Det känns lite som att jag farit som en skottspole mellan Göteborg och Stockholm den senaste månaden och egentligen hade jag tänkt att efter oktober får hufvudstaden klara sig utan mig ett tag. Så upptäckte jag att det kommer finfrämmande till stan och då måste jag nog vara där. Den 16 november anordnar TankeVerket en extrainsatt föreläsning med den slovenske filosofen och kritikern Slavoj Žižek (jag gillar att den första föreläsningen med titeln “Vad innebär det att vara demokrat?” är utsåld redan, älskar när politiska filosofer får rockstjärnestatus). Žižek verkar vara en fin kille som, precis som jag, gillar popkultur, marxism och kritisk teori. Han ska prata kring temat “Kommunismens idé” och biljetter till föreläsningen finna att köpa på Södra Teaterns hemsida.

Med utgångspunkt i den konferens som arrangerades av Birkbeck Institute for the Humanities förra året och den anslutande antologi med titeln ”The Idea of Communism” som snart ges ut av Verso (på TankeKraft, våren 2011) kommer Slavoj Žižek att tala om kommunism som den radikala filosofins och politikens idé.

Är sjukt pepp på att läsa den boken i vår. Det känns som att det hör ihop med kampen mot de som vill demonisera den radikala vänstern genom att benämna den som “kommunistisk” och bunta ihop den med högerextrema krafter, som t ex Beatrice Asks uttalande om att det finns två extrempartier i riksdagen efter årets val. Att Vänsterpartiet droppade det där förödande k:et från sitt namn för tjugo år sedan är inget som bekymrar deras politiska motståndare, som glatt fortsätter mindboggla väljarna genom att koppla ihop dem med diktatur, tvång och fula kläder. Liza har skrivit om hur kommunismen lite slentrianmässigt förvandlats till the Big Bad under det senaste decenniet, samtidigt som liberalismen har krupit oss alla under skinnet till den grad att den knappt uppfattas som en ideologi längre, utan snarare något slags naturtillstånd. Det mina vänner, är vad som brukar kallas för hegemoni. Samma sak gäller för aktivistbashandet från liberala ledarskribenter som inte gillar vuvuzelakonserter, demonstrationer och klassisk antirasistisk kamp, eftersom det i deras värld uppfattas som “extremism”.

Jag är inte heller något stort fan av dödsläger, brödköer och självutnämnda stålmän (OBS! obligatorisk disclaimer så fort “kommunism” nämns) men jag tycker att det är intressant att kommunismen som idé verkar ha fått en nytändning under den senaste tiden, även inom den frihetliga vänstern där kommunist ibland har varit lika mycket ett skällsord som hos nyliberalerna. Kanske är det effekten av ett hårdnat, mer och mer högervridet och superkapitalistiskt samhällsklimat som gör att folk är beredda att omdefiniera begrepp och börja diskutera kommunism som ideologisk teori och politisk praktik igen?