Tag: sport

Linnéa är förnumstig och otålig mot de som koketterar med att gilla djurplågeri

September 26th, 2011 · · Bloggen 3 comments - Tags: , , , , ,

Aftonbladet kulturbloggen blandar bort begreppen. (klicka på bilden så kommer du till inlägget i sin helhet) Jaja, det är ett litet enkelt blogginlägg som väl (väl?) försöker vara lite roligt men det trampar mig på en öm tå, eller rättare sagt för in en ceremoniell värja med fransar på skaftet strax bakom mitt öra så jag måste trampa ner min klövförsedda fot och säga ifrån.

1. att framställa sport och kultur som totala motsatser? Läsare av denna blogg känner mycket väl till att sport och konst är två sidor av kulturmyntet. De är inte motsatser, de hör ihop. Därmed är den superlöjliga (“eviga”? bah humbug) frågan om vad tjurfäktning ÄR missvisande redan från början. Varför är det bara Robert LAUL av alla människor som vet det? Och som dessutom ifrågasätter tjurfäktning som företeelse. Det för mig till min andra punkt.

2. Bland det mest irriterande som finns är intellektuella som koketterar för sin smak för TJURFÄKTNING (ja, jag tittar på dig Peter Englund). Åsa Lindeborg, jag är ganska säker på att de flesta fall av djurplågeri men även “vanliga” våldsbrott såsom rån och misshandel bjuder på mer dramatik (i bemärkelsen att det är på liv och död) än all scenkonst, prosa och musik tillsammans. Men är det poängen? Om det måste vara på riktigt för att det ska vara spännande så ordinerar jag 50 “based on a true story”-romaner samt MMA. Mycket dramatiskt!

3. småsak, men nu när jag ändå tagit fram rödpennan är det svårt att låta bli: behandlas hollywoodstjärnor och kungligheter på ett annat sätt än sportstjärnor? Jag trodde de gränserna överlappades cirka 1952.

Sammanfattningsvis: Rätt svar på frågan vad är det som förpassat på historiens skräphög är alltså djurplågeri som legitimeras med motiveringen “dä ä roligt att titta på å vi har alltid gjort dä”.

Nu fortsätter vi och tar med oss travsport, hundkapplöpning och cirkus med djur till “historiens skräphög” samt naturligtvis den kulturella sedvänjan där man föder upp djur, dödar dem och sedan äter upp dem.

P.s Att plåga djur i konst… jag kan inte på något sätt tycka att det är ok. Pontus Lundkvist har precis bloggat om detta, men med en lite annorlunda slutledning än vad jag drar.

P.s 2 Vill tillägga att jag även ogillar när folk rasar mot tjurfäktning och att kineser äter hundar samtidigt som de själva glatt äter kött eller låter bli att anmäla när de ser en hund sitta instängd i en bil en högsommardag. Hanteringen av djur i samhället – våga ta ett helhetsgrepp!

Tankar om sport del 2.

March 9th, 2011 · · Bloggen One comment - Tags: , , , , , ,

Nu blir det sport igen! I ett tidigare inlägg skrev jag vad jag hatar med sport och kom fram till att jag både avskyr folk som tar sport på allvar och när folk säger att sport inte spelar någon roll. I det här inlägget ska jag berätta om vad jag älskar med sport. Med sport i den här bloggserien menar jag elitidrott vi tittar på på teve i första hand, inte sådan vi utövar.

(Musik: Vangelis – chariots of fire)

Det här inlägget föddes ur en serie på bitchmagazine.com med titeln why this feminist is a sports fan. Först tyckte jag bloggserien var rätt lökig “american feminism” (borde skriva mer om det någon gång) men den fick mig att reflektera över hur jag ser på min egen relation till idrott. Men innan jag kunde börja hylla sport var jag tvungen att skriva vad det är jag inte gillar.

Det är dags att bekänna färg: Jag älskar sport. Insikten kom smygande men när jag la om mina arbetsdagar för att kunna hänga med i friidrotts-vm, när jag tog med mig mp3-spelaren ut en fredagkväll för att kunna följa dubbeljakten i OS 2010 där Anna Haag tog silver och när jag började få åsikter om spurtteknik, då insåg jag att jag älskar sport. Det har inte varit lätt att komma fram till den här insikten, som kvinna blir en lätt exkluderad och inte tagen på allvar i sporttittarsammanhang. Det känns som att göra sig till, att härmas, att försöka bli något jag inte är. Men nu går det inte att förneka längre: Jag älskar sport och jag gör det på mina villkor. Obs, inte all sport såklart. Jag har svårt för de stora lagsporterna (fotboll, hockey, handboll) men det kan nog handla om den typ av berättelse de omges av (som jag redogjorde för i förra inlägget). Jag föredrar vintersport med längdskidor som största favorit, men även friidrott och gymnastik. Men jag kan också finna glädje i att kolla på udda sporter som att balansera på trästockar i vattendrag eller dragkamp. Men nu till saken: Tre anledningar till att jag älskar sport.

1. Möjligheten att bryta kategorier.

damfotbollslag från England på 20-talet

Elitidrott är ett perfekt laboratorium för att studera kön, klass, etnicitet, ekonomi och politik osv ur både ett historiskt och samtida perspektiv. På arbetstid sysslar jag med kulturpolitik (där idrott är en del, om än väldigt undanskymd) och det är slående hur mycket likheter det finns mellan konstpolitiken och idrottsvärlden. Det är samma frågor, även om sfärerna gör allt för att definiera sig som varandras motsatser.

Sport är inget manligt område. Elitidrott vill framställa sig som manligt för att det genererar högre status och mer pengar. Men kvinnor har alltid sportat och tittat på sport trots att de i högre utsträckning varit utestängda från organiserad idrott. Sport är ett stort intresse för väldigt många kvinnor och vi har rätt att ta plats i sportsammanhang.

Sporten tar fram våra värsta åsikter om etnicitet, kön och klass. Men sporten har också potential att bryta upp kategorier och vara en arena för fair play.  (Se återigen Caster Semenya, där buskapet på sportsidorna till slut blev att kön är en social konstruktion.) Även om elitidrottande kvinnor såklart begränsas och ofta markerar med smink och manikyr att de är “riktiga kvinnor” trots deras muskulösa kroppar så är ändå sportsändningar ett av få tillfällen då kvinnor visas i teve utan syfte att behaga. Det är snor, spott, ansikten förvridna av smärta, besvikelse och glädje.  Alla sportsändningar med kvinnliga elitidrottare klarar Bechdeltestet.

Kroppen och kroppens gränser hamnar självklart i fokus så fort vi börjar diskutera sport och det är ingen slump att diverse extrema politiska grupperingar lagt mycket tid på att hylla den muskulösa kroppen. Men idrott är inte bara till för de som har perfekta kroppar. Tack vara paralympics, (vars namn inte kommer från paraplegic utan från grekiskans “para” som betyder parallellt och syftar på att paralympics går parallellt med OS) det vill säga OS för folk med funktionsnedsättningar, uppmärksammas att människor utan perfekta förutsättningar också kan syssla med idrott på elitnivå. Vid OS i Beijing 2008 ställde minst två deltagare med funktionsnedsättningar upp i “vanliga” OS (en pingisspelare och en simmare). Oscar Pistorius, som syns på bilden ovan, hindrades länge att få idrotta med personer utan funktionsnedsättning eftersom hans stålben antogs ge honom fördelar. Min spaning för framtiden är att vi kommer få se fler elitidrottare som inte har perfekta kroppar.  Min dröm är CYBORG-OS i min livstid.

2. Narrativ och estetik
OS i Mexico 1968

En annan orsak till att jag älskar sport är det narrativ som möjliggörs. Med narrativ så menar jag helt enkelt berättelse. Allt som skrivs och sägs om sport bildar tillsammans en större berättelse, vi kan kalla det för diskurs, som visar vad som kan och inte kan sägas. Flera olika narrativ möjliggörs där den som berättar kan fokusera på olika saker. Exempelvis går det att fokusera på konflikter eller på den ensamme idrottarens resa från zero till hero. Jag anser att berättelser om konfliktperspektivet där vinst eller guldmedalj är det enda som räknas är väldigt olyckliga. Som jag skrev i förra inlägget: Det handlar inte om att vinna. Sport visar att det är okej att leka men också att det går att överträffa sig själv.  Elitidrotten är även en arena (pun intended!) för politiska utsagor. På bilden ovan ser vi ett politiskt ställningstagande från OS i Mexico 1968 (alla tre på prispallen blev fördömda av sina hemländer), ett av många exempel på episka berättelser som idrottsvärlden gett möjlighet till.

I det förra inlägget skrev jag om våldsamma narrativ som fokuserar på kampen mellan nationer och våld. När sport är som bäst fokuserar den på idrottarens egna kamp, lidande och ensamhet. Det handlar om kampen inom människan, att bära sin smärta och att känna sig själv och sina gränser. Kan det bli en bättre metafor för livet? Men episka berättelser fokuserar även på samarbete och vänskap utanför tävlingen. The lonliness of a middle distance runner är inte helt sann, bakom löparen finns nämligen ett helt band av tränare, lagkamrater och supportrar.

Att kolla på sport ger en möjlighet att ge sig hän åt känslor och det har stora likheter med att följa en tv-serie eller läsa en bok, det är berättelser som vi får ta del av. Tyvärr är det oftast nationsbundet, men det beror på gränserna för narrativen. Den egna nationens tidningar och teve kommer att fokusera på den egna nationens idrottare, alltså får vi följa dem närmre och bygger upp en relation till dem (vilket leder till att vi “hejjar” på dem). Men med rätt kommentatorer under en tävling så kommer berättelser om varje individ fram. Och följer du en hel världscupsäsong med längdskidor så lär du också till slut känna majoriteten av de tävlande. Sport är flera genrer samtidigt: tragedi, komedi, pikaresk och utvecklingsroman. Om vädret är perfekt kan det dessutom bli magisk realism.

Detta om berättelser, men inte att förglömma att sport är estetiskt vackert. Människokroppen i rörelse är vacker. En skidåkare som åker tekniskt korrekt, en simhoppare som gör ett perfekt hopp och en löpare som rör sig så graciöst att medtävlarna ser ut att stå still, det är konst.

När estetiken och berättelsen sammanförs i en berättelse om den okända idrottaren som slår från underläge och som på sina axlar även bär en hel nations idrottsintresse, det är mer än bara en berättelse, det är en legend. Mitt exempel på det är såklart när Charlotte Kalla vinner tour de ski 2008.
Charlotte Kalla – Tour de ski (se video)

För er som inte känner till tour de ski så är det en vecka med längdskidåkningstävlingar som avslutas med att åka uppför en slalombacke (! Ja, jag skrev ju att idrott är på lek, bare tull og töys alt sammen). Kalla kör övermänskligt upp för backen och blir påhejad av Gunde Svan, en av Sveriges genom tidernas bäste skidåkare. Det är en symbolisk överlämning av hjältestatus och Kalla åker inte själv upp för backen utan hundratusentals supportrar åker med henne upp för varje stavtag. Att få vittna en sådan legendarisk händelse är mäktigt också för känslan av att dela den med så många andra. Känslan av att vi är flera som sitter och lipar samtidigt bör aldrig underskattas, vikten av att få dela upplevelser är ett stort mänskligt behov.

3. Fokus/ Inspiration

Ida Ingemarsdotter, nytt stjärnskott i längdskidåkning, fokuserar

En tredje och sista anledning till att jag älskar sport är den inspiration elitidrottare erbjuder.
I fyra år (från ett OS till ett annat) tränar de och fokuserar inför ett enda specifikt datum, till och med ett klockslag, där allt gäller. Där allt de kämpar för ska bevisas. Att kämpa, fokusera och jobba för ett enda mål… som doktorand kan jag säga att det är relevant för mina intressen. Och det handlar hela tiden om att ha sig själv som måttstock, att jobba utifrån sina egna premisser. Därför kan en sjätteplats vara bättre än en vinst. För egen del har jag särskilt inspirerats av två personer, först 3000 meter hinder-löparen Mustafa “Musse” Mohammed. Ni som följde den fantastiska tv-serien Vägen till OS på SVT sommaren 2008 vet förstås vad jag pratar om. Musse blev intervjuad inför OS och sa att han brukar visualisera att han står där på startlinjen i Beijing och lyssnar på folkets jubel och bara njuter och är helt i nuet. Det var fint. Sedan har jag även tagit efter skidskytten Björn Ferry som inför tävlingen i OS 2010 haft som mål att komma in på vallen inför sista skyttet och känna glädje. Ok, det låter lökigt men jag har alltså fokuserat på att känna in stämningen, njuta och känna glädje när jag gjort viktiga och potentiellt jobbiga saker. Och det har funkat! Jag är av den åsikten att förebilder är livsviktiga. Obs ej att man ska sätta personer på piedestal utan snarare inspireras av människor i vår omgivning som visar att det är möjligt att jobba stenhårt mot ett mål och njuta av det när det väl är dags att förverkligas.

Slutsats
Under tiden jag har jobbat med dessa två inlägg (i flera månader, jag skojar inte!) har jag hittat allt fler perspektiv och aspekter att lyfta fram, men jag har varit tvungen att göra en begränsning. Hoppas återkomma till ämnet vid tillfälle. Sport fyller en funktion i mitt liv och det är jag knappast ensam om. Sport måste vara en av de aktiviteter som människor i världen ägnar sig mest åt, förutom arbete, barn och sömn. Därför måste dess negativa och dess positiva effekter uppmärksammas. Det kanske låter allt för pompöst att jämställa konst med idrott och hävda lekfullhet som ett av mänsklighetens grundläggande värden, men jag tror att allvar bemöts bäst med larv och lekfullhet tjänar på att behandlas med det största allvar. Elitidrott befäster kategorier, men det gör all underhållning och om vi ska uppvärdera populärkulturen måste vi även inkludera idrott. Jag menar inte att elitidrotten behöver intellektualiseras utan snarare att förståelsen för vikten av lek bör ökas. Sport ger oss möjlighet till underhållning men även till ifrågasättande av kategorier och inspiration men framförallt visar sport med sin blotta existens att leken och glädjen har en allt jämt framträdande plats i människors liv.

And that’s way this feminist is a sports fan.

Tankar om sport del 1.

March 4th, 2011 · · Bloggen 8 comments - Tags: , , , , ,

Nu blir det sport!

I det här inlägget ska jag berätta om vad jag hatar med sport. Varför ett inlägg om sport? Varför ett inlägg med anekdotiska exempel? Var inte orolig, allt kommer få sin förklaring till slut.  Jag ska förresten tillägga att inläggen handlar om sport vi tittar på, inte sport vi utövar även om det kommer in ibland. Men fokus är alltså på elitidrott som majoriteten av oss bara ser på teve. Häng med!

Vad jag hatar med sport:
1. Det onda narrativet – etnicitet. Finns det något som analyseras så sönder och samman som elitidrottare och deras värld? Med dessa sportanalyser följer ofta något jag väljer att kalla för det onda narrativet, nämligen när kommentatorerna och sportjournalisterna hänfaller till kategorisering och klichéer. Exempel: Det var inte sverigedemokraterna som började med att peka ut Zlatan som osvensk, under hela hans karriär har Zlatans spelstil av sportjournalister förklarats med hans bakgrund. Se exempelvis: “”Så gör man inte i ett svenskt landslag”, skriver Jan Majlard när Ibrahimovic stjäl straffen från Källström. När han i själva verket menar: “Försvinn, jävla utlänning”.”

Ett annat exempel är häcklöparen Ludmila Engquist som beskrevs som ryska, efter att hon åkt fast för doping. Innan dess var hon “vår” Ludmila.

Genus
Det förs också en genomgående machofiering av sport. Idrott är ett område där manligt och kvinnligt ständigt diskuteras och definieras. Pojkar kallas för kärringar när de inte presterar på plan och våldsmetaforik används flitigt vid rapportering från tävlingar. Manligheten konstrueras om och om igen och i Nordeuropa är det tydligt vilken typ av spelare som är idealet: Den tysta, stoiska till skillnad från den hetsiga, gestikulerande sydlänningen. Vid handbolls-vm i år så reagerade jag på att kommentatorerna så ofta hänföll till att beskriva handboll som en våldsam sport, tuff och inte för vem som helst. Min teori är att det är ett sätt att uppvärdera sporten, ge den högre status.


Kroppen är i fokus i elitidrott och eftersom den traditionellt kvinnliga kroppen skiljer sig från hur den traditionella elitidrottskroppen ser ut hamnar särskilt kvinnliga elitidrottare under luppen. Könstillhörighet för kvinnliga elitidrottare ifrågasätts ofta, senast i raden var medeldistanslöparen Caster Semenya, mer om henne här.

I elitidrottens värld är gränserna för vad en man är och får vara väldigt snäv, ett resultat av detta är att mycket få manliga elitidrottare kommit ut som homosexuella. Inom fotbollen så har ingen manlig elitspelare någonsin kommit ut som homosexuell. Eller jo, en har gjort det: Justin Fashanu som kom ut i Storbrittanien på 90-talet och som senare tog sitt liv: “In 1990, he publicly came out as gay in an interview with the tabloid press, becoming the only prominent player in English football so far to do so. Many former colleagues spoke out in anger against him, stating that gays had no place in a team sport, and his brother John publicly disowned him. Although he claimed that he was generally well accepted by his fellow players, he freely admitted that they would often joke maliciously about his sexual orientation, and he also became the target of constant crowd abuse because of it.”

Dålig stämning, eller hur? Flera fotbollspersoner har också gått ut och sagt att det inte finns några homosexuella i elitfotbollen vilket ytterligare bidrar till att det i princip är kört för en manlig fotbollsspelare att komma ut och samtidigt behålla sin karriär.

Sport och manlighet är tätt sammanlänkande, men inom sporten finns det så klart hierarkier. De stora lagsporterna är de mest manliga, medan de killar som sysslar med konståkning och gymnastik ofta hånas.

2. Nationernas kamp med våldsinslag.

En annan sak jag hatar med sport är krigsmetaforiken vid tävlingar. När Tyskland och England möts i fotboll slår de engelska tidningarna knut på sig själva för att göra de vitsigaste anspelningarna på ländernas blodiga historia i rubrikerna. Intressant nog så är det inte riktigt alla krig som tåls att anspela på. När Israel och Tyskland möts brukar det exempelvis vara rätt tyst, även när det gäller Tyskland och Norge. Fokus på nationer och nationers kamp är ganska vidrig och inte minst problematisk i vår globaliserade värld där hälften av alla länder i fotbolls-vm har koloniserat den andra hälften. Det hindrade dock inte tv 4 att inför finalen i fotbolls-vm 2010 (som stod mellan Spanien och Holland) göra ett inslag om att det är lite extra kul för sydafrikaner att Holland är i final. Ja, för de länderna har ju en så lång och fin historia tillsammans. Som av en slump var det bara vita sydafrikaner som intervjuades i inslaget.

3. Allvaret
Att “hejja” på ett lag, det hatar jag. Sport är en exkluderande uppfostringsanstalt där suppotrar lär sig att dels känna glädje när “deras” lag vinner, men även att känna ilska, vrede och hat mot det andra laget eller mot det egna om det inte lever upp till förväntningarna. Alla dessa hatiska känslor, vart tar de vägen? Antingen genom supporterslagsmål eller att supporten tar med sig ilskan hem till familjen. Andra väljer att kalla spelare för hora (se detta inlägg). När supporterhat kombineras med helt vanlig rasism kastas bananer på svarta spelare när de går in på plan. Och när fotbollsspelaren Figo bytte lag från Barcelona till Real Madrid (två stora konkurrenter) så kastade supportrarna in ett grishuvud på plan.

(parentes: grishuvudet är numera konserverat och undertecknat har sett det vid en utställning om fotbollsvåld i Barcelona)

Sport är en ventil för att leva ut känslor, även negativa sådana på ett socialt accepterat (för det mesta) sätt. Inte helt oväntat hänger samhället och idrottsvärlden tätt ihop. Könsmaktsordningen och rasism är tydliga även på plan. Mellan sporterna finns också en tydlig hierarki som skiljer sig åt beroende på tid och rum. I Sverige idag är fotboll den absolut största sporten medan lacrosse för en mer undanskymd tillvaro. I Indien är cricket stort men ingen bryr sig om ishockey. Precis som i resten av samhället går det att se att de sporter som många män gillar också är de som är mest populära. Även de sporter som det går att tjäna mest pengar på lyfts fram medan de udda sporterna för en undanskymd tillvaro helt beroende av eldsjälar.

Sammanfattningsvis: Det jag hatar med sport är precis det jag hatar i resten av samhället: Rasism, sexism, våld och kapitalism. Men det som gör mitt sporthat unikt är detta: Att folk tror att det är på allvar. Att glada och positiva känslor förbyts till hat och ilska och att det är ett beteende som anses vara okej. Som Erik Niva (stor fotbollskribent) skrev i min dedikation i hans senaste bok (vilken name dropping va!): “The great fallacy is that the game is first and last about winning.”
Min tolkning av citatet är att själva vinnandet är det mest ointressanta med sport, resan är målet och så vidare. Att ta det på allvar och bli arg när ens lag förlorar och sedan hata motståndarlaget är så extremt främmande för mig trots att det måste vara en  av världens absolut mest vanliga känslor.

Samtidigt är det lika irriterande med motsatsen. Hur ofta kommer inte utsagor i stile med: ”Varför bry sig om 22 svetttiga killar som jagar en boll på en gräsmatta, det spelar ingen roll”. Man ba: Ja, Varför bryr vi oss om att begrava våra döda? Varför bryr sig barnen om att sjunga och låtsas att deras gosedjur kan prata? Det är ju bara på låtsas. Och nu börjar jag äntligen närma mig poängen: Sport är en lek. Lek är kultur. Kultur och lek är en grundläggande del av den mänskliga erfarenheten (och vissa djurs erfarenhet). Att tillsammans utöva sport i grupp är som att sjunga i kör, måla akvarell eller dekorera skaftet på en ceremoniell yxa. Att titta på sport är underhållning, som att se på en tv-serie. Eller ännu hellre: att titta på sport är som att se  på en teaterpjäs. Det finns regler (manus) samtidigt som allt kan hända.

Sport betyder ingenting men utan lek och sport vore vi ingenting.

Sport är exkluderande och har alltid varit exkluderande för mig, stillasittande tjej utan bollsinne med noll vinnarinstinkt och så vidare och så vidare. Men jag har tagit sporten och jag har gjort den till min. Mer om det i nästa inlägg som kommer efter helgen!

P.s älskade fotbollskillar som läser bloggen får gärna komma med synpunkter. även intressant med kommentarer från folk som blivit insocialiserade i sportsammanhang på andra sätt än mig.