Den här texten skrev jag till antologin som inte kom ut, tänkte att jag publicerar den här istället. Och ett göteborgstips är att gå till Vulgo på torsdag, då jag och andra läser texter och diskuterar Göteborg 2001. (och åtminstone jag kommer att hälsa, en anings nervöst dock)

För några år sedan var jag på väg hem från träningen, eftersom jag saknar lokalsinne gick jag vilse när jag skulle ta en genväg. Vid en slänt började jag må dåligt, förstod inte varför förrän jag insåg att det var slänten vid Hvitfeldtska och att jag blivit jagad av polishästar här, hur jag då sprang och kastade mig ut i luften utan att veta hur långt ner från kullen det var till asfalten nedanför. Det var inte alls långt men det kändes som flera meter. Och hur jag inte vågade sluta springa. Det är en så futtig grej egentligen men ändå gjorde det ont åtta år senare. Det fanns verkligen en naivitet som blev krossad i Göteborg oavsett hur förberedda vi trodde att vi var. Jag var 18 år när jag åkte till min nuvarande hemstad för att demonstrera. Jag hade varit på ickevåldskurser innan och minns det som att vi pratade mycket om vita overallerna, konfrontativt ickevåld. Det jag minns från dagarna i Göteborg är rädslan, känslan av att vara fångad eller hålla på och bli fångad. Ljudet av polishelikoptrarna. Att varje gata kunde sluta i en containeravspärrning, polisvisitering eller att jag skulle hamna mitt i något jag inte kunde dra mig ut ur. Jag bodde på kvinnofolkhögskolan och sov med kläderna på ifall de skulle storma oss. Mina idéer om konfrontativt ickevåld försvann i kampen för att undvika att bli inspärrad, fångad, slagen. Det var mycket som försvann i den kampen.  

Jag hade så gärna haft fel. Det tänker jag på ibland, att jag hade velat bli överbevisad i Göteborg. Jag är uppvuxen med berättelser om repression, hur mina föräldrar övervakades på 70-talet, hur polisens våldsmonopol upprätthåller kapitalismen. Jag hade så gärna velat att de hade haft fel. Om bara en polis hade blivit dömd för brutalitet, om bara det hade fått några som helst konsekvenser att manipulera bevis, om bara mediernas lögner hade tillrättavisats en enda gång. Då hade det kanske gått för mig att tro på parlamentarisk demokrati och det här samhällets rättsväsende. Och jag hade så gärna velat tro på det. Så det var väl det som hände i Göteborg, att det blev tydligt för så många att repression existerar även här, hur många dialogpoliser de än lockar med. (Jag hade så gärna velat att dialogpolisen hade fungerat!).

  När Hvitfeldtska var avspärrat och demonstrationen mot Bush pågick samtidigt valde jag att avvika till Hvitfeldtska eftersom mina vänner var där. Detta var såklart precis vad polisledningen räknat med men ändå, kunde jag gjort annorlunda? Det är det här som jag tror är det som var svårast för många efter Göteborg 2001, att inse att ens reaktioner var något som en polisledning suttit och laborerat med för att komma fram till hur den kunde oskadliggöra så många demonstranter som möjligt.

  Kanske var den svåraste läxan för många att de tvingades inse vad repression är, att det är att använda de maktmedel som finns för att vidmakthålla den ordning som är. Det hade varit så bra om dialogpolisen hade fungerat, om vår rättighet att demonstrera hade varit just en rättighet om inte vi inte blivit slagna till marken. Oavsett om det hade gått emot alla våra teorier om statsapparaten hade vi ju velat det, vi ville bli motbevisade. Istället fick vi bevisen som hundmat nerkörda i halsen, som batongslag över våra ryggar.

Jag minns en diskussion efter kravallerna mellan min pappa och en vän till honom som bor i Tyskland.  Hur vännen lyfte fram att det är upplopp varje första maj i Berlin och att det bara är det att svenskarna inte är vana vid kravaller. Att vi inte har något att bli upprörda över egentligen, inte om man jämför. Hur min pappa får stålblank röst och nästan väser, men skjuter de skarpt då också?! skjuter de in i flyende folkmassor? Utan att det ens erkänns? Utan att någon blir dömd? 

Jag glömmer ibland bort många av de saker som hände men ibland när jag väntar på spårvagnen på Vasaplatsen ser jag lyktstolpen och minns att det finns ett märke efter en kula där. Att svensk polis faktiskt har skjutit in i en flyende folkmassa. Att skottet är i huvudhöjd.

Och nu kan jag väl förstå det, förstå att det blir så när man låter landsortspolis jobba 18 timmar om dagen med något de aldrig behövt hantera förut. Med en minst sagt offensiv ledning som söker konfrontationen. Jag kan förstå det nu men jag kan inte förstå hur det kunde vara demonstranternas fel.

  När jag kom hem från Göteborg låg jag i min tonårssäng i mitt tonårsrum och min mamma fick komma upp med mat till mig. Jag hade bott hemifrån i två år men kunde nu knappt gå upp från sängen. Jag var så ledsen. Jag var ledsen över att jag inte längre kunde tro på parlamentarismen och jag var ledsen över att jag inte längre kunde lita på en rörelse jag definierat mig med. Jag fattade vad våld på ett samhälligt plan innebar och att det var samma våld som jag på ett personligt plan mött. Och det gjorde det så svårt. Det är väl där jag fortfarande befinner mig, mellan vetskapen om repression och oviljan att tro på våld som metod. Jag märker en skillnad på mig och mina vänner som inte var i Göteborg 2001, oavsett var vi står politiskt. Jag tycker det är ointressant att diskutera politiskt våld, mitt fokus är någon annanstans. Jag har aldrig använt våld som politisk metod men finner mig inte vilja ta avstånd från det. Hur skulle jag kunna ta avstånd från något oundvikligt, något så futtigt om jag jämför med vad staten svarar med? Repressionen är viktigare, vad en stat ställer sig bakom är numera alltid mer intressant än vad enskilda individer gör.