Tag: politik

Only here for the fight

February 13th, 2012 · · Bloggen 4 comments - Tags: , , ,

Jag har nästan alltid jobbat inom serviceyrken i områden där folk har det bra ställt, såna ställen som det skulle kunna gå klasshatsresor till. Oftast gillar jag mitt jobb, vill aldrig byta från mitt nuvarande och sådär. men ibland, ibland är det nästan ett arbetsmiljöproblem det här. Jag tycker det borde vara förbjudet att låta mig på arbetstid behöva höra att det inte finns några klasser längre, att miljörörelsen är en bluff, att folk som inte har pengar inte heller ska äta, att det är så praktiskt att få lite tjejtid i familjen genom att ta med dottern till Thailand i två veckor, att få frågan om offentlig sektorn verkligen behövs. och jag får bara tacka och ta emot. Det här är så extremt frustrerande och jag biter samman mina käkar och önskar att jag kunde tro på att det är jag som vinner tillslut. För det är ett krig och om du inte fattar det är det för att du är för priviligerad.

Vad ska jag göra av min gråt, var ska jag göra av känslan av att jag är ett tjänstehjon?

Det här är en så liten del av mitt jobb, jag vet det men ändå, ibland får det mig att gå hem i snöfall och önska att det var ok att bah “nej, du får inte säga så till mig du får knappt tänka det för dig själv”

Partiledarna om tvångssteriliseringarna

January 20th, 2012 · · Bloggen No comments - Tags: , ,

Här är en kort och bra sammanfattning av vad som sas under partiledardebatten i Riksdagen (jag antar att det är därifrån). Sammanfattningsvis kan vi väl konstatera att vi inte gillar Göran Hägglund och att han är DUM I HUVUDET.

det här blir resultatet när logiken brister.

January 15th, 2012 · · Bloggen No comments - Tags: , , , ,

Vill bara tipsa om det här inlägget apropå Siskas förra mycket smarta inlägg. Och bloggen i helhet också, särskilt om du är lite osunt intresserad av t.ex författaren Bengt Martin (t.ex kanske du har döpt din katt efter honom..ehrm) eller bara gillar smarta och nördiga litteratur- och genusinlägg och bilder på söta katter.

Det var först när jag läste den här texten som det på riktigt gick in i mig vilket stort beslut du som transsexuell tvingas ta. Och detta på grund av ett litet parti (2,9%!) verkligen inte kan släppa idén om att alla är likadana och om de inte är likadana ska de tvingas. I det här fallet är KD lite som mellanstadiebarn som bah “men guu, så kan det ju inte vaaaara! vad äckligt att män kan få barn!”

Vad är logiken bakom kravet på tvångssteriliseringarna?

January 13th, 2012 · · Bloggen One comment - Tags: , , , , ,

Jag hoppas ni alla vet detta, att i vår kommer ett nytt lagförslag kring könsbyten som innebär att för att genomgå ett könsbyte behöver du inte längre vara ogift eller svensk medborgare. Du måste dock vara över 18 år och bli steriliserad, du får inte behålla ägg eller spermier. Att ett modernt samhälle ställer krav på tvångssteriliseringar är barbariskt, vidrigt och pinsamt. Att KD har fått igenom det kravet är märkligt och visar på att den borgliga regeringen uppenbarligen bara tycker att den liberala tanken om individens bestämmanderätt nog inte var så viktig när det inte är pengar inblandade. För vad är det här om inte ett bevis för att den borgliga regeringens liberala ord bara räknas när det är pengar inblandade? Vi får välja var barn ska gå i skola, hur vi ska spendera våra pengar, vem som ska tvätta oss när vi blir gamla men om vi ska byta kön (vilket kostar samhället pengar) så har vi inte rätt att skaffa barn, att av kärlek sätta en ny människa till världen. Var den liberala tanken så lite värd?

Jag kan se logiken bakom fas 3, logiken bakom utförsäkringar, logiken bakom den allt mer segregerade skolan som är resultatet av elevernas rätt att välja,  logiken bakom rutavdrag och logiken bakom skattesäkningar. Den borgliga regeringen är en (ny)liberal regering och där sätts tron (eller kravet) på individen främst. Hur kan samma regering som tror att utförsäkradeär individer som är kapabla att klara sig själva utan pengar, för det är viktigt att tro på att individen är kapabel, samtidigt tro att individen som gått igenom ett helvete för att få byta kön inte är kapabel att ta hand om barn? Jag ser ingen som helst logik i det beslutet. Det jag ser är en regering som vägrar människor rätten att bli föräldrar, som ger efter för Kristdemokraternas vidriga människosyn och uppenbarligen inte prioriterar transpersonernas rättigheter. Om jag var liberal hade jag skämts.

när ska det egna jaget rinna av bengt ohlsson?

January 8th, 2012 · · Bloggen One comment - Tags: , , , , , ,

Jag läser tillslut den där Bengt Ohlssonartikeln i D.N där han säger att det är ok att vara höger och kulturell. eller vad han nu säger? För vad säger han, vad menar han? Han pratar mest om att han är trött på klyschor och på  att räta in sig i ledet. Och det får han väl vara, det blir vi alla ibland. Trötta på att vi inte säger ifrån hela tiden, att det ibland värker lite någonstans i kroppen för att vi var flata och kom på först i efterhand vad vi borde ha sagt. Mitt intryck av artikeln är att han ändå, trots att han nu vågar gå utanför ledet och andas frisk luft (eller någon annan lika trött klyscha, det fanns några stycken i artikeln..) inte säger något egentligen. Han pratar om grupptryck men inte vad som är själva innehållet. Vad skulle en kultursyn utan den förhatliga vänsterprägeln innebära? Vad mer än själva grupptrycket är han emot? Det är lite som att vara emot krig. Jag gillar inte när jag tvingas på en åsikt. nehej, men vem gör det? Och är det så intressant?

Jag är dålig på att blogga, det är inte det att jag inte tycker saker för det gör jag hela tiden. Det är mest så att jag sällan tycker de är riktigt viktiga för någon annan än mig själv, jag är förbannad typ jämt men ändå tycker jag inte att jag har rätt att uttrycka mina åsikter. Jag ska jobba på det här för det är klart att jag precis som alla andra har rätt att tycka grejer, vilja förändra sånt jag tycker är fel. Men i det här vill jag verkligen verkligen fortsätta se vad som är intressant för mig, i min speciella situation och vad som är mer allmängiltigt.

Det är säkert väldigt viktigt för Bengt Ohlsson att han vågar skriva den där artikeln i D.N, han känner sig förhoppningsvis befriad av att kasta av sig saker han vantrivts med länge. Men hans känsla av grupptryck är på många sätt ointressant för andra, det är trots allt en rätt liten del av befolkningen som känner kulturvänsterns förlamande tryck över sig. Kanske är det ett stockholmsfenomen? Kanske ett övre medelklassfenomen? Jag begriper inte riktigt storheten att han vågar kasta av sig de där unkna klyschorna, i min vardag är det snarare så att de där klyschorna är svårare att säga än något mer, vad ska vi säga, nyliberalt och individualistiskt? Det är ju svårt att stå upp för sig själv, det är en evigt pågående process för alla, den har i Bengt Ohlssons fall med kulturvänstern att göra men det är ju inte innehållet utan känslan av grupptrycks som är det relevanta? Eller har jag missat något? Missade jag alla argument mot vänstern? den ideologiska diskussionen? Beksrivningen av hur han tycker nu när han äntligen kan andas frisk, individualistisk luft?

Detär tröttsamt att sakfrågor blandas ihop med ens egna upplevelser av sammanhanget de är i. Diskutera slussen eller diskutera grupptryck, det här blir halvkvävna visor som jag begriper allt mindre av ju mer jag tänker på dem.

Jag har inte samma erfarenhet av vänstern som Bengt Ohlsson, min erfarenhet är att det är så mycket djävla diskussion jämt jämt jämt. Allt ska analyseras och pratas sönder hela tiden. Visst har det funnits inslag av grupptryck som är kopplade till åsikter i mitt liv men det är ju inte så konstigt eftersom jag vuxit upp och alltid vistats i politiska sammanhang. Om jag hade ägnat min tid åt något annat är det där jag hade upplevt både positiva och negativa saker.  Lite så här, jag slutade vara vegan för att det slutade vara roligt då det var ett himla spionerande på varandra och en tävlan i att vara duktigaste veganen, det här gör att jag inte längre umgås med just de veganerna eller i just det sammanhanget men det gör inte att jag skrivet ett blogginlägg om hur idiotiskt veganism är. Okej?

 

 

 

 

 

rädda välfärdsstaten, sluta skilj er!

September 7th, 2011 · · Bloggen No comments - Tags: , , , , ,

Nu är det ju diskussion om skilsmässor igen. den går ungefär såhär: skilsmässor är nästan aldrig bra, skilsmässor är ibland bra. Ofta är det KD som tycker de är mest dåliga och Maria Sveland som tycker de är mest bra. Jahapp, inget nytt under solen liksom. MEN, ibland kan den här diskussionen visst bli helt fascinerande och få debattörer att vända helt om och gå emot allt de i vanliga fall tycker. och det är ju alltid roligt!

T.ex det här stycket som är en del av en debattartikel av Charlie Weimers där han ifrågasätter bilden av den lyckliga skilsmässan som den nya antologin Happy,happy tar upp.

 Vidare kan familjesplittringar skapa ojämlika livschanser i barns liv och orsaka en press på välfärdsstater som ursprungligen byggdes upp utifrån en premiss om familjestabilitet.

Att stanna ihop eller skilja sig är en privatsak. Men frågan om hur vi, samhället, ser på skilsmässor är politisk, eftersom de ekonomiska och sociala följderna av Svelands och Wennstams elitfeministiska agenda för fler skilsmässor skulle få hanteras av en ständigt växande välfärdsstat.

Kolla här, den här typen av argument brukar ju vara förbehållna av vänsterfolk som jag som gärna pratar struktur men här är det alltså en representant för KD. Samma KD som anför valfrihetsargument när det kommer till nästan all annan familjepolitik. Till exempel magplasket vårdnadsbidrag, där var det minsann inte några strukturargument som framhölls, där skulle alla får bestämma själva. Tycker KD plötsligt att individen är till för samhället och inte tvärtom? är det osolidariskt att skilja sig? Borde olyckliga familjer hålla ihop för att inte skapa press på en ständigt växande välfärdsstat? (vad han menar med en ständigt växande välfärdsstat kan vi ta någon annan gång för jag har då inte märkt av någon sådan men nu kanske skattesänkningar också räknas till välfärd, vad vet väl jag…)

Åh jag tycker det här är roligt för det är så absurt. ROPEN SKALLA, STRUKTURARGUMENT TILL ALLA!

 

 

Du snakker om rent blod, hvad der er rent blod

August 22nd, 2011 · · Bloggen One comment - Tags: , , , , ,

Jag besökte i helgen Köpenhamn och tyckte som vanligt att det var gött och trevligt. Nørrebro var som det brukar, ett hopkok av punkare, haschtomtar, muslimska gubbar, hipsters, cyklister, superpiffade 17-åriga tjejer i slöja och barnfamiljer på Christiana-cyklar. Den ökande nationalismen och främlingsfientligheten var helt osynlig. Tills jag började prata med personen jag bodde hos, vi kan kalla personen X. Person X är svensk och gift med Y som är från ett utomeuropeiskt land. De kan inte skriva sig i Danmark eftersom det skulle innebära att Y inte får åka till sitt hemland på 10 år. Det skulle nämligen vara ett bevis på att Y inte behöver bo i Danmark. 10 år. Det är en mycket, mycket lång tid att inte få hälsa på sin släkt, sina vänner och allt annat man har i sitt hemland. Att de inte kan skriva sig i Danmark komplicerar en hel del saker för X och Y.  Y kan till exempel inte arbeta vitt. Och vad svartjobb leder till för otrygghet vet vi. Det här är två personer som har alternativ, de kan bo i andra länder, det är svårt att se att de inte är danskar, de känner “riktiga” danskar som kan hjälpa dem (inte för att det gör deras situation mindre idiotisk). Hur det egentligen känns för de personer som faktiskt flytt till Danmark kan jag inte föreställa mig. X berättar vidare att Dansk folkeparti äger (!) en gränsstation där Pia Kjærsgaard (alltså denna jävla människa!) bjöd på kaffe lagom till det danska inträdet i Schengen. Ett inträde som hon, och Dansk folkeparti med henne, starkt motsatte sig. Det är för att förhindra de öppna gränserna inom Europa som DF krävde nya gränskontroller som började realiseras den 5 juli i år. Vid gränserna till Tyskland och Sverige genomförs numera stickprov. 50 nya tullare har anställts och nästa år räknar man med att anställa ytterliggare 48. I Sverige har det främst diskuterats vad det här medför för de personer som pendlar till Danmark från Sverige. Ett lite lätt skevt fokus när vårt grannland bygger upp murar för att slippa asylsökande människor i sitt land. Och vad gör detta med personer med icke-danskt ursprung som faktiskt bor i Danmark? 13.8% fick Dansk folkeparti i senaste valet.  Förhoppningsvis gör det inte bara folk deprimerade utan även jävligt pissed off, vilket medlemmarna i Nydansk selvmord är

 

Rosémingel ain’t my type of politics

July 14th, 2011 · · Bloggen No comments - Tags: , ,

Jag har sedan almedalsveckan känt ett starkt behov av att sparka lite åt alla håll. Här kommer således lite lösryckta tankar om politik och almedalen:
Är det inte sjuuukt lame med en vecka i almedalen där alla politiker, journalister och typ “it”-twittrare ses, dunkar varandra i ryggen, dricker rosévin och går på seminarier? Är inte själva grejen med politik polemik? Jag tycker att almedalsveckan på något sätt förkroppsligar hela Sveriges mittenpolitik där alla, oavsett politisk inriktning (förutom Vänsterpartiet då kanske), tror att det bästa sättet att locka till sig röster och föra politik är genom att genomdriva ytterliggare ett jobbskatteavdrag. Jag mådde iallafall sjukt illa när jag såg Tommy Waidleich och Anders Borg i Debatt, där de stod och höll med varandra så mycket så att man snart inte visste vem som var vem.

Jag har aldrig varit på almedalen, så jag vet inte egentligen, det kanske är jättebra. Vad jag däremot vet är att typ INGEN vettig politisk fråga har väckts och fått uppmärksamhet under almedalsveckan så länge jag varit politiskt medveten. Vore det tillexempel inte en bra idé att lyfta frågan om vad konsekvenserna av dessa eviga jobbskatteavdragen egentligen är? Hur många färra jobb i offentlig sektor finns? Hur myckte mindre pengar får sjukvården?
————————

in other news: denna smolkare tar ingen semester (bokstavligt talat, jag jobbar hela sommaren), så jag har tänkt prestera iallafall ett inlägg i veckan. Jag tar tacksamt emot tips på grejer att skriva om! Min hjärna fungerar lite långsamt på sommaren, så har ni något ni vill att jag ska ryta till om så säg gärna till!

Göteborg 2001, 10 år senare.

June 14th, 2011 · · Bloggen 2 comments - Tags: , ,

Den här texten skrev jag till antologin som inte kom ut, tänkte att jag publicerar den här istället. Och ett göteborgstips är att gå till Vulgo på torsdag, då jag och andra läser texter och diskuterar Göteborg 2001. (och åtminstone jag kommer att hälsa, en anings nervöst dock)

För några år sedan var jag på väg hem från träningen, eftersom jag saknar lokalsinne gick jag vilse när jag skulle ta en genväg. Vid en slänt började jag må dåligt, förstod inte varför förrän jag insåg att det var slänten vid Hvitfeldtska och att jag blivit jagad av polishästar här, hur jag då sprang och kastade mig ut i luften utan att veta hur långt ner från kullen det var till asfalten nedanför. Det var inte alls långt men det kändes som flera meter. Och hur jag inte vågade sluta springa. Det är en så futtig grej egentligen men ändå gjorde det ont åtta år senare. Det fanns verkligen en naivitet som blev krossad i Göteborg oavsett hur förberedda vi trodde att vi var. Jag var 18 år när jag åkte till min nuvarande hemstad för att demonstrera. Jag hade varit på ickevåldskurser innan och minns det som att vi pratade mycket om vita overallerna, konfrontativt ickevåld. Det jag minns från dagarna i Göteborg är rädslan, känslan av att vara fångad eller hålla på och bli fångad. Ljudet av polishelikoptrarna. Att varje gata kunde sluta i en containeravspärrning, polisvisitering eller att jag skulle hamna mitt i något jag inte kunde dra mig ut ur. Jag bodde på kvinnofolkhögskolan och sov med kläderna på ifall de skulle storma oss. Mina idéer om konfrontativt ickevåld försvann i kampen för att undvika att bli inspärrad, fångad, slagen. Det var mycket som försvann i den kampen.  

Jag hade så gärna haft fel. Det tänker jag på ibland, att jag hade velat bli överbevisad i Göteborg. Jag är uppvuxen med berättelser om repression, hur mina föräldrar övervakades på 70-talet, hur polisens våldsmonopol upprätthåller kapitalismen. Jag hade så gärna velat att de hade haft fel. Om bara en polis hade blivit dömd för brutalitet, om bara det hade fått några som helst konsekvenser att manipulera bevis, om bara mediernas lögner hade tillrättavisats en enda gång. Då hade det kanske gått för mig att tro på parlamentarisk demokrati och det här samhällets rättsväsende. Och jag hade så gärna velat tro på det. Så det var väl det som hände i Göteborg, att det blev tydligt för så många att repression existerar även här, hur många dialogpoliser de än lockar med. (Jag hade så gärna velat att dialogpolisen hade fungerat!).

  När Hvitfeldtska var avspärrat och demonstrationen mot Bush pågick samtidigt valde jag att avvika till Hvitfeldtska eftersom mina vänner var där. Detta var såklart precis vad polisledningen räknat med men ändå, kunde jag gjort annorlunda? Det är det här som jag tror är det som var svårast för många efter Göteborg 2001, att inse att ens reaktioner var något som en polisledning suttit och laborerat med för att komma fram till hur den kunde oskadliggöra så många demonstranter som möjligt.

  Kanske var den svåraste läxan för många att de tvingades inse vad repression är, att det är att använda de maktmedel som finns för att vidmakthålla den ordning som är. Det hade varit så bra om dialogpolisen hade fungerat, om vår rättighet att demonstrera hade varit just en rättighet om inte vi inte blivit slagna till marken. Oavsett om det hade gått emot alla våra teorier om statsapparaten hade vi ju velat det, vi ville bli motbevisade. Istället fick vi bevisen som hundmat nerkörda i halsen, som batongslag över våra ryggar.

Jag minns en diskussion efter kravallerna mellan min pappa och en vän till honom som bor i Tyskland.  Hur vännen lyfte fram att det är upplopp varje första maj i Berlin och att det bara är det att svenskarna inte är vana vid kravaller. Att vi inte har något att bli upprörda över egentligen, inte om man jämför. Hur min pappa får stålblank röst och nästan väser, men skjuter de skarpt då också?! skjuter de in i flyende folkmassor? Utan att det ens erkänns? Utan att någon blir dömd? 

Jag glömmer ibland bort många av de saker som hände men ibland när jag väntar på spårvagnen på Vasaplatsen ser jag lyktstolpen och minns att det finns ett märke efter en kula där. Att svensk polis faktiskt har skjutit in i en flyende folkmassa. Att skottet är i huvudhöjd.

Och nu kan jag väl förstå det, förstå att det blir så när man låter landsortspolis jobba 18 timmar om dagen med något de aldrig behövt hantera förut. Med en minst sagt offensiv ledning som söker konfrontationen. Jag kan förstå det nu men jag kan inte förstå hur det kunde vara demonstranternas fel.

  När jag kom hem från Göteborg låg jag i min tonårssäng i mitt tonårsrum och min mamma fick komma upp med mat till mig. Jag hade bott hemifrån i två år men kunde nu knappt gå upp från sängen. Jag var så ledsen. Jag var ledsen över att jag inte längre kunde tro på parlamentarismen och jag var ledsen över att jag inte längre kunde lita på en rörelse jag definierat mig med. Jag fattade vad våld på ett samhälligt plan innebar och att det var samma våld som jag på ett personligt plan mött. Och det gjorde det så svårt. Det är väl där jag fortfarande befinner mig, mellan vetskapen om repression och oviljan att tro på våld som metod. Jag märker en skillnad på mig och mina vänner som inte var i Göteborg 2001, oavsett var vi står politiskt. Jag tycker det är ointressant att diskutera politiskt våld, mitt fokus är någon annanstans. Jag har aldrig använt våld som politisk metod men finner mig inte vilja ta avstånd från det. Hur skulle jag kunna ta avstånd från något oundvikligt, något så futtigt om jag jämför med vad staten svarar med? Repressionen är viktigare, vad en stat ställer sig bakom är numera alltid mer intressant än vad enskilda individer gör.

10 år efter Göteborgskravallerna

June 14th, 2011 · · Bloggen 2 comments - Tags: , , ,

Jag tänkte att jag skulle skriva om Göteborgskravallerna. I flera veckor har jag tänkt att till 10-årsdagarna ska jag skriva om det. Men bara ordet gör mig upprörd. För mig var inte kravallerna det centrala utan att min naiva svartvita bild av etablissemang och rättssystem visade sig vara sann. Jag pratade med en vän i helgen om 80-talisterna och om huruvida vi är mindre engagerade än tidigare generationer. Vi pratade om Reclaim på Götgatan (kommer någon ihåg det? För mig var det där något ändrades. Jag var inte ens där men mötte en bekant, en äldre tjej jag såg upp till, gråtandes på kvällen efter att polisen avbrutit gatufesten). Vi pratade om EU-toppmötet. Jag är inte tillräckligt intellektuell och beläst för att göra de analyser som bör göras. Det jag kan göra är att berätta om några händelser som för mig är EU-toppmötet.

Vi satt på bussen ner till Göteborg. Det var försommar. Jag åkte med några vänner. Några av dem hade bestämt sig samma dag för att åka ner, de blev senare fast på Hvitfeldtska och satt på bussarna i timtal. Vi åkte buss genom Sverige och pratade om förra helgen, om fester och om hur det skulle bli i Göteborg. Inte en enda gång pratade vi om polisen, om vad vi skulle göra om det blev kravaller. Så naivt. Så illa förberedda.

Vi fick boende på Hvitfeldtska. Jag vaknade i ett klassrum och såg en, i mitt minne gigantisk, tysk kvinna pröva en gasmask. Jag kunde för mitt liv inte förstå vad hon skulle ha den till.

Vi sitter på skolgården och äter folkköksmat. Vi fick te i aluminiummuggar (i flera år efteråt hade jag kvar min). Plötsligt ser vi hur det ställs ner containrar runt skolgården.

jag var en av dem som lät polisen söka igenom mina väskor och ta mina personuppgifter för att komma ut från Hvitfeldtska. Mitt argument var att jag inte hade kommit till Göteborg för att sitta på en skola. I efterhand kan jag tänka att det mer handlade om rädsla från min sida. Jag kom ut, gick till demonstrationen vid Götaplatsen (var detta samma dag?). Vi gick ner längs Berzeliigatan, jag tittar åt vänster, in i parkeringshuset bredvid och ser att det är fyllt av poliser med hundar. Under de kravaller som sedan uppstår på Avenyn sitter jag på en tvärgata med två bekanta och väntar på att det ska vara säkert att komma ut.

Jag går längs kanalen och en man skriker åt mig att jag är en jävla fitta och vad fan gör jag i hans stad?

Jag är på festen på Vasaplatsen. Som jag minns det var det bara några hundra personer där. Några personer (som jag minns det max 10 personer) börjar ta upp gatsten. Andra försöker lugna ner stämningen. Polisen ringar in oss och höjer sina batonger. En vecka tidigare har jag och en bekant blivit misshandlade på Mariatorgets tunnelbanestation av väktare. Det här är första gången jag är rädd att bli skadad fysiskt av en person med rätt att använda sig av våldsmonopolet. En av de jag är med får en panikångestattack. Nu har polisen annat för sig då kravaller återigen har utbrutit. Vi kan ta oss till sjukvårdarna. När vi står och pratar med en sjukvårdare hör vi skotten. De är cirka 100 meter bort. Sjukvårdarna säger åt oss att springa (så dramatiskt det känns när jag skriver det här, som att jag försöker få det att bli en spännande berättelse. Det var spännande. Det var fascinerande att befinna sig mitt i händelsernas centrum. Ändå var det så jävla fruktansvärt hemskt när en sjukvårdare säger till oss, fyra personer varav en mitt i en ångestattack, att springa).

Vi träffar en bekant på gatan som undrar var vi bor. När vi förklarar att vi bott på Hvitfeldtska ser hon till att vi får sova i hennes väns lägenhet på en bäddsoffa.

En finlandssvensk tant skriker att “detta är beviset för att gud är borgare” när det regnar i Slottskogen innan den stora demonstrationen.

På mitt jobb dagen efter att jag kommer hem (jag arbetade med att kopiera papper på en mycket fin statlig myndighet) beklagar sig de gamla 68-rävarna över att ungdomarna har förstört allt det vänsterrörelsen byggt upp de senaste decennierna. Jag förstår inte ett ord av vad de säger.

En bekant beklagar sig i sin skunkdagbok över att demonstranterna har förstört allting. Själv var han på Hultsfred.

På sensommaren sitter jag i en bil och hör Ekot. Den första domen är avkunnad. Jag minns inte år men jag minns att det är en för mig helt ofattbart hård dom. Det gick inte ens att få in i mitt huvud att det här var verklighet. Att en av demonstranterna, bara några år äldre än jag, skulle få flera års fängelse för det som hänt.

Alla poliser förklaras oskyldiga.

Det är uppenbart för mig att jag inte kan skriva om det här utan att undgå att det blir dramatiskt, naivt och känslofärgat. Jag var naiv då, är det på vissa sätt även idag, mina tankar om förändring var naiva, det är de överlag när man är 19-år. Men mina naiva idéer om att “polisen är svin” förändrades till något mer konkret. Det blev en sanning istället för en blaséartad hållning som passade in i den värld jag levde i. För mig var EU-toppmötet ett gigantiskt misslyckande. Samhället vi lever i idag är på så många sätt det vi protesterade mot. Vad ska man känna för det? Vad ska man känna när äldre generationer beklagar sig över 80-talisterna, enligt dem, okunniga och icke-existerande syn på politik och samhällsförändring? Det enda jag vill är att visa upp det där jävla klippet jag år senare ser i ett tv-program om händelserna där jag plötsligt känner igen mig själv på Vasaplatsen, 19-år, skiträdd och säga att det som hände när vi försökte var att samhället visade oss vad orden repression och våldsmonopol betyder.