Tag: politisk teori

Förändring är möjlig – Wendy Brown

Ibland kan jag känna mig knäckt av strukturer och antagandet att en människa bara är summan av de positioner hon talar utifrån. Det kan bli instängt i diskurserna och därför är det oerhört viktigt att påminna sig själv om att förändring är möjlig.

Detta att reducera människor till en position kallar den politiska teoretikern Wendy Brown för  moralism (till skillnad från moral). Hon skriver att:

“[den politiska moralismen har] en benägenhet att sammanfläta personer och åsikter på fullständigt tvångsmässigt vis; den sätter likhetstecken mellan personer och subjektspositioner, och vidare mellan subjektspositioner och identiteter som i sin tur likställs med bestämda åsikter och värderingar. Att vara en vit kvinna likställs därmed med att tala eller tänka som en vit kvinna /…/” (Wendy Brown, “Moralism som antipolitik” i Fronesis 2005:19/20, s. 40)

Ingen människa är enbart en kategori och även om det är svårt att åstadkomma förändring måste vi ändå fortsätta att kämpa för just det. Här finns en mycket svår balansgång, nämligen mellan de två ytterligheterna att förkasta all så kallad identitetspolitik eller att ägna all tid åt att främja ‘tolerans’ istället för att försöka förändra de “historiska, politisk-ekonomiska och kulturella maktbildningar” som är orsak till orättvisor, för att citera WB igen. Det är en svår avvägning,bland annat för att inte den ena ytterligheten ska uppfatta en som den andra och tvärtom, men absolut inte omöjlig. Så länge Wendy Brown (med flera) finns att hålla i handen ska det nog gå bra.

__________________________________________________________

Tillägg: Ovannämnda artikel av Brown läste jag i söndags och blev så provocerad att jag hytte med näven cirka tre gånger för att därefter bli uppfylld av en oerhörd glädje och girighet att få veta mer, läsa mer och förstå. Älskar när detta händer.

 

Visioner

Jag tror att fjärde vågens feminism tydligare kommer vara en feminism i opposition. Jag tror att den kommer hjälpa oss till organiserat motstånd snarare än lära oss hur vi ska excellera inom redan uppsatta ramar. Jag tror att den kommer vara pendeln som för oss tillbaka till andra vågens kollektiva tänkande, tvåsamhetstvivel och krav på ekonomisk rättvisa. Jag tror att den kommer vara vägen framåt tack vare en internalisering av den post-moderna och post-strukturalistiska kritiken.
Jag tror att fjärde vågens feminism är en materialistisk feminism, materialistisk som i Marx och inte Madonna.

Här kommer tre böcker som jag hoppas på vittnar om en sådan utveckling:

“Varat och varan” av journalisten Kajsa Ekis Ekman som demonstrerar att man kan skriva bra tighta teoretiska analyser och ändå vara intressant och möjlig att förstå.

“One dimensional woman” av Nina Powers, brittisk lektor i filosofi, som i denna korta men kärnfulla text gör upp med 90-talets Sex and the city-feminism.

“Prins Charles känsla”, serieskaparen Liv Strömqvists sönderälskade album om arbete och kärlek, vad det nu betyder.

Bonus!
För att man alltid ska läsa orginaltexter (även om det kanske framförallt är Tiina Rosenbergs förord som bidrar med någon form av klarhet): Friedrich Engels, tysk high school drop-out tillika samhällsvetare, pratar i “Familjens privategendomens och statens ursprung” överraskande visionärt om ekonomi och familj.

Alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister

Det känns lite som att jag farit som en skottspole mellan Göteborg och Stockholm den senaste månaden och egentligen hade jag tänkt att efter oktober får hufvudstaden klara sig utan mig ett tag. Så upptäckte jag att det kommer finfrämmande till stan och då måste jag nog vara där. Den 16 november anordnar TankeVerket en extrainsatt föreläsning med den slovenske filosofen och kritikern Slavoj Žižek (jag gillar att den första föreläsningen med titeln “Vad innebär det att vara demokrat?” är utsåld redan, älskar när politiska filosofer får rockstjärnestatus). Žižek verkar vara en fin kille som, precis som jag, gillar popkultur, marxism och kritisk teori. Han ska prata kring temat “Kommunismens idé” och biljetter till föreläsningen finna att köpa på Södra Teaterns hemsida.

Med utgångspunkt i den konferens som arrangerades av Birkbeck Institute for the Humanities förra året och den anslutande antologi med titeln ”The Idea of Communism” som snart ges ut av Verso (på TankeKraft, våren 2011) kommer Slavoj Žižek att tala om kommunism som den radikala filosofins och politikens idé.

Är sjukt pepp på att läsa den boken i vår. Det känns som att det hör ihop med kampen mot de som vill demonisera den radikala vänstern genom att benämna den som “kommunistisk” och bunta ihop den med högerextrema krafter, som t ex Beatrice Asks uttalande om att det finns två extrempartier i riksdagen efter årets val. Att Vänsterpartiet droppade det där förödande k:et från sitt namn för tjugo år sedan är inget som bekymrar deras politiska motståndare, som glatt fortsätter mindboggla väljarna genom att koppla ihop dem med diktatur, tvång och fula kläder. Liza har skrivit om hur kommunismen lite slentrianmässigt förvandlats till the Big Bad under det senaste decenniet, samtidigt som liberalismen har krupit oss alla under skinnet till den grad att den knappt uppfattas som en ideologi längre, utan snarare något slags naturtillstånd. Det mina vänner, är vad som brukar kallas för hegemoni. Samma sak gäller för aktivistbashandet från liberala ledarskribenter som inte gillar vuvuzelakonserter, demonstrationer och klassisk antirasistisk kamp, eftersom det i deras värld uppfattas som “extremism”.

Jag är inte heller något stort fan av dödsläger, brödköer och självutnämnda stålmän (OBS! obligatorisk disclaimer så fort “kommunism” nämns) men jag tycker att det är intressant att kommunismen som idé verkar ha fått en nytändning under den senaste tiden, även inom den frihetliga vänstern där kommunist ibland har varit lika mycket ett skällsord som hos nyliberalerna. Kanske är det effekten av ett hårdnat, mer och mer högervridet och superkapitalistiskt samhällsklimat som gör att folk är beredda att omdefiniera begrepp och börja diskutera kommunism som ideologisk teori och politisk praktik igen?