Tag: punk

Att vara ett svin och att vara ett mans-svin

Det här är ett lite känsligt inlägg. Jag har tänkt på det länge och funderat på om jag skulle skriva det eller inte. Det finns så många om i ämnet, så många ifall. För ett antal år sen gjorde jag och min dåvarande pojkvän slut. Det var ett väldigt “fult” uppbrott. Vi var båda rätt taskiga mot den andra. Mina vänner var mycket lojala med mig. Så som vänner ska vara. De tog mitt parti till 100%. Så som vänner ska. Vad som hände sen var att det här spred sig till folk som inte var insatta i varken hans eller mitt liv. Långt efter kunde jag få höra folk som ifrågasatte honom, som påstod att han behandlade kvinnor dåligt, detta var en slutsats som dragits utifrån vad som hänt mellan oss. När är en person ett svin och när är personen ett mans-svin? Svin har vi nog alla varit mot någon. Vissa medvetet, andra omedvetet och många för att vi varit så uppe i något jobbigt att vi inte tänkt på vår omgivning.

I Göteborg har det bildats en grupp med syfte att få bort sexister från punkspelningar. För mig är det en självklarhet att personer som har våldtagit, misshandlat eller trakasserat andra människor inte har i punkscenen att göra (om de inte har arbetat rejält med sina problem med att respektera andra människors gränser och i vissa fall inte ens då). Det här handlar inte om straff utan om att du som offer inte ska behöva träffa din förövare och att du som vanliga människa inte ska behöva vara rädd på spelningar. De har en mycket bra programförklaring:

Vi är trötta på att ge våra surt ihopknegade stålar till våldtäktsmän, kvinnomisshandlare och andra sexister.

Vi är trötta på att möta våra förövare i publiken och framförallt är vi trötta på att se våra förövare få credd på scen.

Vi outar, informerar och bojkottar band/klubbar som tillåter och välkomnar sexistiska as som begått brott mot oss och våra systrar.

Vi informerar våra vänner om problemen. Vi bråkar och ställer krav. Vi är asjobbiga och alla “det är bara musik, inte politik”-människor hatar oss.

Men vi har varann och vi sprider kärlek till alla som förstår att det inte är OSS det är fel på. Och vår främsta mål är att vi, och alla andra ska, känna sig trygga att gå på spelningar och gilla punk as much as the next guy.

Inga jävla sexister på VÅRA scener!

För att ge legitimitet till arbetet med att få bort sexismen, både i punkscenen och i resten av samhället,  måste alla vi som kallar oss feminister ta oss en rejäl funderare när vi beskyller män för att vara sexister eller vidriga snubbar. Varje gång vi beskyller någon för att vara ett mans-svin när personen egentligen bara är ett svin, och man, förminskar vi de upplevelser som människor utsätts för då de drabbas av sexism. Bara för att någon är ett svin behöver det inte betyda att den är det på grund av patriarkatet. Folk kan vara lika dumma i huvudet ändå, utan att det är på grund av att de har fötts som män.

Vad fan har Ian MacKay med saken att göra?

Riotgrrrl-rörelsen gjorde allt för mitt musikintresse. När jag fick upp ögonen för Bikini kill och The Gits som 17-åring var det helt omvälvande. Plötsligt fattade jag att punken inte bara hade plats för killar, att tjejer inte behöver maka sig in på spelningar utan kan sätta upp egna, kan starta egna band och släppa egna skivor. Därför blev jag alldeles till mig i trasornainför att få se Don’t need you: a herstory som porträtterar riotgrrrl-rörelsen. Nu var inte filmen särskilt fantastisk men några grejer var riktigt bra:

  • Att få se liveklipp med Bikini kill, Heavens to Betsy, Bratmobile m.m.
  • Att få höra Kathleen Hanna och Allison Wolfe (alltså, jag älskar Allison Wolfe) berätta om hur scenen skapades
  • Att se utdrag från riotgrrrl-rörelsen underbara manifest som för mig mycket är essensen av både punk och feminism. Manifestet kan lätt appliceras på de flesta förtryckta grupper
  • Att höra vettigt folk resonera om DIY-rörelsens politiska potential
  • Att höra Dasha Bikceem resonera om klass och etnicitet inom riotgrrrl-rörelsen. Om hur utestängd hon som svart kvinna kände sig. Hade varit väldigt intressant att höra övriga kvinnor resonera kring det. Liten mini-intervju med henne här

Vad jag däremot gärna hade sluppit var Ian MacKay (kreddig hc-kille som var med i Minor threat, fugazi och som alla ((killar)) tycker är häftig), vars roll var att säga att olika spelningar han varit på var bra, coola och att bande var grymma samt att han inte längre tänkte på om det var en tjej som spelade trummor eller inte.  Varför behövdes hans godkännande? Han och hans mössa hade gärna fått sitta i någon replokal istället och prata om limiterade japanpressar.

Filmen visades på fina Bokkafé Vulgo, kolla gärna in filmerna de visar under våren

Vi avslutar det här med en fin låt tycker jag

Och så fortsätter vi med lite tips:
Cold cold hearts
Julie Ruin
Heavens to Betsy
Huggy Bear
Seven year bitch
Babes in toyland

Tips och pepp i Göteborg

Sen jag började gå på spelningar har jag längtat efter något som det här, brudar som sätter upp spelningar där också brudar står på scenen. Jag vet inte hur många enormt slappa band jag sett med slappa snubbar som antagligen luktar ganska illa och skriker om krig. De gånger det även har varit band med kvinnor i har det känts så hoppingivande. Därför hoppas jag att alla små och stora punktjejer i Göteborg tar sig ut till Fängelset 14 januari kl 18, äter folkköksmat, lyssnar på punk och visar att det inte behövs män på scenen för att det ska bli en spelning. Här har ni Facebook-eventet

 

Och om ni inte kan gå, läs deras manifest:

Vi är trötta på en mansdominerad, intern och exkluderande punkscen/musikscen, där befintliga patriarkala maktstrukturer och avsaknad av feminism inte tas på allvar.

Vi kräver inget mindre än att den heteronormativa, manliga och exkluderande gemenskapen, och den uppenbara oviljan att praktisera feminism, både synliggörs och förgörs – för förändring och förbättring!

Vi drömmer om – och tänker jobba för att förverkliga – dagen när:
- inget längre kallas “tjejband”
- när sexistiska och/eller anti-feministiska texter är oacceptabla att framföra
- när all male-band inte längre är norm
- punk inte nödvändigtvis betyder “redlöst supande” utan står för ett verkligt och normkritiskt budskap
- en massa tjejer, trans- och queer-personer i publiken är vardag
- vi kommer vilja gå på spelningar – och när vi är där vara på en plats där vi känner oss välkomna, har kul och mår jävligt bra!

Så kom igen, let’s CUT THE CRAP!

MVH Crew Scumrask – din molotov i upproret mot patriarkatet