Alltså. Först och främst. Det här är den bästa dokumentären jag har sett på så länge. Se den. Kvinnor i olika åldrar, den yngsta 18 och den äldsta 82 år, berättar om hur de blir stämplade som slampor i sina skolor. De berättar vad ryktet kom ifrån, de berättar om stigmatiseringen, sen sexualitet då och nu och vad som gör att folk kallar unga kvinnor för slampor. Jag skrattade och var nära att börja grina. Det är så fascinerande hur kvinnorna ser på sig själva och det omgivningen gjort mot dem. Det här är roligt, sorgligt, peppande, hemskt och så jävla, jävla, jävla bra. SE DETTA!!!
Tag: sex
När jag gick i trean sa Daniel Wester att tjejer inte vågade hoppa från hopptorn. I helvete tänkte jag och gick upp på tiometaren för att hoppa. Jag fick en jättestor lårkaka men det är ett av de tillfällen i livet när jag varit som mest stolt över mig själv. Jag varken är eller har någon gång vi mitt liv varit en tuff eller särskilt modig människa, ingen klassisk pojkflicka eller skinn-på-näsan-person. Men av någon anledning så har frågor gällande kön kickat igång ett trots och driv som ofta både förvånat mig själv och andra. Den där dagen i simbassängen var början på snart två decennier av mer eller mindre uppstyrda jämställdhetsdagar, projekt, kampanjer. Och framförallt ett lågfrekvent malande om kön i varje klassrum jag någonsin suttit i.
Efter gymnasiet började jag läsa genusvetenskap, jag tänkte att nu jävlar, nu händer det. Äntligen kommer jag få vara med människor som är lika seriösa med det här som jag. Tänk att få vara med en hel klass med feminister! Jag var 19 år och jag hittade faktiskt flera av de människor som är det bästa och närmaste som finns idag.
Men i den klassen fanns också ett gäng personer som inte hälsade på mig då och fortfarande inte gör det. Det har snart gått tio år och under de här senaste tio åren har jag, vi, träffat dessa människor gång på gång, på fester, på föreläsningar. Oftast ignorerar de oss bara, men flera gånger har dessa personer kommit med kommentarer om att vara daddys girls, om att det är lamt att försöka vara söt, ha klänning, om att inte vara tillräckligt mycket aktivist eller aktivist på rätt sätt.
Jag var på café Vulgo för några veckor sedan. Det var ett vernissage och kring väggarna satt och stod en armada av dessa människor, de registrerade tyst alla som kom in. Ingen sa hej denna gång heller. Café Vulgo, jag trodde att målet någonstans var ett samhälle där alla var välkomna. Men är hur öppet och välkomnande är Café Vulgo? Några veckor efter vernissaget pratade en representant från Caféet på en feministfestival i en annan del av Sverige. Personen sitter i ett panelsamtal och säger saker om att hen hatar personer som identifierar sig med ett kön, att hen hatar heterosexuella, att hen hatar akademiker-feminister, att hen hatar vänsterkillar.
Hur kan människor som kommer ur en rörelse där man kämpat i snart ett halvt decennium för att få älska vem man vill och vara vem man vill lägga så mycket energi på att definiera hur man inte ska vara? Det verkar också vara så att hela femme-rörelsen har gått helt obemärkt förbi och en transidentitet verkar vara synonymt med att ha en stereotypt manlig identitet. En identitet som också matchas av dessa personer med att ace-a varenda härskarteknik i boken.
Jag ligger inte med så många tjejer just nu och jag gillar att ha klänning på mig. Om detta faktum enligt dessa människor straffar ut mig från att få uttala mig om feministiska frågor eller få delta i en feministisk kamp, är vi då inte tillbaka dit vi startade? En situation där vissa identiteter och människor som utför vissa sexuella praktiker nekas en röst i den feministiska rörelsen?
Att vara feminist är ett enormt brett koncept och det är möjligt att allt eller alla inte ryms i definitionen. Men jag har väldigt svårt att acceptera att det som exkluderar mig ska vara grundat i identitet och inte ideologi.
Så, nu har det kommit fyra avsnitt av Game of thrones och jag har sett de första tre av dem. Nu blir det SPOILERS: Och, det blev faktiskt bättre. Jag tycker fortfarande att första avsnittet var svagt och jag tycker fortfarande att det finns ett problem med den manliga blicken som skaparna uppenbart har applicerat på serien. Men kvinnorna har fått mer utrymme och några, som Sansa, Arya och Cersei börjar bli riktigt intressanta. På något sätt tycker jag nästan att den präktiga Sansa blir lättare att förstå i serien än i boken. Bölandet var nära när Lady togs av daga. Det stora problemet med serien är, förutom att det ibland är väl kulissigt, linjen med Daenerys. För mig var det här en av de mest intressanta partierna i böckerna. Den samtidigt väna och kungliga Daenerys som uppfostras som en tiggarprinsessa och lever tillsammans med sin djupt störde bror är en intressant karaktär i och med kombinationen av ledset och osäkert barn och samtidigt fullständiga övertygelse om att hon med sitt kungliga blod är mer värd än andra. Att hon dessutom inte har några ägodelar eller makt gör det ännu mer intressant. Och detta leder fram till en extremt problematisk scen i serien som gjorde mig väldigt besviken, scenen då Daenerys slavinna, som jag just nu inte minns namnet på, berättar om sin bakgrund som barnprostituerad (var hon 11 när hon började säljas?) och lär upp Daenerys i hur hon med sin sexualitet ska få makt över den äldre mannen hon har gifts bort med. Det här är en scen med mycket potential, här lär en kvinna upp en kvinna i det enda hon kan använda för att få makt över den fysiskt och ekonomiskt långt mer starke mannen. Dock görs detta till en sensuell scen trots att slavinnan frågar Daenerys “Do you want to be a slave?” för att peka på att sexualiteten är hennes enda väg ut ur sin maktlöshet. Att Daenerys dessutom porträtteras som en kvinna i äldre tonåren när hon hon i boken är 14 gör det än mer komplicerat (att de valt att göra på det sättet är förståeligt iom de enorma mängder sex hon har men likväll gör det henne till en annan karaktär). Hur kan man göra en före detta barnprostituerad slavinnas lektioner med hennes maktlösa härskarinna i hennes enda potentiella maktmedel, sexualitet, till ett mjukporrigt inslag som ska egga den manliga blicken? Jo, för att detta är en serie med hittills manlig blick där de stora styrkorna med böckerna, kvinno- och barnperspektivet, har lagts undan för att istället visa kärva män och sexiga kvinnor med bara bröst (bröstkvoten är fortfarande extremt hög jämfört med manlig nakenhet). I och med det som kommer hända senare i serien hoppas jag verkligen att den manliga blicken läggs åt sidan och vi istället får se kvinnor som inte ryggar för något sätt att få makt, som sätter sig själva i första rummet och som är precis lika onda, goda och komplicerade som de manliga karaktärerna.
Vi fortsätter på föregående inläggs tema och delar för andra gången ut Veckans Woody Allen här på bloggen. Denna vecka går utmärkelsen till filmen ”An Education” från 2009 samt dess regissör Lone Scherfig. Motiveringen lyder:
”Genom en häpnadsväckande dålig problematisering av maktstrukturer, extremt stereotypa karaktärer och ett tråkigt ”äldre man visar världen”-narrativ har den här filmen inte bara visat att så länge man inte luras så är det ok att ligga med småtjejer, men också att så länge man är en smart duktig flicka som gör sina mea culpas på slutet så behöver man inte dö. Det är det bara horor som gör.”
För övrigt är det intressant att se hur den ”charm” som huvudkaraktären David trollbinder övriga rollfigurer med i filmen verkar gå rakt igenom bioduken. Svenska Dagbladets recensent smäller till med sex tärningsprickar och rekommenderar
”Se och njut av denna lektion i livskunskap (…)”.
Filmens regissör Lone Scherfig avslöjar i en intervju att David var den som drog henne till filmen från början men lägger även till:
“In all my films, the leading characters are men in their 30s. It’s a moment in a man’s life where he’s a fully developed personality who is at a turning point. Men are much more interesting to me because they’re a different species. I’ve been more bored as a writer when I’ve written for women.”
Och med detta uttalande vinner Scherfig och hennes film alltså titeln veckans Woody.
Trots att de Förenta staternas kulturproduktion pumpats in i vårt land de senaste 60 åren så kan det ibland vara skönt att ta ett steg bakåt och inse att deras kultur är inte vår. Jag ska specificera mig: deras syn på sexualitet är inte vår. Jag har sett Easy A, en film om Olive som ljuger om att hon blivit av med oskulden för att verka coolare. Ryktet går och snart vill fler killar att hon ska ljuga om att ha legat med dem, strax uppstår en sorts prostitutionsverksamhet där presentkort utbyts mot löfte att få skryta om uppdiktade erfarenheter. Killarna får högre status över de låtsade eskapaderna medan Olives rykte (surprise!) bara sjunker. Tur då att allting bara var på låtsas så inget dumt egentligen har hänt.
(Snabb sidonotering: Filmen är rolig och har så kallad kvick dialog med litteraturreferenser samt mycket bra rollprestationer, så var det sagt och jag kan börja gnälla istället. Ok, det är mer än snabb notering än en full analys men jag vet att fler smolkers sett filmen så ni får fylla på med analyser, och alla andra som också sett såklart!)
Först försökte jag placera filmen i en svensk, högstadie/gymnasiekontext och det var så klart omöjligt. När Olive klär sig provokativt horigt (se bild ovan) så ser hon ut som your average gymnasiegot. Vad jag minns från gymnasiet så var det knappast “hot stuff” om någon haft sex, det togs snarare för givet. (i filmen är Olive 17, ungefär den åldern som ungdomar i hela världen har sex första gången.) Vet att det är löjligt att jämföra med en svensk skolkontext, men skillnaden är avgrundsdjup. Och efter att ha läst Jezebels recension av filmen så verkar plotten inte ens vara särskilt överdriven eller tillskruvad: “It seems that for girls today, even on film, you can talk about sex, pretend to have sex and joke about sex — but if you want a happy ending, you can’t actually have sex.” Jag tycker det citatet sätter fingret på samtida amerikansk populärkultur, vulgärt men ändå alltid en väldig prydhet (främsta exemplet: American pie), en sorts neo-puritanism som döljs bakom en glittrig t-shirt med trycket “pornstar”.
___________________________________________________
När vi ändå pratar om high schoolfilmer (och collegefilmer för den delen) så är det alltid värt att nämna filmer som har ett annat budskap än neo-puritanismen (som jag precis hittade på). Gender bender, alltså tjejer som låtsas vara killar och killar som låtsas vara tjejer är ett mycket gammalt tema i kulturen (se Shakespeare) och trots att berättelsen alltid slutar med att det blir som vanligt igen så är själva förvandlingen man->kvinna och tvärtom inte bara gjord for laughs utan också för att säga något om samhället. Hålla upp en spegel mot vår samtid och bla bla bla till poängen: Här är tre sjukt bra gender benderfilmer!
3. Sorority boys – tre störiga fratboys måste av olika anledningar (som det ofta är) klä ut sig till tjejer och bo på ett sorority. De får lära sig att kvinnor döms hårdare än män och att killar kan vara svin.
2. The hot chick – Rob Schneider is about to find out that being a teenage girls isn’t as easy as it looks. Nej, men allvarligt så handlar filmen om att en tonårstjej och en småkriminell man byter kropp (!). Tjejen hamnar i en manskropp, vilket hennes kompisgäng måste hantera, varpå lustigheter uppstår.
1. She’s the man – en variant av Shakespeares Trettondagsafton med fantastiskt skådespeleri av Amanda Bynes som klär ut sig till kille.
Det filmerna har gemensamt (faktiskt) är budskapet att det viktigaste inte är vilket kön du tillhör eller agerar som utan vem du är på insidan. Fint, va?
Var och lämnade blod för ett tag sen och slogs som vanligt av den totala idiotin i reglerna om vilka som får ge blod.
De som aldrig, oavsett hur lång tid det gått och hur många hiv/hepatittest de gjort, får ge blod är de som
Haft samlag i utbyte mot pengar, droger eller annan ersättning
Är man och har haft sexuellt umgänge med en annan man
Har injicerat narkotika, anabola steroider, tillväxthormon eller något annat preparat, om det inte har skett inom sjukvården.
Så långt, old news. Socialstyrelsen vill att män ska få ge blod om det gått 12 månader sen de hade sex med en annan man men blodcentralerna vill vänta, fräscht Blodcentralerna! Dock satte jag lite i halsen när det även stod att de som någon gång haft sex med en man som har haft sex med män, haft sex med någon som i sin tur köpt prostituerade eller haft sex med någon som injicerat droger ALDRIG mer får ge blod.
Ok. Vänta nu en liten stund.
Om vi utgår från den gamla idén om att 10% av alla människor är bi- eller homosexuella. Vidare ponerar vi att det innebär att 10% av alla män har haft sex med en annan man. Vidare tittar vi lite på siffror om prostitution så ser vi att 1996, alltså innan sexköpslagen, hade 14% av alla män haft sex med prostituerade. Nu kommer jag hårddra det och ponera att majoriteten av de som köpt sex har köpt en kvinna. Det blir då 26% av alla män som antingen har haft sex med män eller med prostituerade. Hm. Det är alltså 1 av 4 män som aldrig får ge blod. Nu kommer det “roliga”, vid den förra stora sexualutredningen i Sverige, Sex i Sverige, visade det sig att genomsnittskvinnan har haft sex med 4.6 män. Ser vi ett litet samband här? 1 av 4 män får inte ge blod pga att de haft sex med män eller köpt prostituerade. Kvinnor har i snitt haft sex med 4 män. Nu kanske Agda som ger blod är gift och bara legat med sin man, men se den gubben gick inte för 38% av alla män har varit otrogna. Om vi blint litar på statistiken kan alltså genomsnittskvinnan inte ge blod. TADA! Tänk vad mycket man kan hitta med statistik.
P.S. Nu kanske vän av ordning tycker att så här kan man inte göra med statistik. Nej, det kan man inte, men man kan heller inte utgå ifrån att folk har hiv eller heptatit för att de någon gång har haft sex med någon som har haft “riskfullt sex”. Och om man ska utgå från det får man ta konsekvenserna av det och även ponera att folk kommer ljuga om sitt riskbeteende och inte berätta för engångsligget/partnern/flickvännen/pojkvännen/kompisknullet/frun/våldtäktsoffret att de tidigare köpt sex eller legat med män.
Idag klagar antifeminister i tid och otid på att radikalfeminismen blivit statsfeminismen. Själv sitter jag mest och undrar vart den tog vägen. När jag var 17 hade jag läst allt på Ohj-hyllan på Medborgarplatsens bibliotek. På Vi tar natten tillbaka-demonstrationerna gick vi genom Stockholm och skrek ut den kompromisslösa vreden över det kvinnoförtryck vi såg. Jag vet inte om det är för att jag blivit äldre men det känns som det som fanns när jag var i slutet av tonåren inte finns längre. Jag saknar att veta att jag hade rätt att vara arg, på samhället, på gubbarna, på torskarna, på fäderna. Jag saknar att det fanns en bestämd fiende som vi alltid var emot. Samtidigt minns jag hur vi blockerade en porrklubb och en av kvinnorna som arbetade där gick in, hon hade köpt mjölk på 7 eleven och det syntes så väl på henne hur patetiska hon tyckte att vi var. Och på oss vilket offer vi såg henne som. Det är liksom inte lika svartvitt nu.
Förutom vreden och den enkla världsbilden saknar jag separatismen. Att vara i ett sammanhang med bara kvinnor med det som själva syftet. Att få gå på en fest och det är bara kvinnor där. Att få gå på ett möte där jag vet att det bara kommer vara kvinnor. Jag förändras i separatistiska miljöer. Jag blir lugnare. Att som 20-åring komma in på Kafé 44 på 8 mars och gå rätt in i ett sammanhang där det var ok att vara tjej, där ingen ifrågasatte och kommenterade vilka tygmärken jag hade (det gjorde männen, 4-real) var fantastiskt och något jag önskar att varje ung tjej får uppleva.
Jag känner mig inte hemma i feminismen idag. Den fyller en funktion för många men inte för mig. Den allt mer sexorienterade diskussionen är viktig men jag har ingen plats i den. Jag har inget att säga om sex. Jag bryr mig inte om sex. Har nog aldrig gjort det. I radikalfeminismen fanns det plats för den åsikten. I ett samhälle som kretsar mer och mer kring sex vill jag ha en fredad plats. Ha ett rum där separatismen, medvetandehöjande samtal och total solidaritet finns, utan att sex är översta punkten på dagordningen. Det är mitt ansvar att hitta den platsen. Jag lägger inte det ansvaret på någon annan, jag saknar bara att den platsen fanns en gång och nu hittar jag den inte.
Jag vet att inte alla håller med mig. För en del är det fantastiskt att samtalet om sex har blivit den stora grejen inom feminismen. Jag vet att många tog illa vid sig av radikalfeminismen och synen på sexualitet som ofta gränsade till något skambelagt. Jag vill inte ha tillbaka radikalfeminismen. Jag vill bara känna det där sammanhanget, den där ilskan och ha det där offentliga samtalet igen där sexualiteten är en del i ett komplext pussel med många andra delar.
Kommentarer