Nu blir det sport!

I det här inlägget ska jag berätta om vad jag hatar med sport. Varför ett inlägg om sport? Varför ett inlägg med anekdotiska exempel? Var inte orolig, allt kommer få sin förklaring till slut.  Jag ska förresten tillägga att inläggen handlar om sport vi tittar på, inte sport vi utövar även om det kommer in ibland. Men fokus är alltså på elitidrott som majoriteten av oss bara ser på teve. Häng med!

Vad jag hatar med sport:
1. Det onda narrativet – etnicitet. Finns det något som analyseras så sönder och samman som elitidrottare och deras värld? Med dessa sportanalyser följer ofta något jag väljer att kalla för det onda narrativet, nämligen när kommentatorerna och sportjournalisterna hänfaller till kategorisering och klichéer. Exempel: Det var inte sverigedemokraterna som började med att peka ut Zlatan som osvensk, under hela hans karriär har Zlatans spelstil av sportjournalister förklarats med hans bakgrund. Se exempelvis: “”Så gör man inte i ett svenskt landslag”, skriver Jan Majlard när Ibrahimovic stjäl straffen från Källström. När han i själva verket menar: “Försvinn, jävla utlänning”.”

Ett annat exempel är häcklöparen Ludmila Engquist som beskrevs som ryska, efter att hon åkt fast för doping. Innan dess var hon “vår” Ludmila.

Genus
Det förs också en genomgående machofiering av sport. Idrott är ett område där manligt och kvinnligt ständigt diskuteras och definieras. Pojkar kallas för kärringar när de inte presterar på plan och våldsmetaforik används flitigt vid rapportering från tävlingar. Manligheten konstrueras om och om igen och i Nordeuropa är det tydligt vilken typ av spelare som är idealet: Den tysta, stoiska till skillnad från den hetsiga, gestikulerande sydlänningen. Vid handbolls-vm i år så reagerade jag på att kommentatorerna så ofta hänföll till att beskriva handboll som en våldsam sport, tuff och inte för vem som helst. Min teori är att det är ett sätt att uppvärdera sporten, ge den högre status.

Kroppen är i fokus i elitidrott och eftersom den traditionellt kvinnliga kroppen skiljer sig från hur den traditionella elitidrottskroppen ser ut hamnar särskilt kvinnliga elitidrottare under luppen. Könstillhörighet för kvinnliga elitidrottare ifrågasätts ofta, senast i raden var medeldistanslöparen Caster Semenya, mer om henne här.

I elitidrottens värld är gränserna för vad en man är och får vara väldigt snäv, ett resultat av detta är att mycket få manliga elitidrottare kommit ut som homosexuella. Inom fotbollen så har ingen manlig elitspelare någonsin kommit ut som homosexuell. Eller jo, en har gjort det: Justin Fashanu som kom ut i Storbrittanien på 90-talet och som senare tog sitt liv: “In 1990, he publicly came out as gay in an interview with the tabloid press, becoming the only prominent player in English football so far to do so. Many former colleagues spoke out in anger against him, stating that gays had no place in a team sport, and his brother John publicly disowned him. Although he claimed that he was generally well accepted by his fellow players, he freely admitted that they would often joke maliciously about his sexual orientation, and he also became the target of constant crowd abuse because of it.”

Dålig stämning, eller hur? Flera fotbollspersoner har också gått ut och sagt att det inte finns några homosexuella i elitfotbollen vilket ytterligare bidrar till att det i princip är kört för en manlig fotbollsspelare att komma ut och samtidigt behålla sin karriär.

Sport och manlighet är tätt sammanlänkande, men inom sporten finns det så klart hierarkier. De stora lagsporterna är de mest manliga, medan de killar som sysslar med konståkning och gymnastik ofta hånas.

2. Nationernas kamp med våldsinslag.

En annan sak jag hatar med sport är krigsmetaforiken vid tävlingar. När Tyskland och England möts i fotboll slår de engelska tidningarna knut på sig själva för att göra de vitsigaste anspelningarna på ländernas blodiga historia i rubrikerna. Intressant nog så är det inte riktigt alla krig som tåls att anspela på. När Israel och Tyskland möts brukar det exempelvis vara rätt tyst, även när det gäller Tyskland och Norge. Fokus på nationer och nationers kamp är ganska vidrig och inte minst problematisk i vår globaliserade värld där hälften av alla länder i fotbolls-vm har koloniserat den andra hälften. Det hindrade dock inte tv 4 att inför finalen i fotbolls-vm 2010 (som stod mellan Spanien och Holland) göra ett inslag om att det är lite extra kul för sydafrikaner att Holland är i final. Ja, för de länderna har ju en så lång och fin historia tillsammans. Som av en slump var det bara vita sydafrikaner som intervjuades i inslaget.

3. Allvaret
Att “hejja” på ett lag, det hatar jag. Sport är en exkluderande uppfostringsanstalt där suppotrar lär sig att dels känna glädje när “deras” lag vinner, men även att känna ilska, vrede och hat mot det andra laget eller mot det egna om det inte lever upp till förväntningarna. Alla dessa hatiska känslor, vart tar de vägen? Antingen genom supporterslagsmål eller att supporten tar med sig ilskan hem till familjen. Andra väljer att kalla spelare för hora (se detta inlägg). När supporterhat kombineras med helt vanlig rasism kastas bananer på svarta spelare när de går in på plan. Och när fotbollsspelaren Figo bytte lag från Barcelona till Real Madrid (två stora konkurrenter) så kastade supportrarna in ett grishuvud på plan.

(parentes: grishuvudet är numera konserverat och undertecknat har sett det vid en utställning om fotbollsvåld i Barcelona)

Sport är en ventil för att leva ut känslor, även negativa sådana på ett socialt accepterat (för det mesta) sätt. Inte helt oväntat hänger samhället och idrottsvärlden tätt ihop. Könsmaktsordningen och rasism är tydliga även på plan. Mellan sporterna finns också en tydlig hierarki som skiljer sig åt beroende på tid och rum. I Sverige idag är fotboll den absolut största sporten medan lacrosse för en mer undanskymd tillvaro. I Indien är cricket stort men ingen bryr sig om ishockey. Precis som i resten av samhället går det att se att de sporter som många män gillar också är de som är mest populära. Även de sporter som det går att tjäna mest pengar på lyfts fram medan de udda sporterna för en undanskymd tillvaro helt beroende av eldsjälar.

Sammanfattningsvis: Det jag hatar med sport är precis det jag hatar i resten av samhället: Rasism, sexism, våld och kapitalism. Men det som gör mitt sporthat unikt är detta: Att folk tror att det är på allvar. Att glada och positiva känslor förbyts till hat och ilska och att det är ett beteende som anses vara okej. Som Erik Niva (stor fotbollskribent) skrev i min dedikation i hans senaste bok (vilken name dropping va!): “The great fallacy is that the game is first and last about winning.”
Min tolkning av citatet är att själva vinnandet är det mest ointressanta med sport, resan är målet och så vidare. Att ta det på allvar och bli arg när ens lag förlorar och sedan hata motståndarlaget är så extremt främmande för mig trots att det måste vara en  av världens absolut mest vanliga känslor.

Samtidigt är det lika irriterande med motsatsen. Hur ofta kommer inte utsagor i stile med: ”Varför bry sig om 22 svetttiga killar som jagar en boll på en gräsmatta, det spelar ingen roll”. Man ba: Ja, Varför bryr vi oss om att begrava våra döda? Varför bryr sig barnen om att sjunga och låtsas att deras gosedjur kan prata? Det är ju bara på låtsas. Och nu börjar jag äntligen närma mig poängen: Sport är en lek. Lek är kultur. Kultur och lek är en grundläggande del av den mänskliga erfarenheten (och vissa djurs erfarenhet). Att tillsammans utöva sport i grupp är som att sjunga i kör, måla akvarell eller dekorera skaftet på en ceremoniell yxa. Att titta på sport är underhållning, som att se på en tv-serie. Eller ännu hellre: att titta på sport är som att se  på en teaterpjäs. Det finns regler (manus) samtidigt som allt kan hända.

Sport betyder ingenting men utan lek och sport vore vi ingenting.

Sport är exkluderande och har alltid varit exkluderande för mig, stillasittande tjej utan bollsinne med noll vinnarinstinkt och så vidare och så vidare. Men jag har tagit sporten och jag har gjort den till min. Mer om det i nästa inlägg som kommer efter helgen!

P.s älskade fotbollskillar som läser bloggen får gärna komma med synpunkter. även intressant med kommentarer från folk som blivit insocialiserade i sportsammanhang på andra sätt än mig.