Tag: vän av ordning tillägger

Moralinformation

En av de bästa på skunk.nu: Lee remick skrev en gång i sin skunkdagbok (citerat ur minnet) “Jag föredrar döda författare, för de stöter inte på en”. Jag kommer att tänka på det citatet när jag läste Fredrik Strages motivering varför han ska gå och se Chris Brown live trots att Brown är en av världens mest kända kvinnomisshandlare. Strage kommer fram till att artister inte kan bedömas efter sina mänskliga kvaliteter.

Detta håller inte jag med om.

Jag hade föredragit den här formuleringen: Konst ska inte bedömas efter sina mänskliga upphovspersoner. Vet ni hur bra böcker som skrivits av fascister och nazister? Därmed inte sagt att man därför bör bli fascist.

Men är det något jag vet så är det, hur gärna jag och Immanuel Kant än vill, omöjligt att bedöma konst utan att också ta konstnären i beaktande.

Tillbaka till Lee remicks citat ovan: Om jag ser till vilka mina absoluta favoritförfattare är så är dessa inte automatiskt personer jag hade gillat att umgås med på fritiden. Tvärtom framstår mina favoriter som riktigt störiga gnällapor som skulle behöva att någon sa till dem på skarpen. Men detta gäller bara döda författare, mina levande favoritförfattare har alla drag som jag finner mycket sympatiska och som jag gärna hade tillbringat en middag med halv åtta hos mig. Detta är naturligtvis ingen slump. Varje gång jag ser en författare bräka ut något vidrigt på kultursidorna, i ett kommentarsfält eller bredvid mig på en bokmässefest gör jag en mental notering att inte köpa dennes bok, hur peppad jag än varit tidigare. Varför är det så? Svar: För jag tycker ändå att jag har någon form av ansvar.

När Fredrik Strage betalar (ok, han betalar förmodligen inte men ändå…) för att titta på Chris Brown legitimerar han personen Chris Brown vare sig han vill eller inte, det är naivt att tro något annat. Det är en skillnad mellan ett liveframträdande och att lyssna på en skiva. På samma sätt läser jag gärna Ezra Pound men undviker att donera pengar till den internationella fasciströrelsen. Strage drar en likhet till Richard Wagner, men det är inte Wagners person folk lyssnar på utan hans skrivna noter tolkade av orkestrar. Därmed inte sagt att det är helt oproblematiskt, men visst håller ni med om att det är en skillnad?

För att sammanfatta: Det är inte konstigt att uppskatta konst gjord av människor som har misshandlat anhöriga, rent statistiskt är det förmodligen fler än du tror av dina favvoartister som gjort detta.

Men du har ett val hur mycket du ekonomiskt och kulturellt stöttar och legitimerar en konstnär som öppet ger uttryck för åsikter/handlingar du själv inte gillar. Mitt tips till Fredrik Strage: Låna Chris Browns skiva på biblioteket eller titta på en olaglig inspelning från konserten.

när ska det egna jaget rinna av bengt ohlsson?

Jag läser tillslut den där Bengt Ohlssonartikeln i D.N där han säger att det är ok att vara höger och kulturell. eller vad han nu säger? För vad säger han, vad menar han? Han pratar mest om att han är trött på klyschor och på  att räta in sig i ledet. Och det får han väl vara, det blir vi alla ibland. Trötta på att vi inte säger ifrån hela tiden, att det ibland värker lite någonstans i kroppen för att vi var flata och kom på först i efterhand vad vi borde ha sagt. Mitt intryck av artikeln är att han ändå, trots att han nu vågar gå utanför ledet och andas frisk luft (eller någon annan lika trött klyscha, det fanns några stycken i artikeln..) inte säger något egentligen. Han pratar om grupptryck men inte vad som är själva innehållet. Vad skulle en kultursyn utan den förhatliga vänsterprägeln innebära? Vad mer än själva grupptrycket är han emot? Det är lite som att vara emot krig. Jag gillar inte när jag tvingas på en åsikt. nehej, men vem gör det? Och är det så intressant?

Jag är dålig på att blogga, det är inte det att jag inte tycker saker för det gör jag hela tiden. Det är mest så att jag sällan tycker de är riktigt viktiga för någon annan än mig själv, jag är förbannad typ jämt men ändå tycker jag inte att jag har rätt att uttrycka mina åsikter. Jag ska jobba på det här för det är klart att jag precis som alla andra har rätt att tycka grejer, vilja förändra sånt jag tycker är fel. Men i det här vill jag verkligen verkligen fortsätta se vad som är intressant för mig, i min speciella situation och vad som är mer allmängiltigt.

Det är säkert väldigt viktigt för Bengt Ohlsson att han vågar skriva den där artikeln i D.N, han känner sig förhoppningsvis befriad av att kasta av sig saker han vantrivts med länge. Men hans känsla av grupptryck är på många sätt ointressant för andra, det är trots allt en rätt liten del av befolkningen som känner kulturvänsterns förlamande tryck över sig. Kanske är det ett stockholmsfenomen? Kanske ett övre medelklassfenomen? Jag begriper inte riktigt storheten att han vågar kasta av sig de där unkna klyschorna, i min vardag är det snarare så att de där klyschorna är svårare att säga än något mer, vad ska vi säga, nyliberalt och individualistiskt? Det är ju svårt att stå upp för sig själv, det är en evigt pågående process för alla, den har i Bengt Ohlssons fall med kulturvänstern att göra men det är ju inte innehållet utan känslan av grupptrycks som är det relevanta? Eller har jag missat något? Missade jag alla argument mot vänstern? den ideologiska diskussionen? Beksrivningen av hur han tycker nu när han äntligen kan andas frisk, individualistisk luft?

Detär tröttsamt att sakfrågor blandas ihop med ens egna upplevelser av sammanhanget de är i. Diskutera slussen eller diskutera grupptryck, det här blir halvkvävna visor som jag begriper allt mindre av ju mer jag tänker på dem.

Jag har inte samma erfarenhet av vänstern som Bengt Ohlsson, min erfarenhet är att det är så mycket djävla diskussion jämt jämt jämt. Allt ska analyseras och pratas sönder hela tiden. Visst har det funnits inslag av grupptryck som är kopplade till åsikter i mitt liv men det är ju inte så konstigt eftersom jag vuxit upp och alltid vistats i politiska sammanhang. Om jag hade ägnat min tid åt något annat är det där jag hade upplevt både positiva och negativa saker.  Lite så här, jag slutade vara vegan för att det slutade vara roligt då det var ett himla spionerande på varandra och en tävlan i att vara duktigaste veganen, det här gör att jag inte längre umgås med just de veganerna eller i just det sammanhanget men det gör inte att jag skrivet ett blogginlägg om hur idiotiskt veganism är. Okej?

 

 

 

 

 

Linnéa är förnumstig och otålig mot de som koketterar med att gilla djurplågeri

Aftonbladet kulturbloggen blandar bort begreppen. (klicka på bilden så kommer du till inlägget i sin helhet) Jaja, det är ett litet enkelt blogginlägg som väl (väl?) försöker vara lite roligt men det trampar mig på en öm tå, eller rättare sagt för in en ceremoniell värja med fransar på skaftet strax bakom mitt öra så jag måste trampa ner min klövförsedda fot och säga ifrån.

1. att framställa sport och kultur som totala motsatser? Läsare av denna blogg känner mycket väl till att sport och konst är två sidor av kulturmyntet. De är inte motsatser, de hör ihop. Därmed är den superlöjliga (“eviga”? bah humbug) frågan om vad tjurfäktning ÄR missvisande redan från början. Varför är det bara Robert LAUL av alla människor som vet det? Och som dessutom ifrågasätter tjurfäktning som företeelse. Det för mig till min andra punkt.

2. Bland det mest irriterande som finns är intellektuella som koketterar för sin smak för TJURFÄKTNING (ja, jag tittar på dig Peter Englund). Åsa Lindeborg, jag är ganska säker på att de flesta fall av djurplågeri men även “vanliga” våldsbrott såsom rån och misshandel bjuder på mer dramatik (i bemärkelsen att det är på liv och död) än all scenkonst, prosa och musik tillsammans. Men är det poängen? Om det måste vara på riktigt för att det ska vara spännande så ordinerar jag 50 “based on a true story”-romaner samt MMA. Mycket dramatiskt!

3. småsak, men nu när jag ändå tagit fram rödpennan är det svårt att låta bli: behandlas hollywoodstjärnor och kungligheter på ett annat sätt än sportstjärnor? Jag trodde de gränserna överlappades cirka 1952.

Sammanfattningsvis: Rätt svar på frågan vad är det som förpassat på historiens skräphög är alltså djurplågeri som legitimeras med motiveringen “dä ä roligt att titta på å vi har alltid gjort dä”.

Nu fortsätter vi och tar med oss travsport, hundkapplöpning och cirkus med djur till “historiens skräphög” samt naturligtvis den kulturella sedvänjan där man föder upp djur, dödar dem och sedan äter upp dem.

P.s Att plåga djur i konst… jag kan inte på något sätt tycka att det är ok. Pontus Lundkvist har precis bloggat om detta, men med en lite annorlunda slutledning än vad jag drar.

P.s 2 Vill tillägga att jag även ogillar när folk rasar mot tjurfäktning och att kineser äter hundar samtidigt som de själva glatt äter kött eller låter bli att anmäla när de ser en hund sitta instängd i en bil en högsommardag. Hanteringen av djur i samhället – våga ta ett helhetsgrepp!

Den kreativa klassen

På P1 imorse var det en kvinna som pratade om den nya utställningen på Röda Sten. Hon sa ungefär såhär ”åh vår nya utställning gå ut på att få människor att få vara med och skapa sin egen stad, att människor ska få vara med och bygga upp sitt eget stadsrum och vara kreativa. Människor får oftast bara vara med om det färdigbyggda rummet, kan inte bygga fritt själva för det kan ta decennier innan bygglov går igenom.” Demokrati, skapande, staden som flöde osv.

Ok, men då vill jag berätta för dig att det finns väldigt många ställen i världen där man får bygga sina egna bostäder, vara väldigt kreativ och skapa saker helt utan bygglov. De kallas slum. Där kan du få dra in el hur du vill och ev. hämta vatten om du kan betala för det eller stjäla det, var som helst ifrån. Hur fritt och kreativt som helst!

Jag blir så jävla förbannad på den här tanken om det alternativa och flödande som mer demokratiskt. Det är inte så. Stadsbyggnadskontoret är demokratiskt. Strandskydd är demokratiskt. Ett transparent och rättssäkert förfarande med rätt att överklaga är demokratiskt.

Flera gånger har jag hört människor i vänsterkretsar uttalat sig om hur synd det är att man inte får bo i vissa industrilokaler och byggnader. Alltså nej. När man får bo var som helst och det är bostadsbrist så kommer människor som äger dessa hus att hyra ut dem utan brandskydd, tillräckliga avlopp och kök för ockerhyror till dem som är mest utsatta på bostadsmarknaden. Migranter, papperslösa, unga, fattiga. Det sker överallt, det har skett under hela historien. Avregleringar är ej svaret på ditt behov av att uttrycka din frihetliga personlighet genom warehouse living.

Och så håller man på med guerilla gardening och tycker att det är höjden av att vara alternativ, ärligt talat, vilka är det ni tar konflikten med? Vilken förtryckande makt är det ni känner att ni gör uppror mot? Parkförvaltningen?

Jävla liberaler.

Läs den här
Se den här

GRILLTIDER

Såhär om våren när solen strålar som en galning och livet är allmänt gött blir ju många människor, jag själv inkluderad, väldigt sugna på att grilla. Min lokala mataffär har ett stort utbud av kol, tändvätska, hink- och engångsgrillar, men när det kommer till vad man ska lägga på själva grillen förespråkar kedjan bara KÖTT. Vid köttdisken hänger stora pappskyltar som skriker ut att “Nu är det dags att grilla!!!”, några liknande skyltar finns varken vid vårprimörerna eller vid sojakorvsfrysen. På kedjans hemsida kan man använda en slumpgenerator som ger förslag på vad man kan grilla, men dessa rätter innehåller undantagslöst KÖTT. I Sverige (och resten av västvärlden) råder redan en köttiver utan like (se exempelvis GI, LCHF), men under grillsäsongen verkar denna iver rinna över alla gränser.

Som vän av ordning och djur vill jag upplysa om att det finns andra saker att lägga på grillen än stycken av djur som fått sätta livet till.
Här kommer mina bästa grilltips utan djur:
- Grillade vårprimörer; sparris (pressa över citron innan förtäring och du får en liten munorgasm), späda morötter och gul lök som får en så söt smak att t.o.m jag uppskattar den
- Klassikern grillspett kan varieras i oändlighet, blanda dina favoritgrönsaker skurna i lämplig storlek i exempelvis en marinad av soja, vitlök, citron, honung, chilli och timjan
- Aubergine – salta och dra ur vattnet, kläm över vitlök och salt och grilla.
- Fast tofu i större bitar går utmärkt att marinera och grilla. Samma sak gäller för seitan!
- Glöm ej bort grillklassikerna burgare och korv. Burgaren kan du göra själv av exempelvis sojaprotein om du har lust och ork.

Hur djurens rättigheter förvandlas till livstilsfrågor varenda jävla gång

korI en artikel i  tidningen Filter i vintras lanserades idén att ingen egentligen behöver sluta äta kött. Visst, köttindustrin är förkastlig och köttet är alldeles för billigt i affärerna, men bara vi börjar närproducera kött kommer allt gå bra. Budskapet är att vi ska äta mindre, men kvalitativt bättre kött. I intervjun får en köttproducent lägga ut orden om hur bra det är på hans fina lilla gård. Det riktas kängor mot köttproducenter som slaktar sina djur efter bara 14 månader, det krävs ju minst 24 månader för att köttet ska bli mört! Djurens rätt skrev en bra kritik mot artikeln här och det är bara att konstatera att det inte tar många sekunder för att en debatt om kött börjar handla om livsstil. Visst, vi måste sluta äta billigt massproducerat kött säger närproduceratgruppen: “Det får gärna kosta lite extra när man vet att djuret haft det bra!”. (Vän av ordning tillägger: Du vet att djuret dödas för att du ska äta upp det va? Det är inte att ha det bra.) Dessa struntar totalt i att alla människor inte har möjlighet att betala extra för att få bra kött. De struntar även i att det inte finns kapacitet att “producera” fram så mycket livstilsskött som behövs om alla svenska ska få sina skrov smörjda.  I andra ringhörnan står falukorvarna, de menar att falukorv är billigt och praktiskt och enkelt och alla människor orkar faktiskt inte tänka på allt hela tiden.

Vid sidan av står djurrättsaktivisterna och undrar varför köttdebatten helt plötsligt handlar om hur länge djuren ska leva innan de dör. Tydligen är det enklare att argumentera mot white trash som inte fattar att kött inte kan vara billigt än att faktiskt dra ner på sitt köttätande. Tydligen är det enklare att argumentera mot medelklassen och eliten på söder som stoppar sin lammkorv än att faktiskt införa en köttfri lunch per vecka i skolmatsalen.

Men ni får inte prata om det mer. Ni får inte göra köttätande till en fråga om livsstil och individers val när det handlar om djurens liv.  Låt mig citera mig själv:

“1. De senaste åren har västvärldens köttkonsumtion varit uppe för debatt, fokus har varit: “Hur ska VI kunna minska vår köttproduktion?”. Om köttindustrin förvandlas från multionationellutsugareföretag inc till kravmärkt fair trade där djuren ska få leva i lugn och ro i flera år (obs, dock ej för djurens skull utan för att deras muskelvävnad ska bli godare) så tas “VI” bort från diskussionen. Då handlar det om klass. Typ: “Suck, här i mellanmjölkens Sverige fattar inte folk att man inte kan köpa hamburgare för 10 kr, tacka vet jag mig själv och mina vänner som baaara köper gott kött för cirka 800 000 och samtidigt räddar vi miljön! *ler*” I slutändan handlar det bara om en enda sak: nämligen att vissa personer under inga omständigheter tänker sluta äta kött. Däremot borde underklassen samt andra förlorare som inte har vett att betala för sig lägga av med kött på en gång. Förstå mig rätt, jag vill självklart att folk ska äta mindre kött. Men jag vill inte att det ska bli en statussymbol att äta rätt kött. Inte minst för att det kommer en backslash när kvalitetsköttarnas barn blir stora och trycker i sig chicken nuggets.

2. Ett argument för köttätande i artikeln var typ: Kor och grisar har avlats fram av människor, de raserna skulle inte finnas om vi slutar äta kött. Och vet ni vad? Good riddance säger jag. Tycker inte det är ett värdigt liv för en ko att födas upp för att bli mat. Och det är knappast som att kossorna vi äter kommer till genom att mamma ko och pappa ko blir kära utan hela “produktionen” av kor från insemination till tallrik är helt människostyrd.

3. En bra sak kom fram av Filterartikeln i alla fall, nämligen att anti-köttargumenten är teknokratiska. Ni vet, av typen: “XXX kg mat går åt till kor men kunde egentligen gå till människor” osv. Det tycker jag är synd. Jag vill ha mer ideologiska och solidariska argument. Till exempel om ifrågasättande av köttets objektivitet.

Sammanfattningsvis:
Fram för en mer moralisk och ideologisk diskussion om varför det är fel att äta kött. Solidaritet måste även inkludera djur.”

 

Glad påsk!

mechanically separated chicken

Mmmmm jordgubbsglass! Elller? Nej, det här ska bli chicken nuggets. Ja, det är nermald kyckling. Ja, hela kycklingen är nermald. Nej, det här är inte ok.

låt mig blotta min inre medelmåtta

Ett problem jag (och säkert flera medsystrar har) i den vardagsfeministiska kampen är att låta kvinnor vara halvbra, helt okej och medelmåttor. Jag tenderar att ställa helt orimliga krav på kvinnor i olika publika situationer just för att de är kvinnor. Jag noterar och skäms ständigt över kvinnor (och mig själv för den delen) som inom sitt gebit inte utmärker sig som särskilt duktiga – samtidigt som medelmåttiga män konstant passerar mitt synfält utan att bli dömda.

Detta är inte under några omständigheter okej och något jag försöker jobba med. Jag tror överhuvudtaget att det enda sättet för kvinnor att bli jämställda män är genom att våga bli och acceptera andra kvinnor som medelmåttor. Kan vi vara medelmåttiga och samtidigt anses bidra något till samhället – då har vi nått samma position som männen.

FuckinELLE

Ibland köper jag ELLE, jag köper den för att jag gillar glanstidningar, för att jag gillar att slippa tänka, att bara vända glansiga blad med fina färger, fina klänningar och ibland någon form av konsumentvägledning. Jag tuggar i mig lama kvinnoideal, konsumtionshets och löjliga livsstilsrepotage om kändisar jag aldrig kommer kunna identifiera mig med. Men någonstans går min gräns och jag nådde den vid Camilla Björkmans artikel ”9-5 – NEJ TACK” i senaste numret.
Artikeln som handlar om den nya karriärtrenden ”att gigga” är så världsfrånvänd och oinsatt att den får sverigedemokraternas kulturpolitik att framstå som genomtänkt. Artikeln är rakt igenom en uppvisning i hur man genom en hel text totalt kan undvika kontextualisering av någon form. Det Björkman vill göra är att visa sina läsare, alltså unga kvinnor på väg in på eller nyligen etablerade på arbetsmarknaden, att det finns en ny trend, ”att gigga” i ”The gig economy”, denna trend går ut på att det är ohett att ha ett fast jobb och att det nya är att hoppa från olika projekt och konsultuppdrag, texten innehåller passager som:

”Men de senaste åren har någonting hänt: allt fler väljer bort det fasta jobbet till fördel mot flera olika. Plötsligt har folk så många jobbuppdrag att de knappt får plats på visitkortet”

”Varifrån kommer då vårt nya behov av att fly det trygga nio-till fem jobbet och hoppa runt bland olika gigs?”

Jag undrar, hur tänkte du här Camilla Björkman? Behövs det ens sägas att det är ytterst få som är så fria agenter att man själv kan välja att gå från ett fast jobb till en konsulttillvaro? Att få saker är så klass-, köns- och etnicitetsbetingade som just valen man gör och kan göra på arbetsmarknaden och framförallt att detta har allt att göra med det ekonomiska och politiska system man gör valen i? I Sverige har vi de senaste åren gått mot en ekonomi där allt fler arbetar inom service istället för produktion. Som en liten exportorienterad nation har vi alltid varit beroende av att vara flexibla, men tidigare har det varit stora företag som tillsammans med facken arbetat på nationell nivå för att få svenska företag och arbetare att anpassa sig snabbt och smidigt till världsmarknaden (se den svenska modellen). Idag är fackföreningarna svagare, företagen mer diversifierade och arbetslöshetsen högre vilket gör att människor blir tvungna att bli mer flexibla på individnivå. Detta är ingen trend som kallas the ”Gig-economy”, det är inget som som man ska göra en tipsruta i ELLE om och ge tips om hur man gör för att ”Börja Gigga”, det är inte någon generations behov av ”självförverkligande”, det är en strukturomvandling som pågått sedan början av 70-talet och något som folk generellt brukar vara jävligt medvetna om.

En person som Björkman intervjuar ang. denna trend är bloggaren/föreläsaren/krönikören/osv Karin Adelsköld, hon säger

”Det är så typiskt jante-Sverige, att du måste bestämma dig för vad du ska göra när du blir stor. Folk vill placera dig i ett fack och då går det inte att du gör lite allt möjligt”

Något som Adelsköld alltså vill. Förutom det bisarra i att jantelagen alltid släpas fram så fort någon form av entreprenör uttalar sig negativt om något så finns det faktiskt en viktig sak i det här uttalandet. Det om att placeras in i ett fack och då går det inte att göra allt möjligt.

Men det handlar inte om att någon vill placera dig i det där facket, under 1900-talet har det varit en kamp för väldigt många människor att ta sig in i det där facket. För i det facket finns socialförsäkringssystem, semesterersättning, pension, föräldraförsäkring, möjlighet att ställa krav på sin arbetsgivare om arbetsmiljö, schyssta villkor, trygghet. Saker som inte är helt lätta att uppbringa när man hoppat mellan anställningar, jobbat halvtid, gått in och ut på arbetsmarknaden. ”The gig economy” är egentligen inte ens något nytt för de senaste decennierna. Om du kollar på kvinnors arbetsliv så finns det inget som är så tydligt som just den här ”hoppigheten” Björkman beskriver.

I över hundra år kvinnor kämpat för att få ha rätt till heltid, rätt till att vara en del av ett arbetarkollektiv och kunna ställa krav, rätt till de socialförsäkringssystem som är knutna till anställning. Att ELLE publicerar denna text vänd till en grupp kvinnor vars arbetslöshet ligger på 24,6% och samtidigt säger att det är en trend att inte ha en fast anställning är som att pissa alla unga kvinnor, utom en extremt liten välbetald grupp med gemensam geografisk hemvist, klassbakgrund och utbildning, i ansiktet.

Camilla Björkman är webredaktör på ”Driva Eget”. Hon skall komma ut med en bok om karriär och entreprenörskap 2012. Man förstår hennes intresse i det här, det är visserligen skrämmande att hennes text är så otroligt ytlig och dåligt påläst, men det är ännu tråkigare att ELLE inte tar sina läsare på så stort allvar att om de nu tar in ett nyliberalt brandmanifest för nedmonteringen av den svenska modellen så kan de väl ändå ta in ett välskrivet sådant.

Tankar om namnet på en av Sveriges största bokbloggar

Vi måste prata om Bokhora.se.

Jag ska vara ärlig, jag har vridit och vänt på det här inlägget. Av någon anledning känns det sippt och missunnsamt att komma med invändningar mot en blogg som bara vill vara trevlig och göra rätt för sig. Men ändå sitter jag här  med kritiska fingrar och vill börja dekonstruera och jag tycker nog det finns fog att sätta Sveriges största bokblogg under luppen. Fler och mer begåvade pennor (se nedan) än moi har gjort det, nu är det min tur. Men först ett klargörande: Det här inlägget handlar varken om bloggens innehåll eller dess skribenter utan om namnvalet.

Så, nu kan vi börja: Varför bokhora? Vad symboliserar hora i detta fallet? Vad hade hänt om bloggen istället hade hetat boknördar eller bokslukare? Jag har tidigare skrivit om M. Birros användning av hora som skällsord i fotbollssammanhang (i kommentarerna visar det sig även att han inte är främmande för hormetaforen i både prosa och debattinlägg). Men när en fotbollssupporter kallar en spelare för hora så betyder det inte samma sak som när bloggmedlemmarna i kollektivet Bokhora använder det, i det förstnämnda är det en förolämpning och i det sistnämnda är det… ja, vad är det egentligen? En hyllning till sexarbetaren? Ett reclaim-the-word? Ett sätt att jazza upp en dammig aktivitet? Bokhora själva motiverar sitt namnval såhär: “Namnet Bokhora är sammansatt av två ord. Ordet bok som betyder ”samling av (i ena kanten) hopfästa/sam­manhängande blad” 0ch ordet hora som sägs härstamma från det urgermanska khoraz som betyder ”den som åtrår”. Vår definition av en bokhora är således en man eller kvinna som utan begränsningar eller betänkligheter omfamnar och slukar alla slags texter, helst i bokform.

Ok, i fotbollsexemplet är det för det mesta pengar som den klubbytande fotbollsspelaren eftersträvar, medan det i bokhorafallet är böcker som tar pengarnas plats. Om vi använder fotbollsfansens definition av hora som en spelare som är illojal så är det brist på lojalitet som utmärker bokhoran som konsumerar böcker hejdlöst till skillnad från… vadå? En boknörd kanske? Eller en boksnobb?

Men för det mesta är det inte illojalitet som är horans främsta karakteristisk. Det bör anmärkas här att ordet hora, som nog kan sägas vara ett av de grövre skällsorden på svenska, anspelar på en person som säljer sexuella tjänster. Att likställa en prostituerad med “man eller kvinna som utan begränsningar eller betänkligheter omfamnar och slukar /…/” är ganska osmakligt och anspelar på någon sorts myt om prostituerade som gränslösa.

But don’t take my word for it, there’s more! 2010 års två bästa idéböcker, enligt mig, tar båda upp bloggens namnval fast från olika håll:

I Anders Johanssons Göra ont: Litterär metafysik (2010) problematiseras namnet på bloggen utifrån synen på litteratur och i Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan: Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan (2010) problematiseras namnet utifrån synen på ordet hora.

Johansson skriver om när litteraturen blir en “må-bra-aktivitet bland andra”:

“Den uppmärksammade livsstilssajten Bokhora är en bra illustration. Både genom sitt namn – vars koketterande med det låga och syndiga är möjligt enbart på grund av objektets upphöjdhet (en sajt med namnet Vinhora, Bilhora, eller Resehora skulle näppeligen ges samma upphöjda uppmärksamhet) – och genom sitt innehåll, där litteraturen, eller snarare boken, mest framstår som en förevändning för konsumistiskt pladder /…/ Litteraturen både banaliseras som en vara bland andra, och mystifieras som något per definition högre, ett kulturellt objekt att tillbe och omfamna ‘utan begränsningar eller betänkligheter’ i brist på religion.” (s. 50)

Och Ekis Ekman ifrågasätter att Bokhoraskribenterna översätter hora med att känna åtrå:

“Men om det bara vore åtrå till böcker de ville signalera kunde de ha valt namnet ‘Bokälskarna’ vilket inte riskerar att förvirra någon. Ordet hora kittlar – och när det fem litteraturälskande kvinnorna kallar sig för ‘bokhororna’ och trycker upp tröjor med ordet bokhora är det just laddningen i ordet hora de söker.” (s. 41)

Sammanfattningsvis: Säga vad man vill om bloggens innehåll, men namnet signalerar en olustig syn på prostitution som ett mått på gränslöshet. Oavsett var ordet härstammar ifrån så blir användandet idag och i detta sammanhang ett koketterande med något “förbjudet”. Mer korrekta namn som Bokslukarna eller De gränslösa bokälskarna är inte särskilt säljande och det är väl det som är själva poängen, bloggen heter som den heter för att väcka uppmärksamhet. Dock, och här tar jag frivilligt på mig moraltantens lilla hätta, på ett etiskt tvivelaktigt sätt.