Jag har varit i Bryssel och gått på deras seriemuseum. Först ska jag situera mig själv: Som serieälskande yngling (vilket jag misstänker att fler läsare av denna blogg är, varning för igenkänningsfaktor!) läste jag hungrigt allt av de fransk-belgiska tecknarna: Lucky Luke, Tintin, Asterix, Spirou, Gaston (min favorit!) och Buddy Longway bara för att nämna några. Jag var därför väldigt glad och förväntansfull att få gå på museet och se serierna i en kontext. Och ja, det här är kanske inte förvånande för någon men vad mycket skit man läste ändå. Ingen etnicitet förutom den fransk-belgiska är för tabu att stereotypisera och exotisera. Sexismen i serierna är total,  inte en enda kvinnlig serietecknare finns representerad, inte ens när serier på 2000-talet omnämns (jag vägrar tro att endast män är serietecknare i Belgien). Kvinnobilderna i serierna är fruktansvärda, ni som läst någon av ovanstående titlar kan ju lista ut att de inte på något sätt behandlas eller beskrivs som människor. Men, å andra sidan är det få förutom den vite mannen som görs det i de här serierna. I museishopen fanns Persepolis av Marjane Satrapi men i övrigt nada. I shopen fanns dessutom en hel del porrskämtserier som oftast går ut på att en tokig nymfoman har sex med en gammal gubbe (jag läste flera sådana serier som barn ty jag levde på den tiden då det ännu inte fanns en uppdelning mellan vuxen- och barnserier i Sverige).

Katalogtexterna på museet är ganska få, särskilt de som finns på engelska, och skrivna i en väldigt vördnadsfull ton som skär sig mot de uppenbart fjantiga och oftast väldigt roliga serierna. Det påminde mig om den här serien:

Missförstå mig rätt: Jag älskar fortfarande Spirou et al och jag har blivit relativt normal trots den uppenbara indoktrinering jag utsatts för. Men en viktig bit av museet saknas: kontexten. Om Lucky Lukes rasistiska inslag, varav några avbildas nedan så står det att serien parodierar västernberättelser:

Parodierar, kanske… och befäster stereotyper, vill vän av ordning lägga till. Andra uppenbart inte ok skildringar av folkgrupper lämnas okommenterade. Och jag tänker såhär: är det så fel att någon gång stanna upp och konstatera att detta är rasism. Jag tycker inte att man, likt Disney, ska klippa bort och gömma undan uppenbart rasistiska element utan istället säga: Det här är rasism, men vid tidpunkten för seriens skapade så var detta sätt att avbilda svarta allmänt accepterat. Det vill säga: Erkänna att det finns och sätta det i en kontext så det inte blir isolerade händelser. Kanske också en liten notering om att det finns grupper i samhället idag som skildras på ett stereotypt och nedvärderande sätt som vi kommer tycka är löjligt om femtio år? (Kanske som… jag vet inte… kvinnor?)

Och det värsta är att rasismen inte på något sätt verkar vara ett fenomen som belgarna lagt bakom sig. Kung Leopolds, och senare den belgiska statens, övergrepp i Kongo är väldokumenterade men jag såg inte ett enda spår av det på plats i Bryssel.

I flera av de affärer jag var inne i skyltades det stort med Tintin i Kongo, i dagarna har det skrivits en del om Bienvenu Mbutu som stämmer förlaget som ger ut boken för rasism. Lyssna gärna på det här inslaget från Godmorgon världen som ger en bra bild av konflikten. Att boken ska förses med ett kontextualiserande försättsblad är ett rimligt krav. Den främsta invändningen mot boken är att kongoleserna avbildas som kolsvarta idioter med gigantiska läppar och det låter, förutom rasistiskt, väldigt gammaldags. Men denna skildring av svarta är levande  i Bryssel. Förutom att den flamländska tomten har en svart tjänare som i juletid avbildas i choklad med gigantiska läppar i alla lyxiga chokladaffärer så finns det flera antikvitetsaffärer med statyer av sexiga negresser. I princip alla svarta människor som avbildas har försetts med kolsvart hy och gigantiska läppar. Varvat med västerländska antikviteter finns det otaliga gallerier med ”African art” och det hela ger en bitter eftersmak. I min naivitet hade jag trott att det skulle finnas någon form av monument till minnet av alla mördade och misshandlade kongoleser i Bryssel, istället finns kung Leopolds museum över Centralafrika kvar i det skick han ville ha det.

Alla dessa bitar ger tillsammans bilden av ett land som har en hel del att jobba med, seriemuseet är bara ett av många symptom på problemet.