Tag: sexism

Abortmotstånd

Jag läste sommaren 2012 kurser vid University of Michigan i Ann Arbor. En av sakerna jag var mest förvånad och förskräckt över var den enorma mängd pro-life propaganda som fanns på campus och i övriga stan. Se tex denna bild som jag passerade varje dag på väg till skolan.

Lägg märke till “the most active pro-life group” vilket implicerar att det finns flera.

Denna tillbakagång i rätten att bestämma över sin egen kropp är oförsvarbar.

Sök tröst här: "You don´t own me" PSA

OBS! Alla i Ann Arbor är ej abortmotståndare vissa hade tex t-shirts med detta tryck:

Att vara ett svin och att vara ett mans-svin

Det här är ett lite känsligt inlägg. Jag har tänkt på det länge och funderat på om jag skulle skriva det eller inte. Det finns så många om i ämnet, så många ifall. För ett antal år sen gjorde jag och min dåvarande pojkvän slut. Det var ett väldigt “fult” uppbrott. Vi var båda rätt taskiga mot den andra. Mina vänner var mycket lojala med mig. Så som vänner ska vara. De tog mitt parti till 100%. Så som vänner ska. Vad som hände sen var att det här spred sig till folk som inte var insatta i varken hans eller mitt liv. Långt efter kunde jag få höra folk som ifrågasatte honom, som påstod att han behandlade kvinnor dåligt, detta var en slutsats som dragits utifrån vad som hänt mellan oss. När är en person ett svin och när är personen ett mans-svin? Svin har vi nog alla varit mot någon. Vissa medvetet, andra omedvetet och många för att vi varit så uppe i något jobbigt att vi inte tänkt på vår omgivning.

I Göteborg har det bildats en grupp med syfte att få bort sexister från punkspelningar. För mig är det en självklarhet att personer som har våldtagit, misshandlat eller trakasserat andra människor inte har i punkscenen att göra (om de inte har arbetat rejält med sina problem med att respektera andra människors gränser och i vissa fall inte ens då). Det här handlar inte om straff utan om att du som offer inte ska behöva träffa din förövare och att du som vanliga människa inte ska behöva vara rädd på spelningar. De har en mycket bra programförklaring:

Vi är trötta på att ge våra surt ihopknegade stålar till våldtäktsmän, kvinnomisshandlare och andra sexister.

Vi är trötta på att möta våra förövare i publiken och framförallt är vi trötta på att se våra förövare få credd på scen.

Vi outar, informerar och bojkottar band/klubbar som tillåter och välkomnar sexistiska as som begått brott mot oss och våra systrar.

Vi informerar våra vänner om problemen. Vi bråkar och ställer krav. Vi är asjobbiga och alla “det är bara musik, inte politik”-människor hatar oss.

Men vi har varann och vi sprider kärlek till alla som förstår att det inte är OSS det är fel på. Och vår främsta mål är att vi, och alla andra ska, känna sig trygga att gå på spelningar och gilla punk as much as the next guy.

Inga jävla sexister på VÅRA scener!

För att ge legitimitet till arbetet med att få bort sexismen, både i punkscenen och i resten av samhället,  måste alla vi som kallar oss feminister ta oss en rejäl funderare när vi beskyller män för att vara sexister eller vidriga snubbar. Varje gång vi beskyller någon för att vara ett mans-svin när personen egentligen bara är ett svin, och man, förminskar vi de upplevelser som människor utsätts för då de drabbas av sexism. Bara för att någon är ett svin behöver det inte betyda att den är det på grund av patriarkatet. Folk kan vara lika dumma i huvudet ändå, utan att det är på grund av att de har fötts som män.

If I can’t dance etc.

Att den som tillhör “det andra” ofta får representera alla de som inte tillhör majoriteten är ett sorgligt faktum. I tidningen Kingsize skirver dansaren Erik Linghede om det på ett ypperligt sätt. Texten finns inte på nätet men går i princip ut på följande: Erik Linghede är breakdansare och hans dansnamn är Oooooh Tiffany. Det räcker för att han på en stor (alltså, jag har noll koll på hur stor pga kan nada om breakdance) breakdance-tävling plötsligt får representera “det andra” när värden Crazy legs (det vet t.o.m. jag vem det är) kallar upp de, vad han tror, kvinnliga dansarna till en “catfight”. När det visar sig att den ena är en man blir publiken vild och Crazy legs hojtar om “gay popper”. Och sen kommer det:

Helt plötsligt känner jag hur jag inte representerar bara mig själv längre utan allt ickenormativt inom hiphopkulturen. Jag representerar alla kategorier av personer som inte känner sig välkomna i hiphopens korridorer och detta är “the moment of truth”. Kommer det att hålla?! Kan bögen leverera?

Såklart inte… Jag tappade fokus och kom aldrig in i känslan. trist att det inte blev som på film där man köttar motståndet med ett leende på läpparna och ett fuck you mot orättvisan.

Jag tycker i alla fall att Erik Linghede lyckas påvisa det obehagliga när han beskriver den plötsliga bevisbördan som läggs på “den andras” axlar, att visa rätten att delta. Hela texten är mycket bra och rekommenderas.

Efter Bechdeltestet – karaktärsutveckling

Medan jag var på sommarlov har Kate Beaton gjort en fantastisk serie om “starka kvinnliga karaktärer”. Det gör mig glad av två anledningar: 1 för att serien är sjukt rolig och 2 för att jag får en anledning att länka till en av de bästa texter jag någonsin läst om felet med modern populärkulturs relation till kvinnor: Shana Mlawskis Why strong female characters are bad for women. Jag kan inte skriva om artikeln utan att i princip citera den rakt av, men det handlar om bristen på vettig gestaltning av det Andra Könet i populärkultur. För oss som hört talas om Bechdeltestet och därmed förstått att något är väldigt skevt i hur kvinnor framställs i medier/kultur jämfört med män är den här artikeln en fördjupning som visar på ännu fler problem men även hur de kan lösas.

Jag kan citera hur mycket som helst, men här är ett exempel:

“Good characters, male or female, have goals, and they have flaws. Any character without flaws will be a cardboard cutout. Perhaps a sexy cardboard cutout, but two-dimensional nonetheless. And no, “Always goes for douchebags instead of the Nice Guy” (the flaw of Megan Fox’s character in Transformers) is not a real flaw. Men think women have that flaw, but most women avoid “Nice Guys” because they just aren’t that nice. So that doesn’t count.”

När jag läste artikeln första gången kom jag att  tänka på Kajsa Ekis Ekman (tänker iofs alltid på henne). Dels när hon skriver om offer i sin senaste bok och dels när hon skriver om vad man kan skriva vs visa. En “stark kvinnlig karaktär” blir ett sätt för filmmakare att skylla från sig. “Nej, hon är inget offer. Hon har en doktorsgrad* i molekylärbiologi, är en ninja och jobbar som jurist på dagen och fotomodell på kvällen.” Men sedan visar de något helt annat i bild (exempel: tortyrvåld, att kvinnan blir  handlingsförlamad och måste räddas av den mesige hjälten osv). Det spelar ingen roll hur bra attribut hon har och hur stark karaktärerna är på pappret, om man inte kan visa det i bild så betyder det ingenting. Det är frustrerande och artikeln är fantastisk eftersom den sätter ord på frustrationen: “I think the major problem here is that women were clamoring for “strong female characters,” and male writers misunderstood.  They thought the feminists meant [Strong Female] Characters.  The feminists meant [Strong Characters], Female.”

Och för den som vill gå på bio och se [strong characters], female in action så rekommenderar jag Bridesmaids varmt, skrattades tills jag lipade + behövde inte känna skam över mänskligheten. Bra betyg!

 

 

*I Marvelverse har typ alla karaktärer minst en doktorsgrad, ofta i molekylärbiologi, mycket bra ämne för blivande superhjältar.

Fan girl freak out eller man får ta det onda med det goda

the sexiest game of chess ever played

Jag har sett X-men: first class. Den var så bra! Har aldrig sett så mycket positiv bromance, Xavier och Magnetos kärlek är större än livet. Men även samkönade karaktärer i mindre roller ger varandra blickar som vanligtvis bara är förunnade män och kvinnor emellan. Dessutom är filmen set in Mad men-times, vilket bidrar till en allmänt snygg stämning.

But all is not right in the Marvelverse. Precis som vår värld är den påverkad av sexism och rasism. Hollywoodfilmer är kanske inte bästa stället att leta efter radikala budskap, men det blir ett problem när en film säger sig vara inspirerad av medborgarrättsrörelsen samtidigt som de icke-vita karaktärerna dör eller blir onda direkt. Samtidigt som filmen vill ifrågasätta och problematisera så bekräftar den stereotyper. X-men-franchiset innehåller dessutom några av de mäktigaste och mest komplexa kvinnliga superhjältarna någonsin, trots det får de få som är med i filmen knappt säga hela meningar. Sammanfattningsvis: filmen lovar runt men håller tunt. Filmen var bra, jag rekommenderar den, men bara för att något är roligt att titta på behöver det inte betyda att vi måste svälja det med hull och hår. Det är fullt möjligt, kanske till och med nödvändigt, att kombinera fan girl freak out med sund skepticism och analys. Till exempel genom att blogga om det:
Some Concerns About X-Men: First Class

The Best and Worst of ‘X-Men: First Class’ — Moral Complexity and Depressing Racial Politics

X-Men: First Class – When “What If?” Fails to Impress

X-Women: First Class?

X-Men: First Class Grades on a Curve

X-Men: First Class

Det näst bästa med filmen (det bästa var att se Michael Fassbender jaga nazister i Argentina. Hubba hubba!) är att jag hittat till så många högkvalitativa feministiska och antirasistiska seriebloggar. Det sorgligaste är att de är så luttrade. Attityden  “Vi är vana vid att förvänta oss lite och ändå få skit tillbaka” är genomgående i inläggen. Jag kan relatera, som superhjältefan men även person som inte är helt dum i huvudet kan det vara svårt att acceptera den stundtals misogyna och rasistiska serievärlden. Tur då att det finns serier som X-men som i sina bästa stunder visar att en annan värld är möjlig.
________________________________________________________
Med detta länkpotpurri tar denna smolkskribent sommarlov. Jag återkommer i augusti med nya, fräscha populärvetenskapliga studier. Vill passa på att rikta ett stort tack till alla som läser och kommenterar, det uppskattas mycket!

P.s För den som mot all förmodan är intresserad har jag gjort en X-mentumblr, där kommer uppdateringarna dugga tätt sommaren igenom.

Minns ni den här bilden?

(Vi har konstaterat att radikalfeminismen är död sedan länge, men jag har grävt fram exempel på aktivism som gjorde intryck på mig när det begav sig. Lite som ett minnenas arkiv.)

(Den här bilden finns knappt att hitta på www, bara den här varianten och en pytteliten i färg, det var vacker grön bakgrund om du minns, på n0rd1sk.nu av alla sidor…)

Det här är M4ts Dr0ugg3 som var med och gjorde om tidningen Sl1tz från musiktidning till mjukporr. Den antisexistiska gruppen Shitz gjorde denna bild och tapetserade varenda samhälle i Sverige cirka 1999. M4ts blev skitarg och polisanmälde AFA sthlm. Själv såg jag affischen i Halmstad i min ungdom. Det var det första exemplet jag sett på ironisk aktivism där man tar ett känt varumärke och gör om det. (Darling kallade det för något speciellt när de skrev en jättelång artikel om omgjorda varumärken, men jag har glömt. Typ att man sätter en dödskalle istället för snäcka på Shells logga.)

Vad jag inte visste när jag såg bilden (men som redan då var allmänt känt?) är att Dr0ugg3 erkänt misshandel av sin före detta fru Unn1 Dr0ugg3, vilket också återberättas detaljerat i en av hennes romaner. Denna vetskap gör att bildens stora citat blir riktigt obehagligt.

Niclas Salomonsson

Tankar om sport del 1.

Nu blir det sport!

I det här inlägget ska jag berätta om vad jag hatar med sport. Varför ett inlägg om sport? Varför ett inlägg med anekdotiska exempel? Var inte orolig, allt kommer få sin förklaring till slut.  Jag ska förresten tillägga att inläggen handlar om sport vi tittar på, inte sport vi utövar även om det kommer in ibland. Men fokus är alltså på elitidrott som majoriteten av oss bara ser på teve. Häng med!

Vad jag hatar med sport:
1. Det onda narrativet – etnicitet. Finns det något som analyseras så sönder och samman som elitidrottare och deras värld? Med dessa sportanalyser följer ofta något jag väljer att kalla för det onda narrativet, nämligen när kommentatorerna och sportjournalisterna hänfaller till kategorisering och klichéer. Exempel: Det var inte sverigedemokraterna som började med att peka ut Zlatan som osvensk, under hela hans karriär har Zlatans spelstil av sportjournalister förklarats med hans bakgrund. Se exempelvis: “”Så gör man inte i ett svenskt landslag”, skriver Jan Majlard när Ibrahimovic stjäl straffen från Källström. När han i själva verket menar: “Försvinn, jävla utlänning”.”

Ett annat exempel är häcklöparen Ludmila Engquist som beskrevs som ryska, efter att hon åkt fast för doping. Innan dess var hon “vår” Ludmila.

Genus
Det förs också en genomgående machofiering av sport. Idrott är ett område där manligt och kvinnligt ständigt diskuteras och definieras. Pojkar kallas för kärringar när de inte presterar på plan och våldsmetaforik används flitigt vid rapportering från tävlingar. Manligheten konstrueras om och om igen och i Nordeuropa är det tydligt vilken typ av spelare som är idealet: Den tysta, stoiska till skillnad från den hetsiga, gestikulerande sydlänningen. Vid handbolls-vm i år så reagerade jag på att kommentatorerna så ofta hänföll till att beskriva handboll som en våldsam sport, tuff och inte för vem som helst. Min teori är att det är ett sätt att uppvärdera sporten, ge den högre status.


Kroppen är i fokus i elitidrott och eftersom den traditionellt kvinnliga kroppen skiljer sig från hur den traditionella elitidrottskroppen ser ut hamnar särskilt kvinnliga elitidrottare under luppen. Könstillhörighet för kvinnliga elitidrottare ifrågasätts ofta, senast i raden var medeldistanslöparen Caster Semenya, mer om henne här.

I elitidrottens värld är gränserna för vad en man är och får vara väldigt snäv, ett resultat av detta är att mycket få manliga elitidrottare kommit ut som homosexuella. Inom fotbollen så har ingen manlig elitspelare någonsin kommit ut som homosexuell. Eller jo, en har gjort det: Justin Fashanu som kom ut i Storbrittanien på 90-talet och som senare tog sitt liv: “In 1990, he publicly came out as gay in an interview with the tabloid press, becoming the only prominent player in English football so far to do so. Many former colleagues spoke out in anger against him, stating that gays had no place in a team sport, and his brother John publicly disowned him. Although he claimed that he was generally well accepted by his fellow players, he freely admitted that they would often joke maliciously about his sexual orientation, and he also became the target of constant crowd abuse because of it.”

Dålig stämning, eller hur? Flera fotbollspersoner har också gått ut och sagt att det inte finns några homosexuella i elitfotbollen vilket ytterligare bidrar till att det i princip är kört för en manlig fotbollsspelare att komma ut och samtidigt behålla sin karriär.

Sport och manlighet är tätt sammanlänkande, men inom sporten finns det så klart hierarkier. De stora lagsporterna är de mest manliga, medan de killar som sysslar med konståkning och gymnastik ofta hånas.

2. Nationernas kamp med våldsinslag.

En annan sak jag hatar med sport är krigsmetaforiken vid tävlingar. När Tyskland och England möts i fotboll slår de engelska tidningarna knut på sig själva för att göra de vitsigaste anspelningarna på ländernas blodiga historia i rubrikerna. Intressant nog så är det inte riktigt alla krig som tåls att anspela på. När Israel och Tyskland möts brukar det exempelvis vara rätt tyst, även när det gäller Tyskland och Norge. Fokus på nationer och nationers kamp är ganska vidrig och inte minst problematisk i vår globaliserade värld där hälften av alla länder i fotbolls-vm har koloniserat den andra hälften. Det hindrade dock inte tv 4 att inför finalen i fotbolls-vm 2010 (som stod mellan Spanien och Holland) göra ett inslag om att det är lite extra kul för sydafrikaner att Holland är i final. Ja, för de länderna har ju en så lång och fin historia tillsammans. Som av en slump var det bara vita sydafrikaner som intervjuades i inslaget.

3. Allvaret
Att “hejja” på ett lag, det hatar jag. Sport är en exkluderande uppfostringsanstalt där suppotrar lär sig att dels känna glädje när “deras” lag vinner, men även att känna ilska, vrede och hat mot det andra laget eller mot det egna om det inte lever upp till förväntningarna. Alla dessa hatiska känslor, vart tar de vägen? Antingen genom supporterslagsmål eller att supporten tar med sig ilskan hem till familjen. Andra väljer att kalla spelare för hora (se detta inlägg). När supporterhat kombineras med helt vanlig rasism kastas bananer på svarta spelare när de går in på plan. Och när fotbollsspelaren Figo bytte lag från Barcelona till Real Madrid (två stora konkurrenter) så kastade supportrarna in ett grishuvud på plan.

(parentes: grishuvudet är numera konserverat och undertecknat har sett det vid en utställning om fotbollsvåld i Barcelona)

Sport är en ventil för att leva ut känslor, även negativa sådana på ett socialt accepterat (för det mesta) sätt. Inte helt oväntat hänger samhället och idrottsvärlden tätt ihop. Könsmaktsordningen och rasism är tydliga även på plan. Mellan sporterna finns också en tydlig hierarki som skiljer sig åt beroende på tid och rum. I Sverige idag är fotboll den absolut största sporten medan lacrosse för en mer undanskymd tillvaro. I Indien är cricket stort men ingen bryr sig om ishockey. Precis som i resten av samhället går det att se att de sporter som många män gillar också är de som är mest populära. Även de sporter som det går att tjäna mest pengar på lyfts fram medan de udda sporterna för en undanskymd tillvaro helt beroende av eldsjälar.

Sammanfattningsvis: Det jag hatar med sport är precis det jag hatar i resten av samhället: Rasism, sexism, våld och kapitalism. Men det som gör mitt sporthat unikt är detta: Att folk tror att det är på allvar. Att glada och positiva känslor förbyts till hat och ilska och att det är ett beteende som anses vara okej. Som Erik Niva (stor fotbollskribent) skrev i min dedikation i hans senaste bok (vilken name dropping va!): “The great fallacy is that the game is first and last about winning.”
Min tolkning av citatet är att själva vinnandet är det mest ointressanta med sport, resan är målet och så vidare. Att ta det på allvar och bli arg när ens lag förlorar och sedan hata motståndarlaget är så extremt främmande för mig trots att det måste vara en  av världens absolut mest vanliga känslor.

Samtidigt är det lika irriterande med motsatsen. Hur ofta kommer inte utsagor i stile med: ”Varför bry sig om 22 svetttiga killar som jagar en boll på en gräsmatta, det spelar ingen roll”. Man ba: Ja, Varför bryr vi oss om att begrava våra döda? Varför bryr sig barnen om att sjunga och låtsas att deras gosedjur kan prata? Det är ju bara på låtsas. Och nu börjar jag äntligen närma mig poängen: Sport är en lek. Lek är kultur. Kultur och lek är en grundläggande del av den mänskliga erfarenheten (och vissa djurs erfarenhet). Att tillsammans utöva sport i grupp är som att sjunga i kör, måla akvarell eller dekorera skaftet på en ceremoniell yxa. Att titta på sport är underhållning, som att se på en tv-serie. Eller ännu hellre: att titta på sport är som att se  på en teaterpjäs. Det finns regler (manus) samtidigt som allt kan hända.

Sport betyder ingenting men utan lek och sport vore vi ingenting.

Sport är exkluderande och har alltid varit exkluderande för mig, stillasittande tjej utan bollsinne med noll vinnarinstinkt och så vidare och så vidare. Men jag har tagit sporten och jag har gjort den till min. Mer om det i nästa inlägg som kommer efter helgen!

P.s älskade fotbollskillar som läser bloggen får gärna komma med synpunkter. även intressant med kommentarer från folk som blivit insocialiserade i sportsammanhang på andra sätt än mig.

Vi som alltid sa hora som metafor

Nu när vi ändå skriver om Marcus Birro* tänkte jag utöka näthatet genom att uppmärksamma på ett axplock av citat från Birros fotbollstexter som han skrivit för bland annat svenskafans.se. Om du är intresserad av informationssökning så finns det många fler godbitar att hitta:

“Jag satt på första parkett och såg mitt livs kanske största kärlek, drottningen Il Calcio [italiensk fotboll, min anm.], bli så brutalt avslöjad som en billig hora, ett fuskande fnask, en sköka som levt tusen dubbelliv medan jag gjort allt jag kunnat för att hålla kärleken levande och troheten intakt.”

“Klubben vi älskar kan bete sig som en hora och skreva åt alla håll. ”

“Jag tror Sensi måste köpa . Men en köpt klubb är delvis en hora. Det måste undvikas. ”

Detta är inte en korrekt användning av ordet hora.

* Ni har väl inte missat att incidenten som fick Birro att ge upp sin tillit till östeuropéer var en sketch i tv 3? Jag vet inte vad jag ska säga om detta, mer än att det känns väldigt 2011.

Linnéa går på seriemuseet i Bryssel – upplever neokolonialism

Jag har varit i Bryssel och gått på deras seriemuseum. Först ska jag situera mig själv: Som serieälskande yngling (vilket jag misstänker att fler läsare av denna blogg är, varning för igenkänningsfaktor!) läste jag hungrigt allt av de fransk-belgiska tecknarna: Lucky Luke, Tintin, Asterix, Spirou, Gaston (min favorit!) och Buddy Longway bara för att nämna några. Jag var därför väldigt glad och förväntansfull att få gå på museet och se serierna i en kontext. Och ja, det här är kanske inte förvånande för någon men vad mycket skit man läste ändå. Ingen etnicitet förutom den fransk-belgiska är för tabu att stereotypisera och exotisera. Sexismen i serierna är total,  inte en enda kvinnlig serietecknare finns representerad, inte ens när serier på 2000-talet omnämns (jag vägrar tro att endast män är serietecknare i Belgien). Kvinnobilderna i serierna är fruktansvärda, ni som läst någon av ovanstående titlar kan ju lista ut att de inte på något sätt behandlas eller beskrivs som människor. Men, å andra sidan är det få förutom den vite mannen som görs det i de här serierna. I museishopen fanns Persepolis av Marjane Satrapi men i övrigt nada. I shopen fanns dessutom en hel del porrskämtserier som oftast går ut på att en tokig nymfoman har sex med en gammal gubbe (jag läste flera sådana serier som barn ty jag levde på den tiden då det ännu inte fanns en uppdelning mellan vuxen- och barnserier i Sverige).

Katalogtexterna på museet är ganska få, särskilt de som finns på engelska, och skrivna i en väldigt vördnadsfull ton som skär sig mot de uppenbart fjantiga och oftast väldigt roliga serierna. Det påminde mig om den här serien:

Missförstå mig rätt: Jag älskar fortfarande Spirou et al och jag har blivit relativt normal trots den uppenbara indoktrinering jag utsatts för. Men en viktig bit av museet saknas: kontexten. Om Lucky Lukes rasistiska inslag, varav några avbildas nedan så står det att serien parodierar västernberättelser:

Parodierar, kanske… och befäster stereotyper, vill vän av ordning lägga till. Andra uppenbart inte ok skildringar av folkgrupper lämnas okommenterade. Och jag tänker såhär: är det så fel att någon gång stanna upp och konstatera att detta är rasism. Jag tycker inte att man, likt Disney, ska klippa bort och gömma undan uppenbart rasistiska element utan istället säga: Det här är rasism, men vid tidpunkten för seriens skapade så var detta sätt att avbilda svarta allmänt accepterat. Det vill säga: Erkänna att det finns och sätta det i en kontext så det inte blir isolerade händelser. Kanske också en liten notering om att det finns grupper i samhället idag som skildras på ett stereotypt och nedvärderande sätt som vi kommer tycka är löjligt om femtio år? (Kanske som… jag vet inte… kvinnor?)

Och det värsta är att rasismen inte på något sätt verkar vara ett fenomen som belgarna lagt bakom sig. Kung Leopolds, och senare den belgiska statens, övergrepp i Kongo är väldokumenterade men jag såg inte ett enda spår av det på plats i Bryssel.

I flera av de affärer jag var inne i skyltades det stort med Tintin i Kongo, i dagarna har det skrivits en del om Bienvenu Mbutu som stämmer förlaget som ger ut boken för rasism. Lyssna gärna på det här inslaget från Godmorgon världen som ger en bra bild av konflikten. Att boken ska förses med ett kontextualiserande försättsblad är ett rimligt krav. Den främsta invändningen mot boken är att kongoleserna avbildas som kolsvarta idioter med gigantiska läppar och det låter, förutom rasistiskt, väldigt gammaldags. Men denna skildring av svarta är levande  i Bryssel. Förutom att den flamländska tomten har en svart tjänare som i juletid avbildas i choklad med gigantiska läppar i alla lyxiga chokladaffärer så finns det flera antikvitetsaffärer med statyer av sexiga negresser. I princip alla svarta människor som avbildas har försetts med kolsvart hy och gigantiska läppar. Varvat med västerländska antikviteter finns det otaliga gallerier med ”African art” och det hela ger en bitter eftersmak. I min naivitet hade jag trott att det skulle finnas någon form av monument till minnet av alla mördade och misshandlade kongoleser i Bryssel, istället finns kung Leopolds museum över Centralafrika kvar i det skick han ville ha det.

Alla dessa bitar ger tillsammans bilden av ett land som har en hel del att jobba med, seriemuseet är bara ett av många symptom på problemet.