Numera kan ni även hitta mig på tidningen Utopis blogg där jag skriver om feministisk och nutida sf lite då och då. Första inlägget om Tiptree-vinnaren Maureen K McHugh hittar ni här
Tag: Tiptree
Jag försöker envist framhärda att Smolket inte bara är en politisk blogg utan även har plats för mina Tiptree-vinnare. Personer som motsätter sig detta kan sluta läsa här.
Känslan av att jag inte förstår ungdomen nuförtiden och är en 45-åring fast i en 28-årings kropp blir extra påtaglig när jag försöker läsa manga. Jag fattar inte! Berättartekniken är för olik västerländskt berättande, att läsa från höger till vänster gör mig förvirrad och metoden att förmedla vissa känslor (typ ilska och förvåning) i karikatyrliknande bilder får mig att tappa fokus från berättelsen. När nu en av Tiptree-vinnarna är en manga är det bara att bita i det sura äpplet.
Ooku – the inner chambers (titeln alltså, tuff!), utspelar sig i ett alternativt Japan som på 1700-talet drabbats av en epidemi som minskat den manliga befolkningen radikalt. I ett feodalt Japan är det kvinnorna som gör det hårda kroppsarbetet medan männen behandlas som små sköra varelser, ligger runt och gifts bort. Shogunen, som är en kvinna, har ett helt harem med vackra män samlade i Ooku. Dit kommer seriens huvudperson i ett försök att slippa gifta sig. Det visar sig vara ett extremt hierakiskt ställe fyllt av märkliga ritualer och seder.
Nu tycker jag inte riktigt att det går att säga så mycket utifrån ett läst album men trots att böcker och serier på temat “stor katastrof förändrar förhållandet mellan män och kvinnor” börjar kännas rätt uttjatat för mig är det här intressant. Framförallt för att olika länder verkar ha hanterat den nya verkligheten olika. Den västerländska handelsmannen förstår inte alls vad den maskerade shogunen pratar om när hon (som handelsmannen tror är en han) ifrågasätter frånvaron av kvinnor i hans entourage, är västerländska kvinnor för veka för att ta sig till Japan? Förhoppningsvis utvecklas den tråden i följande album. En annan intressant tråd är de intriger som finns bland männen, jag tror aldrig jag har läst något där män intrigerar på det här sättet. Det är inte “mansintriger” för att få makt utan typiska “kvinnointriger” om kläder och status i gruppen. Sen finns det vissa delar som känns sådär, huvudpersonen är lite väl hyvens och känns inte särskilt mångsidig, men även det kanske förändras i senare album.
Ooku – the inner chambers fick Tiptree-priset 2009.
Det var en gång, för länge länge sen, då jag påstod att jag skulle läsa James Tiptree-vinnarna. Så sakteliga tar jag mig igenom dom. Nu senaste var det The Carhullan army av Sarah Hall. Och vilken hit det var!
I ett framtida England som liknar den klassiska dystopin á la Kallocain lever vår hjältinna i ett dött äktenskap. Hon arbetar på en fabrik med att fixa med några turbiner som hamnar på hög och sen aldrig används till något. Hon äter tråkig burkmat och föraktar sin man som inte längre föraktar staten. Efter att ha åkt fast i en kontroll och blivit tvingad till en fruktansvärt förnedrande undersökning får hon nog, rymmer till det separatistiska tillhållet Carhullan och får namnet Sister. Carhullan är en självförsörjande gård långt ute på landsbygden. Livet är till en början relativt enkelt men självklart finns det visst grus i maskineriet.
Det jag gillade var hur författaren beskriver framväxandet av den militanta kampen och vad som får människor att ta till vapen. Det intressanta är blurbsen, alltså de säljande citaten på boken, som t.ex. “A serious political novell that convincingly explores the mindset of fanatism”. Alltså, kvinnorna i den här boken tar till vapen mot en statsapparat som utövar total censur, som är totalitär, som tvingar kvinnor att sterilisera sig. Nu må jag fortfarande ha vissa spår av ungdomens revolutionsromantik kvar men är det inte ett sundhetstecken att inte kuva sig under en maktapparat som förtrycker en?
Hittills är det här den bästa av Tiptree-vinnarna. Relationerna i kvinnokollektivet och beskrivningen av hur en grupp sammansvetsas och hur det medför att vissa måste falla ur gruppen är så väl beskrivna att jag inte tänker på annat efteråt. Dessutom obehagligt aktuell då det som fått England dit det är i boken är finanskriser, “tillfälliga” extrema sparåtgärder och övervakning (känns det igen). Och, min ungdoms revolutionsromantiska anarkistsidor ryser av pinsamt välbehag av citat som
My name is Sister.[...] I do not recognise the jurisdiction of this goverment.
The Carhullan army fick Tiptree-priset 2008. Läs den!
Tidigt i höstas, i.o.m. smolkets öppnande, skrev jag att jag skulle läsa Tiptree-vinnarna. Och det har jag gjort! Eller, jag har läst tre böcker. Senaste är Elizabeth Hands Waking the moon som fick priset 1995. Jag läste Generation loss av Hand tidigare i höstas och hade lite blandade känslor. Själva deckarhistorian var rätt slapp men det jag gillade var hennes skildring av en kvinna över 50 som super, gillar punk, är sur och gillar knark. Det är inte ofta en sådan kvinna får vara huvudperson. Ett fyrfaldigt leve för Hand som lyckas vaska fram en likadan kvinna i Waking the moon (dom är stört lika varandra, misstänker att Hand bygger sina huvudpersoner på sig själv, i så fall vill jag träffa henne).
Till saken, Waking the moon börjar på ett konstigt college där Sweeney precis börjat. Hon gillar svarta kläder, musik och öl, yay! Mystiska saker försiggår på skolan. En mystisk order verkar kämpa mot en mystisk kraft. Det finns en profetia och två personer är utvalda, en vacker ung kvinna och en vacker ung man. Det är helt klart inte Sweeney. Däremot är det hennes två bästisar, Oliver och Angelica. In walks gudinnedyrkan, magi och konspirationer. Resten av boken utspelar sig 20 år senare. Sweeney har inte lyckats med något speciellt här i livet. Men märkliga saker börjar hända. Angelica har tydligen startat en sekt med gudinnedyrkande kvinnor som ska släppa fram den sedan länge bortglömda gudinnan.
För att börja med någon form av tyckande om detta måste jag börja med ett erkännande. Jag HATAR gudinnedyrkan. Det förenar fyra saker jag avskyr, religion, new age, biologistisk feminism som fokuserar på att man ska omfamna sin sanna kvinnlighet, föda barn och därmed bli den upphöjda modern (hör jag en till människa som pratar om att hon inte kände sig som kvinna förrän efter att hon fött barn så skär jag ut min livmoder och kastar den på henne) samt självhjälp. Detta hat gör boken ännu mer intressant då den dels tar upp de bortglömda matriarkaten och gudinnorna, vilket jag tycker är intressant, och kombinerar det med new age-skit. Tillsammans blir det en soppa som gör mig väldigt fundersam. Vad vill egentligen Hand säga? Är det bra att matriarkaten försvann? Är det bra att gudinnorna försvann? Är ordning alltid bättre än kaos? Är utilitarism per definition fel? Det finns inga riktiga good guys i den här boken, tror jag. Både det onda och det goda gänget är djupt osympatiska. Hur som så är det spännande, intressant och jag bara älskar att skurken är både självhjälpsguru och gudinnedyrkande, överklassvinig new age-kvinna och hjälten är en slapp öldrickande, loseraktig, barnlös och misslyckad kvinnlig akademiker.
När James Tiptree award startade var det tre författare som fick priset i efterhand, Charnas fick för de dystopiska romanerna Motherlines och Walk to the end of the world (det var dom två böckerna som fick in mig på hela genren feministisk sf, så spännande! så hemska!), Le Guin fick för The Left hand of darkness och Joanna Russ fick för The female man (som jag brukar försöka läsa ibland men aldrig riktigt kommer igenom) och för novellen When it changed. Den har precis kommit i svensk översättning i den fullständigt U-N-D-E-R-B-A-R-A antologin När allt förändrades utgiven på En bok för alla. När allt förändrades kommer jag skriva mer om, det är den perfekta ingången om man vill förstå möjligheterna med sf som politisk skönlitteratur. 17 noveller som alla kvalar in som idénoveller, läs den!
Så, tillbaka till Joanna Russ och Tiptree-vinnaren When it changed. Det är en kort novell men den ger avtryck. En person sitter med sin familj i bilen. De är på väg för att möta de jordmän som landat på planeten Annorstans som varit isolerad i 600 år. Under de 600 åren har människorna vi möter byggt upp ett utopiskt samhälle. Men för de nylandade jordmännen är det allt annat än utopiskt, de blir istället förfärade. Och varför kan jag inte riktigt gå in på men det kan säkert läsare insatta i Joanna Russ författarskap lista ut. Och det är så bra det här! Jag har gått runt och tänkt på den här novellen i två veckor. Den är djupt obehaglig och gör mig ledsen trots att den gör en ganska enkel poäng. Läs den! Om ni ska läsa en sf-historia i år, läs den!
Bechdeltestet: Självklart
Todd är den siste pojken i Prentisstown, den sista bosättningen på New world, det som skulle bli något nytt. Istället blev det helvetet. Ett krig med de som redan fanns på planeten ledde till att ett virus släpptes ut som dödade alla kvinnor och gjorde att alla män kan höra varandras tankar. Något som i sin tur gjort männen hårda, våldsamma och onda. Men något stämmer inte, i träsket hör Todd för första gången tystnaden och tystnaden är en flicka.
Med en grund i ganska ordinär ungdomsfantasy/äventyr byggs en provocerande och djupt obehaglig värld upp. Idéen om att alla hör ens tankar gör att lögner måste döljas under lager av andra tankar. Detta ständigt närvarande noise gör Todd alldes nervös när han för första gången inte hör det. Hur förstår man vad någon tänker när man inte hör vad den tänker? Att det bara är män vars tankar som hörs ger nya perspektiv på varför någon förtrycks. Jag tänker lite på Egalias döttrar där männen förtrycks eftersom man inte kan vara så låg att fysisk stryrka bestämmer vem som är den psykiskt starke. Tyvärr är boken lite tjatig och det är evinnerliga jakter i skogar. Synd på en så intressant och spännande värd som verkligen är tankeväckande. Kudos i alla fall till att författaren vågar skriva genusorienterad ungdomsfantasy.
Becdelfaktor: Självklart O men det är det som är grejen. Huvudpersonen kan för första gången inte höra tankar från de runt omkring honom när det är kvinnor som talar.
Annan bra genusfantasy för ungdomar är Lene Kaaberbøls böcker som börjar med Silverhästen.
The knife of never letting go fick Tiptree-pristet 2008.
Mitt nya läsprojekt består i att läsa James Tiptree-vinnarna. James Tiptree Jr. är typexemplet på att science fiction-världen är dum och att sf-kanon är en pruttkanon. Hon är nämligen knappt med. Detta trots att hennes noveller är så fantastiska, obehagliga och tänkvärda att jag aldrig klarar att läsa mer än en i taget. Hennes namn var Alice Bradley Sheldon och jobbade bl.a. för armén och CIA samt hade en doktorsexamen i Experimentell psykologi (snälla någon, gör en film om henne!). Under 10 år skrev hon sf under en pseudonym döpt efter en syltburk. 1987 tog hon sitt liv efter att först ha tagit livet av sin man, något som verkar ha varit ett barmhärtighetsmord, de hittades hållande varandras händer i sin säng.
Till Tiptrees ära instiftades priset The James Tiptree Jr. Award som belönar “science fiction or fantasy that expands or explores our understanding of gender” vilket låter så fantastiskt att jag tänker läsa vinnarna. Efter det tänker jag läsa allt Tiptree skrev, med risk för att deppa ihop totalt. Hon var ingen muntergök direkt.
Kommentarer