Tag: politik

kampen sorgen kyssen och allt det andra

Ibland vet du inte vad du saknat förrän du stöter på det och inser hur ovan du är. Som det här med vilka du läser om i tidningsreportage. Jag har läst reportagesamlingen Kampen Sorgen Kyssen där berättelserna handlar om människor inom arbetaryrken, det är reportage från tidningen efter arbetet och det är först när jag läst klart som jag inser att jag nästan aldrig läser skildringar av det här slaget.  (Och då läser jag ändå arbetaren och ETC slaviskt varje vecka…) Det handlar mycket om arbetsskador och de som utsätts för dem, om nedskärningar och de som utsätts för dem. Och jag saknar det här i andra medier, t.ex när jag läser om småbarnsföräldrar i svd och de tar upp stress från jobbmail, att känna press att hämta tidigt på dagis samtidigt som en ska avancera på jobbet. Det är en självklarhet att det är ett kontorsjobb eller chefsjobb som beskrivs i sådana artiklar. Inget om att ett stressmoment kan vara att en är trött efter en dag i buller, att kroppen är trött av fysiskt tungt arbete när det ska hämtas från förskolan. Det är som att de med arbeten som till stor del utförs kroppsligt inte existerar, de har visst inget livspussel som ska pusslas ihop? Hänger det här ihop med att vi bara är en lycklig medelklass numera, ingen får påpeka att deras kejsare är naken och utförsäkrad? Det är en skam att facket och socialdemokratin lagt ner kampen om medieutrymmet och ägandet, en djävla skitskam är det. Och jag tänker på när det gick en reklam för några år sedan som handlade om hur samhället skulle se ut om vi inte betalade skatt, kommer inte ihåg vilka som stod bakom men det var skattefinansierat iaf. Och den reklamen fick dras tillbaka för staten ska inte syssla med påverkan. Så alltså, i konflikten om skattepolitik får skattebetalarnas förening (som har det mest ironiska namnet ever, de vill ju inte betala skatt!) göra reklam och berätta sin ståndpunkt men de som vill ha skatter och vill visa vad de går till, de ska hålla sig på mattan. Eh, olika regler much?

Det vore intressant om en kunde göra samma räkneexempel av klassbakgrund som många gör av könrepresentation, jag vet att det är mer komplicerat men det vore väldigt intressant ändå och jag kan lova att det skulle ge mycket intressant information om hur vårt klassamhälle ser ut. Det är ju inte alla som kan få den insynen bara genom att ringa sina föräldrar och höra dem prata om sina krämpor.

Och jag rekommenderar verkligen Kampen sorgen kyssen, för alla som behöver bli påminda eller bara läsa om sin egen verklighet för en gångs skull.

United states of sweden

Jag har precis läst Den amerikanska högern av Martin Gelin och känner att den lika gärna kunde hetat ”en analys av den svenska politiken” med ett antal ledsna smileys efter. Jag vill inte se likheter, visst har jag läst att nya moderaterna hämtat inspiration av förändringen hos republikanerna men hade inte fattat varken vad republikanerna har blivit eller i vilken omfattning. Här är några spridda reflektioner över saker jag tänkte på när jag läste boken (som jag verkligen rekommenderar och det inte endast för att den beskriver Johan Norbergs frisyr som levnadsglad!)

”Problemet är inte att det finns ett par sådana röster på högerkanten. Det bredare problemet i rörelsen är att man har en otålighet inför minoriteter som klagar på rasism. Man tar inte verklig rasism på allvar. Många konservativa är mer bekymrade över att bli anklagade för rasism, än över faktisk rasism. Så problemet är inte att det finns för mycket rasism, utan för hög tolerans för rasism” Ramesh Ponnuro, redaktör på National Review

Det är så här det känns att logga in på facebook. Överallt alla dessa åsikter om att PK-maffian klagar och klagar, hur vidrigt det är med folk som aldrig är nöjda.  Eller den härliga logiska kullerbyttan där ett påpekande av förtryck i sig ses som förtryckande. Säger du att kvinnor tjänar mindre än män??!! Varför gör du kvinnor till offer för??!!

 ”Dessa nedskärningar tvingade demokraterna att liera sig med sina fattigaste väljare, samtidigt som medeklassen inte riktigt såg dem som sitt problem. Man slog därmed in en kil mellan demokraternas två viktigaste väljargrupper, samtidigt som man stärkte banden mellan medelklass och höginkomstagare”

(Om när Reagan kraftigt sänkte stöd och bidrag till de fattigaste)

Det är ju det här som socialdemokraterna värjer sig emot, de vill inte attrahera den allt större grupp fattiga och maktlösa utan vill nå samma medelklass som aldrig kommer att rösta på dem när de vinner så mycket mer på att rösta på alliansen. Och det är den här gruppen som används som politiskt slagträ då det förväntas att socialdemokraterna ska ta ansvar för den.

”Målet med att prata om bidragsdrottningar var strategiskt: att få välfärdstaten att framstå som misskött och korrupt, samtidigt som man stärkte bilden av fattiga som som en grupp som var lata, opålitliga och egentligen inte hade någon lust att arbeta. ”

(Ronald Reagan kampanjade genom att lyfta fram så kallade bidragsdrottningar som sades ha masa olika falska identiteter och ägna ina liv åt att lura av staten bidrag, en del av dem namngavs och de fanns men deras lurendrejeri var extremt överdrivet)

Hello valkampanjen 2008 och allt fusk med bidrag som visade sig vara båg   men det minns väl ingen nu?

”Bush sålde sina skattesänkningar med ett argument om att ´varje servitris i USA nu får mer pengar i fickan´. Under de kommande tio åren skulle en servitris, med Busch skattepolitik, få ungefär 74 dollar mer om året, tack vare skattesänkningar, medan den rikaste procenten i landet skulle få i snitt 34 000 dollar om året i skattesänkningar”.

Well Hello skitalliansens skitstrategi som funkade så bra. (tusen skitarga  smileys)

”De flesta amerikaner föreställer sig att de också kan bli rika en vacker dag. Att attackera de rika är att attackera den framgång som alla strävar efter. Amerikansk populism fokuserar alltså sällan på det som européer skulle kalla överklassen, utan snarare ´snobbarna. Det som brukar kallas kulturellt kapital – till exempel Ivy League-utbildning, europeiska matvanor och de sysselsättningar som associeras med priviligierade eliter – blir därmed en mer tacksam måltavla för amerikanska populister.”

Det ser lite annorlunda ut i Sverige men visst kan verklighetens folk-strategin sorteras in här och allt hetsande mot någon slags PK-maffia som jag himla gärna skulle vilja träffa (den verkar vara jättevanlig men hatar tydligen mig för jag märker aldrig av den :(  ). Föraktet för det intellektuella.

 

överdrivet positivt inlägg men rätt gött ändå.

 

Sånt här gör mig glad! Andelen som tycker att vi har för stor invandring minskar, nu är den 41 %, det är ju högt men det innebär samtidigt att mer än hälften inte tycker det. Och 1993 var det 65% som tyckte att invandringen var för hög.

Jag tänker att det är viktigt att bli påmind om sånt här också. Inte för att jag är en goda nyheter-typ men ibland, mellan allt vidrigt behövs hopp! Trots SD i riksdagen så går det åt rätt håll.

Dessutom är frågan inte särskilt långt ut på rasistkartan, jag tycker att det verkar vara en rätt vanlig inställning även hos folk som jag inte skulle sätta i något främlingsfientligt fack. Något som nästan är okej att säga även runt mitt pk-köksbord.

Så, det var mitt lilla glädjeämne idag, tack och hej!

 

(och insåg att det här nog är enda inlägget jag inte taggat med nyliberal skitmoral och/eller Ida är arg…)

 

varför jag hatar RUT

Sånt här gör mig så ledsen, speciellt kommentarsfältet. Kräks i munnen.

Vi måste prata om det här, det är du och inte jag. Det är verkligen du. Det äcklar mig det här med städhjälp på ett sätt som jag ändå blir förvånad över. På ett sätt, lönearbete som lönearbete, vad blir värre av att det är i ditt hem och inte på din arbetsplats? Typ det mesta ändå. Det handlar om hur vi ser på varandra, städhjälp är klassamhällhet i sin renaste form, där någons tid uppenbarligen är så mycket viktigare, där en part är viktigare, öga mot öga. Det äcklar mig.

Och det äcklar mig hur medelklassen vill leka överklass, hur städhjälp är ett sätt att känna att en är med i det vinnande laget. Om en inte har städhjälp fast behöver det är en lite lurad. Som en person jag känner sa ”men om inte jag använder RUT gör någon annan det!” eh nej, det gör ingen annan. Då går skattepengarna t.ex till vård skola omsorg. Det är ingen rättighet att få skattesubventionerad städhjälp och det var inte så längesedan ingen kunde hävda det heller. Men nu kan ni, nu går det att prata om städhjälp i termer av hur gott det luktar, hur mycket tid en får med familjen, hur skönt det är. Det är inte okej.

Det är väl klart att det är gött att någon städar åt en men det finns ju sjukt många saker som är gött som en ändå inte gör. Typ har en sån slav med stort palmblad som fläktar en. En liten gumma som tar bort melonkärnorna åt en.

Sen tycker jag det är konstigt att det inte är en debatt om hur det är att jobba hos någon annan, i dess hem. Det finns ju en allmän förståelse och en diskussion om det problematiska med personlig assistans utifrån det perspektivet. Där är det ett erkänt problem att som anställd vara så nära den en jobbar för, att ha väldigt lite rättigheter men desto mer skyldigheter. Varför finns inte den diskussionen när det kommer till städhjälp i hemmet? Städerskor jag känner vittnar alla om hur de känner sig som pigor eller tjänstehjon regelbundet, varför tas det aldrig upp?

Att städa som yrke är extremt slitigt och tungt, hur kan vi skapa fler tunga arbeten när vi borde få det bättre, när vi skulle kunna ha möjlighet till något annat? Dessutom arbeten utan tillräckliga hjälpmedel för att göra det drägligt, hur kan det vara självklart med t.ex möbleringsregler som är anpassade för städ i offentlig miljö men något vi fullkomligt skiter i när det kommer till hemmiljö?

Och om det nu är så fantastiskt med städhjälp och en har råd med det, varför måste en då använda skattepengar till det? Varför utnyttja RUT? Våra skattepengar ska inte gå till saker folk klarar av själva, hur svårt ska det vara?

Varför kan vi inte bara ställa tillbaka klockan några år, då pigjobb fortfarande sågs som just pigjobb och inte sågs som något självklart för de som har råd och hellre har det gött än städar. Vem fan har inte det liksom?

 

Only here for the fight

Jag har nästan alltid jobbat inom serviceyrken i områden där folk har det bra ställt, såna ställen som det skulle kunna gå klasshatsresor till. Oftast gillar jag mitt jobb, vill aldrig byta från mitt nuvarande och sådär. men ibland, ibland är det nästan ett arbetsmiljöproblem det här. Jag tycker det borde vara förbjudet att låta mig på arbetstid behöva höra att det inte finns några klasser längre, att miljörörelsen är en bluff, att folk som inte har pengar inte heller ska äta, att det är så praktiskt att få lite tjejtid i familjen genom att ta med dottern till Thailand i två veckor, att få frågan om offentlig sektorn verkligen behövs. och jag får bara tacka och ta emot. Det här är så extremt frustrerande och jag biter samman mina käkar och önskar att jag kunde tro på att det är jag som vinner tillslut. För det är ett krig och om du inte fattar det är det för att du är för priviligerad.

Vad ska jag göra av min gråt, var ska jag göra av känslan av att jag är ett tjänstehjon?

Det här är en så liten del av mitt jobb, jag vet det men ändå, ibland får det mig att gå hem i snöfall och önska att det var ok att bah “nej, du får inte säga så till mig du får knappt tänka det för dig själv”

Partiledarna om tvångssteriliseringarna

Här är en kort och bra sammanfattning av vad som sas under partiledardebatten i Riksdagen (jag antar att det är därifrån). Sammanfattningsvis kan vi väl konstatera att vi inte gillar Göran Hägglund och att han är DUM I HUVUDET.

det här blir resultatet när logiken brister.

Vill bara tipsa om det här inlägget apropå Siskas förra mycket smarta inlägg. Och bloggen i helhet också, särskilt om du är lite osunt intresserad av t.ex författaren Bengt Martin (t.ex kanske du har döpt din katt efter honom..ehrm) eller bara gillar smarta och nördiga litteratur- och genusinlägg och bilder på söta katter.

Det var först när jag läste den här texten som det på riktigt gick in i mig vilket stort beslut du som transsexuell tvingas ta. Och detta på grund av ett litet parti (2,9%!) verkligen inte kan släppa idén om att alla är likadana och om de inte är likadana ska de tvingas. I det här fallet är KD lite som mellanstadiebarn som bah “men guu, så kan det ju inte vaaaara! vad äckligt att män kan få barn!”

Vad är logiken bakom kravet på tvångssteriliseringarna?

Jag hoppas ni alla vet detta, att i vår kommer ett nytt lagförslag kring könsbyten som innebär att för att genomgå ett könsbyte behöver du inte längre vara ogift eller svensk medborgare. Du måste dock vara över 18 år och bli steriliserad, du får inte behålla ägg eller spermier. Att ett modernt samhälle ställer krav på tvångssteriliseringar är barbariskt, vidrigt och pinsamt. Att KD har fått igenom det kravet är märkligt och visar på att den borgliga regeringen uppenbarligen bara tycker att den liberala tanken om individens bestämmanderätt nog inte var så viktig när det inte är pengar inblandade. För vad är det här om inte ett bevis för att den borgliga regeringens liberala ord bara räknas när det är pengar inblandade? Vi får välja var barn ska gå i skola, hur vi ska spendera våra pengar, vem som ska tvätta oss när vi blir gamla men om vi ska byta kön (vilket kostar samhället pengar) så har vi inte rätt att skaffa barn, att av kärlek sätta en ny människa till världen. Var den liberala tanken så lite värd?

Jag kan se logiken bakom fas 3, logiken bakom utförsäkringar, logiken bakom den allt mer segregerade skolan som är resultatet av elevernas rätt att välja,  logiken bakom rutavdrag och logiken bakom skattesäkningar. Den borgliga regeringen är en (ny)liberal regering och där sätts tron (eller kravet) på individen främst. Hur kan samma regering som tror att utförsäkradeär individer som är kapabla att klara sig själva utan pengar, för det är viktigt att tro på att individen är kapabel, samtidigt tro att individen som gått igenom ett helvete för att få byta kön inte är kapabel att ta hand om barn? Jag ser ingen som helst logik i det beslutet. Det jag ser är en regering som vägrar människor rätten att bli föräldrar, som ger efter för Kristdemokraternas vidriga människosyn och uppenbarligen inte prioriterar transpersonernas rättigheter. Om jag var liberal hade jag skämts.

när ska det egna jaget rinna av bengt ohlsson?

Jag läser tillslut den där Bengt Ohlssonartikeln i D.N där han säger att det är ok att vara höger och kulturell. eller vad han nu säger? För vad säger han, vad menar han? Han pratar mest om att han är trött på klyschor och på  att räta in sig i ledet. Och det får han väl vara, det blir vi alla ibland. Trötta på att vi inte säger ifrån hela tiden, att det ibland värker lite någonstans i kroppen för att vi var flata och kom på först i efterhand vad vi borde ha sagt. Mitt intryck av artikeln är att han ändå, trots att han nu vågar gå utanför ledet och andas frisk luft (eller någon annan lika trött klyscha, det fanns några stycken i artikeln..) inte säger något egentligen. Han pratar om grupptryck men inte vad som är själva innehållet. Vad skulle en kultursyn utan den förhatliga vänsterprägeln innebära? Vad mer än själva grupptrycket är han emot? Det är lite som att vara emot krig. Jag gillar inte när jag tvingas på en åsikt. nehej, men vem gör det? Och är det så intressant?

Jag är dålig på att blogga, det är inte det att jag inte tycker saker för det gör jag hela tiden. Det är mest så att jag sällan tycker de är riktigt viktiga för någon annan än mig själv, jag är förbannad typ jämt men ändå tycker jag inte att jag har rätt att uttrycka mina åsikter. Jag ska jobba på det här för det är klart att jag precis som alla andra har rätt att tycka grejer, vilja förändra sånt jag tycker är fel. Men i det här vill jag verkligen verkligen fortsätta se vad som är intressant för mig, i min speciella situation och vad som är mer allmängiltigt.

Det är säkert väldigt viktigt för Bengt Ohlsson att han vågar skriva den där artikeln i D.N, han känner sig förhoppningsvis befriad av att kasta av sig saker han vantrivts med länge. Men hans känsla av grupptryck är på många sätt ointressant för andra, det är trots allt en rätt liten del av befolkningen som känner kulturvänsterns förlamande tryck över sig. Kanske är det ett stockholmsfenomen? Kanske ett övre medelklassfenomen? Jag begriper inte riktigt storheten att han vågar kasta av sig de där unkna klyschorna, i min vardag är det snarare så att de där klyschorna är svårare att säga än något mer, vad ska vi säga, nyliberalt och individualistiskt? Det är ju svårt att stå upp för sig själv, det är en evigt pågående process för alla, den har i Bengt Ohlssons fall med kulturvänstern att göra men det är ju inte innehållet utan känslan av grupptrycks som är det relevanta? Eller har jag missat något? Missade jag alla argument mot vänstern? den ideologiska diskussionen? Beksrivningen av hur han tycker nu när han äntligen kan andas frisk, individualistisk luft?

Detär tröttsamt att sakfrågor blandas ihop med ens egna upplevelser av sammanhanget de är i. Diskutera slussen eller diskutera grupptryck, det här blir halvkvävna visor som jag begriper allt mindre av ju mer jag tänker på dem.

Jag har inte samma erfarenhet av vänstern som Bengt Ohlsson, min erfarenhet är att det är så mycket djävla diskussion jämt jämt jämt. Allt ska analyseras och pratas sönder hela tiden. Visst har det funnits inslag av grupptryck som är kopplade till åsikter i mitt liv men det är ju inte så konstigt eftersom jag vuxit upp och alltid vistats i politiska sammanhang. Om jag hade ägnat min tid åt något annat är det där jag hade upplevt både positiva och negativa saker.  Lite så här, jag slutade vara vegan för att det slutade vara roligt då det var ett himla spionerande på varandra och en tävlan i att vara duktigaste veganen, det här gör att jag inte längre umgås med just de veganerna eller i just det sammanhanget men det gör inte att jag skrivet ett blogginlägg om hur idiotiskt veganism är. Okej?

 

 

 

 

 

rädda välfärdsstaten, sluta skilj er!

Nu är det ju diskussion om skilsmässor igen. den går ungefär såhär: skilsmässor är nästan aldrig bra, skilsmässor är ibland bra. Ofta är det KD som tycker de är mest dåliga och Maria Sveland som tycker de är mest bra. Jahapp, inget nytt under solen liksom. MEN, ibland kan den här diskussionen visst bli helt fascinerande och få debattörer att vända helt om och gå emot allt de i vanliga fall tycker. och det är ju alltid roligt!

T.ex det här stycket som är en del av en debattartikel av Charlie Weimers där han ifrågasätter bilden av den lyckliga skilsmässan som den nya antologin Happy,happy tar upp.

 Vidare kan familjesplittringar skapa ojämlika livschanser i barns liv och orsaka en press på välfärdsstater som ursprungligen byggdes upp utifrån en premiss om familjestabilitet.

Att stanna ihop eller skilja sig är en privatsak. Men frågan om hur vi, samhället, ser på skilsmässor är politisk, eftersom de ekonomiska och sociala följderna av Svelands och Wennstams elitfeministiska agenda för fler skilsmässor skulle få hanteras av en ständigt växande välfärdsstat.

Kolla här, den här typen av argument brukar ju vara förbehållna av vänsterfolk som jag som gärna pratar struktur men här är det alltså en representant för KD. Samma KD som anför valfrihetsargument när det kommer till nästan all annan familjepolitik. Till exempel magplasket vårdnadsbidrag, där var det minsann inte några strukturargument som framhölls, där skulle alla får bestämma själva. Tycker KD plötsligt att individen är till för samhället och inte tvärtom? är det osolidariskt att skilja sig? Borde olyckliga familjer hålla ihop för att inte skapa press på en ständigt växande välfärdsstat? (vad han menar med en ständigt växande välfärdsstat kan vi ta någon annan gång för jag har då inte märkt av någon sådan men nu kanske skattesänkningar också räknas till välfärd, vad vet väl jag…)

Åh jag tycker det här är roligt för det är så absurt. ROPEN SKALLA, STRUKTURARGUMENT TILL ALLA!