Tag: populärkultur

Moralinformation

En av de bästa på skunk.nu: Lee remick skrev en gång i sin skunkdagbok (citerat ur minnet) “Jag föredrar döda författare, för de stöter inte på en”. Jag kommer att tänka på det citatet när jag läste Fredrik Strages motivering varför han ska gå och se Chris Brown live trots att Brown är en av världens mest kända kvinnomisshandlare. Strage kommer fram till att artister inte kan bedömas efter sina mänskliga kvaliteter.

Detta håller inte jag med om.

Jag hade föredragit den här formuleringen: Konst ska inte bedömas efter sina mänskliga upphovspersoner. Vet ni hur bra böcker som skrivits av fascister och nazister? Därmed inte sagt att man därför bör bli fascist.

Men är det något jag vet så är det, hur gärna jag och Immanuel Kant än vill, omöjligt att bedöma konst utan att också ta konstnären i beaktande.

Tillbaka till Lee remicks citat ovan: Om jag ser till vilka mina absoluta favoritförfattare är så är dessa inte automatiskt personer jag hade gillat att umgås med på fritiden. Tvärtom framstår mina favoriter som riktigt störiga gnällapor som skulle behöva att någon sa till dem på skarpen. Men detta gäller bara döda författare, mina levande favoritförfattare har alla drag som jag finner mycket sympatiska och som jag gärna hade tillbringat en middag med halv åtta hos mig. Detta är naturligtvis ingen slump. Varje gång jag ser en författare bräka ut något vidrigt på kultursidorna, i ett kommentarsfält eller bredvid mig på en bokmässefest gör jag en mental notering att inte köpa dennes bok, hur peppad jag än varit tidigare. Varför är det så? Svar: För jag tycker ändå att jag har någon form av ansvar.

När Fredrik Strage betalar (ok, han betalar förmodligen inte men ändå…) för att titta på Chris Brown legitimerar han personen Chris Brown vare sig han vill eller inte, det är naivt att tro något annat. Det är en skillnad mellan ett liveframträdande och att lyssna på en skiva. På samma sätt läser jag gärna Ezra Pound men undviker att donera pengar till den internationella fasciströrelsen. Strage drar en likhet till Richard Wagner, men det är inte Wagners person folk lyssnar på utan hans skrivna noter tolkade av orkestrar. Därmed inte sagt att det är helt oproblematiskt, men visst håller ni med om att det är en skillnad?

För att sammanfatta: Det är inte konstigt att uppskatta konst gjord av människor som har misshandlat anhöriga, rent statistiskt är det förmodligen fler än du tror av dina favvoartister som gjort detta.

Men du har ett val hur mycket du ekonomiskt och kulturellt stöttar och legitimerar en konstnär som öppet ger uttryck för åsikter/handlingar du själv inte gillar. Mitt tips till Fredrik Strage: Låna Chris Browns skiva på biblioteket eller titta på en olaglig inspelning från konserten.

Om att vägra inordna sig i ett förutbestämt narrativ (The Hunger Games)

Filmen The Hunger Games har tjänat in exceptionellt mycket pengar under sin första biohelg. Ok, vad är dealen tänker du. Jo, HG är en film med en kvinnlig huvudperson som tillåts vara en mångfasetterad karaktär och inte ett objekt. Det finns två killar som är kärleksobjekt: En pratar om att skaffa barn, den andra är helt hopplöst ohjältig och går mest omkring och är supergöllig. Ett vanligt argument för att göra sexistisk storfilm är att det är vad publiken vill ha, men HG:s publiksiffror visar snarare tvärtom. Glorybox-Sara har skrivit mer om vad det betyder här.

Men hur är filmen/boken då? Svar: Mycket bra. Och tankeväckande. Det väckte en tanke hos mig så stark att jag skriver det här. Men först lite bakgrundsinfo för den som inte läst/sett:

Filmen baseras på första boken i en trilogi med samma namn av Suzanne Collins (jag har bara läst bok 1 så följande inlägg handlar bara om det + filmen). I en framtida värld består nordamerika av 12 distrikt med en huvudstad (Capitol) som styr. För cirka 75 år sedan gjorde distrikten uppror mot det diktatoriska Capitol men blev brutalt nedslagna. För att visa sin makt anordnar Capitol varje år the Hunger games där en pojke och en flicka (mellan 12-18 år) från varje distrikt lottas fram för att slåss i en stor arena. Den sista överlevande vinner. Allt sänds naturligtvis på teve och vadslagning pågår om vem som kommer vinna. Men det räcker inte med att vara bra på att döda andra barn, speldeltagarna måste även sälja in en Persona av sig själva till tittarna som skapar sympati och sponsorer som kan skicka nödvändiga livsmedel för att överleva.

Jennifer Lawrence spelar huvudrollen Katniss Everdeen som från fattiga district 12 anmäler sig frivilligt (för att rädda sin syster från att tvingas delta) till spelen. Jag måste få säga en sak: Lawrence, vilken fantastisk skådespelare hon är! Jag blev ju helt knockad av Winter’s bone och här gör Lawrence om sin bravadroll som utsvulten underklass som skjuter ekorrar och måste försvara sin familj mot ett samhälle som vänt dem ryggen.

- Tack Linnéa för dessa intressanta fakta, men vad är grejen med inlägget?

- Jo, det kommer här. För vad som lyfter HG från att “bara” vara en spännande bok/film, vad som stannar och gör ett djupt intryck är den dystopi Collins har skapat, en mörk framtid där HG är ett sätt att hålla befolkningen i schack, med skådespel istället för bröd. Låt mig nu ta på min konspirationshätta och utbrista: Look around man, we’re allready there.

(OBS, om du inte läst/sett vill jag bara förvarna om att jag avslutningsvis kommer beskriva en händelse i boken/filmen så om du vill möta HG som ett blankt blad kan du sluta läsa här)

Tonåringar skickas redan ut i världen för att mörda varandra, vilket till viss del även visas i teve. Men det kallas krig och anses vara fult att vara entusiastisk inför (därmed inte sagt att det inte inträffar). Men det är snarare den andra delen av HG som jag tänker på: Tvånget att marknadsföra en bild av sig själv, göra sig tilltalande för publik och sponsorer, tvinga fram en kärlekshistoria visa upp en bild i svart och vitt, rakt på sak utan komplexitet och djup. All “reality” handlar om det, ingen realitet alls utan bara ett lätt identifierat narrativ efter uråldrigt normativt mönster. Publiken vill ha igenkänning och sedan gå vidare. Ja, det känns jävligt 1999 att klaga på skräpteve, men jag tycker verkligen att det är motbjudande att se Tyra Banks stå framför en gråtande nittonårig modellaspirant och klämma fram en historia om hur tjejen växte upp med sin mormor som nu är död. Freak shows där det är meningen att vi ska förakta deltagarna som inte kan betala sina räkningar eller är barn som fått barn är ännu värre. Tevedeltagarna konstrueras som de Andra. De är inte som oss, de har ingen klass eller stil. Ibland kan det glimra till i rutan och vi känner med deras Kamp, men de tillåts aldrig att bli individer utan bara dockor som ska dansa till vår belåtenhet. Suzanne Collins fångar detta med råge i HG.

Katniss vägrar dock inordna sig och utför en av få motståndshandlingar hon kan uppbringa utan att riskera en snabb död. När en av deltagarna mördats dekorerar Katniss i en nyckelscen den dödas kropp med blommor. Se bild:

Katniss and Rue

Genom denna subversiva handling bryter Katniss illusionen av att döden i spelet är något annat än död i verkligheten. Scenen blir oerhört stark eftersom detta att ta hand om våra döda brukar tillskrivas som en av de första handlingar som skiljer människan från icke-mänskliga varelser. Det bryter illusionen att Katniss och de andra spelarna bara finns till för publiken. Katniss vägrar att inordna sig i ett förutbestämt de-humanizing narrativ. Det är först genom döden som kroppen blir människa, men Katniss agerande vittnar om hopp, om ett sätt att krossa förtrycket genom att väga underordna sig.

And that’s what I learned from young adult-fiction.

Istället för att uppröras över SCUM

Varje gång någon (man) upprör sig över SCUM-manifestet börjar jag fundera över varför ingen upprörs över En dåres försvarstal av Strindberg och annan misogyn propaganda som är en del av vår västerländska litteraturkanon. Sen skiter jag i det och tittar på något som är bland det finaste jag äger. Och nu kan du också göra det. Smolkets hedersmedlem Johanna ställer ut sina broderier på Skövde stadsmuseum som en del av utställningen Gör det själv. Den tänker jag se.

 

spoilers spoilers gamle vän.

Jag är hemskt nyfiken. Jag kan inte sluta läsa när jag väl börjat. Detta är två faktum som oftast inte gör något men ibland är det hemska egenskaper. Som nu när jag ser igenom Buffy för första gången. Det är helt omöjligt att låta bli att läsa spoilers!  Jag försöker tänka att det inte gör något för Buffy är bra även om jag vet vilka som kommer få ihop det senare och vilken vampyr det sen kommer kretsa om men ändå, upplevelsen blir ju annorlunda, det blir den.

Efter den här helgen är det extra surt att jag inte redan sett Buffy och alla andra av Josh Whedons serier för den här helgen hade fiktiviteter anordnat en Josh Whedon-helg! Jag försöker hålla mig så gott jag kan men även om jag inte läst igenom alla buffyrelaterade inlägg än så vet jag betydligt mer nu än i fredags. Det är okej. Måste bara hålla mig från att klicka på fler av länkarna. måste.bara.behärska.mig.

 

Så till er andra här på smolket som älskar Buffy och redan sett allt eller är en bra bit på väg, kolla in de här inläggen! (känner mig extremt generös nu!)

Fan girl freak out eller man får ta det onda med det goda

the sexiest game of chess ever played

Jag har sett X-men: first class. Den var så bra! Har aldrig sett så mycket positiv bromance, Xavier och Magnetos kärlek är större än livet. Men även samkönade karaktärer i mindre roller ger varandra blickar som vanligtvis bara är förunnade män och kvinnor emellan. Dessutom är filmen set in Mad men-times, vilket bidrar till en allmänt snygg stämning.

But all is not right in the Marvelverse. Precis som vår värld är den påverkad av sexism och rasism. Hollywoodfilmer är kanske inte bästa stället att leta efter radikala budskap, men det blir ett problem när en film säger sig vara inspirerad av medborgarrättsrörelsen samtidigt som de icke-vita karaktärerna dör eller blir onda direkt. Samtidigt som filmen vill ifrågasätta och problematisera så bekräftar den stereotyper. X-men-franchiset innehåller dessutom några av de mäktigaste och mest komplexa kvinnliga superhjältarna någonsin, trots det får de få som är med i filmen knappt säga hela meningar. Sammanfattningsvis: filmen lovar runt men håller tunt. Filmen var bra, jag rekommenderar den, men bara för att något är roligt att titta på behöver det inte betyda att vi måste svälja det med hull och hår. Det är fullt möjligt, kanske till och med nödvändigt, att kombinera fan girl freak out med sund skepticism och analys. Till exempel genom att blogga om det:
Some Concerns About X-Men: First Class

The Best and Worst of ‘X-Men: First Class’ — Moral Complexity and Depressing Racial Politics

X-Men: First Class – When “What If?” Fails to Impress

X-Women: First Class?

X-Men: First Class Grades on a Curve

X-Men: First Class

Det näst bästa med filmen (det bästa var att se Michael Fassbender jaga nazister i Argentina. Hubba hubba!) är att jag hittat till så många högkvalitativa feministiska och antirasistiska seriebloggar. Det sorgligaste är att de är så luttrade. Attityden  “Vi är vana vid att förvänta oss lite och ändå få skit tillbaka” är genomgående i inläggen. Jag kan relatera, som superhjältefan men även person som inte är helt dum i huvudet kan det vara svårt att acceptera den stundtals misogyna och rasistiska serievärlden. Tur då att det finns serier som X-men som i sina bästa stunder visar att en annan värld är möjlig.
________________________________________________________
Med detta länkpotpurri tar denna smolkskribent sommarlov. Jag återkommer i augusti med nya, fräscha populärvetenskapliga studier. Vill passa på att rikta ett stort tack till alla som läser och kommenterar, det uppskattas mycket!

P.s För den som mot all förmodan är intresserad har jag gjort en X-mentumblr, där kommer uppdateringarna dugga tätt sommaren igenom.

Tv-män som hatar kvinnor

OMG Jezebel, denna övervintrade men fortfarande underhållande bastiljon av Amerikansk riot grrrl-feminism beefar med 30 Rock! Jag brukade älska 30 men de sista säsongerna är tyvärr rätt lama. De peakade någonstans med Oprah på ett plan men nu är det som att de går lite på sparlåga. Jezebel äger det här bråket och Tina Fey verkar inte kunna acceptera att hon blivit daterad och tråkig. Och dessutom sexist.

Näää, det där var bara effektsökeri, hon är faktiskt bra. Och det är om inte annat en helt bra söndagsaktivitet att se Jezebel-avsnittet (vars egentliga titel är “TGS hates women”). Och dessutom är det jättekul att någon för en i grunden hyfsat seriös feministisk debatt on US national-tv!

kvällens uppenbarelse!

Ser igenom hela sex and the city-boxen, det är ett tufft jobb och jag måste göra det.  och nu till mitt livs första spaning! 

Varför förekommer (det i princip) bara svarta i serien om de är 1.charmiga tjejer 2.arbetarklass. 3. ska förklara något för huvudpersonerna som de inte förstått om sig själva än.

De tre bevisen:

  1. när Carrie firar sin bok och åker taxi och träffar en snygg taxichaufför som bjuder henne på korv och säger ”you go girl!” och får henne att vara stolt för det hon åstadkommit.
  2. när Charlotte ska gifta sig och de hamnar på en sunkig arbetarklassbar för att köpa röka förstår Charlotte att hon är lika mycket brud trots att det är andra gången. Detta gör hon när de träffar en möhippa där bruden beundrar Charlottes diamant och sen låter henne ha låtsasslöjan och vara huvudperson på deras kort.
  3. när Big ligger på sjukhus och Carrie brister i gråt och den mysiga sjuksyrran är gullig och förklarar att Carrie bryr sig om Big.

Vilken uppenbarelse! Det här är ju helt sjukt! Och än har jag inte sett sista säsongen!