Tag: serier
Har ni hört talas om Marlo Meekins? Jag har egentligen ingen aning om vem hon är eller vad hon jobbar med om dagarna, men hon har en tumblr där hon lägger upp helt fantastiska bilder och serier. Exempel:
by Marlo Meekins
och denna pärla:
by Marlo Meekins
by Marlo Meekins
Och sista exemplet för att övertyga dig:
by Marlo Meekins
Argh, mina ögon gör ont av denna briljans! Följ hennes tumblr för mer mer mer och håll tummarna att Galago eller dylikt ger ut en bok med henne inom vår levnadstid.
(Om du inte är bekant med serieskaparen Alan Moores samlade utgivning kommer det här inlägget nog vara helt obegripligt. Sorry about that.)
Ni som läser Galago vet väl att Siska och jag medverkar där med recensioner? (Ni som inte läser Galago uppmanas att börja med det, mer info här.) I det senaste numret skrev jag om Alan Moore och den oroväckande tendensen hans nyare alster visar. Jag vill gärna prata mer om det.
Men låt mig ta det från början. Alan Moore är min absoluta favorit, han har skapat serier som Watchmen, som förändrade superhjältegenren i grunden, The Leauge of Extraordinary Gentlemen som utspelar sig i ett universum där all fiktion från vårt universum existerar och From Hell om Jack the ripper som med sin notapparat gav mig en av de bästa läsupplevelserna någonsin. (För enkelhetens skull länkar jag här till Moores bibliografi för den läsare som vill veta mer om de individuella verken).
Så, vad är problemet? Låt mig citera mig själv:
“I den allt för ofta djupt moralkonservativa superhjälteserievärlden har han framstått som det goda vänsteralternativet (med ockulta förtecken) och har bland annat sagt till fascisten Frank Miller på skarpen. Så långt allt gott, men är det inte lite väl många omotiverade sexscener i Moores senare verk? The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1969 var som en enda lång Benny Hill-sketch med obskyra fiktiva figurer som satte på varandra med varierande grad av samtycke. Inte för att det är något fel med att skriva snuskig fanfiction om sagofigurer men Moore har redan gjort det i serien Lost Girls – i tre band. Problemet är att Century:1969 felaktigt marknadsförs som en spännande äventyrsberättelse. Vanligtvis överlåts det till läsarna att fantisera om hur hjältinnan ser ut naken, nu får de istället fantisera om hur det går till när hon löser olika mysterier. Den här utvecklingen har jag svårt för.”
Ja, Moores alster har alltså utvecklat en tendens att fokusera mer på porrfanfiction än storytelling. Det är en sak. En annan oroväckande tendens är detta: Jag har varit sugen på att läsa hans senaste Lovecraftinspirerade Neonomicon men efter att ha läst en mycket bra recension som bland annat reder ut det här med rape culture så är jag mer tveksam. Recensionen avslutas såhär: ”/…/this comic left me feeling physically ill which is a rare and unwelcome event. That may well be the intention of the comic, and Moore himself thinks he went too far, but I would not recommend this comic to anyone who does not wish to read through a ten page rape scene.”
Psssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssss
Hörde ni? Det var luften som gick ur min förväntansballong.
Efter den recensionen tänkte jag: Är jag lurad? Kanske har Moores böcker alltid lidit av sexploitation? Så den senaste månaden har jag läst om Moores mindre kända böcker. Och jag säger bara: ZOMG! Det här är så jäkla bra. Jag snackar om The Swamp thing saga, Top 10 och Tomorrow stories. Det är ren postmodern berättarglädje med influenser från flera genrer, humor och mysterier om vart annat, och jag får krupp på hur bra det är. Ja, seriöst! Jag får en hård skällande hosta av lycka.
Ok, då var det konstaterat.
Och jag tror vi börjar närma oss poängen. Att skilja författare från verket fick vi lära oss dag 1 i litteraturvetenskapen men det är inte där problemet ligger. Personen Alan Moore verkar sympatisk, det är bara hans senare alster som är, om inte kassa, så i alla fall trööökiga kombinerat med exploatering av kvinnor. Och jag är fruktansvärt besviken över att Moore kanske aldrig mer kommer göra något fantastiskt. Vad ska man göra när ens favoriter tågar neråt i kvalitetstrappan? Har du kära läsare varit med om samma sak? Hur gjorde du för att acceptera/hantera sorgen?
Tacksam för svar.
P.s Bonusläsning: Grant Morrison om våldtäkt och sexism i serier.
Hi guise! What’s up in dis blog?
Reseskildringar, historiska eller samtida, är ju en knepig genre, älskad av alla eftersom det är billigare än att åka själv, men ofta problematisk pga kolonialism och dylikt. En lyckad reseskildring förhöjer en resa med cirka 80% enligt mig (här kommer ett riktigt gubbigt tips… Bo Lundins Om Rom som mest handlar om små statyer i olika kyrkor. Ovärderlig! hehe). Men så finns det länder som det inte är så vanligt att man åker på semester till, men som ändå fascinerar en. Jag är en person som hatar att resa. All europeisk kolonialistisk arvsskuld har lagts på mina axlar och jag drabbas därför av enorm skam så fort jag befinner mig på en annan plats än norden samt europeiska huvudstäder, därför föredrar jag att resa genom litteraturen [insert uppskattande nick från bibliotekarierna som läser]. Idag ska jag därför tipsa om två författare som gör fantastiska serieböcker om olika resmål som jag definitivt aldrig kommer åka till. Först ut är Joe Sacco:
Du har kanske redan hört talas om denna serietecknare som gör journalistiska reportage i serieform, på svenska ges han ut av Galago. Han skriver om Bosnienkriget, det krig som egentligen är närmast oss som är födda på 80-talet eftersom vi med väldigt stor sannolikhet gick i grundskolan med barn som flytt från de krigsdrabbade länderna. Ändå är det pinsamt uppenbart att jag inte kan ett dyft om en enda strid om vi jämför med hur mycket jag kan om WWI och WWII. Därför borde Safe area Gorazde vara en obligatorisk läsning för alla (finns på ditt närmaste bibliotek). Palestine är en annan fantastisk bok som, uppenbarligen, handlar om Palestina och de som bor där under början av 1990-talet (förord av Edward Said). På svenska finns Gaza: Fotnoter till ett krig. Det är lätt att tro att det handlar om de senaste stridigheterna mellan Israel och Palestina, men det handlar faktiskt om november år 1956. Det är en kuslig bekräftelse på att det här är en konflikt som varit aktiv i en livstid och påverkat/påverkar människor i flera generationer. Joe Sacco är alltså en krigsjournalist fast i serieform, men till skillnad från andra krigsjournalister som kan drabbas av akut manlighetskomplex och “fascineras av Ondska” så håller sig Sacco på jorden. Han visar sin egna tvivel, sin egen rädsla, maktlöshet och den skam som kommer över honom när han går runt i städer och letar upp människor som kan berätta de äckligaste och vidrigaste historierna för honom.
Mitt andra tips är kanadensaren Guy Delisle* som bland annat gjort Burma chronicles och Pyongyang om sina resor i tjänsten (som animatör) samt som hemmaman till en fru som arbetar på Läkare utan gränser. (Även dessa böcker borde finnas på ditt bibliotek, om inte rekommenderar jag att du lägger ett inköpsförslag) Ja, han har alltså bott både i Burma och Nordkorea, två av världens mest stängda länder, och berättar om sina upplevelser på ett väldigt lågmält och humoristiskt vis. Böckerna går väldigt snabbt att läsa och trots att inget världsomvälvande kommer fram är det nyttigt att veta att det faktiskt finns riktiga människor som bor i de här länderna. Jag upplever det som att vi i väst ofta glömmer av att det bor människor av kött och blod i diktaturer (Tanja Suhinina har skrivit bra om det). Det är liksom lättare att skratta åt tokiga diktatorer som slår hole-in-ones på första försöket istället för att tänka på att där bor människor som du och jag, bara mycket hungrigare. Det blir alldeles för sorgligt.
I min läsning av Pyongyang fick jag även en påminnelse om Nordkoreas propagandastyrka då mitt låneexemplar av bibblan innehöll en del “kommentarer”, se nedan:
Avslutningsvis: Läs dessa serieböcker för det är roligare och går snabbare än att läsa textböcker och du slipper att råka ut för “Jag vill vara farlig”-killar (ja, Peter Englund. Jag tittar på dig).
* Tack till Smolket-Siska som var den som introducerade mig för Delisle.
Igår såg jag pjäsen Whatever ”love” means på Hagateatern. Den är baserad på Liv Strömquists serier, särskilt den hyllade Prins Charles känsla.
Jag var lite missnöjd med boken efter att jag läst den första gången, tyckte den var redundant. Men efter att ha sett pjäsen måste jag omvärdera det intrycket totalt. Med mössan i hand ändrar jag åsikt och kungör att Prins Charles känsla är Strömquists bästa bok och kanske en av de viktigaste böcker en människa bör läsa idag 2011. För det här är budskap som måste bankas in om och om igen. Jag tänker till exempel på detta med att kvinnor uppfostras till att kärleksfullt omvårda medan män uppfostras till att bli kärleksfullt omvårdade och vad detta leder till av ojämlika och onda relationer. Sådant måste naturligtvis åtgärdas redan när männen och kvinnorna är barn. Utvikning: När genuspedagogik kommer på tal och föräldrar slår bakut och menar att deras barn inte ska indoktrineras och deras söner inte feminiseras tänker jag på den forskning som visat att på “vanliga” dagis resonerar och konverserar fröknarna med flickorna medan pojkarna blir tillsagda. Pedagogerna pratar mycket mer med flickbarnen än med pojkbarnen. Är inte det helt sjukt? Nå, det var en bisats.
Som ni kanske förstår var pjäsen helt fantastisk. Efter föreställningen hörde jag av en av skådespelarna att den ska spelas för gymnasieelever i veckan. Har svårt att tänka mig en mer lämplig publik. Liv Strömquists serier passar väldigt bra som teater och publiken tjuter av skratt. Allvarligt talat, när gick du och såg en komedi på scen sist? Det finns något väldigt stärkande i att sitta 50-60 personer i ett rum och bara knäcka sig gemensamt. Ibland kändes det som att jag var på väg att smälla mig på knäna, så kul var det. Den största förtjänsten med pjäsen och boken är att de ifrågasätter vår samtids syn på kärlek som religion. I all satir finns allvar och det bästa med pjäsen är också det bästa med boken, nämligen slutet. Strömquist tar upp frågan om vad kärlek är för något och låter bell hooks svara:
där det finns makt kan det inte finnas kärlek.
Strömquist tillägger:
Var inte rädd. Bara genom att ge upp självet kan man låta sig drabbas- och därmed drabba- i en gemenskap bortom de uppsplittrande gränserna mellan människor.
Jag avslutar med två rekommendationer:
1. Om du bor i GBG med omnejd eller har vägarna förbi måste du ta chansen och se pjäsen något av de få datum som den fortfarande spelas.
2. Om du är i en relation där en av parterna (eller flera!) beter sig manipulativt och/eller våldsamt, bryt upp! Det är inte kärlek.
P.s för extrapoäng – namnge filmen som citatet i rubriken kommer ifrån.
Jag är hemskt nyfiken. Jag kan inte sluta läsa när jag väl börjat. Detta är två faktum som oftast inte gör något men ibland är det hemska egenskaper. Som nu när jag ser igenom Buffy för första gången. Det är helt omöjligt att låta bli att läsa spoilers! Jag försöker tänka att det inte gör något för Buffy är bra även om jag vet vilka som kommer få ihop det senare och vilken vampyr det sen kommer kretsa om men ändå, upplevelsen blir ju annorlunda, det blir den.
Efter den här helgen är det extra surt att jag inte redan sett Buffy och alla andra av Josh Whedons serier för den här helgen hade fiktiviteter anordnat en Josh Whedon-helg! Jag försöker hålla mig så gott jag kan men även om jag inte läst igenom alla buffyrelaterade inlägg än så vet jag betydligt mer nu än i fredags. Det är okej. Måste bara hålla mig från att klicka på fler av länkarna. måste.bara.behärska.mig.
Så till er andra här på smolket som älskar Buffy och redan sett allt eller är en bra bit på väg, kolla in de här inläggen! (känner mig extremt generös nu!)
the sexiest game of chess ever played
Jag har sett X-men: first class. Den var så bra! Har aldrig sett så mycket positiv bromance, Xavier och Magnetos kärlek är större än livet. Men även samkönade karaktärer i mindre roller ger varandra blickar som vanligtvis bara är förunnade män och kvinnor emellan. Dessutom är filmen set in Mad men-times, vilket bidrar till en allmänt snygg stämning.
But all is not right in the Marvelverse. Precis som vår värld är den påverkad av sexism och rasism. Hollywoodfilmer är kanske inte bästa stället att leta efter radikala budskap, men det blir ett problem när en film säger sig vara inspirerad av medborgarrättsrörelsen samtidigt som de icke-vita karaktärerna dör eller blir onda direkt. Samtidigt som filmen vill ifrågasätta och problematisera så bekräftar den stereotyper. X-men-franchiset innehåller dessutom några av de mäktigaste och mest komplexa kvinnliga superhjältarna någonsin, trots det får de få som är med i filmen knappt säga hela meningar. Sammanfattningsvis: filmen lovar runt men håller tunt. Filmen var bra, jag rekommenderar den, men bara för att något är roligt att titta på behöver det inte betyda att vi måste svälja det med hull och hår. Det är fullt möjligt, kanske till och med nödvändigt, att kombinera fan girl freak out med sund skepticism och analys. Till exempel genom att blogga om det:
Some Concerns About X-Men: First Class
The Best and Worst of ‘X-Men: First Class’ — Moral Complexity and Depressing Racial Politics
X-Men: First Class – When “What If?” Fails to Impress
X-Men: First Class Grades on a Curve
Det näst bästa med filmen (det bästa var att se Michael Fassbender jaga nazister i Argentina. Hubba hubba!) är att jag hittat till så många högkvalitativa feministiska och antirasistiska seriebloggar. Det sorgligaste är att de är så luttrade. Attityden “Vi är vana vid att förvänta oss lite och ändå få skit tillbaka” är genomgående i inläggen. Jag kan relatera, som superhjältefan men även person som inte är helt dum i huvudet kan det vara svårt att acceptera den stundtals misogyna och rasistiska serievärlden. Tur då att det finns serier som X-men som i sina bästa stunder visar att en annan värld är möjlig.
________________________________________________________
Med detta länkpotpurri tar denna smolkskribent sommarlov. Jag återkommer i augusti med nya, fräscha populärvetenskapliga studier. Vill passa på att rikta ett stort tack till alla som läser och kommenterar, det uppskattas mycket!
P.s För den som mot all förmodan är intresserad har jag gjort en X-mentumblr, där kommer uppdateringarna dugga tätt sommaren igenom.
Ikväll ska jag se X-men: First class, undertecknad är ett stort fan av X-men och att filmen dessutom utspelar sig på Mad mentiden gör inte peppen sämre. Som en hyllning till superhjälteserier överlag tänkte jag ta en liten snabb sprint nedför memory lane och återuppväcka några bilder från de döda. Släng alla dina smakkriterier därhän och häng med!
För såhär är det: på 90-talet när jag började läsa superhjälteserier befann sig Marvel inne i en väldigt sjuk period. Vapen och långa, bisarra muskelkroppar var idealet, inte en seriös och logisk story. Det finns flera tecknare från 90-talet som förmodligen aldrig har sett en annan människa i hela sitt liv utan ritar mänskliga varelser utifrån grottmålningar eller hällristningar. Sjukast av alla är Rob Liefeld, såhär kan det se ut när han ritar tjejer:
Klicka på bilden för mer "kreativa" Liefeldteckningar.
Får du också ont i ryggen?
Att kvinnor behandlas som objekt i superhjälteserier är knappast en nyhet, men under det fantastiska 90-talet kunde även det motsatta inträffa. Enter the famous swim suit specials. Marvel gjorde helt enkelt ett gäng tidningar med bilder på superhjältar i badkläder (90-talet alltså. gotta love it!) Det roliga är att det inte stannar vid snyggingar som Storm, Rouge och Psylocke i baddräkter (som dessutom är misstänkt lika deras vanliga outfits) utan även superhjälteherrarna får utrymme. Låt oss mjukstarta arbetsveckan efter långhelgen med lite badbilder. Ta en kopp kaffe, sätt dig bekvämt och njut! And yes, there will be cheese.
Det här var innan vaxningstrenden nådde herrarna. Notera Iron mans håriga fötter! Och bilnycklarna får inte plats i badbyxorna, de placeras istället säkert vid en sten.
Gambits ser lite “cheeky”ut. Hehehehehehehehe
Älskar att de bär så kallade “Stefan Holm”-shorts. Det vill säga de kortaste och mest slitsade shorts en man kan bära utan att bi arresterad.
HAHAHA! Av vilket material är denna “tres (sic!) chic new bikini” gjord? Jag tänker att det bara är en sorts “clip on” utan bakstycke. Shhh! Namor will never tell!
(Bilderna är tagna från The Hooded Utilitarian, klicka för fler exempel!)
Ni vet väl om att det finns en serietecknare som heter Daniela Wilks? Hon bloggar här och här och gör självbiografiska och mycket fina serier som till stilen påminner om amerikansk underground från sextiotalet. Ofta är serierna väldigt roliga och ibland så outsägligt vackert sorgliga. Ett exempel på det sistnämnda läste jag om idag. Jag vågar mig på att sno en bild, men läs hela serien här!
Trots att jag redan läst den så grät jag stora, kladdiga vuxentårar på jobbet och känner mig fortfarande helt matt.
Wilks har precis kommit ut med en bok som jag ännu inte läst men som jag ser mycket fram emot. Sedan ska hon även ge ut en bok hos den mycket begåvade och intelligenta Helena Eitrem. Håll utkik!
Nu blev det mycket reklam på en gång, men jag är så lyrisk och när man ramlar över något så här bra tycker jag att man har en skyldighet att rapportera det vidare.
Wilks, I salute you!
Jag försöker envist framhärda att Smolket inte bara är en politisk blogg utan även har plats för mina Tiptree-vinnare. Personer som motsätter sig detta kan sluta läsa här.
Känslan av att jag inte förstår ungdomen nuförtiden och är en 45-åring fast i en 28-årings kropp blir extra påtaglig när jag försöker läsa manga. Jag fattar inte! Berättartekniken är för olik västerländskt berättande, att läsa från höger till vänster gör mig förvirrad och metoden att förmedla vissa känslor (typ ilska och förvåning) i karikatyrliknande bilder får mig att tappa fokus från berättelsen. När nu en av Tiptree-vinnarna är en manga är det bara att bita i det sura äpplet.
Ooku – the inner chambers (titeln alltså, tuff!), utspelar sig i ett alternativt Japan som på 1700-talet drabbats av en epidemi som minskat den manliga befolkningen radikalt. I ett feodalt Japan är det kvinnorna som gör det hårda kroppsarbetet medan männen behandlas som små sköra varelser, ligger runt och gifts bort. Shogunen, som är en kvinna, har ett helt harem med vackra män samlade i Ooku. Dit kommer seriens huvudperson i ett försök att slippa gifta sig. Det visar sig vara ett extremt hierakiskt ställe fyllt av märkliga ritualer och seder.
Nu tycker jag inte riktigt att det går att säga så mycket utifrån ett läst album men trots att böcker och serier på temat “stor katastrof förändrar förhållandet mellan män och kvinnor” börjar kännas rätt uttjatat för mig är det här intressant. Framförallt för att olika länder verkar ha hanterat den nya verkligheten olika. Den västerländska handelsmannen förstår inte alls vad den maskerade shogunen pratar om när hon (som handelsmannen tror är en han) ifrågasätter frånvaron av kvinnor i hans entourage, är västerländska kvinnor för veka för att ta sig till Japan? Förhoppningsvis utvecklas den tråden i följande album. En annan intressant tråd är de intriger som finns bland männen, jag tror aldrig jag har läst något där män intrigerar på det här sättet. Det är inte “mansintriger” för att få makt utan typiska “kvinnointriger” om kläder och status i gruppen. Sen finns det vissa delar som känns sådär, huvudpersonen är lite väl hyvens och känns inte särskilt mångsidig, men även det kanske förändras i senare album.
Ooku – the inner chambers fick Tiptree-priset 2009.
Kommentarer