar Bayan Lepas, den stora frihandelszonen som ligger på öns södra del. Förutom det faktum att det är någonting i grunden fucked med att företag flyttar till områden där de kan betala arbetare extremt låga löner så tyckte jag att det var extremt jobbigt att se hur man i zonen (och utanför) som ett skolboksexempel drar nytta av en stratifierad arbetsmarknad där migrantarbetare oftast faller sämst ut. Jag blir också mycket provocerande att tänka på hur neoklassiska teorier säger att kapitalismen till slut ska utjämna globala löneklyftor och bidra till en levnadsstandardshöjning overall när företag flyttar till låglöneområden, samtidigt som kapitalet i frihandelszoner är utländskt från början till slut och vinsten inte ens stannar i landet. I Bayan Lepas produceras det också mycket elektronik, vilket gör att det finns en ”svans” av informella produktionsstrukturer utanför zonen där man återigen kan dra nytta av föreställningar kring t.ex. genus och arbete och betala kvinnor som arbetar i hemindustrin jättelite pengar samt inte ge dem pensioner, arbetslöshetsförsäkring eller sjukersättning. Men vi kan köpa billig hemelektronik och det är ju gött!