Tag: tips

kampen sorgen kyssen och allt det andra

Ibland vet du inte vad du saknat förrän du stöter på det och inser hur ovan du är. Som det här med vilka du läser om i tidningsreportage. Jag har läst reportagesamlingen Kampen Sorgen Kyssen där berättelserna handlar om människor inom arbetaryrken, det är reportage från tidningen efter arbetet och det är först när jag läst klart som jag inser att jag nästan aldrig läser skildringar av det här slaget.  (Och då läser jag ändå arbetaren och ETC slaviskt varje vecka…) Det handlar mycket om arbetsskador och de som utsätts för dem, om nedskärningar och de som utsätts för dem. Och jag saknar det här i andra medier, t.ex när jag läser om småbarnsföräldrar i svd och de tar upp stress från jobbmail, att känna press att hämta tidigt på dagis samtidigt som en ska avancera på jobbet. Det är en självklarhet att det är ett kontorsjobb eller chefsjobb som beskrivs i sådana artiklar. Inget om att ett stressmoment kan vara att en är trött efter en dag i buller, att kroppen är trött av fysiskt tungt arbete när det ska hämtas från förskolan. Det är som att de med arbeten som till stor del utförs kroppsligt inte existerar, de har visst inget livspussel som ska pusslas ihop? Hänger det här ihop med att vi bara är en lycklig medelklass numera, ingen får påpeka att deras kejsare är naken och utförsäkrad? Det är en skam att facket och socialdemokratin lagt ner kampen om medieutrymmet och ägandet, en djävla skitskam är det. Och jag tänker på när det gick en reklam för några år sedan som handlade om hur samhället skulle se ut om vi inte betalade skatt, kommer inte ihåg vilka som stod bakom men det var skattefinansierat iaf. Och den reklamen fick dras tillbaka för staten ska inte syssla med påverkan. Så alltså, i konflikten om skattepolitik får skattebetalarnas förening (som har det mest ironiska namnet ever, de vill ju inte betala skatt!) göra reklam och berätta sin ståndpunkt men de som vill ha skatter och vill visa vad de går till, de ska hålla sig på mattan. Eh, olika regler much?

Det vore intressant om en kunde göra samma räkneexempel av klassbakgrund som många gör av könrepresentation, jag vet att det är mer komplicerat men det vore väldigt intressant ändå och jag kan lova att det skulle ge mycket intressant information om hur vårt klassamhälle ser ut. Det är ju inte alla som kan få den insynen bara genom att ringa sina föräldrar och höra dem prata om sina krämpor.

Och jag rekommenderar verkligen Kampen sorgen kyssen, för alla som behöver bli påminda eller bara läsa om sin egen verklighet för en gångs skull.

Serietips: Marlo Meekins

Har ni hört talas om Marlo Meekins? Jag har egentligen ingen aning om vem hon är eller vad hon jobbar med om dagarna, men hon har en tumblr där hon lägger upp helt fantastiska bilder och serier. Exempel:

by Marlo Meekins

och denna pärla:

by Marlo Meekins

by Marlo Meekins

Och sista exemplet för att övertyga dig:

by Marlo Meekins

Argh, mina ögon gör ont av denna briljans! Följ hennes tumblr för mer mer mer och håll tummarna att Galago eller dylikt ger ut en bok med henne inom vår levnadstid.

När vi ändå är inne på goda nyheter

Tänkte jag passa på att samhällsinformera om vad några av de andra smolkisarna gör när de inte är på sina dagjobb. Ni läser väl Mint? Det är ett www-magasin skapad av duktiga och intelligenta människor. Siska och Ida är ett stående inslag i form av Rådgör med rådet, som vi skrivit om tidigare här. Klicka er vidare och fortbilda er. Och glöm inte skicka in fler frågor!

Även Doris bidrar i senaste numret med en text om tv-serien Parks and recreation, läs den också.

Med vänlig hälsning

Linnéa, sociala medier-informatör

 

Rådgör med rådet

Ibland är det bäst att fråga någon om råd. Internet ger dessvärre inte svar på alla frågor om kärlek och din mamma kanske inte vet vilken tv-serie som har upphov till flest roliga animerade giffar.

Kanske vill du veta:
Var du kan få klappa en gris?
Om den där fikan du ska på är en dejt?
Vad ordet prekariat egentligen betyder?
Vilka acid-skivor som är bäst?
Vilken som är den smaskigaste tantsnuskromanen?
Vilken är den bästa av Wislawa Szymborskas dikter?
Hur gör du bästa veganpannkakorna?
Vilka strumpbyxor som håller längst?

Nu behöver du inte gå runt och fundera på detta! I nya fantastiska tidningen Mint finner du svar på dina frågor. Skicka bara ett mail med vad du vill veta och varför till fraga[a]mintmag.se så ska vi klura och lura på det perfekta svaret på din fråga. Du kan även skicka din fråga som en kommentar till det här inlägget.

Vad fan har Ian MacKay med saken att göra?

Riotgrrrl-rörelsen gjorde allt för mitt musikintresse. När jag fick upp ögonen för Bikini kill och The Gits som 17-åring var det helt omvälvande. Plötsligt fattade jag att punken inte bara hade plats för killar, att tjejer inte behöver maka sig in på spelningar utan kan sätta upp egna, kan starta egna band och släppa egna skivor. Därför blev jag alldeles till mig i trasornainför att få se Don’t need you: a herstory som porträtterar riotgrrrl-rörelsen. Nu var inte filmen särskilt fantastisk men några grejer var riktigt bra:

  • Att få se liveklipp med Bikini kill, Heavens to Betsy, Bratmobile m.m.
  • Att få höra Kathleen Hanna och Allison Wolfe (alltså, jag älskar Allison Wolfe) berätta om hur scenen skapades
  • Att se utdrag från riotgrrrl-rörelsen underbara manifest som för mig mycket är essensen av både punk och feminism. Manifestet kan lätt appliceras på de flesta förtryckta grupper
  • Att höra vettigt folk resonera om DIY-rörelsens politiska potential
  • Att höra Dasha Bikceem resonera om klass och etnicitet inom riotgrrrl-rörelsen. Om hur utestängd hon som svart kvinna kände sig. Hade varit väldigt intressant att höra övriga kvinnor resonera kring det. Liten mini-intervju med henne här

Vad jag däremot gärna hade sluppit var Ian MacKay (kreddig hc-kille som var med i Minor threat, fugazi och som alla ((killar)) tycker är häftig), vars roll var att säga att olika spelningar han varit på var bra, coola och att bande var grymma samt att han inte längre tänkte på om det var en tjej som spelade trummor eller inte.  Varför behövdes hans godkännande? Han och hans mössa hade gärna fått sitta i någon replokal istället och prata om limiterade japanpressar.

Filmen visades på fina Bokkafé Vulgo, kolla gärna in filmerna de visar under våren

Vi avslutar det här med en fin låt tycker jag

Och så fortsätter vi med lite tips:
Cold cold hearts
Julie Ruin
Heavens to Betsy
Huggy Bear
Seven year bitch
Babes in toyland

Istället för att uppröras över SCUM

Varje gång någon (man) upprör sig över SCUM-manifestet börjar jag fundera över varför ingen upprörs över En dåres försvarstal av Strindberg och annan misogyn propaganda som är en del av vår västerländska litteraturkanon. Sen skiter jag i det och tittar på något som är bland det finaste jag äger. Och nu kan du också göra det. Smolkets hedersmedlem Johanna ställer ut sina broderier på Skövde stadsmuseum som en del av utställningen Gör det själv. Den tänker jag se.

 

Vill dansa till denna tack

Och önskar mig i julklapp fler flatremixar! (Tipstack till Klubb Hanna)

veronica maggio – jag kommer (mash up international remix feat KAKAN) from svantana on Vimeo.

spoilers spoilers gamle vän.

Jag är hemskt nyfiken. Jag kan inte sluta läsa när jag väl börjat. Detta är två faktum som oftast inte gör något men ibland är det hemska egenskaper. Som nu när jag ser igenom Buffy för första gången. Det är helt omöjligt att låta bli att läsa spoilers!  Jag försöker tänka att det inte gör något för Buffy är bra även om jag vet vilka som kommer få ihop det senare och vilken vampyr det sen kommer kretsa om men ändå, upplevelsen blir ju annorlunda, det blir den.

Efter den här helgen är det extra surt att jag inte redan sett Buffy och alla andra av Josh Whedons serier för den här helgen hade fiktiviteter anordnat en Josh Whedon-helg! Jag försöker hålla mig så gott jag kan men även om jag inte läst igenom alla buffyrelaterade inlägg än så vet jag betydligt mer nu än i fredags. Det är okej. Måste bara hålla mig från att klicka på fler av länkarna. måste.bara.behärska.mig.

 

Så till er andra här på smolket som älskar Buffy och redan sett allt eller är en bra bit på väg, kolla in de här inläggen! (känner mig extremt generös nu!)

If I can’t dance etc.

Att den som tillhör “det andra” ofta får representera alla de som inte tillhör majoriteten är ett sorgligt faktum. I tidningen Kingsize skirver dansaren Erik Linghede om det på ett ypperligt sätt. Texten finns inte på nätet men går i princip ut på följande: Erik Linghede är breakdansare och hans dansnamn är Oooooh Tiffany. Det räcker för att han på en stor (alltså, jag har noll koll på hur stor pga kan nada om breakdance) breakdance-tävling plötsligt får representera “det andra” när värden Crazy legs (det vet t.o.m. jag vem det är) kallar upp de, vad han tror, kvinnliga dansarna till en “catfight”. När det visar sig att den ena är en man blir publiken vild och Crazy legs hojtar om “gay popper”. Och sen kommer det:

Helt plötsligt känner jag hur jag inte representerar bara mig själv längre utan allt ickenormativt inom hiphopkulturen. Jag representerar alla kategorier av personer som inte känner sig välkomna i hiphopens korridorer och detta är “the moment of truth”. Kommer det att hålla?! Kan bögen leverera?

Såklart inte… Jag tappade fokus och kom aldrig in i känslan. trist att det inte blev som på film där man köttar motståndet med ett leende på läpparna och ett fuck you mot orättvisan.

Jag tycker i alla fall att Erik Linghede lyckas påvisa det obehagliga när han beskriver den plötsliga bevisbördan som läggs på “den andras” axlar, att visa rätten att delta. Hela texten är mycket bra och rekommenderas.

Göteborg 2001, 10 år senare.

Den här texten skrev jag till antologin som inte kom ut, tänkte att jag publicerar den här istället. Och ett göteborgstips är att gå till Vulgo på torsdag, då jag och andra läser texter och diskuterar Göteborg 2001. (och åtminstone jag kommer att hälsa, en anings nervöst dock)

För några år sedan var jag på väg hem från träningen, eftersom jag saknar lokalsinne gick jag vilse när jag skulle ta en genväg. Vid en slänt började jag må dåligt, förstod inte varför förrän jag insåg att det var slänten vid Hvitfeldtska och att jag blivit jagad av polishästar här, hur jag då sprang och kastade mig ut i luften utan att veta hur långt ner från kullen det var till asfalten nedanför. Det var inte alls långt men det kändes som flera meter. Och hur jag inte vågade sluta springa. Det är en så futtig grej egentligen men ändå gjorde det ont åtta år senare. Det fanns verkligen en naivitet som blev krossad i Göteborg oavsett hur förberedda vi trodde att vi var. Jag var 18 år när jag åkte till min nuvarande hemstad för att demonstrera. Jag hade varit på ickevåldskurser innan och minns det som att vi pratade mycket om vita overallerna, konfrontativt ickevåld. Det jag minns från dagarna i Göteborg är rädslan, känslan av att vara fångad eller hålla på och bli fångad. Ljudet av polishelikoptrarna. Att varje gata kunde sluta i en containeravspärrning, polisvisitering eller att jag skulle hamna mitt i något jag inte kunde dra mig ut ur. Jag bodde på kvinnofolkhögskolan och sov med kläderna på ifall de skulle storma oss. Mina idéer om konfrontativt ickevåld försvann i kampen för att undvika att bli inspärrad, fångad, slagen. Det var mycket som försvann i den kampen.  

Jag hade så gärna haft fel. Det tänker jag på ibland, att jag hade velat bli överbevisad i Göteborg. Jag är uppvuxen med berättelser om repression, hur mina föräldrar övervakades på 70-talet, hur polisens våldsmonopol upprätthåller kapitalismen. Jag hade så gärna velat att de hade haft fel. Om bara en polis hade blivit dömd för brutalitet, om bara det hade fått några som helst konsekvenser att manipulera bevis, om bara mediernas lögner hade tillrättavisats en enda gång. Då hade det kanske gått för mig att tro på parlamentarisk demokrati och det här samhällets rättsväsende. Och jag hade så gärna velat tro på det. Så det var väl det som hände i Göteborg, att det blev tydligt för så många att repression existerar även här, hur många dialogpoliser de än lockar med. (Jag hade så gärna velat att dialogpolisen hade fungerat!).

  När Hvitfeldtska var avspärrat och demonstrationen mot Bush pågick samtidigt valde jag att avvika till Hvitfeldtska eftersom mina vänner var där. Detta var såklart precis vad polisledningen räknat med men ändå, kunde jag gjort annorlunda? Det är det här som jag tror är det som var svårast för många efter Göteborg 2001, att inse att ens reaktioner var något som en polisledning suttit och laborerat med för att komma fram till hur den kunde oskadliggöra så många demonstranter som möjligt.

  Kanske var den svåraste läxan för många att de tvingades inse vad repression är, att det är att använda de maktmedel som finns för att vidmakthålla den ordning som är. Det hade varit så bra om dialogpolisen hade fungerat, om vår rättighet att demonstrera hade varit just en rättighet om inte vi inte blivit slagna till marken. Oavsett om det hade gått emot alla våra teorier om statsapparaten hade vi ju velat det, vi ville bli motbevisade. Istället fick vi bevisen som hundmat nerkörda i halsen, som batongslag över våra ryggar.

Jag minns en diskussion efter kravallerna mellan min pappa och en vän till honom som bor i Tyskland.  Hur vännen lyfte fram att det är upplopp varje första maj i Berlin och att det bara är det att svenskarna inte är vana vid kravaller. Att vi inte har något att bli upprörda över egentligen, inte om man jämför. Hur min pappa får stålblank röst och nästan väser, men skjuter de skarpt då också?! skjuter de in i flyende folkmassor? Utan att det ens erkänns? Utan att någon blir dömd? 

Jag glömmer ibland bort många av de saker som hände men ibland när jag väntar på spårvagnen på Vasaplatsen ser jag lyktstolpen och minns att det finns ett märke efter en kula där. Att svensk polis faktiskt har skjutit in i en flyende folkmassa. Att skottet är i huvudhöjd.

Och nu kan jag väl förstå det, förstå att det blir så när man låter landsortspolis jobba 18 timmar om dagen med något de aldrig behövt hantera förut. Med en minst sagt offensiv ledning som söker konfrontationen. Jag kan förstå det nu men jag kan inte förstå hur det kunde vara demonstranternas fel.

  När jag kom hem från Göteborg låg jag i min tonårssäng i mitt tonårsrum och min mamma fick komma upp med mat till mig. Jag hade bott hemifrån i två år men kunde nu knappt gå upp från sängen. Jag var så ledsen. Jag var ledsen över att jag inte längre kunde tro på parlamentarismen och jag var ledsen över att jag inte längre kunde lita på en rörelse jag definierat mig med. Jag fattade vad våld på ett samhälligt plan innebar och att det var samma våld som jag på ett personligt plan mött. Och det gjorde det så svårt. Det är väl där jag fortfarande befinner mig, mellan vetskapen om repression och oviljan att tro på våld som metod. Jag märker en skillnad på mig och mina vänner som inte var i Göteborg 2001, oavsett var vi står politiskt. Jag tycker det är ointressant att diskutera politiskt våld, mitt fokus är någon annanstans. Jag har aldrig använt våld som politisk metod men finner mig inte vilja ta avstånd från det. Hur skulle jag kunna ta avstånd från något oundvikligt, något så futtigt om jag jämför med vad staten svarar med? Repressionen är viktigare, vad en stat ställer sig bakom är numera alltid mer intressant än vad enskilda individer gör.